Etikettarkiv: Jerry Lee Lewis

Playtones vann! Jajamensan!

Jag var faktiskt inte hemma i lördagskväll och såg Dansbandskampen på TV (får titta på nätet och reprisen).

The Playtones från TV-presentationen.

Men nog blev det ett resultat i min smak – om så varenda en med anknytning till Blekinge, i och utom länet, den här gången ringde minst 35 gånger per kvinna och man. (Skulle inte förvåna mig om Thomas Deutgen sprang bakom scen och körde sin mobiltelefon på repeat; fast så får väl inte en jurymedlem göra?)

Men var var jag då i går kväll? Jag trotsade vädret, körde genom snön till Ystad för att se och höra Michael, Jennifer, Tessa och Mattea Saxells julkonsert i Klosterkyrkan. Mycket bra! Minst lika bra som deras julalbum.

Åter till Dansbandskampen…

På Rootsy. nu – en nätsida för rootsig musik (främst country och countryaktigt) pågår en smärre diskussion om Playtones värde som dans- kontra rock- och countryband. Gå gärna in och delta i debatten.

Också om Dansbandskampen – som TV-program och tävling – finns det åsikter på Rootsy och tidigare dessutom om kvalitén på låten ”Fairytale”. Här följer mina åsikter om diverse, något omskrivet från Rootsy:

Ja, Dansbandskampen – som TV-program och tävling – borde vara upplagd på ett helt annat sätt. Både vad gäller vilka låtar som banden ska spela, att juryn är medagerande på det sättet att jurymedlemmar hjälper dansband att komma med i kampen och banden förbinder sig att ge ut skivor på bestämda skivbolag.

Public service? Tja. Det handlar ju om att locka tittare, public service handlar inte om mycket annat än att locka tittare numera. Public service-TV bryr sig inte ens om programmen görs enligt fackliga avtal eller inte.

 

Boppín´ Steve i dansbandsversion på TV.

De flesta svenska dansbandslåttexter är ”urusla” – i betydelsen inget vidare poetiska i ordvalet – så varför skulle inte Playtones kunna sjunga en dålig text? Melodin var väl sådär, en rätt åkej rocklåt. Mycket rock & roll har så där åkej melodier. (Detta syftar förstås på den nya Playtones-låten ”Sofie” – kolla på SvT Play!)

Och (svar på ett annat diskusskonsinlägg på Rootsy) Playtones är inget nytt bandnamn, det »nya« är att repertoaren ändrats något men faktiskt inte så mycket den heller.

Jag tycker det var kul att Playtones vann för att det ändå visar att det går att ha en lite större personlighet som dansband, bygga sin musik på en lite mer musikaliskt medveten grund. För det har Playtones: det är Jerry Lee Lewis och rock & roll i grunden, vad de än spelar. Och den medvetna blandningen av rock & roll och country – samtidigt – gillar jag också.

Plus att jag ju häcklats här i Rootsy för att jag tyckt att ”Fairytale” (länk till finalversionen på SvT Play) är en bra låt. Playtones gjorde den nästan som jag också skrev att den borde göras, fast snabbare. Och så blev den bra, det blev den – med Playtones.

Boppin´ Steve är influerad av Jerry Lee Lewis, visst. Men på sitt soloalbum bevisade han att Jerry Lee är just en influens – sen har han en egen personlighet, också. Den Boppin´ Steve–platta (som jag tidigare lagt ut en recension av på Erikssons kultursidor) rekommenderas!

Plus att versionen av ”Carina” alltså förra årets dansbandssegrarlåt med Larz-Kristerz ju var … ja, bättre än originalet! (Kolla också den på SvT Play!).

PS. Har inte Playtones-basisten en blå – ja, blå! – keps också? Snacka om traditions- och stilmedvetenhet.

The Playtones (före Dansbandskampen)

Eftersom The Playtones från Kallinge lockade varenda Blekingbo (även i förskringringen) att rösta både en gång och två, tre och fyra gånger så gick bandet ju gick vidare i Dansbandskampen i lördag. Strax letade jag upp ett par skivrecensioner från i fjol, före dansbandstiden. 

The Playtones bör väl fungera bra på dansbanan också. Owe Thörnqvist-låten ”Dagny” hade i det nervösa TV-sammanhanget råkat få en rätt skum rytm medan Lill-Babs ”Älskade ängel” fungerade desto bättre. Riktigt, riktigt bra! Ja, titta och hör själv när The Playtones lirar låten på TV

Och här är en länk till dansbandskrönikören Michael Nystås, som må ha koll på dansband men rock & roll vet han inte mycket om.  

—————————————————————————-

Boppin´ Steve and The Playtones
A Tribute to Jerry Lee Lewis
(Enviken Records)

Som Boppin´ Steve – egentligen Stefan Jonasson – uttrycker det i cd-häftet: ”Genom Jerry Lee Lewis skivor lärde jag mig att spela både rock´n´roll och country!”

Därför har han gjort ett hyllningsalbum med flera av de låtar som för alltid är förknippade med Jerry Lee Lewis, givetvis ”Great Balls Of Fire och ”Whole Lotta Shakin´ Goin´ On men även andra låtar som Jerry Lee tolkat på sitt eget pianohamrande sätt, t ex ”Oh Lonesome Me”.

Det är en kul platta.

Både Jerry Lee och Boppin´ Steve hörs i framförandet. Boppin´ Steve har skalat av Jerry Lees redan avskalade boogiestil, spelar ännu kantigare och spetsigare. Han låter yngre, kan slå och hamra som en punkare på pianotangenterna. Det blir mycket boogie – och en del punk – också i countryspåren.

Bland kompmusikerna märks bl a Harmonica Sam och den fingerfärdige elgitarristen Fredrik Rosén, vilka inte minst i avslutningsspåret ”Honky Tonk Rock´n´Roll Piano Man” visar vad de går för. Ja, verkligen!

———————————————————————————

Harmonica Sam with The Domestic Bumblebees
Rocker No 1
(Enviken Records)

Harmonica Sam, egentligen Samuel Andersson, har också gjort ett album i eget artistnamn. Rock´n´roll med munspel, på gränsen mellan svart och vitt, R&B och rock, afro- och anglo-amerikanskt.

Harmonica Sam sjunger också. Han har en smått märklig förmåga att anpassa rösten efter låtmaterialet, kan både sänka röstläget och bli som en bluessångare och hicka rockabillyljust.

Mindre kända låtar ur främst den svarta rock´n´roll-historien blandas med nya. Sam har själv gjort det instrumentala titelspåret, där han med munspelet bevisar att han är låttiteln. Även Tobias Einestad, bas, och framför allt Fredrik Rosén, gitarr, har gjort några låtar som förhåller sig till rockens klichéer på ett eget och udda sätt.

Jo, elgitarristen Rosén finns med också på den här plattan och får stort utrymme att visa vilken fenomenal rock´n´roll-gitarrist han är. 50-talets elgitarrstil, där jazz mötte den nya rocken, är grunden och sen lägger Rosén till och till och till…

Och vid pianot: Boppin´ Steve.

(Snarliknande recensioner i Ystads Allehanda och Hifi & Musik 2008)

Texter om kärlek och musik

Vi som är musikintresserade och bor inom Sydsvenskans spridningsområde missar förstås inte Lennart Perssons  numera veckoliga texter om olika låtar ur populärmusikhistorien. Ett urval har samlats i boken ”Sånger om kärlek” (Modernista).

Lennart Persson

Lennart Persson i skivaffären Musik och Konst (på 80-talet nån gång). Foto: Birgitta Olsson

 Varför valde du att ta med texter om just kärlekssånger?

– Jag tvekade länge, visste inte vilket urval jag skulle göra. Det var min tjej som sa att jag skulle ha kärlekssånger som tema. För då skriver jag bäst, tycker hon, när jag skriver om kärlek. Strax blev det lättare att välja också, en del texter gick genast bort. Och så kan nästa samling heta Sånger om allt annat än kärlek.

– Kärlek finns ju i mitten av allt liv. Det är kärleken vi jagar efter, sörjer och jublar över. Det finns dessutom många sorters kärlek. En text handlar om ”This Land is Your Land” av Woody Guthrie. En sång som inte skildrar ett kärleksförhållande mellan två människor utan mellan en människa och ett land.

Borde inte boktiteln hellre ha varit till exempel Kärlekstexter till sånger? (Ingen bra titel men ungefär så.)

Du skriver om en av rockens kåtaste inspelningar,  ”Great Balls of Fire” med Jerry Lee Lewis, en av de mest  drabbande, sorgliga och även mest befriande kärlekssångerna, ”Love Hurts” med Gram Parsons & Emmylou Harris, en av de ömmaste och ömkligaste kärlekssånger jag vet, ”The Lady Came from Baltimore” med Tim Hardin, en kampsång för kvinnors rätt till kärlek och sexualitet, ”Woman´s Love Rights” med Laura Lee, och så vidare.

Ändå finns den största kärleken, tycker jag, i dina texter, i ditt sätt jag att sätt att skriva om och hylla något som ju brukar anses så simpelt som snabblyssnade poplåtar på ett par minuter plus.

– För mig är musik både den enklaste och mest högtstående formen av kultur. Sånger knyter ihop länder, människor, tankar. En låt kräver så lite och ändå kan den förändra ens liv. Och gör det också, en gång och en gång till. 

– Du har väl hört allt? säger folk. Nej, det finns alltid en ny låt som jag inte hört och som kan förändra mitt liv, ännu en gång. Jag skulle kunna fortsätta att skriva om låtar varenda vecka i 100 år!

Visst hände det något med musikskribenten Lennart Persson på 80-talet? Minns inte vilken tidning det var men plötsligt började en av dina texter om någon skiva att leva och grep tag i mig.

Lennart ler och säger: 

– När jag började skriva på 70-talet så brydde jag mig inte så mycket om hur jag skrev. Då var det viktigast att ge tips på bra musik. Det är fortfarande viktigt men också skrivandet har blivit allt mer viktigt. 

Feber omslagTill boken ”Sånger om kärlek” har Lennart Persson sett över och ”rättat” tidningstexterna samt kompletterat med skivtips. Texter som han skriver till Sydsvenskan kan i sin tur vara en bearbetning av någon tidigare recension.

– Allting ska vara så jävla kort nu för tiden. Det har hänt att jag hämnats på en ”oförstående” redaktör som tvingat mig att korta ner. Som skivrecensent blir man allt mer en haiku-poet. Man tvingas rensa i varenda mening för att hinna säga något.

– I Sydsvenskan har jag fått möjlighet att skriva lite längre och utveckla en tanke. Även om Sydsvenskan-texterna också blivit kortare.

(Publicerat i Kvällsposten 2004)