Etikettarkiv: Karin Rehnqvist

Klassisk musik söker svensk folksång

Karin Rehnqvist
Davids nimm
(Phono Suecia)

Davids nimmThe Ostrobothnian Chamber Orchestra (dirigent: Juha Kangas), The Royal Philharmonic Orchestra (dirigent: Göran W Nilson), Susanne Rosenberg, sopran, Lena Willemark, sopran, Agnete Christensen, mezzosopran, och Helena Gabrielsson, slagverk. 

Inspelad 1994-95 i Radiohuset och Konserthuset, Stockholm samt Snellmanssalen, Karleby. Speltid: 74:46.

Det är som ett äktenskap.

När en kompositör/musiker söker och förenar sin egen musikform med musik från en annan tradition och/eller kultur, får inte musikformerna fortsätta att leva vid sidan om varann – som två främlingar. De måste förenas i älskog: respektera men också påverka, befrukta varann.

1 + 1 får inte bli = 2. Summan måste bli: 3.

När konstmusik eller klassisk musik – som på detta album – närmar sej folkmusiken måste jag tyvärr säga att resultatet alldeles för ofta – men inte alls på detta album – brukar bli raka motsatsen. Musikformerna förringar och förminskar varann.

1 + 1 blir = 1 1/2.

Rösten; i synnerhet den kvinnliga rösten.

Så kan man sammanfatta sången och musiken, som också är sång, på albumet ”Davids nimm”. Lika bra att säga det genast, så det är sagt: Karin Rehnqvist måste vara en av de mest egensinniga och modiga kompositörer som finns i Sverige.

I titelspåret, som sjungs av sopranerna Susanne Rosenberg och Lena Willemark (som väl oftast sjungit folkvisor) samt mezzosopranen Agnete Christensen (som väl oftast sjunger opera) möts den folkliga sången och konstsången.

Det kan låta som när Beatles började spela inspelningsbanden baklänges, John Cages elektronmusik och dalakullor som kular mellan fäbodarna.

Det är snarare fult än vackert, men skönt. Det är vilt och oemotståndligt som sirenernas ”locksånger”. Det är helt; som om tonsättarinnan genom dessa tre kvinnoröster velat gestalta hela kvinnan.

Ännu mer spännande är Rosenbergs, Willemarks och slagverkerskan Helena Gabrielssons samarbete i ”Puksånger – lockrop”. Här flyger kvinnorösterna som ”två vita duvor” genom världen.

Rehnqvist har tonsatt svenska, mexikanska och finska texter – och dessutom ett textfragment av den engelske poeten William Blake: ”Det Evigt Kvinnliga suckade! det hördes över hela Jorden”. Dessa ord kunde sättas som rubrik på Karin Rehnqvists musik.

Tre ”sånger”, vilka framförs av Ostrobothian Chamber Orchestra och Royal Philharmonic Orchestra, är ordlösa, instrumentala.

Men också här, precis som Zagorka Zivkovic skriver i texthäftet, hörs en röst. I musiken finns en mänsklig andning och rytm – ja, ”röst”.

Det är kvinnans röst: det evigt kvinnliga suckandet. Kvinnan, som sjunger ordlöst i musiken, kan vagga sitt barn till sömns i en bondgård i Sverige eller i en hydda i en pygméby i Kamerun.

1 + 1 = 4. Minst! Omistlig är ordet.

”Davids nimm” är en skiva som ingen, säger INGEN, musiklyssnare klarar sej utan, oavsett om du brukar lyssna på klassisk musik eller folkmusik.

(Gränslöst 1996)

Annonser

Den sydafrikanska fotbollstrumpeten

Vuvuzela, vuvuzela, vuvuzela… Nej, ingen kan tvivla på att vuvuzela är årets ord. Snart lär också Språknämnden sätta upp det på sin lista över nyord. Dessutom kan vuvuzela utnämnas till årets musikinstrument.

Men då protesterar – minst – 285 991 personer som gått med i Facebook-gruppen ”Fifa – Ban the annoying vuvuzela (horn) from the South-Africa world cup”. De beskriver vuvuzela som en irriterade plasttrumpet vars ljud är en bedövande blandning av ilskna elefanter, attackbin och en mistlur.

Kan så många människor ha fel? Jodå! De utgör ju blott någon promille av alla (från 400 miljoner till 1 biljon har nämnts) som ser fotbolls-VM på teve. För att inte tala om mig och andra som tittar lite grann men är större musik- än fotbollsälskare. Jag gick med i Facebook-gruppen ”Ban football from vuvuzela concerts”.

Den har kallats ”toktrumpet” och ”djävulstrumpet”. Vuvuzelorna förstör stämningen och hela nöjet med att se på VM i fotboll. Spelarna kan inte prata med varann på plan och de kommer säkert att få tinnitus.

Nykolonialism, muttrade jag. Då blev vuvuzelans fiender arga. Nykolonialt, fortsatte jag. Först trummorna – nu trumpeterna! Nej, det var ironiskt. Det går förstås inte att jämföra med när plantageägarna i Amerika beslagtog afrikanska trummor eftersom de var rädda för att slavarna skulle kommunicera med instrumenten. Fast lite av samma andas åsikt är det nog ändå…

Som sportkrönikören Mats Olsson skrev: ”Jag hör hellre 85 000 vuvuzelas i nittio minuter än det svenska läktarmantrat som bygger på bög, hora och fitta.”

Jag kollade med några journalister i andra delar av världen: Brasilien, Japan, Colombia, USA, Cypern… Nej, svarade de. Här protesterar ingen mot vuvuzela. ”Nog ett i-världsproblem”, mejlade en tillbaks med 🙂 efter. Precis vad jag trodde – gnället kommer mest från vita västerländska fotbollsfans i teve-soffan.

World musik! Vuvuzela är ett nytt världsmusikinstrument. Ja, ni hörde väl så fint vuvuzelorna spelade på matchen Sydafrika-Uruguay? Nu hade trumpeterna delat in sig i sektioner med olika sound och ibland tog några ett solo. Nähä, inte det.

På nätet har Dave Schumaker tecknat ner den sydafrikanska läktarmusiken i noter. Stycket, ”Vuvuzela concerto in B flat”, går i minimalistisk stil.

Musikjournalisten Gunilla Brodrej lanserade idén att någon svensk kompositör (som Dror Feiler, Karin Rehnqvist eller Staffan Mossenmark) skulle göra musik för vuvuzela. Hon blev bönhörd direkt. Sveriges Radio P2-chefen Elle-Kari Höjeberg har redan beställt ett verk. Det ska komponeras av Håkan Lidbo och framföras i samband med finalen i fotbolls-VM.

Vuvuzelan är även på väg till Skåne. Det sägs att Sjöbo ungdomsorkester inhandlat ett par vuvuzelor, styrelsen för Ystad Tatoo funderar på hur vuvuzela kan införas i militärmusiken och Backafestivalen ska i år ordna kurser i hur man spelar vuvuzela. Själv har jag köpt en grön vuvuzela och när ungarna i midsommar kommer hit med sina sydafrikanska trumpeter så blir det konsert i trädgården – start vid säg 18 och kvällen igenom!

(Krönika i onsdagens Ystads Allehanda 2010)