Tag Archives: Karlstad

Blondinerna gungade, hoppade och suktade

Konsert
****

Sven-Ingvars
Var & när: Kronovalls slott den 20/8

Inte som då utan som nu. När Sven-Erik Magnusson besökte Kronovalls slott längtade YA:s recensent efter det gamla Sven-Ingvars-soundet. Men han fick ge med sig: mycket bra också idag.

Bäst: Sven-Erik Magnusson har kvar sin speciella sångröst.

Synd: De nyare låtarna inte är lika bra som de tidiga.

Sven-Ingvars drar igång med några av de mest kända låtarna: ”Det var dans bort i vägen”, ”Te dans me Karlstatösera”, ”Fröken Fräken”, Säg inte nej, säg kanske”…

Inte som då – utan nu. Rättare sagt: det låter både nu och då. Tack vare Sven-Erik Magnussons typiska sång. På 60-talet sjöng han som en ung Buddy Holly från Värmland. Också 2016 sjunger han som en värmländsk Holly – men nu samsas ungdomens ljusa röst med åldrandets mörkare.

Sven-Erik Magnusson har vårdat sin egenart, sjunger lika personligt idag. Bandet känns däremot inte igen. Trots att det står Sven-Ingvars på affischen så är det inte Sven-Ingvars – utan Sven-Erik Magnusson – som i sommar rest på en kortturné för att fira ”60 år på scen”.

Han är den enda originalmedlem som är kvar sen starten 1956 och det tidiga 60-talet då Sven-Ingvars skapade sin egen blandning av rock, pop och dansband, svenskt och amerikanskt. Resultat: ett unikt sound.

Dagens ”Sven-Ingvars” bör hellre beskrivas som Sven-Erik Magnusson och hans orkester. Hårdare och tuffare, ännu rockigare. Det här bandet – med elgitarristen Staffan Ernestam och trummisen Klas Anderhell som pådrivande – kunde kompa Ulf Lundell eller Thåström.

Fast skickliga musiker (Thommy Gustafsson låter orgeltonerna flöda, Olle Nyberg klinkar rock´n´roll-piano, Stefan Delands elbas förankrar musiken och sonen Oscar Magnusson är en bra kompgitarrist som också sjunger duett med pappa) så låt efter låt försvinner Sven-Ingvars gamla sound ur mitt huvud.

Det nya rockljudet passar också bättre till de nya låtarna. Men då blir problemet att de låtar som tillkommit efter Sven-Ingvars återuppståndelse på Hultsfredsfestivalen 1991 inte är lika specifika. Den enda som verkligen passar för Sven-Erik Magnussons röst är väl ”Byns enda blondin” (av Niklas Strömstedt).

Men så tycker jag. Den stora publiken vid Kronovalls slott höll inte med. Särskilt inte klasarna av blondiner i 50-årsåldern och över som gungade, hoppade, suktade och mobilfilmade. De ville inte att Sven-Erik Magnusson skulle gå av scenen – någonsin.

Och jag kan hålla med. Fascinerande att han 1959 utnämndes till ”Värmlands rockkung”, alltså var samtida med Rock-Ragge och Little Gerhard, och ännu vid snart 74 års ålder kan rocka så mycket, bra och personligt med Elvisgitarren på magen.

(Ystads Allehanda 2016)

I CD-spelaren: Bert Deivert

Bert Deivert
Takin´ Sam´s Advice
(Gravitation)

Bert Deivert är amerikan, bosatt i Karlstad.

Han började spela blues som 16-åring efter att ha upplevt Son House på teve. Albumet ”Takin´ Sam´s Advice” tillägnas just Son House, Sam Chatmon och Yank Rachell.

Själv sjunger Deivert, spelar akustisk gitarr och mandolin. Inte bara han utan också övriga musiker har stor känsla för och kärlek till bluesen.

Janne Zander får utnämnas till huvudmedmusiker på diverse akustiska gitarrer. Amerikanerna Tom Paley, gitarr, och Peter Case, gitarr och sång, gästar i ett par låtar, ”Divin´ Duck Blues” respektive ”Broke And Hungry” (från Sleepy John Estes).

Sistnämnda spår är ett försök att återskapa hur det kan ha låtit när Deivert och Case på 70-talet var gatumusiker i San Francisco: improviserat och oredigt men kul.

Både afro-amerikansk blues och musik på gränsen till anglo-amerikanskt. Bert Deivert och hans medmusiker klarar bägge lika bra.

”Preaching Blues” (Son House) är en ur- eller förblues där bluesackorden ännu inte spikats fast. Medan inledande ”Seems Like A Dream” och avslutande ”Divin´ Duck” (bägge Yank Rachell) är bluesiga och medryckande amerikanska folksånger.

Deivert och övriga gitarrister lirar dessutom som de ska – virtuost men aldrig akademiskt utan varje ton kommer spontant från hjärta och själ, musiken föds i spelögonblicket.

(Ystads/Trelleborgs Allehanda 2008)