Etikettarkiv: Keith Richards

Best of Schlager

PRESSMEDDELANDE
2011-09-14

”Best of Schlager – när den svenska rockjournalistiken föddes”

När musikjournalisterna Bengt Eriksson, Håkan Lahger, Mats Lundgren och Thore Soneson drog igång musiktid¬ningen Schlager hösten 1980 var det för att, som det stod i ledaren, ”fylla det skriande hål i svensk press som bristen på en seriös musiktidning har varit”.

”Ulf Lundell påstod en gång att alla rockskribenter är misslyckade rockmusiker. Han hade fel. Jag, till exempel, ville aldrig bli Keith Richards. Jag ville bli Lars Nylin.”
– Per Bjurman, Aftonbladet

”Best of Schlager – när den svenska rockjournalistiken föddes”. Texter i urval av Bengt Eriksson och Thore Soneson. Bokomslag: Lars ”Amba” Esselius.

Så stor betydelse hade Schlager, vars första nummer kom den 10 oktober 1980. Det var nämligen där och då den svenska rockjournalistiken föddes.

Ett kaxigt påstående? Nja. Eller: Nej!

Boken ”Best of Schlager – när den svenska rockjournalistiken föddes” samlar bland annat Dotun Adebayo, Kristina Adolfsson, Marjorie Alessandrini, Bengt Eriksson, Håkan Lahger, Susanne Ljung, Mats Lundgren, Lars Nylin, Jens Peterson, Thore Soneson och Per Wirtén. De skriver om artister som Abba, Bob Dylan, Ebba Grön, Jimmy Cliff, Kraftwerk, Neil Young, Nico, Ratata, The Slits, Thomas Di Leva och många, många fler.

De återbrukade klassiska texterna har kompletterats med nyskrivna kommentarer. I förordet får man dessutom för första gången reda på exakt när, var och varför idén om att starta rocktidningen Schlager föddes…

Bengt Eriksson och Thore Soneson finns på plats för att presentera boken under bokmässan i Göteborg den 23 september. Du träffar dem i monter B06:32 mellan klockan 16-17. Kontakta oss för intervjuförfrågningar.

Bokförlaget Reverb
Karl Johansgatan 29, 41459 Göteborg http://www.reverb.nu

För mer information kontakta: Fredrik Öster, 070-774 70 26, fredrik@reverb.nu

Tabouleh och sprättägg från Söderåsen

I Keith Richards självbiografi ”Livet” läste jag att Keith fick stopp på mobbandet i skolan genom att slå den största mobbaren på truten. Tareq Taylor berättar ungefär likadant i sin bok om ”Mat och kärlek”.

Också han lärde sig att slå tillbaka. ”Men”, skriver han, ”det var ju inte så jag ville ha det. Dessutom hade mobbarna typiskt nog alltid en storebror.”

Hur får man – själv – slut på mobbandet när inte skolan lyckas eller ens vill? ”Jag tror det är lätt att man blir lite egen av att vara mobbad”, skriver Tareq också. Man blir stark och egen, kan jag tillägga. Om man överlever.

Kan mat vara konst? Då syftar jag inte på att maten är snygg och konstnärligt upplagd på tallriken utan frågan gäller om skapandet av en maträtt kan liknas vid en ny målning eller skulptur. Vad uttrycker kocken med sitt nya recept? Kan mat ha ett budskap? Kunde Tareq Taylors bok ha hetat ”Mat som konst” eller ”Maten och livet”?

Som liten sprang Tareq till fiskaffären och köpte sill för veckopengen, stekte till sig och katten Gonzo. Ett ännu tidigare minne är från 1972 i Jerusalem. Familjen Taylor skulle hälsa på släkten. Tareq var tre år. De missade en buss – minuten efter sprängdes bussen i luften.

Tareq Taylor är multi kulti, liksom hans mat. Palestinsk pappa, svensk-engelsk mamma, svensk mormor och engelsk morfar, som var brittisk konsul i Malmö. Efter föräldrarnas skilsmässa uppstod – om det får ni läsa mer i boken – ett klassamhälle mitt i släkten.

Några år på 2000-talet stod han hemma i sitt eget kök, ser jag i boken, och gjorde matinslag till Kanal Lokal. Genialt, enkelt och spontant. En gång glömde han bort en gulerot, minns jag. Eller var det en majrova? De tog väl om och klippte, så glömdes ingrediensen bort.

Självklart snappades han upp av SvT. I programmen från Mandelmanns trädgårdar och en kolonistuga i Malmö fick Tareq Taylor laga mat för hela Sverige.

Mest känd är han nog för gourmetrestaurangen trappaner i Malmö. Där var jag en enda gång, för att äta lunch. Den var slut, trots att inte lunchtiden var över. Nu driver han istället Slottsträdgårdens kafé i Malmö. Från gourmeträtter till en macka med pålägg, det säger nog också något om Tareq Taylor.

Recepten i boken är oftast enkla men smarta och lockande. Två sorter, om man generaliserar något: dels traditionella rätter från olika kulturer och dels ”crossover” = de olika matkulturerna skapar något nytt tillsammans.

Till de förra hör pappas ”arabiska frukost” med pitabröd, tabouleh och hommous samt den brittiska klassikern lammstek. Bland nya multi kulti-recept finns något jag ska prova så fort jag kan: sushi med tempurafriterad sill, dill, salladslök och wasabi.

Gör man inte gnocchin själv så lockas min mage även av den enkla rätten gnocchi med kycklinglever. Traditionella råvaror kan också användas i nyskapade rätter – som receptet på sprättägg från Söderåsen, uppvärmda till 63, 5 grader och serverade på ett krispigt kycklingskinn med sidfläsk och puré på ramslök.

Hur i hela Skåne smakar det? Vad säger den rätten om Tareq Taylor? Och vårt svenska matkulturarv?

(Krönika i Ystads Allehanda 2011)

Prat och fika med Kajsa på Hornsgatan

Året måste ha varit 1979 eller kanske –80. Några jag kände bodde i ett kollektiv på Skeppargatan i Stockholm. Jag kom dit på besök och genast innanför dörren hördes ljudet av en elgitarr. I ett rum till vänster om hallen satt en tjej på sängen, spelade gitarr och sjöng.

Det är mitt första minne av Kajsa Grytt.

Tänker på det medan jag sitter och väntar på café Puck på Hornsgatspuckeln. Under de cirka 23 år som gått har Kajsa gjort skivor med Tant Strul, som duo med Malena Jönsson och under eget namn, skrivit artiklar, pjäser och böcker.

Och fått barn, inte minst. Nyligen återkom Kajsa Grytt som skivartist – efter 9 år – med albumet ”Är vi på väg hem?”.

Kajsa Grytt.  Foto. Joakim Kocjancic.

– Den där bilden av mej, när jag sitter där med en liten förstärkare och en lånad elgitarr. Jag är förtjust i den, säger hon. Jag hade ingen dröm om att bli popstjärna, hade aldrig fantiserat om att göra låtar. När jag var 8 år spelade jag spansk gitarr, det var allt.

– Jag sprang före min tanke, säger Kajsa.

Kom ge mig allt, min kropp är öppen nu
du smakar salt
kom ge mig allt
(”Dunkar varmt”, 1983)

Man kan också säga att Kajsa Grytt i sitt musikskapande, både som låtskriverska och gitarrist, från Tant Strul och framåt, alltid vågat mer än hon vågat.

– Du menar att jag vågat mer än jag kunnat?

Nej, jag menar ordagrant – att du uttrycker någonting, snabbt och spontant, innan tanken och idén fångas in och hålls tillbaka av intellektet.

– Jag har aldrig kunnat absorbera hur man ska vara på en scen. Vad man ska säga. Hur man ska röra sej. Då uppstår en skörhet som kan vara svår att ta till sej, säger Kajsa och berättar om sin far.

Nu kan han, men förut kunde han inte se henne på scen. Han har varit orolig för att hon skulle spela eller sjunga fel. Det skulle vara pinsamt, tyckte han.

Skörhet? invänder jag.

I så fall lika med styrka, för det är ju modigt att handla intuitivt.  Det var det jag uppskattade allra mest hos de unga kvinnliga punkbanden: Slits och Raincoats i England, Pink Champagne och Tant Strul i Sverige. De – ni – vågade så mycket. Ni förmedlade mod.

Kajsa Grytts nya album då, när vi pratade: ”Är vi på väg hem?” (2003).

– Rocken har så tunga mallar. Och de är väl ännu tyngre för manliga rockmusiker. Det var ingen skillnad i punken. Då skulle gitarrljudet låta som Sex Pistols. Min förebild var Keith Richards. Jag tyckte jag lät precis som han.

Men det gjorde du inte!

– Nej, jag vet.

– Tant Strul spelade respektlöst. Det var lättare då – när man inte kunde, inte hade övat tillräckligt. Idag får man kämpa som ett djur för att inte spela konventionellt och visa duktighet.

hej min vän, jag är tillbaks igen
känner du igen mig
(”Ökensand”)

Sitt nya album beskriver Kajsa med ord som ”nedtonat” och ”enkelhet”. Sång till egen gitarr och väl avvägda elektroniska ljud, oftast lågmält, någon gång uppåt rockvolymen. Ibland extra elgitarr, bas och trummor. Daniel Zqatys har producerat med känsla för varje detalj: fått Kajsas bräcklighet och styrka att balansera mot varann.

– Tidigare led jag av att alla sa att ”Kajsa kan inte sjunga”. Men det är över. Jag bryr mej inte längre.

– Jag känner inget behov av att ha en image som är någon annan än jag. Och ”jag” kan innefatta både en glad människa och en jättesjuk, en människa som klär sej spektakulärt eller har jeans och tröja.

– Texterna bara kommer ut. De är så nära mej. Och jag struntar i vad som kommer ut. Idag är jag mindre rädd för mina ondskefulla sidor, än när jag var yngre. Det kan börja med en bild. Som det gjorde med ”Fallen i graven”.

och hur jag än ångrar
och vad jag än ber
är jag fallen i graven med dig
(”Fallen i graven”)

– Hämnd och hat. Det är fula grejer. Jag vet inte varifrån det kom. ”Kniven jag satte i dig, i oss”, sjunger jag. Gör man någon människa riktigt illa så finns ingen försoning, ingen lösning. Man får alltid bära bilden med sej.

Orden gå, springa, fly och väg – som motsats till mål – återkommer i Kajsa Grytt texter. ”Historier från en väg” hette ett album med Malena Jönsson. ”Vägen” sjunger hon också om i ”Ökensand” och förstås i låten som gav namn åt det nya albumet:

för när vi kommer fram ska jag sova på ditt golv
jag ska bädda med tequila, jag ska bädda på ditt golv
och sen ska jag våga fråga – Är vi på väg hem
(”Är vi på väg hem?, text: Mariette Glodeck)

– Hur skulle omslaget se ut? Vad skulle skivan heta? Jag letade ord och fraser i mina texter men hittade inget som passade. Lite kul också att den här texten inte är min utan har skrivits av en kompis. För den stämde så bra.

– Är vi på väg hem? Det är ju ett barn som frågar så. Inga vuxna människor. En 42-årig kvinna ska ju vara så jävla säker och inte stå i en klänning, i en busskur, mitt i natten, mitt i vintern, i det där mellanlandskapet, och vänta på en buss som kanske inte kommer.

Ett sista citat ur intervjublocket, för att anknyta till det som Kajsa Grytt sa i början:

Kajsa Grytts nya, strax kommande album nu: ”En kvinna under påverkan” (2011).

– Jag vill stå på en scen och fånga ett rum med rösten. Nu för tiden känner jag mej nästan osårbar på scenen.

(Fönstret 2003)