Etikettarkiv: Joe Hill

Otis Gibbs med tåg, bil och buss genom Sverige

Amerikanen Otis Gibbs har åkt från Pajala och precis stigit av bussen i Luleå när jag ringer honom på mobilen. Hans soloturné i Sverige går utanför allfarvägarna, till småstäder och ännu mindre samhällen. Som på lördag, när Otis Gibbs kommer till vandrarhemmet Valnöt & Kaprifol i Hammenhög för att sjunga egna sånger till sin akustiska gitarr.

– Folk tror att det enda jobbet handlar om är att stå på scen med gitarr någon timma på kvällen. De tänker inte på att man kan ha åkt i tolv timmar för att komma dit. Snart har jag rest genom hela Sverige med tåg, bil och buss.

Hunnit ta några bilder i Sverige? undrar jag. Otis Gibbs är nämligen en bra fotograf också. (På hemsidan www.otisgibbs.com finns några av hans foton.)

– Tyvärr har jag inte alls hunnit fotografera, säger han och han låter lite sliten.

Vad tycker du om den svenska landsbygden? frågar jag, eftersom Otis är född på amerikansk landsbygd, i den lilla staden Wanamaker, Indiana. Påminner det du sett utanför tåg-, bil- och bussfönstren om vad man ser när man åker Greyhoundbuss genom USA?

Otis Gibbs från Wanamaker, Indiana. Foto: Todd Fox.

– Jag kunde lura mig att säga att det finns likheter men det är mest på ytan. De röda trähusen och ladugårdarna fascinerar mig, så ser det inte ut i USA. Ni har andra odlingar på åkrarna också än vad amerikaner har.

Otis Gibbs nya album inleds med titellåten ”Joe Hill’s Ashes”. Härom kvällen spelade Otis i Gävle, där Joe Hill levde innan han emigrerade till Amerika, blev politisk agitator och låtskrivare. Hur kändes det, lite speciellt?

– Ja, så var det. Jag togs emot väldigt fint. Jag besökte hans hus också, gården där han bodde med sina föräldrar. Otis Gibbs diktar egna sånger vid gränsen mellan amerikansk folksång och country. Det har sagts att han skriver och sjunger i traditionen efter Joe Hill och Woody Guthrie. Han har beskrivits som protestsångare – en politisk sångpoet. Han värjer sig.

– Fast nu har jag insett att ni betraktar politik på ett annat sätt i Europa. För mig är politik någonting som sker i mörka rum, där politiker fattar hemliga beslut som styr vanliga människors liv. Blir man kallad ”politisk sångare” så marginaliseras man, placeras i ett särskilt fack. Publiken ska veta att den där ”politiske sångaren” behöver ni inte lyssna på.

Att göra som du – skildra vanliga människors liv och lyfta fram missförhållanden – är inte det också att vara en politisk sångare?

– Ni verkar tycka så i Europa. Visst, det är sånt jag skriver om. Det är det jag känner till. Jag umgås inte med familjerna Rockefeller och Kennedy, jag kan inte skriva om deras liv. Jag skriver låtar om vanligt folk.

Som i min favoritsång på ditt nya album, ”The Town That Killed Kennedy”. Den sången handlar om Greyhoundbussar.

– Greyhound är de fattigas transportmedel, säger Otis Gibbs. Det är obekvämt, går inte att sova på bussen. Ingen service och chaufförerna är buffliga och otrevliga. Förut kostade det inte så mycket att åka Greyhound men nu är det inte ens så billigt längre.

Namn: Otis Gibbs
Ålder: 45
Född: I Wanamaker, Indiana
Bosatt: Numera i Nashville, Tennessee
Gör: Diktar sånger, sjunger och spelar samt fotograferar
Aktuell med: Nya albumet ”Joe Hill’s Ashes” och turnén genom Sverige, spelar på lördag (23/4) i Hammenhög och dagen efter (24/4) i Malmö
Fler skivutgivningar: Bland annat albumen ”Grandpa Walked A Picket Line” och ”One Day Our Whispers…”
Gitarr: Gammal sliten Martin D 28 från 70-talet nångång, lagad med tejp på baksidan
Hemsida: www.otisgibbs.com

(Ystads Allehanda 2011)

Fred Åkerström återhörd

En gång reste jag på turné med Fred Åkerström (och ytterligare ett tiotal svenska kulturarbetare, som det hette på 70-talet). Den galna, för att inte säga fullständigt vansinniga, turnén gick genom Danmark. Författaren Kai Henmark satte en rubrik på äventyret: »Nya tåget över Bält«. På biblioteket i Kongens Lyngby sjöng jag en egen sång till en akustisk gitarr som jag lånade av Fred Åkerström.

Ovanstående berättar jag inte för att skryta eller för att hävda att jag var nära bekant med Fred. Men under den vecka – eller var det två veckor? – jag umgicks med Fred vid frukostborden och på turnébussen lärde jag känna, eller åtminstone ana, den sammansatte och mångfacetterade sångaren (på scen) och människan (utanför scenen).

Fred Åkerström hade många sidor: gråten som var lillebror till ilskan, det rädda och blyga som hukade inuti det stora och högljudda, kroppens oroliga själ. Efter »tåget över Bält« lyssnade jag på Fred Åkerström med nya, större öron. Jag hörde mer: nu hördes också det som inte hördes.

Fred innerpNär skivproducenten Anders Burman sammanställt en CD-box med Fred Åkerström (1937-85) har han valt att kalla den, just, »Fem sidor«. Varje CD dokumenterar minst en sida av Fred Åkerström: Den romantiske, Den frodige, Den berättande, Den politiske och, förstås, Carl Michael Bellman-tolkaren.

Från boxens texthäfte eller smärre bok: en oljemålning av Stig Claesson.

Fred Åkerström sjöng Fredmans epistlar så inlevelsefullt att han blev Bellman – men samtidigt inte. För samtidigt var det som om han stod brevid både sej själv och Bellman och kommenterade Bellmans tid och samhälle, liv och sångpoesi.

På Bellman-CDn finns en inspelning av »Nå, skruva fiolen« (1964) tillsammans med Ann-Louise Hansson och Cornelis Vreeswijk. »Stolta stad« (1977) både deklamerar och sjunger han så att episteln blir ett helt skådespel. I inspelningarna från visfestivalen i Västervik, »Fredmans sång« (-84) och »Gubben Noak« (-85), är han föredragshållare respektive allsångsledare.

Jag lyssnar, jämför och – inget annat är möjligt – fylls med den största beundran för hans professionalitet, ihärdighet, vilja. Från 60- till 80-talet gick han vidare, borrade djupare, ville lära sej och oss ännu mer om Bellman.

Som Bellman-tolkare var han mästerlig, så förstklassig att Carl Michael Åkerström ställde sej i vägen för de andra Åkerströmmarna. Jag måste erkänna att Åkerström-boxen fick mej att återupptäcka hans Ruben Nilson-tolkningar. Hur kunde jag glömma att han, faktiskt, sjunger Ruben Nilson lika mästerligt?

Han sjunger med en annan röst, för det här är visor från och om en annan tid än Bellmans, men lika solidariskt, inlevelsefullt och igenkännande. Visan om »Åkare Lundgrens begravning« blir teater, som blir verklighet.

En annan upptäckt är den romantiske Åkerström: öm och mjuk, just romantisk och kärleksfull. Minsann om inte denne burduse trubadur sjunger Birger Sjöberg, Gösta Kullenberg och Fritz Sjöström med lenaste sammetsröst!

Här finns också hans tonsättningar av Stig Dagermans »dagsedlar«, ett par texter av Kent Andersson, George Riedels och Lennart Hellsings »bananvisor«, den politiska slagdängan om »Kapitalismen«, Joe Hill, t o m en musikalmelodi från »Dr Doolittle«. Och så några egna visor…

De sistnämnda är inte många och inte märkvärdiga. Men, vid sidan om Cornelis, hur många svenska vissångare från 60- och 70-talen har skrivit märkvärdiga visor? Freds egna texter – mest känd är väl Oslo-visan till dottern Cajsa-Stina – var enkla som brev, direkt från hjärtat, helt ärliga, tror jag.

Åkerström-boxen innehåller dessutom en sång som blir ett slags facit – precis som Danmarksresan blev för mej – till artisten och människan Fred Åkerström. Sången, som heter »Ingenstans (är man fri som en fågel)«, har aldrig tidigare funnits på skiva. Han är en liten pojke och han är en vuxen man. Han är rasande och han gråter. Fred Åkerström sjunger om sina föräldrar och sin uppväxt – om sitt, ordagrant, »sönderslagna liv«.

Krönikan har tidigare varit publicerad i ABF:s tidning Fönstret (1995). Tyvärr verkar Fred Åkerström-boxen »Fem sidor« (Metronome/Warner, fem CD) nu vara utgången. Så det blir till att leta i skivantikvariat eller pussla ihop andra CD (finns både återutgivningar och diverse samlingar).

Stefan Grossman – ett par ackord från blues

Tre män är inblandade i följande historia: Joe Hill, Bo Widerberg och Stefan Grossman.

 

joe_hill002Joe Hill alias Joseph Hillstroem alias Joel Hägglund, född i Gävle, Sverige den 7 oktober 1879, emigrerade 1901 till USA, arbetade på jordbruksfält, på salooner och i Kaliforniens hamnar, organiserade sej i Industrial Workers of the World, anklagad och funnen skyldig för mord i januari respektive juni 1914, avrättad utanför Salt Lake City tidigt på morgonen den 19 november 1915. 

 

Bo Widerberg, svensk filmregissör, kallad ”fascist” av två unga svenska filmarbetare, betraktad som marxist av Svenska Filminstutet, betraktar sej själv som revolutionär (?), sjöng ”Internationalen” utanför Festivalpalatset när hans prisbelönta film ”Elvira Madigan” visades i Cannes och skrev en annons för sin nya film ”Joe Hill” på insidan av en kvinnas sko på kasinot.

 

Stefan Grossman, gitarrist och kompositör, född för tjugosex år sen i New York, där han spelade i Even Dozen Jug Band tillsammans med John Sebastian och i den tidiga upplagan av The Fugs (”Man”, säger Stefan, ”that was hard work, Ed Sanders is a real mother fucker.”), nu bosatt i Rom, där han skriver gitarrskolor, mest hur man spelar bluesgitarr, hjälper dessutom Paul Simon i San Fransisco med hans nya soloalbum och enligt ryktet så kan duon i  framtiden komma att heta Simon & Grossman…

 

I januari var Stefan Grossman i Sverige för fjärde eller femte gången. Han är en regelbunden gäst, turnerar mellan universitet och små  klubbar. Den här gången spelade han  på stadsmuseet och studentkåren i Stockholm, medverkade också i Bo Teddy Ladbergs stockholmsversion av TV-programmet ”Kvällsöppet”. Hans skivbolag presenterade Stefan och Bo Widerberg för varann. Widerberg lyssnade på några av Grossmans senaste LP-skivor och bestämde sej direkt: ”Du ska göra musiken till min film om Joe Hill!” Och Grossman svarade: ”Visst.”

 

När jag skriver detta är det mars och Stefan Grossman har åter varit här och åter rest härifrån: till San Fransisco och skivinspelning med just Paul Simon. I en och en halv vecka satt Grossman från 9 till 5 på Europa Film och tittade om och om igen på den ännu inte färdigklippta eller ens färdiginspelade filmen. Några instruktioner om hur musiken skulle låta hade inte Bo gett honom. Som Stefan sa till mej: ”Kanske kommer han hit, kanske inte. Man vet aldrig.”

 

Efter två bussar och en och en halv timma stiger jag in i  Europa Films stora mixrum som är alldeles mörkt. Klockan är kvart över ett. På duken går Tommy Berggren som Joe Hill omkring på New Yorks gator. Jag hör gitarrmusiken som följer Joe Hill upp- och nerför gatorna och in i hans hyresrum: grov och kantig, både hård och sökande.        

 

joe-hill-smalposterMusiken förvånar. Den gitarrmusik som jag minns från Stefan Grossmans skivor är ljuv och drömsk och en smula sentimental. Att Bo Widerberg valde Grossman som kompositör till en film om Joe Hill, arbetarhjälten, tyckte jag verkade oklyftigt. Men tydligen hade jag fel, för den musik som jag nu hör kan karaktäriseras som arbetarmusik. 

 

Stefan ler. Han ser på mitt ansikte att jag är förbryllad. ”Det är gammal musik”, säger han, ”gammal musik spelad på ett modernt sätt. Jag har försökt göra musiken så enkel som möjligt, bara låta den ligga i bakgrunden och betona filmens handling, försöka återge atmosfären av det fattiga Amerika som immigranterna mötte när de kom över havet. Samma Amerika idag som då. Musiken saknar ålder, den är  varken gammal eller modern och samtidigt bådadera.”

 

Med sin musik till Joe Hill-filmen har Stefan Grossman fullbordat en cirkelgång och kommit tillbaka dit där han började som 15-åring – med att lyssna på och lära sej av Big Bill Broonzy. Därefter passerade han igenom folkmusiken som medlem i Even Dozen Jug Band och rockmusiken med Fugs, för att på sina senaste album ha närmat sej klassisk gitarrmusik.

 

På duken är Joe Hill på väg västerut från New York, på jakt efter ett jobb och efter sin bror Paul. Han träffar Blackie, en gammal, tuff och råbarkad luffare, och de slår sej ihop på resan västerut, tjuvåkandes på taken till godstågen. Stefan ackompanjerar deras resa med en sån där ”train blues”, som svarta slavar brukade sjunga på bomullsfälten i Mississippi, fångarna sjöng i sydstadsfängelserna, gospelsången i de svarta kyrkorna; tåget, som symbolen för frihet, rikedom och lycka.

 

”Vissa kritiker”, säger han, ”tror att jag influerats av klassisk gitarrmusik. Men de har fel. Jag äger inte en enda skiva med klassisk gitarr. Och den sortens gitarrmusik, den är död. Jag spelar funky, jordnära musik. Jag är aldrig längre bort från blues än ett par ackord.”

 

Stefan spelar samma blues under en svit symbolladdade scener när Joe och den råbarkade hobon Blackie träffar på en polare till Blackie, en engelsman, och de sitter kring en lägereld och äter en kyckling som Joe och Blackie stulit från en lantgård.

 

Och engelsmannen säger: ”När jag dricker mitt five a clock tea vet jag att Englands kung också dricker sitt té. Det är ett av dessa små traditioner som skapar och håller samman världens största imperium.” 

 

Och Blackie skrattar. Engelsmannen som symbol för det som USA saknar: tradition, kultur. Och på grund av denna brist och rädslan för andra kulturer och traditioner är USA på väg jorden runt för att skapa och hålla ihop sitt imperium. Blackie som symbol för ordspråket ”Den som tar´t han får´t”, pionjärandans Amerika.

 

joe-hill-poster-21Stefans musik betonar också den magnetiska dragningskraft som fick Joe Hill att lämna sitt hemland Sverige för USA och dra vidare västerut från New York med ett konkret mål framför ögonen: ett jobb, tillräckligt med pengar, hyfsade livsförhållanden. Den kraft som får den amerikanska ungdomen att lifta USA runt och den europeiska att lifta till Medelhavet och Grekland. Kraften som fick Stefan Grossman att resa över hela USA, vidare till England, genom Europa och bosätta sej i Rom för att återigen ge sej av, ut på turnéer i Europa såväl som i USA. En rotlöshet, ett sökande efter ett annat, bättre liv – men ett sökande utan bestämt mål. Ditt hjärtas slag och livets musik, förhoppningsfullhetens musik.

 

”Vet du, det känns så rätt”, säger Stefan, ”att det är just jag som gör musiken till den här filmen. Jag är uppvuxen med Joe Hill. Jag har känt till honom sen jag var liten pojk. Jag brukade alltid sjunga hans ”Pie in the Sky”, det är en mina favoritsånger. I mina ögon har Joe Hill aldrig varit en hjälte, han var en människa av kött och blod, som gick med i Industrial Workers of the World och kämpade för arbetarnas rättigheter, ´organisera er´, sa han, ´sörj inte´. Han anklagades för ett mord som han inte begått, han mördades av den skrämda kapitalistklassen. Bo Widerberg låter inte heller Joe Hill framstå som en hjälte, i hans film är Joe Hill en människa som du och jag.”

 

Klockan har blivit tjugo i sex. Vi sitter i mixrummet och väntar på Bo, som skulle ha varit här klockan ett. Stefan tar några ackord på gitarren. Han spelar ett par låtar som jag inte hört förut, funkigt men improviserat, luftigt och lätt. Musiken är en korsning mellan amerikansk gitarrmusik – John Fahey, Robbie Basho och Sandy Bull – och engelsk – Bert Jansch, John Renbourn och Patrick Kilroy.

 

”Precis”, säger Stefan, ”det stämmer. Jag lyssnar inte så mycket på Fahey och Basho, då känner jag mer släktskap med den engelska gitarrmusiken, särskilt Patrick Kilroy. Jag gjorde t o m en melodi som var inspirerad av honom, ´Requiem for Patrick Kilroy´. Fast jag lyssnar inte heller så mycket på engelsk gitarrmusik. Jag lyssnar på allt, jag gillar Creedence Clearwater Revival och Tyrannosaurus Rex, den senaste LP-n med Incredible String Band är också bra, efter den gick dom alldeles för högt upp i himlen för mej.”

 

Nu sjunger han, tyst och mjukt. ”Det här är en låt av Paul Simon”, säger Stefan.

 

Kommer det inte att bli stora skillnader om Simon & Garfunkel byter namn och besättning till Simon & Grossman? frågar jag.

 

”Jo, Simon & Garfunkel är väl åkej, men, tja, det är inte riktigt min musik. Det är inte säkert det blir nåt heller, Paul Simon har massvis med idéer och han ändrar sej hela tiden.”

 

Bo Widerberg anländer, tittar på mej som om jag inte borde vara här och som om jag lika gärna kan försvinna direkt och då gör jag det, jag ger mej av. Filmen bör bli klar i april, eftersom Europa Film försöker förmå Widerberg att visa den på årets filmfestival i Cannes. Men Bo har ingen brådska, han arbetar i sitt eget tempo, det får ta den tid det tar. Han har tillräckliga problem med att ragga pengar för att kunna göra filmen, efter att hans amerikanska finansiär drog sej ur med motiveringen att filmen är kommunistpropagande men sen återkom igen, eftersom finansiären förstod att filmen nog skulle kunna dra in pengar, i alla fall, och inte minst på grund av att Bo Widerberg kan prata för sej, om det är något han är riktigt bra på så är det att prata.

 

jope-hill-poster-3Men det är också det enda man kan vara helt säker på när han är inblandad. Kanske premiärvisas filmen i maj, eller i höst, eller aldrig. Ingen vet, utom Bo. Till dess, minns Stefan Grossmans ord: ”Det är en underbar film. Den är fantastisk.” Och, om ni vill ha dem, här är mina avslutningsord: ”Vi får väl se, när och om filmen blir klar.”

 

(Skriven 1971 till Rolling Stone, inte publicerad, och till Expressen, publicerad i delvis annorlunda version)