Grammyvinnare: Rosanne Cash

Rosanne Cash fick ta emot tre priser på den 57:e amerikanska Grammy-galan. Hon vann för ”Best American Roots Performance”, ”Best American Roots Song” (bägge med låten ”A Feather´s Not A Bird”) och ”Best Americana Album” (alltså albumet ”The River & The Thread” som också jag gav högsta betyg när jag recenserade i Hifi & Musik för snart ett år sen).

Rosanne Cash
The River & The Thread
(Blue Note)

Traditionellt och modernt. Eller säg: eget. Personligt. Återbesöka och undersöka, både sin egen och sin musiks bakgrund. Och samtidigt förbli sig själv. Det är vad Rosanne gör och det kan inte vara helt enkelt när efternamnet är Cash.

Lite och mycket. Avskalat och minimalistiskt, oftast tystlåtet och försiktigt. Men ändå fullt av alla sorters amerikana: country, blues, jazz, gospel, rockabilly och rock, folksång och sångpoesi. Melodier man knappt lägger märke till vid första lyssningen men som förändras och växer, från det lilla till det stora i det lilla.

Upprinnelsen till många sångtexter på ”The Rover & The Thread” är en resa i sydstaterna, då Johnny Cash´s – alltså pappas – barndomshem skulle förvandlas till museum. Också att lyssna blir en resa i tid och rum.

Som att ”Etta´s Tune” är en hyllning till Johnny Cash-basisten Marshall Grant och hans hustru Etta, ”World Of Strange Design” – med den suveräna formuleringen ”If Jesus Came From Mississippi” – återknyter till Bobbie Gentrys klassiker ”Ode To Billy Joe” och ”When The Master Calls The Roll” (med Kris Kristofferson, John Prine, Rodney Crowell, som var med och skrev låten, och Tony Joe White i kören) handlar om amerikanska inbördeskriget.

Rosanne Cash har (del)skrivit alla låtar utom ett par ”covers” på den lyxigare utgåvan: ”Two Girls” (Townes Van Zandt) och ”Biloxi” (Jesse Winchester). John Leventhal svarar för finkänslig produktion. På omslaget syns utsikten från Tallahatchie Bridge.

(Hifi & Musik 2014)

Joan Baez i Malmö

Joan Baez
Malmö konserthus den 16/4

Hon ser trött ut.

Joan Baez pratar med publiken och skämtar om sin mamma som slog sig och föll i koma vid 96 men mirakulöst nog vaknade och vid 98 är pigg igen. I flera låtar fingerplockar Joan också precis så där fint på gitarren att Dylan häpnade. Men bakom ansiktet anas en trötthet som jag känner igen, jag som inte är så mycket yngre än Joan Baez, 70 år.

Hon kan inte sjunga som förr. Ändå sjunger hon lika bra som många – inte minst manliga – akustiska gitarrsångare. Problemet är att Joan tävlar med sig själv: den unga ängeln som polerade toner till pärlor. Hennes bubblande vibrato finns inte mer utan livserfarenheterna har satt sig som ringar på stämbanden.

Joan Baez sjunger en äldre sång, ”Donna Donna”, i en inspelning från 2007. Hon sjöng den också i Malmö. 

I Malmös fullsatta konserthus blandas sånger från hela karriären: traditionella folksånger och nyare sångpoesi, alltid med en text som är så viktig att hon artikulerar den väl för att vi ska höra orden.

Den äldsta sången, ”Silver Dagger”, fanns med på debut-LP:n för 52 år sen. Här medverkar också Dirk Powell, hennes enmansband, på banjo. Andra gånger byter han till bl a fiol, mandolin och piano.

För mig, som hörde henne på tidigt 60-tal, sjunger den unga och den äldre Joan Baez duett i de gamla sångerna. Det är svårt. Nyare sånger, skrivna för ett mindre röstomfång, passar bättre för den åldrande rösten.

I t ex ”Hello In There” (John Prine), ”Day After Tomorrow” (Tom Waits), ”There But For Fortune” (Phil Ochs) och ”Jerusalem” (Steve Earle) lägger Joan Baez in hela sitt livslånga fredsengagemang i texternas återkommande antikrigstema.

Särskilt ”Jerusalem” passar för det nakna framförandet och är så stark att jag glömde anteckna i blocket. Rösten blir en pensel som med orden målar en tavla av vanvettet – krig, våld, hat, död – i Israel/Palestina.

Musikaliskt har jag upplevt bättre konserter men sång och musik kan vara så mycket mer än toner. Joan Baez är en livssångerska som inkluderar publiken i sin förhoppning om en bättre värld.

Som när hon i ett extranummer, John Lennons ”Imagine”, byter jaget mot ett vi: ”You may say we are dreamers / but we´re not the only ones…”

(Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet/Trelleborgs Allehanda 2010)

Tomas Boström, sångförfattare

Tomas Boström (utan ”h” och ”d”) är en veteran bland svenska sångpoeter men en av de minst kända. Varför? Han mumlar att det kanske har med musikalisk kvalitet att göra. Nej, det har det inte. Alla som lyckas få höra Boström kan konstatera att han också är en av de mest personliga och bästa sångpoeterna..

– Jag har en trogen publik. Debutskivan kom 1969 och det finns de som hört allt jag gjort sen dess. Andra hör mig för första gången och går ut på nätet för att se vem jag är. Och blir förvånade.

Tomas Boström har varit anställd som frikyrkopräst. Han är troende. Vilket kan förvåna. Det hörs inte utan anas som mest. Och känns – som en kärleksförklaring till de människor han sjunger om.

I inspelningsstudion: Mikael Lyander, tekniker, Dan Berglund, bas, Tomas Boström själv och Johan Lindström, här med banjo men spelar också gitarrer, pedal steel m m. Foto: Bengan Zettergren.

– Mitt evangelium ska bara finnas med, helt naturligt. Jag står inte ut med Bob Dylans låtar från hans mest religiösa tid. Han blev ju en kristen taliban! Mina sånger kan sjungas både på politiska möten och i kyrkan.

– Fast det blir mest kyrkokonserter, när jag – varje helg – är ute på turné. Den kyrkliga och den profana världen har varit lika duktiga på att bygga upp en mur mellan sig.

Förra albumet, ”Mitt gömda jag”, innehöll (om den här skribenten får uttrycka sin åsikt) de bästa Leonard Cohen-tolkningar som gjorts på svenska. På ”Album”, som det nya albumet heter, framför Boström sin egen sångpoesi, en blandning av visor och country.

– Jag var en typisk svensk trubadur – fast nyktrare. Så blev jag intresserad av Charles Wesley, som skrev psalmtexter i 1700-talets England. Jag hörde likheter mellan engelska hymner, amerikansk country och svenska läsarsånger.

– Gillian Welch och K D. Lang är otroliga countrysångerskor. John Prine är min låtskrivarfavorit.

Tomas Boström målar med ord. Sångerna förmedlar bilder ur vardagen.

– ”Mariatorgets lindar” handlar om en man jag såg på Mariatorget i Stockholm. Han köpte strömming med potatismos och satte sig för att äta, men så föll han ihop och dog. ”I vilket fall” skildrar en prostituerad i Klarakvarteren. Det finns också ett par sånger om New York.

Född: I Västervik.
Bor: På Gotland.
Ålder: 57 år.
Familj: Fru och två utflyttade barn.
Gör: Sångförfattare och pastor (utan pastorat) i Metodistkyrkan.

(Ungefär så här också i Ljuva Livet 2010)