Etikettarkiv: Jury

Vad är dåligt? Vad är bra? Vad är konst?

Så kom debatten om konstrundan på Österlen igång.

I onsdagskrönikan skrev jag att 2015 års konstrunda är omfattande och bra, dagen efter startade en diskussion i Facebook-grupperna ”Österlen Anslagstavlan” och ”Konst från Östra Skåne med Österlen” och i fredagens YA uttrycktes åsikter om konstrundan av kulturredaktören Sune Johannesson, ÖSKG-konstnären Bo Hultén och C-J Charpentier, författare och journalist.

Galleristen Thomas Wallner, även han deltar i årets konstrunda med både en utställning i sitt galleri och som ansvarig för valet av konstnärer till MårtenPers källa, kom på Facebook med förslaget att ordna bussturer till ÖSKG:s medlemmar.

Dels för att inte ÖSKG-konstnärerna ska försvinna i en allt större konstrunda men också för att ledsaga besökare till kvalitetskonst. Det var en brandfackla.

Konstnärer utanför Östra Skånes Konstnärsgille kände sig anklagade som sämre konstnärer. (Delar av) publiken kände sig som sämre konstbetraktare. Och är det rätt att dra en kvalitetsgräns vid ÖSKG-anslutna?

Lundell utställning

Ulf Lundell ställer hela sommaren 2015 ut målningar och grafiska bilder i en lokal på Fabriksgatan i Simrishamn. Är ni i närheten så åk dit och kolla vad ni själva tycker om Lundells konst. 

Det räcker att läsa kraven för medlemskap (automatiskt efter konsthögskola men annars jury) för att inse att det kan gå fel åt bägge hållen.

Om ÖSKG finansierar bussturer till sina medlemmar så är det en god idé, inte minst för konstbesökare utan bil. Ska region/kommuner pytsa in pengar bör turerna gå till konstnärer både utom och inom ÖSKG. Tänk bussresor där, säg, Thomas Millroth, Yrr Jonasdottir, Carolina Söderholm, Jan Hemmel, Sune Johannesson och Wallner själv presenterar favoritkonstnärer.

I diskussionen undrades varför inte konstnär – liksom läkare – är en skyddad titel och hävdades att kvalitet avgörs av kritiker, kuratorer och gallerister, samt att självutnämnda konstnärer håller för höga priser.

Som ni förstår lugnade inte diskussionen ner sig.

Ska enbart legitimerade konstnärer få delta? Vem legitimerar? Icke godkända, om de får delta, ska de inte ha rätt att sätta sina priser? Var kommer publiken in?

C-J Charpentier skrev i YA om Ulf Lundell, en av de ”konstnärer” vars målningar lär ha för höga priser sett till kvalitet. Ordet ”geschäft” användes. Med undantag för några fågelmålningar kan jag instämma, inte heller jag blev förtjust i Lundells konst. Men när Charpentier samtidigt menar att Lundell är ”en skicklig musikartist”, då hänger jag inte med.

Någon musikvetare, specialiserad på konstmusik, kunde ge omdömet att Ulf Lundell har ingen sångröst, är amatörgitarrist och gör harmoniskt simpla sånger. Vilket geschäft att saluföra den musiken!

En majoritet av de som bedömer, recenserar och kritiserar konst har samma bakgrund: studier i konstvetenskap. Här skiljer sig konstbevakningen från andra kulturuttryck. Kritikerkåren behöver breddas: akademiker måste kompletteras med journalister som på annat sätt skaffat sig kunskaper och åsikter om konst.

I boken ”In i musiken” beskriver den danske musikern Peter Bastian hur han kom till insikt om att vissa ju kan tycka om och uppleva musik, som han anser dålig, lika mycket och starkt, som musik han tycker är bra.

Vad beror det på att människor får starka upplevelser av ”dålig” konst? Det är en viktig fråga att ställa sig.

(YA/KB 2015)

Matti Yrjänä Joensuu (1948 – 2011)

Matti Joensuu
Land: Finland
Genre: polisromaner

Ett ord återkommer i recensioner av Matti Joensuus polisromaner: tonen.

Joensuu skriver Koskenkorva-deckare! sa jag en gång, lite på skämt men också på allvar, till en finsk bekant. Det var fräckt sagt. Skulle den finske bekantingen bli arg? Nej, han nickade och höll med.

Joensuus ton är direkt, grov, på gränsen till vulgär – raka motsatsen till kommissarierna Maigret (Simenon) och Wexford (Rendell). Jag tror den här tonen, dialekten, stämningen är mycket finsk. (En liknande ton kan höras i den finska folk- och populärmusiken.)

Den vardagliga tonen och stämningen beror också på att Joensuus huvudperson och polis – till skillnad mot de flesta polisromanpoliser – inte är kriminalinspektör eller kommissarie.

Helsingforspolisen Timo Harjunpää jobbar på krim, avdelningen ”våldet”. Han har epitetet över- framför sin titel, men han är konstapel: kriminalöverkonstapel. Harjunpää patrullerar inte på gatan, men han sitter i polisbilen (ofta tillsammans med sin kvinnliga kollega, Onerva Nykänen). Han jobbar dag- och nattskift, kommer i direktkontakt med brott, brottslingar och offer; olika sorter, små och stora.

Den finske polisen/polisromanförfattaren Matti Yrjänä Joensuu. Foto: Teemu Rajala / Creatice Commons.

Med polisbilen färdas Harjunpää mellan Helsingfors olika bostadsområden och samhällsskikt, mellan fattiga och rika, mellan liv och liv.

”Plågoandarna” (1987) är en resa tur och retur mellan de där upp och de där nere.

I en villa i stadens fina kvarter träffar läsaren en framgångsrik direktör i databranschen; i slumkvarteren finns den fattige nattvakten och hans kompanjon. De senare utsätter den förre för något som kan kallas modern klasskamp och påhittig terrorism: de beställer, för direktörens räkning, fem frysboxar, tusentals tegelstenar, en ofantlig grushög osv.

Också i ”Hunger efter kärlek” (1995) får läsaren besöka olika människor och miljöer i Helsingfors.

Den fina fru Helen Ekstam-Luukanen från Granfeltsvägen går en morgonpromenad med hunden och upptäcker ett lik i strandkanten. I ett förfallet hus i en förvildad trädgård bor den mindre fina familjen Leinonen. Gumman Leinonens yngste son, den kärlekshungrande Pip, förälskar sej i olika kvinnor, ger dem namn som ”Veteluggen” och ”Sidenstjärten”, och smyger om natten in i deras lägenheter: klär av sej, tittar på dem, rör vid dem…

Själv får kriminalöverkonstapel Harjunpää tillökning i familjen. Timos gamle far, som Timo inte sett sen han var liten, har plötsligt dykt upp.

Också följande skiljer Matti Joensuu från de flesta polisromanförfattare: han är författare och polis. Helsingforspolisen Matti Joensuu skriver romaner om Helsingforspolisen Timo Harjunpää.

Det är förstås bra, för deckarläsarna. Joensuu vet vad han skriver om. Men inte kan det vara lätt. Inte när poliserna är så autentiskt skildrade som i Joensuus romaner.

Hur reagerade kollegerna när de läste ”Stamfejden” (1984)? Tyckte de att Joensuu svikit kårandan? Ville någon polis längre arbeta tillsammans med Joensuu?

”Stamfejden” handlar om två grupper av finska zigenare som ligger i fejd med varann. De beväpnar sej, skjuter på varann med pistol. Polisen ingriper inte utan står bara och tittar på, rycker på axlarna, tycker att zigenare kan väl få utrota varann bäst de vill.

Men så träffas en polis av ett skott. Visserligen en civilklädd f d polis och inte var han världens bästa polis heller – men ändå. Polismord! Kåren sluter sej samman, blir en stam, och startar en hetsjakt på zigenare.

”Stamfejden” är naturligtvis inte ett journalistiskt reportage direkt ur verkligheten. Men realistisk – nära nog autentisk – måste berättelsen vara. Joensuu kan knappast ljuga och fantisera. Det skulle ju vara ännu värre – att grundlöst beskylla poliserna i Helsingfors för att, mer eller mindre, vara rasister.

1975 vann Matti Joensuu första pris i en finsk deckartävling. Romanen hette ”Väkivallan virkamies” och var hans debut som deckarförfattare. (Boken finns inte på svenska, men den svenska titeln skulle ha blivit ungefär ”Våldets tjänsteman” eller ”Tjänsteman vid våldsverket”.)

Tjugo år senare är Joensuu fortfarande polis i Helsingfors, fortfarande skriver han polisromaner och fortfarande granskar och kritiserar han poliskåren inifrån. Den författande polisen Joensuu kan liknas vid en enmans internrevision. I ”Hunger efter kärlek” – den senaste polisromanen av Joensuu som översatts till svenska – gäller kritiken karriärism och korruption inom polisledningen.

Nyligen berättade Matti Joensuu i deckartidskriften Jury att han efter några års paus i författandet nu sitter och skriver på en ny – mycket efterlängtad! – polisroman. Apropå mina farhågor ovan kan jag också meddela att Joensuu numera har ett gott förhållande till kollegerna. De finska poliserna är lite stolta över Matti, verkar det som.

En finsk deckarförfattarinna, Leena Lehtolainen, introducerades på svenska med ”Snöjungfrun” (2002). Också Lehtolainen skriver polisromaner om en underordnad polis. Men hennes huvudperson, inspektör Maria Kallio, är som synes kvinna och anställd vid Esbopolisen, nästgrannstad med Helsingfors.

Titlar:

Polisens pojke. 1983. Harjunpää ja poliisin poika. Övers: Ralf Friberg.
Stamfejden. 1984. Harjunpää ja heimolaiset. Övers: Ralf Friberg.
Blott för kärleks skull. 1986. Harjunpää ja rakkauden. Övers: Ralf Friberg.
Plågoandarna. 1987. Harjunpää ja kiusantekijät. Övers: Marianne Saanila.
Hunger efter kärlek. 1995. Harjunpää ja rakkauden nälkä. Övers: Camilla Frostell.

(Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2002)

Deckarhylla: nästan-deckare, mjukt och hårt

När tidskriften Jury las ner i fjol försvann samtidigt Deckarkatalogens förteckning över det gångna årets svenska och översatta deckare. Så synd, det var en smärre guldgruva för en deckarläsare (och recensent) som ville ha koll på utgivningen. Desto mer glädjande att Deckarkatalogens redaktörer (Anders Hammarqvist och Johan Wopenka från Jury samt ”deckarbibliotekarien” Thomas Böös) inte ger sig. På Svenska Deckarakademins hemsida  finns nu 2009 års upplaga av Deckarkatalogen.

Jag går noga igenom katalogen och upptäcker flera deckare som jag missat, borde ha läst och skrivit om i Deckarhyllan. Till exempel ”Händelser vid Green Oaks galleria” (Alfabeta, övers: Ulla Danielsson) av Catherine O’Flynn och ”Mordet på en gycklare” (Black Island Books) av Peo Rask. Bägge hör till den växande genren av nästan-deckare, vars författare plockar och använder ingredienser från kriminalgenren på ett helt medvetet sätt men utan att resultatet blir så att säga ”riktiga deckare”.

Den engelska författarinnan O’Flynns debutroman ”Händelser vid Green Oaks galleria” innehåller det mesta som brukar finnas i en kriminalroman – utom just det kriminella. Här finns en detektiv, även om Kate Meaney, som gärna leker privatdetektiv, är ung, bara 10 år, när hon spårlöst försvinner. Krypande spännande läsning som slutar – alltså utan att det sker något kriminellt, i alla fall innanför bokpärmarna – med en upplösning i stil med kriminalromanens.

Personerna – nämnda Kate, hennes vän Adrian, som även han försvinner, säkerhetsvakten Kurt och Lisa, som arbetar i skivhandel och tröttnat på sin pojkvän Ed – kunde ha befolkat vilken deckare som helst. En annorlunda miljö också: händelserna utspelar sig i och kring en stor, ny shoppinggalleria.

”Mordet på en gycklare” är en – nästan – lika noir-poetisk uppföljare till Peo Rasks förra kortroman och nästan-deckare ”Brottsplats Luleå”. Samma miljö, alltså Luleå, liksom huvudperson, kriminalkommissarie Marklund. Polisens namn är fyndigt. Hur många heter inte Marklund där uppe i Sverige? Namnet poängterar att kommissarie Marklund både är sig själv och vem som helst.

Det kan bero på att jag – eller snarare han – skruvat upp förväntningarna. Eller stämmer det att Rask inte putsat lika flitigt på formuleringarna? De 80 sidornas densitet känns inte riktigt så stor och stark som förra gången. Dessutom har bok nr 2 ännu mer blivit ett porträtt av en inkrökt stad och ännu mindre en kriminalhistoria.

Å andra sidan fortsätter Peo Rask att skriva i sin egen genre: poesi blandas med både vanligt och kriminellt romanberättande. Nej, jag ska inte gnälla för mycket. Jag vill ju läsa också en tredje kortdeckarroman! Den här gången börjar (och kanske slutar) det kriminella med att en säregen företagare hittas död.

Marianne Cederwall, debutant i fjol med nästan-deckaren ”Svinhugg”, låter väninnorna Mirjam och Hervor återkomma i ”Svartvintern” (Natur & Kultur). Miljön har bytts från Gotland, där Mirjam hör hemma, till Hervors hemby Kuivalihavaara i nordligaste Sverige. Dit flyr Mirjam i skräck över sina (o)lyckade affirmationer. Alltför många män dog i förra romanen och nu händer det igen: så fort hon önskar livet ur någon så sker en olycka! Skrämmande men, det kan inte Mirjam låta bli att tycka, också lite lockande…

Hervor, som Mirjam lärt sig häxkonsterna av, reser hem från USA och inte minst kommer operasångaren Ralph med sambon Eric till Kuivalihavaara för att förvandla ett tidigare hotell till… Ja, det får ni läsa. Men detta tas inte så väl emot – tvärtom! – av alla i byn. Något hemskt inträffar: Ralph hittar liket av litet barn, insvept i en broderad kaffeduk, i hotellets pannrum.

En Norrlands-, landsorts- och vardagsroman med brottsliga inslag. Cederwall porträtterar Kuivalihavaara under svartvintertid, skildrar byns invånare, deras vanor och fördomar men också vissa bybors vidsynthet. Lite trög början men så tar sig romanen, blir charmig och medmänsklig, lagom spännande och riktigt bra.

”Fallet med den försvunna tjänsteflickan” (Forum, övers: Marianne Mattsson) av Tarquin Hall är också en lagom spännande och charmig roman. Men stryk ordet ”nästan”! Engelsmannen Hall har absolut skrivit en deckare, även om hans detektivroman kokats så mjuk att den kan jämföras med Alexander McCall Smiths vänliga deckare om Mma Ramotswe i Botswana.

Huvudpersonen, Vish Puri, driver Privata Detektivbyrån i Delhi. ”Diskretion är vårt motto”, enligt firmaskylten. En recensent tyckte att Puri (korpulent, fåfäng och klipsk) liknar Hercule Poirot men jag tänker också på Ture Sventon. Vilket inte betyder att Puris uppdrag är ofarliga. Plötsligt kan privatdetektiven bli beskjuten på taket till sitt hus!

Kanske främst låter Tarquin Hall sin detektiv vara en guide till dagens Indien, både traditionellt och allt mer modernt, lika fattigt men också nyrikt. Som när Puri möter en klient på Gymkhana Club, en (herr)klubb för Delhis rätta kretsar, eller skjutsas i bilen av sin nya chaufför, som vill trycka gasen i botten som alla andra indier vid ratten men Puri håller på trafikreglerna.

Romanen smyckas dessutom med indiska uttryck (ordlista återfinns i slutet). Informativt och atmosfärrikt, underhållande och, som sagt, lagom spännande. Tack gärna fler mjukdeckare med Vish Puri!

För att Deckarhyllan inte ska bli alldeles för mjuk och lättkokt så ska jag avsluta med något tuffare och hårdare: ”Tjockare än vatten” (Minotaur; övers: Jan Malmsjö) av Mark Billingham. När Billingham började skriva polisromaner om Tom Thorne, kriminalkommissarie i London, tyckte jag att böckerna var pastischer, nästan parodier. Men bok för bok har han mejslat ut sin egen form av noir och hårdkokt.

”Tjockare än vatten” är ett utmärkt exempel: noir i London och ingen annanstans, en modern, hårdkokt och inte minst engelsk polisroman. Även bilden av Tom Thorne, tuff och tvär, en rätt osympatisk polis och människa, blir allt mer nyansrik, fördjupas och breddas. Thorne är nu en person som jag både kan tycka illa och bra om, romanpersonen blir en människa.

Mark Billingham nöjer sig inte med en seriemördare utan här finns två stycken, den senare en kopia av den första. Han har ingen framförhållning, inte heller i hans nya polisroman finns en intrigtråd som drar handlingen framåt och trissar upp spänning. Nej, jag borde inte tycka om det här! Ändå gör jag det och det beror på Billinghams förmåga att skapa en stämning som fångar och innesluter läsaren. Det blir skrämmande. Som om dessa osannolika händelser kunnat – ja, kan! – inträffa i verkligheten.

(Ystads Allehanda 2010)

2009 års deckarkatalog

När tidskriften Jury las ner i fjol så försvann också den årliga ”Deckarkatalogen” med de årliga förteckningarna över svenska och översatta deckare, nya och återutgivnungar, samt fackböcker i kriminalgenren.

Så synd, det var en smärre guldgruva för en deckarläsare (och dessutom recensent) som ville ha koll på vad han missat under året. För det är en djungel därute för den som försöker hålla sig informerad om deckarutgivningen.

Allt fler böcker kommer på små- och egna förlag och numera också enbart digitalt. Desto mer glädjande då att redaktörerna för ”Deckarkatalogen” – Jurys Anders Hammarqvist och Johan Wopenka i samarbete med ”deckarbibliotekarien” Thomas Böös på Svenska Deckarbiblioteket i Eskilstuna – inte ger sig trots nedläggningen av Jury.

Svenska Deckarakademins nätsida finns nu den senaste utgåvan av ”Deckarkatalogen”, alltså för år 2009, sammanställd och utlagd. Redaktörerna pustar ut efter sitt strävsamma arbete – för som jag skrev ovan och de också själva skriver:

”Med det stora utbud av kriminallitteratur som i dag kommer från bl.a. »print on demand«-förlag är det svårt att få en katalog helt komplett och felfri. Skulle ni upptäcka fel eller missar, kontakta redaktörerna på e-adress bjw-forlaget@comhem.se eller postadress BJW-förlaget, Box 3042, 400 10 Göteborg.”

Så kallad egoreklam! ”Ny noir – 13 hårdkokta deckarförfattare” (Red: Bengt Eriksson och utg: BTF Förlag) är en av de alltför få kriminella fackböcker som publicerades i fjol.