Såg i DN – läs du också! – att det både kommit en Kevin Coyne-box (fyra CD) med tidiga inspelningar från 1973-80 och att hans legendariska dubbelalbum ”Marjory Razor Blade” remastrats och återutgivits med en extra live-inspelningar som bonus.
Tydligen har Coyne – hans röst!!! – betytt lika mycket ungefär lika länge för Nils Hansson på DN som för mig.
Ska så fort som möjligt lägga öronen och fingrarna på plattorna jag också. Till vidare:
Så här skrev jag en av de gånger – av många, många, många – som jag såg Kevin Coyne live och intervjuade honom…
——————————————————–
Tid och plats: ett par veckor sen i London.
Det är en fredag klockan tolv. En trappa ner i Dillons bokhandel på Long Acre har en drygt handfull människor samlats för att höra Kevin Coyne läsa några noveller ur sin nya bok, ”Show Business”.
– Den här novellen handlar om en ”föredetting”, säger Kevin Coyne. En gammal rockstjärna som kunde vara jag. Nej, förresten, ändrar han sej. Inte handlar det om mej. Jag är ju på väg tillbaks!
Medan Kevin Coyne läser står jag och funderar på när det kan ha varit som jag såg honom första gången? 1972, kanske, eller -73? Och när såg jag honom senast? Någon gång i slutet av 70-talet? Det måste i alla fall vara minst tio, kanske femton år sen.
Håret har blivit tunnare och gråare. Ryggen är krokigare. Några eller tio kilo har han också gått upp i vikt. Annars verkar han vara i hygglig form.
Efter uppläsningen frågar en av lyssnarna vad Kevin gör nu för tiden…
Svaret låter som en suck:
– Jag komponerar, skriver och målar. Jag turnerar, åker runt och sjunger på klubbar tillsammans med en gitarrist.
– Numera bor jag i Tyskland. Jag har gjort flera skivor på tyska skivmärken. Men skivorna distribueras nog inte i England.
Kevin Coyne fotograferad en annan gång tillsammans med Dagmar Krause, i Lund 1980 eller möjligen -79. Foto: Birgitta Olsson.
Dagen därpå, på lördagkvällen, uppträder Kevin Coyne i London (klubben Roadhouse) för första gången på två år. Och nu är publiken betydligt större än en handfull. När jag anländer en timma före konserten är alla stolar och bord upptagna. Jag får hänga i baren.
Kevin Coyne har sin tyske kompmusiker med sej. Själv spelar han akustisk gitarr lika bakvänt som alltid: med ett enda finger – nämligen tummen. Han sjunger ballader, som plötsligt far iväg i vilken riktning som helst, och rocklåtar, där han på sitt eget sätt varierar blues- och rockmusikens tre vanligaste ackord.
Han sjunger nya låtar och också äldre. Några – ”Marlene”, ”Eastbourne Ladies”, ”Karate King”, ”Marjory Razor Blades” och kanske ytterligare någon som jag inte minns – är så gamla att de fanns med på den dubbel-LP (1973) som blev hans ”genombrott”.
När jag återhör ”Marjory Razor Blade” snabbspolar tjugo år genom min kropp. Nu som då sjunger Kevin Coyne a cappella och – jag tror inte mina öron! – lika kraftfullt och intensivt som då. Varje ord, varje ton fyller han med inlevelse.
Men de tjugo åren har också lagt en cigarett- och antagligen alkoholhes hinna på rösten. (Time Out, Londons föregångare till Nöjesguiden, placerar Kevin Coynes röst ”mitt emellan Joe Cocker och Van Morrison”.)
Kevin hostar och harklar sej:
– För många cigaretter. (Kort paus.) För mycket liv, tillägger han.
Dessa tre ord – ”för mycket liv” – är en exakt beskrivning av Kevin Coynes förhållande till såväl livet som musiken och rockindustrin.
Hans rocksångpoesi handlar om människor som vill att livet ska vara mer och annorlunda – och sen försöker hantera kunskapen att livet inte är, så att säga, mer än det är.
Också den rocksångare som gör så – fyller sina låtar med alltför mycket liv = verklighet – får det ofta besvärligt både med skivbolag och den stora publiken.
Dagen efter konserten letar jag skivor på söndagsöppna Tower Records. Där hittar jag faktiskt ett av Kevin Coynes tyska album, ”Romance – Romance”, och framför allt en CD-samling med live-inspelningar från John Peels radioprogram. (Det var Peel som en gång i tiden ”upptäckte” Kevin Coyne.)
Sen ligger jag på hotellrumssängen och hör – hurra för den portabla CD-spelaren! – Kevin Coynes bästa inspelningar någonsin! ”Peel Sessions” (inspelade 1973-1990) är så direkta och ”enkla”. Starta förstärkaren, plugga in gitarrerna, ett-två-tre-å-kör! Så här spontant, burdust och sprakande elektriskt ska ju Kevins sång och gitarr kompas.
I texthäftet till ”Peel Sessions” beskriver Kevin själv sina skivor och sin musik:
– Jag spelar in skivor efter principen ”här” och nu”.
– Ibland har jag nog gått till överdrift. Men jag har alltid känt att en perfekt produktion är en död produktion. Jag vill att mina skivor ska förmedla någon slags sanning – ja, t o m vara en slags hjälp – för lyssnarna.
– Jag är den första att erkänna att skivorna inte alltid är så lätta att lyssna på. Men dom är inte pessimistiska eller uppgivna som somliga påstår. Mina skivor innehåller… bitar av liv.”
Kevins Coynes samtliga LP är på väg att återutgivas som CD. Alla är hörvärda. Men jag, som föredrar när Kevin 1) sjunger till sin egen akustiska gitarr eller 2) kompas av ett rockband med mycket elgitarrer, rekommenderar att du främst håller utkik efter följande album: ”Marjory Razor Blade”, ”Heartburn” och ”Blame It On The Night” (samtliga Virgin).
”Peel Sessions” (Strange Fruit) distribueras tyvärr inte i Sverige men ska gå att hitta i skivaffärer som direktimporterar skivor från England. Att döma av albumet ”Romance – Romance” (Zabo) är också Kevin Coynes senaste tyska skivor värda att hålla ögonen och öronen öppna för.
”The Party Dress” och ”Show Business” (bägge utgivna av Serpent’s Tail) är titlarna på hans två novellsamlingar.
(Tidningen Fönstret 1993)
Erikssons kultursidor 