Etikettarkiv: Kalmar

Ester Almqvist, nyfiken och viljestark

Ester Almqvist
Jag längtar så att jag kan sprängas
Regionmuseet Kristianstad t o m 26/2

I vilken ordning hänger bilderna? Och varför? Visst ska man följa väggen och gå runt hela utställningen och titta? Nej, det skulle man inte utan man ska först gå runt i en avdelning, från ingången till ingången, och sen fortsätta med nästa avdelning…

Jag står vid den allra starkaste bilden: en fartfylld, modernistisk oljemålning från omkring 1930 av biografen Regina i Lund (kväll och mörkt, förväntansfulla människor vid bion, biltrafik på gatan och så detta framtidsbejakande ljus som uppstår ur biografen).

Jag vänder sen blicken mot höger och blir förvirrad. Där hänger en svit oljemålningar i en annan, äldre stil från början av 1900-talet: smått sorgsna, dova och detaljrika heminteriörer, familjeporträtt och närstudier av mamman.

”Hängbjörken”, 1900, olja på duk. Per Ekströmmuseet.

Värst är att hängningen också får Ester Almqvist att framstå som en förvirrad konstnär. I verkligheten måste hon ha varit raka motsatsen: nyfiken och viljestark.

Varför har bilderna varken hängts i tidsordning eller med hänsyn till motiv, stil och teknik?

En anledning kan vara att man velat visa att hon förändrades så mycket att hon krockar med sig själv. En annan – om man, som jag, ser hennes konst på det sättet – kunde vara att man vill påpeka att oavsett hur och vad hon målade så förenas samtliga bilder av något personligt: denna vilja att gå vidare och prova nya uttryckssätt.

Ester Almqvist (1869-1934) föddes med puckelrygg och slapp därför att bli ”familjeflicka”, ta hand om hem och familj. Pappan, kyrkoherde, dog när Ester var 9 år. Mamman, som alltså blev änka, hjälpte sin handikappade dotter så hon kunde studera till konstnär.

”Sågverket i decembersol”, 1914, olja på duk. Malmö konstmuseum.

Carl Larsson, nationalromantik, valörmåleri, van Gogh, modernism… Många etiketter och influenser har klistrats på henne. Det är onödigt. Något annat är viktigare. Titta på vilken som helst av hennes bilder, i vilken stil som helst: så skickligt utfört.

Till exempel oljemålningen ”Hängbjörken” (från 1900): minutiöst noga målat och samtidigt ett självporträtt av konstnärens okuvliga vilja.

Eller de mer antydda sågverksmotiven (1914-16), också i olja men målade med en annan teknik, nästan som färgkritor, och med både mörkare och ljusare färgskala. Och titta på hamnmålningarna från bland annat Göteborg: betrakta ”Motorbåten lägger ut” (1931), se människorna i båten…

”Vid en brygga”, akvarell. Nationalmuseum. 

Var och en har sin kroppshållning och sin personlighet, sitt eget värde. Handikappet måste ha fått konstnären att iaktta också andra människors kroppar och rörelser.

Här finns dessutom akvareller, någon blyerts-, kol- och bläckteckning, pastell och gravyr. Missa inte heller den lilla udda bilden vid in- och utgången: en svartvit torrnålsgravyr (troligen sent 1800-tal) av torghandeln i Kalmar. Lika petnoga gjord, trots att Ester Almqvist väl inte arbetade så mycket med torrnål.

(Kvällsposten 2011)

Poesi och politik, natur och religion

Ola Magnell, född 1946, växte upp på Skälby gård i Kalmar. På somrarna arbetade han på gården med höbärgning och svinskötsel. Bondsonen hörde rockmusik, började spela gitarr och göra låtar. När Cornelis Vreeswijk 1964 framträdde på läroverket fick han låna och spela på idolens gitarr. Mycket stort! 1966 försvann Ola till Stockholm längs ”Europaväg 66” (blivande LP-titel). Gick på Journalisthögskolan innan han upptäcktes av Anders Burman på skivbolaget Metronome. Slog igenom 1976 med LP:n ”Nya perspektiv” och låten ”Kliff”. Fast ”Påtalåten”, det första han gjorde på skiva, är en ännu större klassiker. Ola Magnell bor idag på Österlen i Skåne.

*

Det var 1973. Jag hade nyligen börjat som popskribent och fick en recensionssingel med skivdebutanten Ola Magnell. På a-sidan låg något som kallades ”Påtalåten”…

Hans egen låt och redan titeln var märklig. Vad betydde ”påta”? Märkligare ändå var låten och framförandet. Nej, kanske inte musikaliskt. Melodin kunde beskrivas som en svensk visa på väg mot amerikansk folksång och kompet (bl a Ola Magnell själv på akustisk gitarr och Roffe Wikström på elgitarr) är rätt typiskt för 70-talet: ett slags folkrock, elektrifierat men med akustisk karaktär.

Desto märkligare – så annorlunda och personliga – var orden och debutanten Magnells sätt att framföra dem. Rösten hoppade upp i falsett och texten åkte kana på melodin, så att tonerna förändrade uttalet av orden. Som han sjöng! Men vad sjöng han om? Och vad sjöng han på (vilken dialekt alltså)?

Sent mejlsvar: ”För 33 år sen ringde en ung musikjournalist och ställde just den frågan. Vill minnas att han hette Bengt Eriksson och jag var lika oförstående då som nu. Det är ingen dialekt. Bara nervositet.”

Ola Magnell idag.

Du har känslan men inte rätta viljan
Att sitta ner och hitta på en visa så fin
Märren ränner hän i sken över tiljan
Bonden studsar upp i sin nya slåttermaskin
(”Påtalåten”, original 1973, instrumentalversion 1974 och live-inspelning (med sång) 1975)

Nog är det speciellt – och här kan du ändå bara läsa orden, inte höra Ola Magnell sjunga dem… T ex tredje raden: ”Märren ränner hän i sken över tiljan”.

”Märren” är förstås en häst och på ”tiljan” brukar det spelas och dansas. Vad har de aparta och motsägelsefulla orden med varann att göra? ”Märr” fick mig att tänka på landsbygden, en ladugård eller ett stall. ”Tilja” är, enligt Svenska Akademiens Ordbok, benämning på en bred och bastant träplanka, som kan finnas både i teaterns träscen och vilket trägolv som helst. De ladugårdar som jag, en stockholmskis, såg under barndomens sommarlov hade cementgolv. Efter att ha googlat runt på nätet konstaterar jag att det funnits ladugårdar med trägolv. Syftar Magnell på en häst som blev orolig när den togs ur spiltan?

Sen tänker jag tvärtom: utgår från ordet ”tiljan” i betydelsen teaterscen. Vad – eller vem – är då ”märren”? Kan det vara Magnell själv som ”ränner i sken” och – bära eller brista! – ska försöka bli artist? Det ålderdomliga ordet ”hän”, som sällan brukar stå för sig själv och aldrig användas så här rätt upp och ner i en mening, är extra intressant. Till viss del kan ”hän”, också enligt SAOB, härröras från ordet ”hädan”.

Magnell har diktat – sammanfört orden – med lika delar beslutsamhet och förhoppning, nervositet och rädsla. Några verser in sjunger han: ”Bror står i jorden och påtar.” Där fick asfaltungen, dvs jag, den efterfrågade förklaringen till låttiteln.

Så sent som i fjol stod en tupp där och gol
Det fanns vit viol och kor och vackra ängder där du bor
Och det lyste en sol och du kunde bli mol
Tyst av en schysst illusion om att du tror att du blir stor

Men nu står maskiner och schaktar
Blommande äng har blivit avgas och betong
Är det så märkligt om man faktiskt föraktar
Alla korrumpéer med sin pappersjargong
Jag blir snart desperat av att leva i en stat
Uppbyggd av profit och bostadssegregation
Ingen smart demokrat blir så flat och moderat
Som i vår kristna gistna västerländska dollarcivilisation
(också ”Påtalåten”)

Observera inrimmen: ”sitta” och ”hitta”, ”hän” och ”sken”, tyst” och ”schysst”, ”demokrat”, ”flat” och ”moderat”… Ja, se: han rimmar när, var och hur mycket han vill. Han leker med ord och uttryck, nyskapar och uppfinner: ”korrumpéer”, ”pappersjargong” och ”dollarcivilisation”. Som om han har både ett rimlexikon och en ordbok i huvet. Från det personliga och privata – ja, familjära – övergår sångtexten till att bli lika personligt upplevd – nog var det så? – men också allmängiltig. ”Påtalåten” slutar samhällskritiskt och politiskt.

I en textrad finns ett nyckelord – inte bara för ”Påtalåten” utan för Ola Magnell, sångpoeten och människan, genom hela karriären och livet. ”Jag tycker”, sjunger Magnell, ”att det inte är stort fel / i att vara lite vilsen i vår nya sköna värld.” Nyckelordet är, förstås, ”vilsen”. Redan här i ”Påtalåten” får ordet dessutom en synonym och känslomässig släkting. För strax utbrister Magnell: ”Jag blir snart desperat…”

Precis så – och värre – ska Ola Magnell fortsätta att känna sig. I ”Sångerna vrenskas” (1974) är han fortfarande lika ”vilsen” och när han skrev vidare på samma sång (1979) hade hans kind blivit ”förgråten”. Också i ”Ett öde land” går han ”än en gång och gråter”. Han får ”Lessentankar” (bägge 1986) och är ”helt ur form” (”Tillbaka till Tellus”, 1989). När det känns som värst tar han in på ”Neurotikas Motell” (låt/LP-titel, också -89).

Det är bara genom dimmor som jag går
Det är alltid dagen efter
Och nästan alltid lika långt till vår
Inga golv är riktigt plana där jag står
Och ingen verkar bry sej riktigt om
Hur man i själva verket mår
(”Kliff”, 1975)

Men bör och ska – ja, får – man göra så här: analysera, loda i djupet av sångerna och läsa lusen av orden? Måste man ens skriva om musik? Som om det inte räckte att lyssna! Att journalister och kritiker betraktas som otyg – t o m parasiter som inte skapar något eget utan lever på konstnärerna – är inte helt ovanligt bland artister och musiker.

Nej, jag tror inte att Ola Magnell ansluter sig till den åsikten. Det kan han inte göra när han på sin hemsida lagt ut så många tidningsartiklar och recensioner. Dessutom har han själv recenserat en konsert med Bob Dylan och skrivit en artikel om Cornelis Vreeswijk.

Fast… Ja, kalla mig feg. Jag har inte frågat honom, trots att vi mejlväxlade när jag skrev den här artikeln. Magnell kan ju bli så arg! Under åren och karriären har Ola Magnell haft det besvärligt med oss recensenter, oavsett om vi skrivit positivt eller negativt. ”Jag är är ställd av komplimanger och vacklar av kritik”, sjunger han i ”Tomma tunnor” (1981). En annan låt, ”Abrakadabra” (1986), handlar om en intervjuare som ska ha frågat: ”Var står du politiskt, varför är du religiös / Varför är du på din vakt och varför är du nervös”? Magnell utbrister: ”Han tar mej för en pajas som vill sprida mystik.”

Journalisten som beskrivs genom Ola Magnells (över)känsliga ögon, öron och andra sinnen kunde vara Håkan Lahger. Något år tidigare hade Lagher gjort en intervju med Magnell (i rocktidningen Schlager) som kom att handla om artisten kontra journalisterna. Lahger påpekar att Magnell vid en konsert presenterade inte bara en utan två låtar med ett och samma uttryck – ”ansträngda rim” – från Per Mortensens recension i Dagens Nyheter av LP:n ”Gaia” (1983). ”Med ett snett leende” karaktäriserade Magnell också sin musik som ”medelåldersrock”, ett ord som Lagher hade använt i en recension.

”För mig”, kommenterar Håkan Lahger, ”går det inte att komma åt varför denna monumentala bitterhet… har behärskat en av våra riktigt stora rimsmeder.”

(Forts. i boken ”Svenska sång- och rockpoeter 3”, utgiven av BTJ Förlag 2008)

I CD-spelaren: Ola Magnell

Ola Magnell
Rolös
(National/Border)

Samme Ola Magnell men inte riktigt densamme.

Sju år sen förra albumet och ännu lite äldre, mer tillfreds med sig själv och livet. Så låter det i alla fall. Som om han nästan förlikat sig med livet och kärleken.

Albumet fick heta ”Rolös”, men det har ju Magnell alltid varit. Inledande ”Aftonpsalm” borde ha fått bli titelspår. Som ett sista farväl med ett knappt hörbart tack, precis så är albumet.

Fyndiga och så välskrivna texter att Ola Magnell förtjänar att uppmärksammas som poet också utan prefixet sång-. Men inte längre lika sökande efter originella ord utan nu mer naturliga.

Sångerna handlar om kärleken, den förgängliga, och livet, mer förgängligt ändå. Gud och döden är ständigt närvarande, både som hopp och oro.

Typiska Magnell-melodier också – eller nästan typiska. Ibland lite mer av vanlig folksång och country, lugnare komp och Olas sång är mer avspänd.

Extra stämningsfullt när Elin Ruth Sigvardsson och Lars Winnerbäck sjunger ljusare respektive mörkare under Magnells röst i till exempel Innan elden brunnit ut och Sång för de svikna. I ”Rolös vind” väver Nina Ramsby som en matta av ordlösa toner bakom Magnells sång och akustiska gitarr.

Fast mitt favoritspår har blivit ”Livet är en cykeltur” – där Ola Magnell cyklar sångpoetiskt genom livet, från uppväxten i Kalmar till nuvarande bostadsort på Österlen i Skåne. ”Livet är en ständig kris, en hunger efter andlig spis / och att vagt förnimma ett paradis”, som han diktar och sjunger.

(Hifi & Musik 2010)

PS. Den 10 juli framträder Ola Magnell på ”himmaplan”, närmare bestämt i trädgården till vandrarhemmet Valnöt & Kaprifol i Hammenhög.