Hifi & Musik, 40 år

När och hur jag började skriva i Hifi & Musik (eller Stereo-Hifi Teknik och Musik, som den hette då) minns jag exakt.

Det var 1972 och Stereo-Hifi hade alltså funnits ett par år. Själv hade jag precis flyttat ner till Skåne från Stockholm och var, redan då som nu, diversearbetare inom kultur och nöje. Hade skrivit en skivspalt i ungdomstidningen Hej! och skrev nu om popmusik på Aftonbladets kultursida, samtidigt som jag jobbade med folkfesten i Malmö och på en fritidsgård i förorten Höja.

”Mitt” första nummer av Stereo-Hifi, tror jag: nr 12/december 1972. Observera det tidstypiska omslaget.

Där började det, under ett arbetspass på fritidsgården. Jag ville ha fler ställen där jag kunde skriva om musik så jag smög in i ett tomt rum, lånade telefonen och ringde upp Alf Agdler, som var chefredaktör för Stereo-Hifi (och även hade startat tidskriften och förlaget Nordpress med bland andra Thore Rösnes).

Grönt ljus direkt, inga problem. Det första jag föreslog att jag skulle skriva var en recension av en… fågelskiva, LP:n ”Birds and Wild Beasts of Africa”, som om det varit (och det var det väl?) en form av folksång (fast av och med fåglar).

Men nu, när jag letat reda på en tidskriftsbunt från 70-talet och låter fakta reparera mitt 70-talsminne, ser jag att jag satte full fart direkt. Snabbt bidrog jag också med en recension av en politisk fransk jazzskiva – med sångerskan Colette Magny – och en artikel som fick rubriken: ”Svensk folkmusik, vad är det?”.

Det här var utmärkande för Stereo-Hifis syn på det mesta: journalistik, musik och politik. 70-talet var ju en vänsterpolitisk tid då den progressiva musikrörelsen satte agendan för svensk musik, musikbevakning och nog hela musikindustrin. Vad man än tyckte om det så måste alla förhålla sig till proggrörelsen. På Stereo-Hifi förhöll man sig med öppenhet.

Mina politiska åsikter delades knappast av någon på redaktionen. (Thore Rösnes var till exempel den evige liberalen. Jag minns en redaktionslunch, långt senare, efter namnbytet till Hifi & Musik, då popskribenten Björn Håkansson utbrast (det här var när folkpartiet gjort ett riktigt uselt riksdagsval): ”Jaså, du är folkpartist! Undrade just hur en sån kunde se ut.”)

Första numret med namnet Hifi & Musik: nr 9/september 1976.

Men ingen på redaktionen protesterade mot att jag framförde mina politiska åsikter, i artikel efter artikel. Det enda som inträffade var att Thore Rösnes initierade en debattserie om jazzmusik, dess kommunikativa syfte och eventuella politiska koppling (utgångspunkten var en åsikt jag framfört om jazzmusikern Gato Barbieri och som Thore inte delade).

Stereo-Hifi/Hifi & Musik betraktades både som en musik- och en tekniktidskrift och togs på stort allvar på 70-talet – inte minst av Musikens Makt, den progressiva musikrörelsens tidning. Också fascinerande – ja, häpnadsväckande – att se vilken blandning av musikartiklar, intervjuer och recensioner som finns i den här 70-talstidskriftsbunten som jag sitter och bläddrar i. Det gäller både egna och andras bidrag.

Somliga musikaliska vinklingar är nog omöjliga för yngre nytillkomna att förstå – som att det på 70-talet var alldeles självklart att skriva en lång artikel (Hifi & Musik 9/76, första numret med det nya namnet) där följande frågor ställdes till både skivbolagens ägare/anställda och till artisterna: 1) Kände de sig träffade av kritiken mot att de arbetar på kommersiella, multinationella bolag, 2) Vad tycker de om förslaget att det bör finnas en ”statlig kvot” som stadgar att alla distributörer måste ta in udda skivor med till exempel folkmusik, 3) Hur behandlas musikskribenter/recensenter som är kritiska mot skivindustrin?

Många intressanta svar och uttalanden också – som detta från Ulf Lundell:

– Det första jag satt min fot på EMI så började dom snacka om vem man skulle smöra. Tommy Rander eller Mats Olsson? De har en jävla makt de där två herrarna. Det var ett tafsande om hur man skulle vinkla in det på ett snyggt sätt och smöra genom tredje hand så det inte märktes. Det är komiskt.

Hifi & Musik nr 6/7 juni/juli 1978. (J-a bra intervju med Robert Broberg om jag får säga.)

Ytterligare artiklar/intervjuer/artistnamn: Carmen på skiva, 50-talet – jazzens guldålder, Karl Gerhard, Dragspelstema (från Calle Jularbo till Clifton Chenier), Lill-Babs, artikelserie om afrikansk musik, Steely Dan, sexistiska skivomslag, Kevin Coyne, Ian Dury, flera countryspecialer (svensk country, Carter Family, Jerry Jeff Walker, Holy Modal Rounders med flera), Körhistorien genom tiderna, Janne Schaffer, Ray Davies/The Kinks, Rikskonserter och musikpolitiken, Skillingtryck, Blue Note – ett riktigt jazzmärke, Allan Pettersson, Chuck Berry, Jazzprofilen – Larry Coryell, Den kristna svenska skivindustrin, engelsk punk, gitarrtema (gitarren – en historisk exposé, jazzgitarr, akustiska virtuoser, den indiske ragagitarristen Brij Bushan Kabraq och Alf Hambe), vissångare från Norge, alternativet MNW, Debatt: ”Där socialismen går in går musiken ut”, Bob Dylan – popens förste poet, Jazzprofilen: Egil Johansen…

Många bra musikskribenter medverkade i Stereo Hifi/Hifi & Musik. Inte minst Thore Rösnes, som bland annat recenserade jazzskivor, och även Alf Agdler, mer intresserad av country. Henrik Salander var regelbunden popmedarbetare när jag började skriva, efter honom följde popskribenterna Sven Bernstrup, Per Mortensen och Björn Håkansson. De artiklar om klassisk musik som Åke Engström skrev minns jag fortfarande, lika klassiska som ämnet. Han efterföljdes av Stig Jacobsson, som ju fortfarande är medarbetare. Och Bengt Nyquist förstås, som skrev om bägge delarna, både teknik och musik. Bland de medverkande fanns även Göran Holmquist, Håkan Lahger, Lennart Persson, Gunnar Salander, Ingrid Strömdahl och Mats Zetterberg.

Vinjetten förekom första gången i Stereo-Hifi Musik och Teknik nr 3/mars 1973.

I slutet av 70-talet kom Erik Boman till Hifi & Musik, först som musik- och sen chefredaktör. Han fortsatte att hålla sidorna öppna för alla sorters musik.

Under andra halvan av 70-talet infördes fackredaktörer för recensionssidorna. Rösnes tog hand om jazz, Engström om klassisk musik, Bernstrup och Mortensen om pop, jag om folkmusik. Jag minns sovvagnsresor till Stockholm alternativt morgonflyg med snabb taxi från Bromma för att hinna till tidiga redaktionsmöten.

Annars minns jag inte så mycket från recensionsmötena. Men flera nya spännande recensenter tillkom – som Christina Mattsson, Britta Svensson, Peter Hackman, Karl-Erik Tallmo och Per Tjernberg – så skivredaktörerna gjorde nog lite nytta.

Ska jag till sist riktigt malla mig (och det ska jag) så är jag extra stolt över att jag i Stereo-Hifi nr 3 1973 – nästan otroligt också att redaktionen/ägarna var så öppna för vartåt musiksmaken kunde ta vägen långt in i framtiden – startade en återkommande krönika med vinjetten ”Musik från jordens alla hörn” för att skriva om den musik som först 1987 skulle bli allmänt känd som world music.

Popskribenten Eriksson nångång på 70-talet. Foto: Birgitta Olsson.

Nej, jag var inte först i Sverige med att skriva om ”världsmusik” (ära dem som äras bör, både Ludvig Rasmusson och Sören Erlandsson gick före) men ”Musik från jordens alla hörn” var den första satsningen på en regelbunden bevakning av folk- och världsmusik i någon svensk tidning/tidskrift.

1980 åkte jag ut från Hifi & Musik. Ägarna, fast jag tror inte hela redaktionen höll med, tyckte det var illojalt att jag samtidigt som jag skrivit i Hifi & Musik hade börjat planera och arbeta för starten av en rocktidning som skulle få namnet Schlager. Det var ju en konkurrent! Bara något år senare tog Erik Boman tillbaka mig. Och nu – sen dess – skriver jag på…

Thore Rösnes och jag blev också sams igen (när han 1995 skulle starta musiktidskriften Gränslöst så frågade Thore om jag ville återuppta världsmusikkrönikerandet under vinjetten ”Musik från jorden alla hörn” – och dessutom med samma fyrkantiga jordklot som i originalvinjetten från Stereo-Hifi).

(Hifi & Musik 2010)

Alla års Första maj! Första maj! – skiva

Pierre Ström & Finn Zetterholm
Första maj
(YTF 1973)

Omslag: Anders Åberg (skulptur), fotograferad av Hans Malmberg

 

Inspelningar av socialistiska kampsånger brukar vara präglade av allvar, raka ryggar och stolthet. De framförs  antingen instrumentalt av en militaristisk blåsorkester eller sjungs av en stor, segerviss kör – ibland bägge samtidigt.

 

Pampigt och majestätiskt är ord som inte borde passa i sammanhanget men ändå gör det. Även salvelsefullt ligger nära till hands. Aldrig eller sällan har jag däremot utbrustit någonting i stil med följande när jag hört t ex ”Internationalen” och ”Arbetets söner” på skiva:

 

– Så lekfullt och glatt! Vilken spel- och sångarglädje! Vad kul! Ja, ursäkta, men hör jag inte lite ironi också?

 

Ett sällhört undantag är LPn ”Första maj” med  Pierre Ströms & Finn Zetterholms tolkningar av 11 socialistiska sånger. Kanske beror det på att de var vissångare lika med trubadurer och hur såna är vet man ju: burdusa och bråkiga, kan inte uppföra sig, nej, knappt vistas i möblerade rum.

 

Zetterholm och en annan kollega, Bengt Sändh, hade orsakat radionämndsanmälningar som hustrubadurer i Ulf Thoréns TV-program ”Hvar 14:e dag”. Och när Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström försökte gå i raka politiska led – (s) och (vpk) slet i Cornelis medan Fred anslöt sig till kfml(r) – så blev det varken långvarigt eller så lyckosamt.  

 

Just ”Internationalen” respektive ”Arbetets söner” inleder LP-sidorna. Ström, Zetterholm och YTF-kören sjunger och Stockholms Spårvägsmäns Musikkår spelar.

 

Lekfullheten hörs direkt, trots att det på pappret verkar vara sedvanliga inspelningar. Blåset låter stolt och pampigt men stämningen i studion måste ha varit uppsluppen för plötsligt kan tonerna skratta till. Och nog bör Ströms & Zetterholms sång vara en liten drift med kampsjungandets gravallvar? 

 

Resten av LPn är mer annorlunda ändå. Många socialistiska kampsånger har blivit  internationella, samtidigt som varje sång uppstått i ett land och ur en musikkultur. Pierre Ström & Finn Zetterholm poängterar detta genom att sjunga på svenska men ligga nära melodin och kompas av instrument som anknyter till ursprungslandet/kulturen.

 

Stommen är rock- och poptrion Janne Schaffer, gitarr, Göran Lagerberg, bas, och Ola Brunkert, trummor. I ”Partisansången” tillkommer John Lundbergs och Ole Kolinds balalajkor och i Joe Hills ”Världens alla slavar, vakna” sitter Anders Henriksson in på piano och skapar  stämning av westernfilm och saloon. ”Bandiera Rossa” blir väl inte italiensk men högst speciell tack vare Ola Brunkerts och Janne Bandels dubbeltrummande.

 

Mina favoriter, ”Arbetsmannen” och den helsvenska titelsången ”Första maj”, är spröda och vackra. Anders Henriksson, taffel, och Alm Nils Ersson, viola, respektive Janne Bandel, vibrafon, tar med sångerna in på borgarnas musikområde och får texterna att bli ett ironiskt skratt – nej, en lobba – i nyllet på överklassen.

Tro inte att humorn och leklynnet gör sångerna mindre allvarliga. Hör också hur fint Pierre Ströms & Finn Zetterholms sångröster – lite mörkare och starkare kontra lite ljusare och svagare – passar ihop.  

____________________________________________

”Första maj”-LPn har inte kommit på CD. YTF är en förkortning av Yrkestrubadurernas Förening, som bildades 1971 av bl a Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk, Finn Zetterholm, Bengt Sändh, Pierre Ström, Lars Göransson och Torgny Björk. YTF:s skivmärke finns  kvar, fast nu heter det YTF(r).

 

Pierre Ström är mest känd för sina inspelningar av rallarvisor. CDn ”Rallare” (YTF 2003) innehåller sånger från tre album, utgivna på 1970-80-90-talen, med Ström, Björn Arabh och norrmannen Ragnar Olsen. Han har även tolkat Leonard Cohen (Intersound 1971), och Bellman (MPB 1999). ”På Palmes tid” (YTF 1976) innehåller egna politiska visor.

 

Finn Zetterholms största (skandal)succé är albumet ”Folklår” (YTF 1977, Sonet 1994) med folkliga fula visor, gjord tillsammans med Bengt Sändh. Han har också sjungit ”Joe Hill på svenska” (Intersound 1969, Amigo 1995) och gjort barnskivan ” Lillfar och Lillmor” (SR 1970, Gammafon 1999) med Marie Selander. LPn ”Längtans blå elefant” (YTF 1977) innehåller egna visor som sjungs till komp av Kabaretorkestern (med Mikael Wiehe). Det senaste albumet heter ”Teckentydare” (Drömbolaget 1998). Zetterholm har också skrivit fack- och skönlitteratur för barn och vuxna.

 

(Ur min, Mia Gerdins och Stefan Wermelins bok ”99 proggplattor”,  Alfabeta 2006)

Banankontakt på turné

Det var med förutfattad mening som jag begav mig till Malmö Opera. Nej, jag har aldrig gillat Electric Banana Band. Sååå tråkiga låtar. Janne Schaffer, som gör musiken till Lasse Åbergs texter, är en lika skicklig gitarrist som urtrist kompositör. Knyta ihop Electric Banana Band med TV-figurerna Trazan och Banarne, hur roligt kan det bli?

”Banankontakt” är en så kallad jukebox-musikal. Gamla välkända låtar – som ”Banankontakt av tredje graden”, ”Min piraya Maja” och ”Zvampen” – blandas upp med en tredjedel nya i samma trista stil. Björn J:son Lindh svarar för orkesterarrangemang och instrumentala mellanspel. Låtarna blir inte bättre för det. Och ändå satt jag på Malmö Opera och hade inte tråkigt alls.

Det är ju så välgjort: regin (av Sven-Åke Gustavsson), scenografin (Per A Jonsson) och kostymdesignen (Gill Marshall).

Nassim Al Fakir, Mari Götesdotter och Andreas Nilsson i ”Banankontakt”. Fotograf: Anna Huerta.

Har Malmö Operas snurrscen någonsin använts bättre? Varje scenbyte (djungeln med Trazans och Banarnes koja, företaget Öken & Zons kontor…) som snurrar fram är maffigt och stort, imponerande välbyggt ner till detaljerna. Och när den JÄTTEstora banankontaktrymdraketen med texten ”Fruit Warrior” landar i regnskogen – så magnifikt!

Kostymerna – Dolly och Polly Gams, krukväxten Rogers och Kameleontens många klädbyten – är lika smarta och välgjorda. Det spelas, sjungs och dansas väl också av bland andra Joachim Bergström (Banarne), Karolin Funke (Roger), Christopher Wollter (Herr Kameleont) och Åsa Fång (Fröken Öken, symbol för Kapitalismen). Trazan själv, spelad av Michael Jansson, är blekare eller vekare. Det kanske är meningen, som ett självporträtt av Lasse Åbergs balansgång mellan kommersialism och politiskt ställningstagande?

”Banankontakt” är nämligen en politisk musikal. Om de skådespelare som skulle bilda Nationalteatern inte förvisats till Göteborg utan blivit kvar och på 2000-talet spelat musikteater på Malmö Opera – då hade resultatet kunnat bli Banankontakt. (Dessutom hade musiken varit bättre.)

”Mjukprogg” har Lasse Åberg sagt. Mjukt och mjukt, ilskan mot de kapitalistiska företag som hugger ner och förvandlar Trazans, Banarnes och de övriga djurens regnskog till öken kan ingen missa. Mot slutet kommer också den mest politiska låt som Åberg-Schaffer har gjort.

Samma ”Kameleont”-låt som Electric Banana Band framförde i Melodifestivalen – nu med tillspetsad text.

Dags för Herr Kameleont att välja sida: Fröken Öken eller regnskogen, kapitalismen eller Världsnaturfonden (som bjudits in till operafoajén)? Han velar, hit och dit. Så svårt att välja. När de blåa börjar prata och prata så blir han ju blå. Fast ändå, till sist, väljer Herr Kameleont…

Det kan påpekas att ”Banankontakt” hade premiär två dagar innan Sverige skulle gå till val.

Lasse Åberg har skrivit texten och Janne Schaffer/Björn J:son Lindh gjort musiken till musikalen ”Banankontakt”. Dubbelalbumet ”Musikaltajm!” (Warner) innehåller låtarna från musikalen – men inte framförda av musikalartisterna utan av Electric Banana Band med Lasse ”Tigern” Åberg, Klasse ”Little Arne” Möllberg och Janne ”Zebran” Schaffer. Endast Åsa Fång medverkar som Fröken Öken. Hör albumet på Spotify. 

(LO Tidningen 2006)

PS. Ovanstående skrevs 2006 efter att ”Banankontakt” haft urpremiär på Malmö Opera. En Riksteateruppuppsättning av ”Banankontakt” – i regi av Olle Törnqvist och med bl a Andreas Nilsson och Nassim Al Fakir som Trazan och Banarne – fortsätter våren 2010 att turnera i Sverige. Turnéplanen finns här.

Fotot har alltså hämtats från den nuvarande uppsättningen.