Om de svenska landskapens deckare

Red: Kerstin Bergman
Deckarnas svenska landskap
Från Skåne till Lappland
(Makadam)

Antologin ”Deckarnas svenska landskap” föddes i samband med några deckarseminarier på Lunds universitet. En utmärkt ide: att spegla landskap genom deckarlitteraturen och deckare genom landskapen.

I svenska deckare finns platser, miljöer och landskap från hela Sverige. Eftersom kriminalitet har sin grund i samhället, både som system och miljö, betyder det att också deckare står i symbios med de miljöer och landskap där mer eller mindre fiktiv kriminalitet utspelar sig.

Men tyvärr, när jag började läsa blev min reaktion: Den här boken är felgjord.

De flesta av de medverkande – ”deckarälskare, deckarkritiker och deckarforskare”, för att låna redaktören Kerstin Bergmans ord – utgår från litteraturen, ofta ett författarskap och några få titlar.

Den del av respektive landskap som förekommer i en eller ett fåtal deckare finns med – sällan eller aldrig hela landskapet. Om man istället utgått från landskapet och sen fogat in ett lämpligt antal romaner/författare så hade resultatet blivit mer riktigt och helt.

Till exempel kan ju inte Carina Sjöholms text om Henning Mankells miljöer kring Ystad, hur läsvärt hon än skriver, ge en bild av hela Skåne. Efter detta skånska – liksom varje – landskapskapitel finns en litteraturlista med deckare som hamnat utanför. Så jag misstänker att redaktör och utgivare – i efterhand – tycker som jag.

Bortsett från mitt gnäll hittills så innehåller antologin ändå en del intressanta texter – som när Katarina Tornborg skriver om Gotland via Linné och Anna Jansson, Emma Tornborg om Jämtland i Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten” och Bo Lundin om Elvy Ahlbecks Ångermanland.

Bäst lyckas Ulf Pettersson, för att han struntar i förutsättningarna, utgår från landskapet Halland och därefter fogar in deckarförfattarna: Ingrid Kampås, Björn Hellberg, Hans Vennersten och Jan Sigurd.

Min stora behållning blir något annat än landskapsskildringen, nämligen det udda och personliga valet av deckarförfattare.

Flera mindre kända författarskap introduceras av till exempel Kerstin Bergman (ungdomsförfattaren Pia Hagmar i Dalsland), Catarina Gregersdotter och Christina Lennér (polisromanförfattarna Leif Woxlin i Hälsingland respektive Åke Axelsson i Västerbotten).

(Något kortare i KvP 2014)

Två bonnalortar från Tomelilla

Lösa tyglar
Country och humor
Jan Sigurd och Anna-Lena Brundin
Teaterhallen, Folkets park Tomelilla

Stämning och budskap sätts direkt när de inleder med Tammy Wynettes countrylåt ”Stand by your man”. På svenska eller snarare skånska vänds låten in och ut, omtolkas till ”Stå vid din spis”.

Johnny och Jeanette är bonnalortar från Tomelilla, gillar country och att köra omkring i husbilen. Det är den röda tråden, fast mer slak än rak och avklippt här och där, i Jan Sigurds och Anna-Lena Brundins föreställning med sånger, ståupp-komik och smärre sketcher.

Johnny Sigurd och Jeanette Brundin är klädda som svenska countryfans kan vara på konserter, alltså i cowboyhatt och westernboots. Oavsett om låtarna kommer från country, rock´n´roll, dansband, visor eller jazz så hör de hemma i samma genre.

Skåntry kan musikformen kallas, eftersom det sjungs på bredaste skånska.

För kompet svarar hillbillyorkestern Lasse Muhammedz (akustiska gitarrer, elbas och trummor) i cowboyhattar och westernskjortor med krusiduller. Scenkläderna kunde lika gärna sitta på Lasse Stefanz.

Johnny Sigurd och Jeanette Brundin, bonnalortar från Tomelilla.

Innehållsligt, vad gäller själva manuset, går det än upp och än ner. Höjder och dalar.

Till exempel i ett nummer där roligheterna bygger på felbetoningar. Johnny och Jeanette har rest omkring i världen, till och med ”vat i kan”. Eller när en dansk turist i öknen undrar: ”E de moske en kirke”.

Jag hängde bara med på hälften.

Ändå är det roligt nästan jämnt. Vilket mer beror på framförandet än texterna. Och det gäller framför allt Anna-Lena Brundin, som vet att det inte bara handlar om vad man säger utan hur man säger det man säger.

Hon sjunger och pratar på bredaste skånska, använder också blickar och leenden (av alla sorter). Hon har dessutom en otrolig förmåga att helomvända på en bokstav, gå från stort skratt till djupt allvar.

Som när hon kallar kvinnors vallningar för ”fattigmansbastu” eller undrar varför guld är finare än silver. Ja, vi tycker ju bättre om guldfisk än silverfisk. Eller kommer in på omskärelse av män respektive kvinnor. Dags för ”kvinnokamp”, som lika snabbt omvandlas till ”människokamp”.

Har jag varit orättvis mot Jan Sigurd? Också han är fyndig och rolig men verkar mer beroende av ett bra manus.

Bäst är han i sångnumren. Till Mikael Wiehes ”Titanic”-melodi sjunger Jan Sigurd om en vinglig båtresa, som ska visa sig vara en färjefärd mellan Helsingborg och Helsingör. Resan gestaltas exakt och mycket roligt av Sigurds sång (och allt vingligare gång).

Countryduetten om småstaden ”Jackson” – eller ”Laxå” i en tidigare översättning – fungerar också fint med Lee Hazlewoods och Nancy Sinatras svenska motsvarigheter Johnny och Jeanette. Nu handlar texten om bonnalortarnas möte med ”Stockholm”.

Fast också vad gäller sången står Anna-Lena Brundin för toppnumren: ”Crazy” (skriven av Willie Nelson) har fått titeln ”Galen” och ”Jolene” (Dolly Parton) har blivit ”Katrine”. Att bara våga ta dessa countryklassiker i mun och dessutom lyckas personliggöra dem!

Vilken skåntrysångerska hon är, Anna-Lena ”Jeanette” Brundin.

(Ystads Allehanda 2012)