Grammyvinnare: Rosanne Cash

Rosanne Cash fick ta emot tre priser på den 57:e amerikanska Grammy-galan. Hon vann för ”Best American Roots Performance”, ”Best American Roots Song” (bägge med låten ”A Feather´s Not A Bird”) och ”Best Americana Album” (alltså albumet ”The River & The Thread” som också jag gav högsta betyg när jag recenserade i Hifi & Musik för snart ett år sen).

Rosanne Cash
The River & The Thread
(Blue Note)

Traditionellt och modernt. Eller säg: eget. Personligt. Återbesöka och undersöka, både sin egen och sin musiks bakgrund. Och samtidigt förbli sig själv. Det är vad Rosanne gör och det kan inte vara helt enkelt när efternamnet är Cash.

Lite och mycket. Avskalat och minimalistiskt, oftast tystlåtet och försiktigt. Men ändå fullt av alla sorters amerikana: country, blues, jazz, gospel, rockabilly och rock, folksång och sångpoesi. Melodier man knappt lägger märke till vid första lyssningen men som förändras och växer, från det lilla till det stora i det lilla.

Upprinnelsen till många sångtexter på ”The Rover & The Thread” är en resa i sydstaterna, då Johnny Cash´s – alltså pappas – barndomshem skulle förvandlas till museum. Också att lyssna blir en resa i tid och rum.

Som att ”Etta´s Tune” är en hyllning till Johnny Cash-basisten Marshall Grant och hans hustru Etta, ”World Of Strange Design” – med den suveräna formuleringen ”If Jesus Came From Mississippi” – återknyter till Bobbie Gentrys klassiker ”Ode To Billy Joe” och ”When The Master Calls The Roll” (med Kris Kristofferson, John Prine, Rodney Crowell, som var med och skrev låten, och Tony Joe White i kören) handlar om amerikanska inbördeskriget.

Rosanne Cash har (del)skrivit alla låtar utom ett par ”covers” på den lyxigare utgåvan: ”Two Girls” (Townes Van Zandt) och ”Biloxi” (Jesse Winchester). John Leventhal svarar för finkänslig produktion. På omslaget syns utsikten från Tallahatchie Bridge.

(Hifi & Musik 2014)

Dylan & son

Först en smula ”poptrivia”.

I Clinton Heylins bok ”Dylan – mannen, myten, musiken” (Wiken; övers: Håkan Olsson) kan man på sidan 227 läsa att Bob Dylan första halvåret 1972 befann sej på sin ranch i Arizona. Där skrev han en av sina mest kända sånger, ”Forever Young”, tillägnad sonen Jakob, som föddes året innan.

På sidan 229 i samma bok nämns en skivinspelning som sångaren Doug Sahm gjorde 1972. Bob Dylan, som också fanns i studion, spelar gitarr och klaviaturer. I en egen låt, ”Wallflower”, är Dylan en mycket hörbar körsångare.

Bob Dylan i ”Johnny Cash Show” på amerikansk TV 1969.

Efter detta är det dags att plocka fram Dylan-boxen ”The Bootleg Series Volumes 1-3”. På den andra CD-n finns Bob Dylans egen version av låten ”Wallflower – en mjukt gungande countryvals. Inspelningen, som gjordes 1971, gavs aldrig ut på skiva.

1971 föddes alltså sonen Jakob. Idag är Jakob Dylan, liksom pappa Bob, en sångpoet. Han gör texter och melodier, sjunger och spelar gitarr. Jakob har ett eget band också. Vad kallar han bandet, tror du? Jo, The Wallflowers.

Det nya och andra albumet med Jakob Dylan & The Wallflowers, ”Bringing Down The Horse”, kom i våras. Jag måste ha spelat CD:n hundra gånger! Längst inuti musiken hör jag någonting, riktigt vad vet jag inte, som uppmanar och lockar mej att lyssna om och om igen. Och ju fler gånger jag lyssnar, desto bättre blir musiken och desto vackrare och mer personliga blir sångerna.

Musiken kan sammanfattas som ”amerikana”: rock, folksång, country, blues, Ibland var för sej, men ofta går musikformerna in i och ut ur varann. Tillsammans med The Wallflowers spelar Jakob Dylan amerikansk musik som är mjuk som Bob Dylans inspelningar med The Band och spretigt elektrisk som t ex Dylan-albumet ”Highway 61 Revisited”.

Den självbetitlade debuten från 1992 är också hörvärd. Ett första försök, ja, nästan en demo inför ”Bringing Down The Horse”, men redan då hade Jakob Dylan gjort några rikigt bra låtar.

Jakob Dylan och Elvis Costello framför ”On Up The Mountain” i den senares TV-program.

I somras kom Dylan till Sverige – inte sonen Jakob utan pappa Bob. Den ”Never Ending Tour”, som inleddes 1989, hade fört Bob Dylan till Mölleplatsen i Malmö. Bland 7-8.000 andra stod jag i kvällsskymningen och hörde honom sjunga och spela sina gamla, välkända låtar.

Gamla – men förnyade. Som alltid hade han gjort nya arrangemang. ”Memphis Blues” och ”Like A Rolling Stone” var ännu mer elektriska och rockiga. Medan ”Tangled Up In Blue”, som framfördes i den akustiska avdelningen, snarast blivit country och bluegrass.

Dagen efter var recensenterna överens med varann, mej och – säkert – hela publiken. ”En klassisk spelning”, skrev Olle Berggren (Kvällposten). ”55-åringen har aldrig sjungit bättre på svensk mark”, utbrast Per Bjurman (Aftonbladet).

När jag stod där på Mölleplatsen, såg och hörde Bob Dylan, så kunde jag inte låta bli att tänka på hans son.

Nej, sångpoeten Jakob Dylan är ingen kopia av pappa – ändå är arvet från farsan ständigt närvarande i rösten, melodierna, texterna. Sättet att handskas med melodin, när rösten inte riktigt räcker till. Den ”nonchalanta” inställningen – en axelryckning men samtidigt på allvar.

Och så detta, som är omöjligt att beskriva, men som hörs, som finns där längst inuti musiken: känslan av att den här rösten – de här rösterna – har något viktigt att säga. Sångaren talar inte till utan med lyssnaren. Sången blir ett samtal med två människor, mellan två hjärtan.

Arv och personlighet. Förälder och barn. Pappa Bob och sonen Jakob. Dylan & son.

Skivor:

Bob Dylan: ”The Bootleg Series Volumes 1-3 (Rare & Unreleased) 1961-1991”, ”Highway 61 Revisited”, ”The Basement Tapes” (alla Columbia), ”Planet Waves” (Asylum) och piratskivan från konserten i Malmö.
The Wallflowers:  ”Wallflowers” (Virgin) och ”Bringing Down The Horse” (MCA)
Doug Sahm: ”Doug Sahm & Band” (Atlantic)

(Fönstret 1996)

I CD-spelaren: L T Fisk

L T Fisk
Den springande punkten
(Pequod)

Först saknade jag hans nylonsträngade akustiska gitarr från tidigare album. Men det dröjde bara något spår innan jag vant mig.

Nu ackompanjerar Fisk istället sin sång med en ackordcittra som skapar en klirrande, dallrande, kristallvasspröd atmosfär. Vilket faktiskt fungerar ännu bättre till hans profant mässande röst.

Så märkligt att han kan få sina ojämna texter att bli melodiska sånger trots att det knappast är sångtexter. Och när kompet byter till piano så växer samma – men ändå en annan – men en snarliknande – stämning upp runt sången och texten.

Albumet spelades in i olika nutida inspelningsstudios, som en sommarstuga i Ystads sandskog och en lägenhet på Ronnebygatan i Malmö.

Förut har jag jämfört L T Fisks inspelningar med Philemon Arthur, Springsteen till akustisk gitarr och den sena, avskalade Cash. Men det är faktiskt att förringa honom. Den malmöitiske sångpoeten LT Fisk är unik.

Vad texterna handlar om? Vet inte, har ingen riktig aning, men de nålar sig fast i hjärtat.

(Ungefär såhär i Ystads Allehanda 2010)

Juldikt

           o julaftonskväll
                                  så du glimmar
                   granen är klädd              &
                                                        på översta grenen
          hänger tomten.                                     han får skylla
                                sej själv
                                                 så taskiga
                                                                      julklappar
                                                                                            som han kom med
                              inte ens
                                               Claudia Cardinale
           åt far.
           åt far:                                                              en blå & rödrandig slips
                                                                                     ett par tofflor
                                                                                     en limpa John Silver

         det låter otroligt
                      men nånstans
                                         på andra sidan jordklotet
                                                                                   får John Wayne
                                                           Richard Nixon
                                 & Johnny Cash
         varsina
                                                         blå & rödrandiga strumpor
                                                         par tofflor
                                                         limpor cigaretter

         & julgransljusen
                         lyser som TV-kameror
         vi går runt                       runt granen
                                                                               i led
                                                                                         & sjunger
                                     samma nationalsång

(Första gången publicerad i debutantologin ”Grupp 72”, utgiven 1972 av W&W)

Julaftonskvällsteckning: Curt Fredrik Grundel

I CD-spelaren: Nisse Hellberg

Nisse Hellberg
En modern man
(Metronome/Warner)

Ja, man får hoppas att Wilmer X inte återbildas igen. Jalle Lorensson och Nisse Hellberg har ju aldrig varit bättre än nu, när den ene spelar munspel med Michael Saxell och den andre gett ut albumet ”En modern man”.

Med traditionen in i framtiden, rot och krona. Så ska nog skivtiteln uppfattas. ”En modern man” är ett akustiskt album där 50-tal förenas med det nya seklet utan att det låter vare sig gammalt eller modernistiskt. Dagens teknik har fått inspelningen att bli extra bra och gett en vassare ton åt Janne Lindéns sologitarr. Inte mer än så.

Musiken gungar mjukt, lätt och varmt – och ändå tufft.

Nisse Hellberg spelar akustiska gitarrer och förutom Lindén innehåller The Helltones också Marcus Källström, trummor, och Affe Östlund, ståbas. Gästpianisten PJ Altin får ”Den står där du ställt den” att gunga ännu mer.

Mest rockabilly, blues ibland och någon gång country, som i Johnny Cash-hyllningen ”En man i svart”.

Nisse Hellberg, före detta smygproggare, har också börjat göra riktigt politiska låtar. ”Bok i retur” kritiserar Bibeln och kristendomen, ”Gräver där jag står” beskriver klassamhället och ”Ett enda kugghjul” är ett rop på solidaritet. Medan ”Håll ut, håll i, håll igen” och ”Vem ska ro båten i land”väl kan beskrivas som uppmuntrande. påhejande kamplåtar.

Och inte gör det sig saken sämre heller (eller?) att flera låtar nog lär kan hamna på repertoaren för olika dansband. Märkligt så liten och smal gränsen ibland kan vara mellan Nisse Hellberg och t ex Lasse Stefanz musik.

(Kortare version i Ystads Allehanda 2009)

NRBQ – äntligen i Sverige!

NRBQ
Kulturbolaget, Malmö

När NRBQ ropats in för andra och sista gången, konserten är slut och de flesta av oss är svettiga med ben som spagetti, då knackar en kille mig i ryggen och undrar:

– Vad ska du skriva om det här?

Sen tillägger han:

– Jag har lyssnat på rock i 20 år och jag tror aldrig jag hört några bättre!

Pressfoto (2009).

Det beror väl på, svarar jag, att NRBQ:s musik innehåller alla dessa tjugo, nej trettio år av rockmusik.

NRBQ:s musik börjar hos boogie woogie-pianister i bordellerna i New Orleans och fortsätter genom countrymusiken, 50-talets rockabilly, Davis Sisters (med Skeeter Davis) och Everly Brothers, Beatles förstås men också punkband som The Clash, och går vidare långt in i avantgardemusikens experiment.

Allt detta – och då har jag ändå bara nämnt en bråkdel av alla influenser – blandar NRBQ i vilken ordning som helst och ibland spelar de allt på samma gång.

Tjugofem år efter sin första LP står NRBQ äntligen på en svensk scen.

1982 blev min längtan för lång och svår, då vallfärdade jag till Woodstock och hörde NRBQ live för första gången. Så redan innan konserten vet jag alltså vad publiken på Kulturbolaget ska få höra: ingenting mindre än världens bästa rockband!

Och precis det får publiken också höra!!!

Utlandsfinklädda i färggranna skjortor med grönsaker och stora bilar bjuder NRBQ på ett smärre smakprov ur sin 7 854 (eller om det är 7 855) låtar stora repertoar.

Det verkar som om spelprogrammet fortfarande styrs av pianisten Terry Adams. Han slår några ackord och då vet de andra efter en halv vers cirka vilken låt de ska spela.

Efter en inledande hyllning till tolvtaktersblues följer den mest sentimentala country, egna Beatlesinfluerade låtar som ”Me and the Boys”, ”This Ole House” (som Shakin´ Stevens upptäckte och fick en hit med tack vare NRBQ), ”I Got Rhythm” (den gamla Johnny Cash-låten som NRBQ gjorde ett så bra nytt arrangemang till att Cash spelade in låten på nytt med NRBQ:s arr), rock´n´roll och rhythm & blues och avantgardejazz och plötsligt drar Terry Adams till de andras förfäran, verkar det som, igång ”Michael Row the Boat Ashore”.

Sen börjar gitarristen Al Anderson att lira en riktigt sliskig låt – vad är det? jazz? country? något onämnbart? – som jag är säker på att ingen av de andra i bandet någonsin hört förut!

Blåsduon Whole Wheat Horns spelar trombon och sax som ett par bräkande får.

Och det räcker ju inte: nu går trummisen Tom Ardolino fram till mikrofonen och börjar sjunga Dion & The Belmonts ”Teenager in Love”.

Himmel! Ett band som lirar den låten kan bara vara bäst!

Joey Spampinato spelar bas och sjunger med ljus italiensk röst. Honom får jag inte heller glömma att nämna.

Och ja, folks. ”That was rock & roll”, som de säger.

(Från Kvällsposten 3/11 1984, rättad version; på den tiden ringde man in recensionerna, resultatet kunde bli – nästan – hur som helst i den tryckta tidningen.)