Skånsk konsthistoria á la Hemmel

Min skånska konsthistoria –
en hemmelsk odyssé
Trelleborgs museum / Axel Ebbes konsthall
T o m den 11/9

Det är inte Skånes konsthistoria som i sommar visas i Trelleborg utan en annan och mer personlig, nämligen filmaren, journalisten och författaren Jan Hemmels egen skånska konsthistoria. Att låta Hemmel göra en skånsk konstodyssé, välja och visa sina favoriter, var en klipsk idé (dessutom hans egen).

Och resultatet sen – det överträffar idén!

 ”Noaks ark” (vid den skånska kusten och gården på slätten), målning av Emil Johansson-Thor, 1931. Malmö Konstmuseum.

Utställningen har fyra små rum till förfogande. Där trängs och blandas olika delar av Skånes konsthistoria: tider, konstriktningar och uttryckssätt, måleri och teckning, skulptur, broderi, foton och så vidare. Så måste det väl bli också, när Hemmel ville få med så många skånska favoriter som möjligt.

Men vem – utom Hemmel – hade kommit på tanken att placera följande konst/konstnärer i ett och samma rum: Sture Johannessons ganska så Öyvind Fahlström-inspirerade färgtuschteckning, Johan Röings träskulptur av en gravid kvinna, en nyromanticistisk målning av Nils Jakob Blommér, målningen ”Sjömän” av Gösta Adrian- Nilsson, Greta Sandbergs svartvita broderi, Gerhard Nordströms målning av framtidens röda varningslampa och Anders Österlins legoskulpturer.

Krucifix från Farstorp, Göinge härad, 1400-tal. Historiska museet i Lund.

Man kunde ju tro att konstverken, från 1800-talet och framåt, skulle krocka. Men nej, de konstnärliga mötena är så oväntade att verken börjar samtala. Det uppstår en tredje konsthistoria vid sidan om både Hemmels och den officiella: betraktarens. Ja, där stod jag i utställningsrummet och tjuvlyssnade på konstens samtal genom tiden.

                                                                                                         På ett par små väggar presenteras gruppen ”De tolv”, verksam under 1900-talets första hälft. Här syns målningar av Tora Vega Holmström, Johan Johansson, Emil Olsson, Emil Johansson-Thor med flera. Målningarna hänger inte som på ett galleri utan som hemma hos någon konstintresserad privatperson. Alltså tätt-tätt-tätt, för att alla tavlor ska få plats.

”Kommer inte kaffet snart”, broderi av Elvira Danielsson. Foto: Pernilla Sjöström, Kulturen.

I ett tredje rum finns ett 1400-talskrucifix från Farstorp, Göinge härad. Rummet blir en kyrka med församling runt den träsnidade Jesusskulpturen: teckningar av Carl Fredrik Hill och brodyrer av Maria Rydbeck och Elvira Danielsson, bägge patienter på S:t Lars i Lund. Se också hur 1400-talets Jesus utbyter blickar med ovannämnde Röings träskulpturer från 2000-talet.

”Agent Knallrup med rätt att knuffas”, färgtuschteckning av Sture Johannesson, 1966. Malmö konstmuseum.

Det fjärde rummet ägnas familjen Billgren, främst Hans men också sonen Ola. Här visas något unikt, som aldrig kom i tryck: en bilderbok för barn, ”Målaren Manér” från 1947, där pappa Hans i bild och ord skildrar familj och barn samt driver med konstnärens manér.

”Sjömän”, målning av Gösta Adrian-Nilsson. Foto: Ylwa Moritz, Trelleborgs museum.

Förresten, glöm inte att ta ett par hörlurar när ni löser biljett till museet. Vid olika stationer – utmärkta med röda lampor – kan man höra Jan Hemmel berätta om konsten; fundersamt och medryckande, intresserat och engagerat. Som vid ”De tolv”-väggen, där han berättar om konstnären Anders Jönssons norska hustru Sara Fabricius (med författarnamnet Cora Sandel).

Den som kommer resande till Trelleborg bör också se till att besöket sker en dag då Axel Ebbes konsthall är öppen. Bara att promenera rätt igenom Stadsparken, så fortsätter Hemmels skånska konstodyssé med Bianca Maria Barmens tysta små skulpturer, en mer högljudd video av Magnus Wallin och ännu en skulptur av Johan Röing.

”Sputnik”, träskulptur av Johan Röing, 2011. Foto: Ylwa Moritz, Trelleborgs museum.

Som en grön Döderhultare, formad med bandsåg. Röing har döpt honom till ”Sputnik” men kolla hållning och blick! Skulpturen kunde ha hetat ”Betraktaren”. Med lika delar förundran och beundran står Röing-skulpturen och betraktar föregångaren Axel Ebbes stora, tunga urbergsskulpturer.

(Kristianstadsbladet / Trelleborgs Allehanda / Ystads Allehanda 2011)

MNW fyller 40 år

Nu börjar MNW 40-årsjubilera. I veckan damp det ner en packe återutgivningar m m i posten. T ex albumet »Retur Waxholm« där nyare artister tolkar äldre låtar från MNW:s plattor. Som att Johan Johansson kör en av de bästa progglåtarna någonsin – smart val! – nämligen »Vårdsjuk blågul fanblues« (fast nog var det Ingemar Nilsson som gjorde både text och melodi till den låten och inte hela Smutsiga Hundarna, utan Ingemar?). Plura Jonsson tolkar Mats G Bengtsson också, Love Antell tolkar Contact och Kajsa Grytt gör en enorm version av »Gunga bergets topp« (Babylon Blues/Stry). Bl a. Fast allra roligast och bäst är kanske Jonas Kullhammars inspelning av »Badidoom« (från Archimedes Badkar).

Dessutom är Contact-LPn »Hon kom över mon« återutgiven igen – och nu med en extra CD: »Nobody Wants To Be Sixteen«, alltså Contacts debut-LP för första gången på CD. Den kom sent, 1970, men jag räknar den till 60-talets svenska pop – och det är en av de bästa plattor som gjordes då. (Jag har dessutom ända sen 1970 också tyckt att det här är Contacts bästa LP, men det är ju jag.)

Någon föreslog att jag skulle sätta ihop en MNW-topplista, det klarar jag inte. Om den inte får bli så här lång förstås och onumrerad. En väldans massa plattor som jag gillar på MNW-etiketten:

Gunder Hägg: ”Tigerkaka” (1969)
NJA: ”Hör upp allt folk” (1970)
Contact, ”Nobody Wants To Be Sixteen” (1970)
Kim Fowley: ”The Day The Earth Stood Still” (1970).
Gläns över sjö & strand: ”Är du lönsam lille vän” (1970)
Atacama: ”Arriba quemando el sol” (1971)
Love Explosion: ”Love Explosions bästa låtar” (1971)
Södra Bergens Balalajkor: ”Södra Bergens Balajkor” (1971)
Hoola Bandoola: ”Vem kan man lita på?” (1972),
Rolf Lundqvist /Arbete & Fritid: ”Slottsbergets hambo å andra valser” (1972)
Eric Bibb: ”Ain´t It Grand” (1972),
Charlie & Esdor: ”Grönt är skönt” (mini-LP)
Arbete & Fritid: ”Abete & Fritid” (1973),
Göran Persson: ”Blir jag sen spelkarl” (1973)
Nationalteatern: ”Livet är en fest” (1974)
Olika kvinnliga artister: ”Tjejclown” (1974)
Risken Finns: ”Hästgryta” (1975),
Avgrunden: ”Nu närmar vi oss… Avgrunden” (1975)
Wille Toors: ”Natt vid Skvaltkvarn” (1975)
Spjärnsvallet: ”Spjärnsvallet” (1976)
Archimedes Badkar: ”Tre” (1977),
Anita Livstrand: ”Mötet” (1978)
Styrbjörn Bergelt: ”Tagelharpa och videflöjt” (1979)
KSMB: ”Auktion” (1980)
Commando M Pigg: ”Commando M Pigg” (1981)
Tant Strul: ”Amazon” (1983)
Babylon Blues: ”Babylon Blues” (1985)
Peter LeMarc: t ex ”Marmor” (1986)
Stefan Sundström: ”Hå hå ja ja” (1993)
Olle Adolphson: ”Älskar inte du mig då” (1994)
Montys Loco: ”Guess It´s Fine” (2000)
Rolf Wikström: t ex ”Allting förändras” (2001)

Boxar:
”Föregångare – Sveriges Radios dokumentära folkmusikinspelningar 1949-1967” (1993)
”100 svenska visor 1965-1995”

Winnerbäck, för 10 år sen

Det är märkligt. Trots alla moderna, elförstärkta och elektroniska musikinstrument och maskiner – elgitarrer, syntar och datorer – så kommer det fortfarande fram nya, unga killar och tjejer med akustiska gitarrer i händerna och egna sånger på läpparna.

Debutalbumet ”Dans med svåra steg”.

Ännu en sådan är Lars Winnerbäck.

– Akustisk gitarr är ett perfekt musikinstrument om man vill göra egna låtar, säger han. Dessutom har den akustiska gitarren en precis lagom ljudnivå om man vill sjunga låtarna till eget ackompanjemang.

Lars Winnerbäck började spela gitarr när han var nio år. Sin första låt gjorde han redan vid sju. Han tillhör ett stort musikträd med släktnamnet Sångpoesi. Trädet har gemensam stam men grenarna kan vara inympade från olika länder och lite olikljudande.

Lars Winnerbäcks sångpoesi skulle kunna sammanfattas ungefär så här: Carl Michael Bellman-Bob Dylan-Cornelis Vreeswijk-Evert Taube-Ola Magnell-Bernt Staf-Thåström-Stefan Sundström-Bruce Springsteen-Ulf Lundell-Ani DiFranco…

Han ingår i samma tradition – alla deras röster ekar i hans sångpoesi – samtidigt som man känner igen Winnerbäcks texter och melodier. Det är hans låtar, ingen annans.

Albumet ”Rusningstrafik”.

– Det kan bli lite tjatigt, men när man sjunger egna låtar till gitarr så är det väl ofrånkomligt att man jämförs med andra sångare med gitarr. Jag tillhör väl nån slags svensk vistradition i kombination med amerikansk rockmusik. Förhoppningsvis lyckas jag också göra nåt eget av traditionen.

Det typiskt winnerbäckska finns inte minst i sångtexterna. Med några ”enkla” men träffande meningar kan han måla upp en exakt bild av nutiden. Som lyssnare ler man igenkännande, t ex åt dessa rader från låten ”I Stockholm”. Håll med om att det är en bra bild av Stockholm 1999:

Herr Andersson har drunknat
i ett hav av kaffe latte…

Lars Winnerbäck rimmar gärna och mycket. Han använder klichéer och klyschor. Ibland går melodin och texten åt varsitt håll. Texten stannar kvar medan melodin skyndar iväg. Slarvar han? Det kan man tycka. Men jag tror att han gör allt detta helt medvetet. För han får texten att framträda, han får mej att öppna öronen och lyssna.

– Att rimma är en effekt när man gör låtar. Att inte rimma kan också vara en effekt, säger han.

Albumet ”Med solen i ögonen.

– Javisst använder jag klyschorna medvetet. Man är väl inte mer unik än att man känner och uttrycker sej som de flesta – med klyschor. Men det är också ”begåvade ord”. Någon anledning måste det ju finnas till att så många människor använder just de här orden.

I den svenska visan – Bellman, Taube och Vreeswijk är några exempel – har det varit tradition att låta samma personer återkomma i flera visor. Också Lars Winnerbäck sjunger om ett par återkommande huvudpersoner. Den ena heter Fröken Svår, den andra Hjärter Dam.

– När man vill berätta om nåt man inte har upplevt själv kan det vara bra att ha några andra personer att sjunga om. Det är roligt att de är tjejer också, så man får berätta ur det perspektivet.

– Bägge har förresten verkliga förebilder. Bägge finns i Linköping (där, inom parentes, Lars växte upp). Fröken Svår, som går på universitetet, har drogproblem och är hårt styrd av sin mamma. Hon är engagerad, vill förändra världen. Hjärter Dam kan mer vara vem som helst. Hennes bakgrund är ganska svart, även om man inte ser det vid första ögonkastet.

Omslag till albumet ”Kom”.

Musikaliskt har Winnerbäck gått från visor till rock. Hans nya album, ”Kom”, låter ungefär som Bob Dylan vid tiden för ”Blonde on Blonde”. Trummor och elgitarrer och här finns t o m en hammond som kunde ha varit överflyttad från Dylans platta till Winnerbäcks.

– Det var en Dylaninspelning. Sju inspelningsdar var inbokade, men vi blev klara på fem. Då skrev jag en ny låt. Inspelningen gjordes på känsla. Vi bara lät det gå. Och har man en gång hört ”Blonde on Blonde” så är man ju såld på hammondorgel.

I somras turnerade Lars Winnerbäck med de likaså svenska sångpoeterna Stefan Sundström, Johan Johansson, Karin Renberg och Kjell Höglund. De var som en karavan elektriska hippies som parkerat husvagnarna. En svensk motsvarighet till Bob Dylans ”Rolling Thunder Revue”. Hur det låter kan återhöras på albumet ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk”.

Nu ska Lars Winnerbäck ut på en egen turné, för att lansera sitt nya album. Hur kommer det att låta?

– Det blir rock’n’roll. En riktig rockturné!

Hittills utgivna album:

Lars Winnerbäck: ”Dans med svåra steg”, ”Rusningstrafik” (bägge Elvira), ”Med solen i ögonen” och ”Kom” (bägge Universal)
Lars Winnerbäck, Stefan Sundström, Johan Johansson, Karin Renberg och Kjell Höglund: ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk” (Birdnest)

(Publicerat i tidskriften Fönstret 1999)