Etikettarkiv: John Fogerty

I CD-spelaren: Cœcilie Norby

Cœcilie Norby
Silent Ways
(Act)

Cecilie NorbyCœcilie Norby moderniserar och personliggör jazzsången genom att handplocka material ur Den nya populärsångboken.

Albumet ”Silent Ways” innehåller tolkningar av favoriter från en genre som Norby benämner singer/songwriter-melodier. Låt mig ta ”Hearts And Bone” (av Paul Simon) som praktexempel på allt som får albumet, både hennes sång och musikernas samspel, att bli – ordagrant – sensationellt.

Simons melodi och originalinspelning är ett nav som Cœcilie Norby avviker ifrån och ibland återbesöker. Likt en blott anad förstastämma som hon ändå sjunger duett med. Norby gör som historiens främsta jazzvokalister: hedrar melodin genom att låta den passera genom sin egen (jazz)uppfattning, sin kropp och sitt liv.

Lars Danielsson spelar underskönt, melodiskt men också rytmiskt, på basen. Leszek Możdżers pianotoner svävar in i ljudbilden som lätta jazzfjärilar. Robert Mehmet Ikiz spelar trippelsnabbt på trummorna och får musiken att svänga som en tyfon bakom Norbys stilla sång och lilla sväng. Nguyên Lês spetsiga elgitarr tränger igenom som en asiatisk rosenbuske.

Medan gästsaxofonisten Marius Neset zzzzzzzurrrrrar tystlåtet men intensivt som en humla.

Typ så – fast varierat på olika sätt – kan de flesta spår beskrivas. Jazz men inte jazz. Nej, det är inte jazz men det är ändå jazz. Alla har jazzen så djupt förankrad i sig att de inte behöver tänka på den utan kan spela och improvisera precis som de vill – var och en – och det blir jazz.

Cœcilie Norby jazzifierar R&B-låtar som ”Papa Was A Rolling Stone”, sångpoesi som ”Winter Lady” (Leonard Cohen), rockigare sångpoesi som ”Like A Rolling Stone (Bob Dylan) – ja, till och med den låten klarar hon – och rockballadpoesi som ”Have You Ever Seen The Rain” (John Fogerty) med samma självklarhet.

Två egna låttexter – titelspåret (till musik av Wolgang Haffner) och ”Hymnen” (musik av Lars Danielsson) – bryter av: den första är en böljande jazzballad och den andra har varm folkton.

(Lira 2013)

Annonser

I CD-spelaren: Paisley och Dunn

Brad Paisley
This Is Country Music
(Arista)

Ronnie Dunn
(Arista)

Ingen bär upp en vit Stetson som han.

Ingen gör heller så bra countrylåtar, där tradition möter nutid. Inget fel på rösten och han lirar akustisk gitarr och – inte minst – elgitarr i samma klass som alla från Hendrix och framåt.

Med skillnaden att han också prickar in countrylicksen. Kort sagt: Brad Paisley är dagens bästa countryartist.

Vilket han än en gång bevisar med albumet ”This Is Country Music”.

Titelspåret är en hyllning till country som konstform. En countrysång ska kunna handla om allt: bossen på jobbet, cancer, kärlek, krigshjältar… ”

A Man Don’t Have To Die” skildrar det helvete som finns på jorden; när man mister jobbet och inte kan försörja sig och familjen.

”Remind Me” och ”Love Her Like She’s Leaving” är vardagliga kärlekssånger. ”Eastwood” hyllar Clintan, som själv medverkar med introduktion och vissling, i form av en gitarrlåt á la The Ventures i filmwesternstil.

Brooks & Dunn var/är USA:s bästsäljande duo någonsin, både i och utanför country. Åkej låtar och bra sjunget men ack så tråkigt, som om B&D filade och putsade bort allt som stack ut.

Nu har duon lagt av och Ronnie Dunn solodebuterar med ett album som får mig att öppna öronen. Fortfarande allemanscountry mitt på vägen men här finns ju både personlighet och uttrycksvilja.

Bäst är Dunn i countryrockiga “Singer In A Cowboy Band” och “Let The Cowboy Rock”. Han kan faktiskt påminna om John Fogerty.

Gillar också ”Cost Of Livin´”, en lugn countrysång till akustisk gitarr om en arbetslös krigsveteran.

Svårare har jag för svulstiga ballader som singelspåret ”Bleed Red” och ”Just Get Lonely”, där country blandas med pop och blir mer slätstruken. Fast visst, Ronnie Dunn sjunger bra då också.

(Hifi & Musik 2011)