Etikettarkiv: Karlskrona

CajsaStina Åkerström och hennes pappa

CajsaStina Åkerström
Du och jag, farsan
(Norstedts)

I början av 70-talet reste jag på turné i Danmark med Fred Åkerström (och ytterligare ett tiotal svenska författare, skådespelare med flera). En minst sagt galen turné och ett fantastiskt äventyr. Författaren Kai Henmark satte rubriken ”Nya tåget över Bält”. På biblioteket i Kongens Lyngby sjöng jag en egen sång till en akustisk gitarr som jag lånade av Fred Åkerström.

Det här berättar jag inte för att skryta eller för att hävda att jag var nära bekant med Fred. Men under den vecka – eller var det två veckor? – jag umgicks med honom vid frukostborden och på turnébussen lärde jag känna, eller åtminstone ana, den sammansatte och mångfacetterade sångaren (på scen) och människan (utanför scen).

Fred Åkerström hade många sidor: gråten som var lillebror till ilskan, det rädda och blyga som hukade inuti det stora och högljudda, kroppens oroliga själ. Efter ”tåget över Bält” lyssnade jag på Fred Åkerström med nya, större öron. Jag hörde mer: nu hördes också det som inte hördes.

När CD-boxen ”Fem sidor” med Fred Åkerström-inspelningar gavs ut 1994 så fanns där också ett bonusspår: en tidigare outgiven inspelning från 1980 med en sång, ”Ingenstans (är man fri som en fågel)”, som han själv skrivit. Det var obehagligt, riktigt otäckt att höra honom framföra den självbiografiska texten om sitt, ordagrant, ”sönderslagna liv”.

Hela texten till ”Ingenstans (är man fri som en fågel)” återfinns i boken ”Du och jag, farsan”, som dottern CajsaStina skrivit om sin pappa (och även om farfar och mamma). Det är också otäckt att läsa boken. CajsaStina Åkerström skriver så utlämnande att det känns som att tjuvläsa. Men hon var väl tvungen att skriva och sen också ge ut det hon skrivit som en bok. Det var… ja, jag tror man måste använda ett så stort ord… livsnödvändigt för henne.

Dottern CajsaStina, ”namne med kallskänkan i Fredmans I:a epistel av Carl Michael Bellman”, beskriver boken som ett försök att ”återskapa något av de försonande samtal pappa och jag aldrig fick, i levande livet”. Hon längtar ”gruvligt” efter pappa, skriver hon.

Samtidigt som hennes skildringar av hur trubadurens lilla dotter skulle vara ständigt närvarande vid Fred Åkerströms sida – på turnéer, bakom scenen, vid filminspelningar, på krogen – är så hemska, så hemska.

CajsaStina Åkerström Foto: Magnus Bremefors.

CajsaStina föddes 1967. Hur ung och liten var hon inte, det var ju på 70-talet, tidigt på 70-talet, när hon skulle – måste – vara en kombinerad turnéledare och dotter. Sitta tyst på krogen och dricka (”vuxenpoäng”) Bitter Lemon, med is. Stötta pappa när han föll ur taxin. Eller sitta – lika stilla och tyst – vid köksbordet när pappa knattrade på skrivmaskin eller bytte gitarrsträngar. Följa med till alla ”hemmen” – med eller utan olika kvinnor – i olika delar av Sverige.

Och temperamentet: farsans gråt och ilska. Från det ena till det andra. Plötsligt. Där emellan spriten. Som CajsaStina skriver när hon följt och berättat om pappa, från Stockholm över den politiska tiden i Göteborg till den sista bostaden i Karlskrona: ”Jag dricker inte sprit på grund av det missbrukarbeteende jag bär latent inom mig.”

Bokläsaren och recensenten blir så ledsen. Livet ska inte vara så här. Barn ska inte behöva ha det så här. Men nu förstår jag varför jag känner mig så nervös varje gång jag hör CajsaStina Åkerström på skiva och ser henne på scen. Hennes nervositet blir min. Bara läs allt vad CajsaStina måste tänka på och göra för att ”i möjligaste mån… undvika stress”, när hon ska åka ut och spela.

CajsaStina skriver om ”pressen” på henne och Freds ”ångest”, om sin ”rädsla” för pappa som övergår i ”ursinne” när hon knackar på dörren till lägenheten i Karlskrona och ingen öppnar. Hon tror pappa finns där inne men inte vill öppna, att han sitter och tjurar.

Hur närgånget hon än skriver så är boken också full av kärlek och vilja att förstå, både pappa och sig själv. Försöka förstå hur beteenden, våldsamhet och ilska, kan ärvas från generation till generation: en far blir som sin far som blev som sin far. ”Du och jag, farsan” är en bok om två artister – det är ju därför man lockas att läsa den – men också en allmänmänsklig bok om svårigheten att hantera detta liv som vi måste lära oss att hantera om vi ska leva.

”Jag har som artist”, skriver CajsaStina Åkerström, ”lyckats skaffa mig mentala redskap som i avgörande lägen lurar mig att känna mig stark, trygg och som om jag hade total kontroll över situationen. Effekterna av det har positivt nog smittat av sig en del på mitt privata jag.”

Omslaget till CD-boxen ”Fem sidor” med Fred Åkerström.

Hon frågar sin far, efteråt och postumt: ”Var det likadant för dig? Eller tog alkoholen udden av yrkets alla eventuella positiva effekter?”

(Ystads Allehanda 2010)

Annonser

Det kulinariska Blekinge

Ann-Mari Williamsson och Helena Grännsjö foto)
Kulinariska utflykter i Sverige trädgård. En Blekingekokbok.
Eget förlag

Kulinariska utflykterInget förlag ville ge ut boken. Ämnet var för smalt och målgruppen för liten. Näringslivet och turistmyndigheten i Blekinge var inte intresserade. Inte heller ville någon kulturfond eller stiftelse skjuta till pengar.

Till sist bidrog Blekinges landshövding med 30.000 kronor till en fotodokumentation av festmaten på Residenset i Karlskrona.

Men det var allt. Och det räckte inte långt. Så Ann-Mari Williamsson fick själv satsa – håll i er! – 800.000 kronor för att trycka boken ”Kulinariska utflykter i Sveriges trädgård”. Upplaga: 4.000 exemplar.

– Jag tänkte, säger hon, att säljer inte boken så får jag väl gå från hus och hem.

Nu kan Ann-Mari pusta ut – och bo kvar. Genom flitiga besök i snart sagt alla bibliotek och bokhandlar i Karlskrona med omnejd har hon lyckats sälja så många böcker att ekonomin gått ihop.

Och fattas bara! ”Kulinariska utflykter i Sveriges trädgård” är ju en högst speciell Blekingekokbok. Här finns inte blott en massa recept utan Ann-Mari Williamsson och fotografen Helena Grännsjö följer dessutom maträtterna bakåt till råvarorna: presenterar odlare (från grönt, frukt och bär till flodkräftor och lax) och andra lantbrukare (Highland Cattle, lamm, struts och vildsvin), fiskare och bagare i dagens Blekinge.

– Mat kan jag. Och jag har ju skrivit en del artiklar. Men någon författare är jag inte. Jag har försökt använda talspråk, som när jag berättar och pratar. Du är inte den första som sagt att när man läser boken så känns det som att sitta brevid mig i bilen och åka runt i Blekinge.

SillAnn-Mari Williamsson är hushållslärare i botten. Hon har bland annat arbetat i Foodias provkök i Staffanstorp och som lärare på KF:s Vår gård i Saltsjöbaden.

Sill i Blekinge. Foto: Helena Grännsjö

Efter att ha varit borta från Blekinge i drygt 26 år återvände Ann-Mari för att driva restaurang Krutviken och Wämö kaffestuga i Karlskrona. Nu efter pensioneringen håller hon i representationsluncher och middagar på landshövdingens residens.

Och så har Ann-Mari Williamsson alltså skrivit en bok om kulinariska utflykter i hemlänet.

Enligt förordet ska maten i Blekinge vara ganska lik den i grannlänen. Men det är väl blygsamt och inte riktigt sant. För visst finns det speciell Blekingemat…

– Det speciella med Blekinge är sjön och skärgården. Man har ätit mycket fisk och även sjöfågel (lom, svärta, sjöorre och ejder). Här är det, också idag, tillåtet att skjuta sjöfågel på ett friare sätt.

– Jag vill gärna ha en ung fågel, om jag ska laga till den. Men förr fick man väl skjuta och äta vad man kunde.

Med sötsur sås till…

– Ja, det har man. Eller hade. Både till stekt sill och sjöfågel, antagligen för att ta bort smaken av tran. Fast på min fars matbord fanns alltid en flaska matättika, som han hällde på sillen.

Ännu en smått märklig specialitet från Blekinge: ålakroppkakor.

– Det var väl likadant här. På öarna hade man inte så mycket fläsk – däremot var det gott om ål. Då använde man den i kroppkakorna.

– Apropå kroppkakor, fortsätter Ann-Marie. Traditionen att göra kroppkakor – gråkroppkakor, som vi kallar dem – på riven potatis kommer uppifrån Oskarhamn och Kalmar, fortsätter längs kusten och så går det en gräns strax före Ronneby. I Skåne och inne i Blekinge gör man istället kroppkakor på kokt potatis.

ParfaitNågon efterrätt som är speciell för Blekinge?

– Måste väl vara björnbär. Det finns många stengärdsgårdar i Blekinge och där trivs björnbären. Ja, också Småland har ju björnbär och stengärdsgårdar – men här tillkommer kusten och den kombinationen är björnbären extra förtjusta i.

Parfait. Foto: Helena Grännsjö

Vad äter du helst själv då, av allt som kan tillagas med Blekinges råvaror?

– Jag tycker ju om kött också. Inte minst det nya köttet: struts, vildsvin och biff på Highland Cattle, det är nåt extra. Ändå är det fisk som jag tycker allra bäst om.

PS.
På vägen mellan ordbehandlaren och den tryckta artikeln har ännu mer hunnit hända.

Ann-Mari Williamsson, nyligen utsedd till ”Årets Blekinge-ambassadör”, har låtit trycka en andra upplaga av sin kulinariska Blekingebok. Till sommaren trycks också en karta med vägbeskrivningar till de kulinariska utflyktsmålen. Och vill man inte resa med egen bil så ordnas guidade bussturer under juli månad. Guiden heter förstås Ann-Mari Williamsson.

(Delvis olika versioner i bl a Kvällsposten och Ystads Allehanda 2003)