Klassisk musik söker svensk folksång

Karin Rehnqvist
Davids nimm
(Phono Suecia)

The Ostrobothnian Chamber Orchestra (dirigent: Juha Kangas), The Royal Philharmonic Orchestra (dirigent: Göran W Nilson), Susanne Rosenberg, sopran, Lena Willemark, sopran, Agnete Christensen, mezzosopran, och Helena Gabrielsson, slagverk. 

Inspelad 1994-95 i Radiohuset och Konserthuset, Stockholm samt Snellmanssalen, Karleby. Speltid: 74:46.

Det är som ett äktenskap.

När en kompositör/musiker söker och förenar sin egen musikform med musik från en annan tradition och/eller kultur, får inte musikformerna fortsätta att leva vid sidan om varann – som två främlingar. De måste förenas i älskog: respektera men också påverka, befrukta varann.

1 + 1 får inte bli = 2. Summan måste bli: 3.

När konstmusik eller klassisk musik – som på detta album – närmar sej folkmusiken måste jag tyvärr säga att resultatet alldeles för ofta – men inte alls på detta album – brukar bli raka motsatsen. Musikformerna förringar och förminskar varann.

1 + 1 blir = 1 1/2.

Rösten; i synnerhet den kvinnliga rösten.

Så kan man sammanfatta sången och musiken, som också är sång, på albumet ”Davids nimm”. Lika bra att säga det genast, så det är sagt: Karin Rehnqvist måste vara en av de mest egensinniga och modiga kompositörer som finns i Sverige.

I titelspåret, som sjungs av sopranerna Susanne Rosenberg och Lena Willemark (som väl oftast sjungit folkvisor) samt mezzosopranen Agnete Christensen (som väl oftast sjunger opera) möts den folkliga sången och konstsången.

Det kan låta som när Beatles började spela inspelningsbanden baklänges, John Cages elektronmusik och dalakullor som kular mellan fäbodarna.

Det är snarare fult än vackert, men skönt. Det är vilt och oemotståndligt som sirenernas ”locksånger”. Det är helt; som om tonsättarinnan genom dessa tre kvinnoröster velat gestalta hela kvinnan.

Ännu mer spännande är Rosenbergs, Willemarks och slagverkerskan Helena Gabrielssons samarbete i ”Puksånger – lockrop”. Här flyger kvinnorösterna som ”två vita duvor” genom världen.

Rehnqvist har tonsatt svenska, mexikanska och finska texter – och dessutom ett textfragment av den engelske poeten William Blake: ”Det Evigt Kvinnliga suckade! det hördes över hela Jorden”. Dessa ord kunde sättas som rubrik på Karin Rehnqvists musik.

Tre ”sånger”, vilka framförs av Ostrobothian Chamber Orchestra och Royal Philharmonic Orchestra, är ordlösa, instrumentala.

Men också här, precis som Zagorka Zivkovic skriver i texthäftet, hörs en röst. I musiken finns en mänsklig andning och rytm – ja, ”röst”.

Det är kvinnans röst: det evigt kvinnliga suckandet. Kvinnan, som sjunger ordlöst i musiken, kan vagga sitt barn till sömns i en bondgård i Sverige eller i en hydda i en pygméby i Kamerun.

1 + 1 = 4. Minst! Omistlig är ordet.

”Davids nimm” är en skiva som ingen, säger INGEN, musiklyssnare klarar sej utan, oavsett om du brukar lyssna på klassisk musik eller folkmusik.

(Gränslöst 1996)

Rolling Stones kompar Terry Riley

Pärson Sound
(Ti´ll Indien/Subliminal Sounds)
Hifi: 3/5 Musik: 6/5

Ovanstående betyg är mitt, förstås. Den åldrande magistern som satt betyget hörde Pärson Sound när han var i sin mest öppna och mottagliga musikålder. Men vad tycker yngre lyssnare, de som är unga idag? Vet inte, kan bara hoppas…

Jag minns när samma svenska skivbolag (det 60- och 70-talsintresserade, för att inte säga fixerade Subliminal Sounds) för något år sen gav ut en live-CD med Träd, Gräs & Stenar, ”Gärdet 12.6.1970”. Så här skrev jag i recensionen:

”Absolut ingen nostalgitripp för övervintrande hippies och andra med personliga minnen från Gärdesfesten. Live-inspelningen visar att Träd, Gräs & Stenar var långt före sin tid. Gruppens elektriska tolkningar av svensk folkmusik leder tankarna till dagens svenska folkrockgrupper, till exempel Garmarna och Hedningarna. Versionerna av ”Satisfaction” (Rolling Stones) och ”All Along The Watchtower” (Bob Dylan) kan beskrivas som grungerock långt före Nirvana och Seattle-scenen.”

Men kanske har jag fel, tänkte jag. Kan det vara så att jag recenserar ett minne, snarare än musiken? För dagens ungdom är kanske den musik som Träd, Gräs & Stenar spelade på 70-talet för längesen daterad, möjligen historiskt intressant men absolut inte aktuell idag. Måste prova, tänkte jag, och gjorde det: jag spelade Träd, Gräs & Stenar för min son. Han lyssnade… och instämde i varje ord.

Samma skivbolag har nu gjort ännu en progressiv kulturgärning genom att ge ut ett album med Pärson Sound.

Hösten 1967, måste det väl ha varit, hörde jag Pärson Sound två gånger: på klubben Filips i Stockholm och på Konsthallen i Göteborg. Bägge upplevelserna blev minnen för livet. Original-Pärson Sound (som senare skulle byta namn och utvecklas till International Harvester, Harvester och Träd, Gräs & Stenar) finns nu, drygt 33 år senare, för första gången på skiva.

Thomas Tidholm, plastsaxofonist och sångare, sa att Pärsond Sound ville ”uttrycka ett ljud som var så stort att alla fick plats i det”. Såvitt jag förstod betydde det att musiken på ett folkmusikaliskt sätt skulle omfatta både musiker och lyssnare: vara en ständigt pågående dialog mellan publik-scen-publik. Men Pärson Sounds musik kan också beskrivas så här: Rolling Stones kompar Terry Riley med Stockhausen som gäst.

Tidholms sax lirar minimalistiska toner som, återhörda i efterhand, påminner om pygmékvinnornas sång i Kamerun. Bo Anders Perssons elgitarr morrar och fräser som punk innan både ordet och musiken fanns. Torbjörn Abelli spelar ljus, poppig elbas. Thomas Gartz dunkar ihärdiga hjärtslag på trummorna. Arne Ericsons el-cello väver en matta och poängterar minimalismen.

Musiken mal, mal, mal, mal, mal på tills den blir en del av ens blodomlopp. Men här finns också några oväntade bonusinspelningar, som en live-inspelning från Vita Bergsparken med akustisk gitarr, handtrummor med mera plus avslutande ”Blåslåten”.

Inspelningskvalitén varierar från dokumentärt över stämningsfullt till kristallklart. Men ljudkvalitén har ingen som helst betydelse i mina öron. Det viktiga är att musiken var och är unik: så framtida att den är för evigt samtida. Hör bara radioinspelningen av sviten ”It´s Only Love”, ”Till Indien” och ”Sov Gott Rose-Marie” med Pärson Sound på väg att bli International Harvester.

För övrigt kan påpekas att Träd, Gräs & Stenars första studioinspelning finns på CD (Silence/Resource) och att skivbolaget Silence också planerar att återutge LP-skivorna ”Sov Gott Rose-Marie” med International Harvester, ”Hemåt” med Harvester och ”Rock för kropp och själ” med Träd, Gräs & Stenar på CD.

(Hifi & Musik 2001)

Drivkraft

En dag för något år sen tog jag fram en av pappas gamla skräddarsydda kostymer ur garderoben. Kostymen passade!

Jag hade växt i den: krympt så att kostymen passade mej fysiskt, vuxit så att jag också psykiskt klarade av att bära upp den. I detta ögonblick blev jag medveten om min drivkraft: den motor som håller igång mitt arbete och liv.

Också tidigare fanns drivkraften där, men då som en omedveten kraft. Fr o m nu började drivkraften långsamt men säkert, allt mer för varje dag och timme, bli ett medvetet livsmål, en livsfilosofi, mina levnadsregler.

Små händelser blev bitar i livets pussel och kugghjul i livets motor. Som att jag plötsligt satt och iakttog mej själv när jag vred mina händer – exakt på samma sätt som min far! Jag var han men jag! Eller som när min son tog telefonen och den som ringde trodde att han var sin far. Och jag mindes hur många som trott att jag var min far när jag svarade i telefon.

Nyligen berättade min faster för första gången om släkten: farfarsfar som kom från ryska Karelen, farfarsmor som var vallonska från Frankrike. Morfar var dessutom dansk.

Foto: Birgitta Olsson.

Plötsligt blev det så självklart varför jag sällan känt mej hemma någonstans, varför ”borta” lika ofta varit ”hemma”. Varför musik från jordens alla hörn aldrig låtit främmande i mina öron. Varför t ex en pygmésångerska från Kamerun kunnat nynna vaggvisor som blev folksånger i mitt hjärta.

Mina farföräldrar utvandrade till USA, där de fick tre barn: en son och två döttrar. När barnen var i yngre skolåldern reste familjen (tillbaka) till Sverige. Min far kom hit som ung invandrare, lärde sej aldrig läsa, skriva och stava ordentligt. Det kan ha varit därför han blev skräddare – för att kunna uttrycka sej fast han saknade ord.

Som mycket ung reste min mor från Vätö till Stockholm och tog arbete i familj. Hon blev piga. (Inga förmildrande benämningar accepteras!) Hela livet var hon ”pigig”. Hon visste vad hon var, varifrån hon kom, sin plats.

När jag började skriva, blev någon slags journalist, trodde jag att jag blivit något annat och mer, något ”finare”. Men jag är ju, precis som min far, en hantverkare, någon enstaka gång en konstnär, i bästa stunder kanske t o m en mästare. Som min far: han var skräddarmästare. I hans händer blev kostymerna hant-, konst- och mästerverk.

Men jag har också orden, som han aldrig hade.

När jag som frilans ringer en redaktör för att sälja en artikel, hur många gånger har jag då inte förvandlats till min mor? Jag blir en piga, som vet min plats, inte vågar höja rösten utan säljer artikeln – säljer mej – billigt, alldeles för billigt.

Somliga redaktörer vet också att de inte ska reta mej, för där finns en gräns och när den gränsen passeras så vänder det: då förvandlas jag till ett rasande vilddjur som skriker ut all den vrede som min mor måste ha stängt in i sitt bröst.

Ingen ska någon enda jävla gång mer förnedra mej!

Min drivkraft är mitt livsträd: ett träd med stora, kraftiga rötter, ett träd som växer och för varje generation får nya grenar. Jag är trädgårdsmästaren, som vattnar trädet, sköter om det, ansar och ympar.

(Kvällsposten 1997)