Etikettarkiv: Jan Johansson

I CD-spelaren: Yonder – musik ovan där

Yonder
Foreign Shore
(Veranda)

Yonder är en – ordagrant – unik svensk grupp, som blandar sin egen genre av blues, country, gospel och svensk folktradition. Så makalöst framförande av ”Vi sålde våra hemman” på munspel och mandola att det nästan, nästan blir lika fint som när Jan Johansson spelar.

Stilla, tystlåtet och så gott som akustiskt rätt igenom. I några spår tillkommer trummor och elgitarr, tror jag, men också den senare har ett mjukt, vackert ljud.

Egna låtar och äldre blueslåtar med ofta religiösa texter. En innerlig version av ”Louis Collins” (efter Mississippi John Hurt) och ”Cypress Grove” (Skip James) är bara något mer högljudd.

Mats Qwarfordt, sång och munspel, svarar för de flesta egna låtarna. Som meditativa ”Closer”, där Björn J:son Lindh gästar på fågelkvittrande flöjt, och titelspåret: en ny men klassisk gospelsång, framförd a cappella.

Det omsjungna ”Foreign Shore” hittas inte i något väderstreck – utan blicka uppåt.

(Liknande i Ystads Allehanda/Hifi & Musik 2010)

När Hansson & Karlsson spelade igen

Innan jag kommer till ämnet:

På jazzfestivalen i Kristianstad 1998 bevisade Niels-Henning Ørsted Pedersen ännu en gång att han är världens näst bästa akustiska jazzbasist (i de ”banala” och t o m ”sentimentala” men innehållsrika, innerliga och underbart vackra balladmelodierna, t ex ”Moon Over Bourbon Street” och ”Our Love Is Here To Stay”, avbrutna av ekvilibristiska dprinterlopp, och sen tillbaka till de lugna, varma tonerna igen).

Trion Ørsted Pedersen, Ulf Wakenius, elgitarr, och Jonas Johansen, trummor, spelade strax före Hansson & Karlsson, som det här ska handla om.

Vi flyttar oss bakåt till eftermiddagen. Det är soundcheck på Sommarlust-restaurangen. Bosse Hansson har placerat någon annan vid hammondorgeln och ställt sej längst bak i salen.

– Trampa på fotpedalerna, ropar han. Tryck ner en vit tangent. Nej, släpp inte fotpedalerna! Trampa! Trampa på fotpedalen och tryck – samtidigt- på tangenten. Tryck ner en svart tangent också. Nej, släpp inte den vita! Tryck på den vita och den svarta!

Bosse Hansson vill höra hur ljudet kommer att låta när han spelar. När han trampar på pedalerna, trycker ner så många vita och svarta tangenter som möjligt – samtidigt. Inte alltid men ibland spelar han så: allt på en gång. Ingen kan krama så mycket ljud ur en hammondorgel, få den att ösa så fullt, som Bosse Hansson.

– Jo, säger han. Nog har jag hört jazzmusiker som fått hammondorgeln att låta lika mycket som jag kan.

Nää, protesterar jag. Jimmy Smith, ”Brother” Jack McDuff, Jimmy Griff m fl kan/kunde få sina hammondorglar att låta som stora, virvlande jazz- och R&B-floder. Men du spelar helt annorlunda. Du spelar mycket mer – många fler toner, många fler ljud – samtidigt. Du spelar upp till storm, din hammondorgel är en orkan.

Bosse Hansson ler. Det är liksom ett retoriskt samtal det här, för både han och jag vet att ingen spelar orgel som Bosse Hansson. Det beror på att han är självlärd. Åtminstone på 60-talet, när han började spela, så visste han faktiskt inte hur man gjorde. Han ”kunde” inte spela men spelade ändå.

Det stämmer, som det sägs, att han nästan gick direkt från musikaffären med hammondorgeln och upp på scenen för att spela med jazztrummisen Janne Carlsson.

– Ett par veckor hade jag nog haft orgeln, men inte längre. I början, säger han, kunde jag bara spela på dom vita tangenterna. Men sen lärde jag mej att spela på dom svarta tangenterna också.

Så mycket mer säger han inte. För nu är soundchecket över och Janne Carlsson kommer och sätter sej. Bosse tystnar, han blir stum i Jannes sällskap. Egentligen är det otroligt att dessa två personligheter kan spela tillsammans. De verkar ju vara varandras direkta motsatser: den ene utåtriktad med tusen skämt på tungan, den andre blyg, skygg och tystlåten.

Janne Karlsson och Bosse Hansson spelade tillsammans igen 1998  på jazzfestivalen i Kristianstad. Foto: Birgitta Olsson.

Umgås ni privat? frågar jag. Bosse ler och skakar på huvet.

Också Janne Carlsson är – fast det verkar vara en hemlighet för större delen av musik-Sverige – en både skicklig och personlig musiker. Att han spelat trummor med Lars Gullin, Jan Johansson, Lasse Werner och nu senast på CD:n ”Boplovers” (Estrad, 1995) med bl a Göran Östling, tenorsax, Staffan Abeleen, piano, och Claes Jansson, sång, är det nog inte så många som vet. (Bebop-musikalen ”Boplovers” måste jag erkänna att inte heller jag kände till.)

Den enda jag kan tänka mej att jämföra Janne Carlssons trumspel med är faktiskt Ginger Baker (The Cream bl a). Janne är inte en trumslagare, som nöjer sej med att slå rytmen. Han är en enmans trumorkester, som spelar rytm, melodi och komp på ett och samma trumset.

– Kul att du tycker det, säger han. Men (han rycker på axlarna) jag bara spelar på. Jag har lite hyssch för mej på trummorna, tänker inte på hur jag spelar.

– Det var en kort tid när jag inte spelade så mycket, men annars har jag alltid repat, varenda dag. Nu spelar vi tillsammans, Bosse och jag. Vi försöker repa några timmar varje dag.

Varenda dag?

– Ja.

Vad är skillnaden mellan att spela tillsammans 1998 och 1968?

– Då visste vi inte vad vi spelade förrän vi spelade det, säger Janne. Vi kunde vi gå upp på scenen och spela en timme musik som ingen hade hört. Inte vi heller.

– Då var det så trippat ibland, säger Bosse. (Fast det sa han tidigare, innan Janne hade lagt sej i samtalet. Nu är han, som jag skrev, tyst.)

Det låter mer jazz idag också?

Bosse igen: – Det bara blir så. Jazzen finns liksom i instrumentet. Och så har man blivit äldre också.

Duon Hansson & Karlsson bildades 1966 och upplöstes 1969. Nästan 30 år senare spelar de tillsammans igen. Första gången var när den psykedeliska stockholmsklubben Filips skulle fira 30-årsjubileum. Det gick bra – så bra att de fortsatte. Nu lär det också, enligt Janne Carlsson, vara dags för skivinspelning – först en singel och sen förhoppningsvis också ett album.

När jag återhör dem på jazzfestivalen i Kristianstad är det lockande att skriva att Hansson & Karlsson låter som om de kommer direkt från Gyllene Cirkeln (där jag minns att jag hörde dem för exakt 30 eller kanske 31 år sen). Men det är inte riktigt sant. 2 gånger 30 år av liv har passerat. Det är samma Hansson & Karlsson som spelar, men mellan då och nu har ett antal blåa toner kommit in i musiken.

När Bosse Hansson börjar spela ”Februari” – en låt ”från förr”, som också finns på CD-samlingen med 60-talsinspelningar (se recensionssidorna), så förvandlas musiken till en låt om åren som gått. Bosse Hansson spelar
långsammare. Orgeltonerna är nära att brista. De rymmer mycket smärta. Men tonerna är vackra också: där finns en stämning av återerövrat liv.

På festivalprogrammet har jag antecknat intryck från spelningen:

Bosse Hansson spelar en B-3:a – den klassiska hammondmodellen – med en pumpande Leslie. Han har tagit av sej skorna, spelar i strumplästen.

De är oerhört samspelta, har ögonkontakt. När en improvisation (strax nu) är över, tittar Bosse på Janne och så byter de rytm, exakt på tonen och slaget.

Janne reser sej från trumsetet och presenterar låtar med sin omedelbara – ”instant” är ordet – humor. Drar en anekdot, medan Bosse går en nervig promenad på scenen, in i ett hörn och tillbaka igen, som om han inte kan sitta still. Men han skrattar också. Bosse har mycket roligt åt Janne.

Jag får för mej att det är därför som de spelar så bra och nära tillsammans. För att de är en person, två delar av ett jag. Janne Carlsson är en känslig konstnär: han har en Bosse Hansson inom sej. Bosse Hansson är en spelevink, nånstans långt inom sej har han en Janne Carlsson, som han aldrig släpper fram (i alla fall inte i offentliga sammanhang.)

De spelar ”Tax Free”, som också Jimi Hendrix gjorde på platta. Vilket orgelös! Verkligen allt på en gång! Bosse spelar med hela kroppen, vrider överkroppen, förvrider ansiktet. Varje ton är han: toner ur hans liv.

Varje trumslag är också Janne Carlssons. Vilken tajming! Otroligt!

Han lägger en rytm och låter den liksom fortsätta av sej själv medan trumpinnarna springer runt på varenda pryl i trumsettet – stort som en trumaffär – och sen återkommer han till rytmen. Så ”nonchalant” och ”enkelt”, som om ingenting.

Han trampar med två pedaler på bastrumman, ändrar tonhöjden i en puka med annan pedal, låter alla cymbalerna klirra som en djungel. Det här är en annan Janne Carlsson än den ni kan se i TV 3. En allvarlig, seriös och hängiven musiker, som ler och myser ibland, när han får till det.

Vilken återuppståndelse, har jag skrivit i anteckningarna. Nej! avbryter jag mej själv. Det här är ingen återkomst. Hansson & Karlsson fortsätter, spelar vidare. Så är det.

När konserten är slut har de gamla jazzgubbarna och tanterna i publiken redan lämnat Sommarlust och jazzfestivalen. Ni skulle skämmas! När jag, uppvuxen med pop och rock, kan uppskatta Niels-Henning Ørsted Pedersen
då är inte för mycket begärt att gamla jazzstofiler ska kunna lyssna på och lära sej att uppskatta Hansson & Karlsson. Deras genialitet är en annan men deras genialitet är lika stor som Ørsted Pedersens!

(Kristianstad den 11/7 1998, publicerat i musiktidskriften Gränslöst samma år)

När Pippi Långstrump kom till stan

Pippi Långstrump kommer till stan
Regi: Katrin Melin
Manus: Staffan Götestam
Musik: Georg Riedel, Anders Berglund och Jan Johansson
Koreografi: Siân Playsted
Scenografi: Johan Sjöstedt
I rollerna: Ellen Malmström, Gustav Dolk, Victoria Ekelund, Cecilia Hjalmarsson med flera
Ystads teater

Barnmusikalen ”Pippi Långstrump kommer till stan” sattes i fjol upp på Nöjesteatern i Malmö. Nu är den ute på turné i övriga Skåne. Musikalens producent, Julius Malmström, reser med. Han både log och suckade när Pippi Långstrump kom till Ystads teater.

– Roligt men jobbigt och lite nervöst, sa Julius. Att spela på en och samma scen är en sak. Att få uppsättningen att fungera på olika scener är något helt annat. Mycket som ska fungera och klaffa.

Och det förstår man ju, när man ser föreställningens imponerande scenbyggen och upplever de snabba scenbytena. Snygg scenografi med till exempel Villa Villekulla som trähus i rosa, gult, grönt och blått och smart uttänkta scenväxlingar. På en halvminut sådär kan Villekullahuset förvandlas till cirkus, skola eller hamnen där Pippis pappa lägger till med sjörövarskeppet Hoppetossa.

Pippi Långstrump med poliserna Kling & Klang.

Den skånska Pippi Långstrump-musikalen skiljer sig på flera sätt från andra Pippi-musikaler och pjäser. Dels spelas alla barnroller av just barn, i samma ålder som Pippi, Tommy och Annika kan vara i Astrid Lindgrens berättelse (och Karin var i verkligheten). Dels har uppsättningen ordagrant blivit en musikal med många sång- och dansnummer.

Vilka dessutom är imponerande proffsigt framförda, inte minst av de unga skådespelarna. Ellen Malmström (jo, om ni reagerar på efternamnet, så är hon dotter till Julius) missar väl en ton här och var men dansar och rör sig helt professionellt. (Några sånglektioner bara så kommer hon om ett par år att ha huvudrollen i någon musikal på en stor svensk scen).

Också Gustav Dolk, Victoria Ekelund och Beata Ljunggren (i rollerna som Tommy, Annika och Karin) agerar, sjunger och dansar mycket bra. (Undrar ni vem Karin är så förmodar jag att hon representerar Astrid Lindgrens dotter, som heter Karin. Det var för dottern som mamma Astrid första gången berättade historien om Pippi.)

Pippi, Tommy och Annika på cirkus.

Låt mig ta det från början, för redan inledningen är magnifik med Pippi Långstrump som gör entré på Lilla Gubben, sin stora vita häst med svarta prickar och vita damasker. Och jag måste referera några dansscener också – från Pippis solouppvisning i hiphop, tango, calypso med mera till den stora dansföreställningen med pappa sjörövarkaptenen Långstrump och alla sjörövarna.

Ja, det är mer än bra. Jag har sett sämre på Malmö opera.

Cecilia Hjalmarsson (Prussiluskan, det vill säga Fru Prysselius i barnavårdsnämnden), Olof Gustafsson och Toni Rhodin (tjuvarna Dunder-Karlsson och Blom), Jonas Åhnberg och Cornelius Löfmark (poliserna Kling & Klang) måste också nämnas. De har mejslat ut sina roller, gjort dem till fyndiga karikatyrer. Både tjuv- och polisduon blir lite av slapstick från gamla stumfilmer.

Ska jag ha någon invändning så tycker jag att det blir väl många scenbyten och därmed alltför korta scener i andra akten. Annars roades YA:s recensent lika mycket som barnen med föräldrar eller mor- och farföräldrar i salongen.

Det är alltid extra kul med barnföreställningar också. Barn sitter ju inte tysta utan deltar i föreställningen. Då blir det en annan slags teater, för man vet aldrig när något barn kan ropa till och tipsa poliserna om att Pippi ju har gömt sig på taket till Villa Villekulla.

Pippi utanför Villa Villekulla.
Samtliga foton: Gustav Dahlgren.

Innan föreställningen såg jag förresten mig omkring och funderade över den svenska jämlikheten. Hur många män (pappa, far- eller morfar) respektive kvinnor (mamma, mor- eller farmor) hade följt med barn och barnbarn på Pippi-musikalen? Så vitt jag kunde bedöma gick det ungefär en man på tre kvinnor.

(Ystads Allehanda 2010)

”Pippi Långstrump kommer till stan” spelas av två alternerande ensembler, vad gäller barnrollerna. De unga skådespelarna kan alltså variera i Helsingborg (den 13-14/2) och Landskrona (20-21/2).

Varför jag började lyssna på Cornelis…

1964 gick jag på Kärrtorps gymnasium, var 17 år och ett popsnöre. Året innan hade jag på minuten när skivorna kom till Sverige köpt de två första LP-plattorna med Beatles. Både Beatles och andra engelska band som Rolling Stones, Kinks, Pretty Things, Downliners Sect och The Who skulle 1964-65-66-67 snurra i ett i ett i ett på skivspelaren.

Jag köpte också Cornelis Vreeswijks debut-LP, ”Ballader och oförskämdheter” (1964). Varför då? Skulle det vara musik för ett popyngel? Inga elgitarrer larmade och inga trummor slamrade. Cornelis spelade akustisk gitarr och sjöng. Det var allt.

Cornelis Vreeswijks debut-LP.

Akustisk gitarr gick väl an men då skulle det vara amerikanska protestsånger typ Bob Dylan, som jag precis hade upptäckt. Men Cornelis sjöng ju inte ens på engelska utan på svenska. Han var, jag menar, vissångare…

Här har nu en visa skrivits
om William, stadens tok.
Åt skämt som med honom bedrivits
man skrattar sig ryggen i krok.
Man lurade dåren att klättra på taken
för att jaga hästar. Har du hört på maken!
Häst-på-taket-William, gå upp och hämta ned han!
Alla älskade William för dom fick skämta med han.

(”Häst-på-taket-William”, 1964)

”Häst-på-taket-William” ska faktiskt (enligt uppgift i bl a Klas Widéns biografi, se litteraturförteckningen) ha varit Cornelis Vreeswijks första egna låt – den allra första låten han skrev! Så häpen jag blev, när jag på senare år fick reda på det. Han var sig själv, som mest och bäst, redan i förstlingsverket.

Förresten kan det sista ordet syfta på hela debut-LPn (som föregicks av en EP med fyra visor som också finns med på LPn). Cornelis Vreeswijk debuterade inte som debutant utan som en (missförstå inte ordet) färdig artist. En personlighet och mer: en unik personlighet. ”Ballader och oförskämdheter” är, från första till sista spåret, en enastående debut. Han gjorde, i mina öron, ingen bättre LP. Möjligen den så kallade ”sambaskivan”, alltså ”Tio vackra visor och Personliga Person” (1968), men den är lite av en annan genre och historia.

Cornelis skulle bredda sig, både poetiskt och musikaliskt: bli fräckare och grövre i dikt och mun vad gällde sex och politik, sjunga till jazzkomp (som Jan Johansson, piano, Rune Gustavsson, gitarr, och Sture Åkerberg, bas) och popbandet Made in Sweden (med Jojje Wadenius på elgitarr), importera och omplantera brasiliansk samba, tolka Carl Michael Bellman, Evert Taube, Edvard Persson, Povel Ramel och Gustaf Fröding, översätta Victor Jara.

Amatörgitarristen Erikssons första sång- och spela-häfte.

Hans mest kända och populära låtar började komma året efter debuten – t ex ”I natt jag drömde något som…” och ”Brev från kolonien” (1965), ”Ångbåtsblues”, ”Jag hade en gång en båt” och ”Balladen om herr Fredrik Åkare och söta fröken Cecilia Lind (1966), ”Deirdres samba”, ”Somliga går med trasiga skor” och ”Felicia, adjö” (1968), ”Hönan Agda” (singel 1969), ”En halv böj blues” och ”Turistens klagan” (1978).

Han skulle lägga till men inte dra ifrån. Den han var vid debuten förblev han till sin död. Han var sig själv trogen. Roten, kärnan, hjärtat, själen – det typiska och kännetecknande, det som vi kände och känner igen som Cornelis – fanns fixt och färdigt redan från början.

Medborgare, ur spår är tiden,
det hävdar jag bestämt.
Törhända ni jagar standard?
Ja, jäklar vilket skämt!
Den varan är såsom såpa
som man hastigt försöker ta.
För var dag blir den bättre
men den blir aldrig bra.

(”Ballad på en soptipp”, 1964)

Vad bestod hans personlighet av? Eller låt mig formulera frågan så här: Vad var det som fick en popgalen 17-åring som repade med sitt band i cykelstallet att varva Beatles, Stones och Vreeswijk på grammofonen?

Det måste ha varit bluesen. Att Cornelis inte var någon vanlig vissångare som spelade valskomp – du-dutt-dutt, du-dutt-dutt – på gitarren utan tuffare än så. Som blues, nästan. Blues på svenska. Han var, så måste jag ha känt, en svensk vissångare i samma tid och anda som Beatles, Stones och Dylan, det musikaliskt och politiskt explosiva 60-talet. ”Jag sjunger en visa i vinden” diktade och sjöng Cornelis i just ”Visa i vinden” på debut-LPn. Visst var det samma blåst som ven genom Bob Dylan-sången ”Blowin´ In The Wind”?

Om förebilder och influenser har Cornelis berättat i flera intervjuer. Först ”lyssnarsånger”: melodier med texter att lyssna på, en tradition som var vanlig i Holland och som den unge invandraren Vreeswijk hade med sig i öron och kropp när han kom till Sverige, då var han 12 år.

Sen brukade han nämna Leadbelly och Josh White, bägge svarta amerikanska bluessångare/gitarrister. Han nämnde också Georges Brassens, fransk vispoet, och Mose Allison, amerikansk jazzpianist, sångare och kompositör.

Det var som gjort för mig. Josh White, som kring 1960 ofta besökte Sverige, hade varit på TV och sjungit blues och amerikanska folksånger till gitarr. Också Georges Brassens hade jag faktiskt hört. När jag åkte på språkresa till England fanns i samma värdfamilj en skolkille från Frankrike. Han presenterade Brassens för mig. Och Mose Allison bara fanns där. Alla som på 60-talet lirade i ett popband ”upptäckte” och gillade honom.

Cornelis Vreeswijk lyssnade in Whites akustiska bluesgitarr, förenklade tekniken något och anpassade till nylonsträngad gitarr. Han gjorde svenska visor, sånger eller låtar om människor och händelser med texter som var burdusa som Brassens och ordfyndiga som Allisons.

Resultatet blev, för att låna en kommande LP-titel, ”Poem, ballader och lite blues” (1970). (Forts…)

 

(Ur boken ”Svenska sång- och rockpoeter 1”,
utgiven 2005 av BTJ)

Musik i bokhyllan: 21 år på det 33-e

Karolina Ramqvist
När svenska pojkar började dansa
(Bokförlaget DN)

defaultKarolina Ramqvist är nyfiken (och ibland naiv) som en 21-åring men minst lika klok som en 33-åring. (Strax kommer ni att förstå vilken 33-åring jag syftar på.)

Innan jag fortsätter – låt mej försöka att snabbt ge ett perspektiv på musiken, livet, tiden, som går och går, och den här recensionen:

1980 startade den svenska rocktidningen Schlager. Recensenten, då 33 (!), var en av tidningens redaktörer. Den blott 4-åriga Karolina Ramqvist hörde knappast till läsekretsen. (Men kanske Karolinas mamma? Eller prenumererade mamma på Musikens Makt?)

1997 driver Karolina Ramqvist, 21 och/eller 33 år, fanzinet Plebs Magasin och medarbetar i Dagens Nyheter. Nu har hon också skrivit en bok om musiken, livet och tiden, ”När svenska pojkar började dansa”.

Från DN minns jag henne knappt. Möjligen kan jag ha skummat någon text, men hennes krönikor/recensioner har inte stannat i minnet. Det är som skillnaden mellan ett vykort och ett brev. I krönikans och recensionens begränsade utrymme blir Karolina en flanör i en rastgård. Här i boken (cirka 190 sidor) släpps fången fri – det är vår!

För att travestera popbandet Bob Hund kan Karolina Ramqvists (musik)journalistiska metod beskrivas så här: istället för journalistik – förvirring.

Bokens kapitel, fast det är inga egentliga kapitel, eller essäer, fast det är knappast essäer heller, tar avstamp i ett minne eller en händelse (det kan vara en svetsare som hon liftar med mellan Fagersta och Västerås, en konsert med Jakob Dylan eller killar med gitarrer som skriver låtar) men sen flanerar tankarna än hit, än dit och vartsomhelst!

Fast observera att hon har karta och kompass. Hon prickar in alla kontroller i musikens o-ring. Musikkunskaperna är imponerande.

Hon kan tala Lars Gullin och Jan Johansson med en äldre (jazz)musiker och Bob Dylan och Tom Petty med Fredrik från Motown, alias Motala. Hon kollar techno-plattor på Planet Rhythm och handlar reggae hos Leo. Knappt mer än en flicksnärta men redan har hon inte bara hört talas om utan med egna öron hört musik från de flesta genrer: Weeping Willows, Tricky, Ebba Grön, Oasis, Beethoven, Leonard Cohen, Archie Shepp, Young MC…

Hon är modig också, eller dumdristig, vågar tycka utan att tänka på att hon, kanske, kanske inte, struntsamma, gör bort sej. Som när hon påtalar likheten mellan den politiske Mikael Wiehe och kärleksballadens mästare Mauro Scocco. Både fyndigt och klipskt.

Somliga iakttagelser utgår från musiken och riktar sej ut mot människorna och samhället. Andra gånger börjar hon med att iaktta samhället och människorna – eller en enda människa, t ex sej själv. Musiken och samhället / samhället och musiken blir en dubbelspegel av varann.

Vem har försett henne med kartan och kompassen? Grunden att stå på? Modet? Känslan? Den, för att använda ett omodernt uttryck, politiska medvetenheten? Fick hon allt detta i dopgåva av morsan? Proggmorsan? På sidan 177 kan man läsa vilka som var Karolinas första, egeninköpta CD-skivor: Bob Marley, Nationalteatern, Bella Ciao-gruppen…

Som en vän till Karolina säger: ”Proggbarnen revolterar ju aldrig mot sina föräldrar.”

Proggbarnet, för det måste hon vara, Karolina Ramqvist revolterar inte utan bygger vidare, gräver där hon hör. Hennes texter, ja, undersökningar, är nutidsarkeologi: fotspår och fingeravtryck; avtryck av tiden och livet.

Någon läsare minns kanske att jag för en tid sen recenserade, i betydelsen skrev ner, den svenska popantologin ”Fem meter upp i luften” (Norstedts). Allt jag saknade där – kombinationen av det personliga och det allmänna, upplevelse och kunskap – finns i Karolina Ramqvists pop- och livsbok ”När svenska pojkar började dansa”.

(Publicerat i Kvällsposten 1997)