Etikettarkiv: Jämtland

Om de svenska landskapens deckare

Red: Kerstin Bergman
Deckarnas svenska landskap
Från Skåne till Lappland
(Makadam)

Deckarnas svenska landskapAntologin ”Deckarnas svenska landskap” föddes i samband med några deckarseminarier på Lunds universitet. En utmärkt ide: att spegla landskap genom deckarlitteraturen och deckare genom landskapen.

I svenska deckare finns platser, miljöer och landskap från hela Sverige. Eftersom kriminalitet har sin grund i samhället, både som system och miljö, betyder det att också deckare står i symbios med de miljöer och landskap där mer eller mindre fiktiv kriminalitet utspelar sig.

Men tyvärr, när jag började läsa blev min reaktion: Den här boken är felgjord.

De flesta av de medverkande – ”deckarälskare, deckarkritiker och deckarforskare”, för att låna redaktören Kerstin Bergmans ord – utgår från litteraturen, ofta ett författarskap och några få titlar.

Den del av respektive landskap som förekommer i en eller ett fåtal deckare finns med – sällan eller aldrig hela landskapet. Om man istället utgått från landskapet och sen fogat in ett lämpligt antal romaner/författare så hade resultatet blivit mer riktigt och helt.

Till exempel kan ju inte Carina Sjöholms text om Henning Mankells miljöer kring Ystad, hur läsvärt hon än skriver, ge en bild av hela Skåne. Efter detta skånska – liksom varje – landskapskapitel finns en litteraturlista med deckare som hamnat utanför. Så jag misstänker att redaktör och utgivare – i efterhand – tycker som jag.

Bortsett från mitt gnäll hittills så innehåller antologin ändå en del intressanta texter – som när Katarina Tornborg skriver om Gotland via Linné och Anna Jansson, Emma Tornborg om Jämtland i Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten” och Bo Lundin om Elvy Ahlbecks Ångermanland.

Bäst lyckas Ulf Pettersson, för att han struntar i förutsättningarna, utgår från landskapet Halland och därefter fogar in deckarförfattarna: Ingrid Kampås, Björn Hellberg, Hans Vennersten och Jan Sigurd.

Min stora behållning blir något annat än landskapsskildringen, nämligen det udda och personliga valet av deckarförfattare.

Flera mindre kända författarskap introduceras av till exempel Kerstin Bergman (ungdomsförfattaren Pia Hagmar i Dalsland), Catarina Gregersdotter och Christina Lennér (polisromanförfattarna Leif Woxlin i Hälsingland respektive Åke Axelsson i Västerbotten).

(Något kortare i KvP 2014)

Annonser

I CD-spelaren: Thyra Karlsson ggr 2

Triakel
Thyra
(Playground)

Thyra Karlsson
Sångarporträtt
(Caprice)

hm_be_6_14_folklikt_triakel”Tusen tankar”, som hämtades från Thyra Karlsson (1912-2001), fanns med på Triakels debutalbum (utgivet 1998). Visan återkommer när trion nu hyllar traditionsbärerskan från Jämtland med hela sitt nya album ”Thyra”.

Samtliga 14 visor + en har hämtats från henne, som fick dem från sin pappa. Fast innan dess hade de nog sjungits av många stämband och förändrats från mun till öra, både texter och melodier.

Skillingtryck, barnvisor, sånglekar, skolsånger, andliga sånger och någon schlager. Thyra Karlsson sjöng dem till cittra, medan Triakel har sin egen folkmusikaliska sättning: Emma Härdelin, sång (och fiol), Kjell-Erik Eriksson, fiol, och Janne Strömstedt, tramporgel.

Resultat (i bägge fallen): musik i en brytningstid, landsbygd möter stad och vistraditionen förnyas.

Emma Härdelin sjunger som hon brukar: berättande och betraktande, lite på avstånd. Men ibland är det som om hon blir så gripen att hon inte kan låta bli att stiga in i texten. Häftigt att höra! I ett femtonde, extra spår sjunger och spelar Thyra själv.

Hm_be_6_14_be_thyrakarlssonÄnnu häftigare att det statliga skivmärket Caprice nu också på albumet ”Sångarporträtt” har samlat 28 inspelningar med Thyra Karlsson från Svenskt Visarkiv. Hon sjunger melodier från hela sin breda, ovannämnda repertoar, både till cittra och utan komp.

Och hon sjunger så annorlunda – mot Emma Härdelin, alltså.

Thyra Karlsson lever sig in sångerna. Varje sång blir Thyras sång, som om hon själv hade gjort den.

Glatt eller sentimentalt, sorgligt eller skämtsamt, beroende på text och melodi. Alltid med sprudlande sångglädje. Jag blir så glad! Verkligen på tiden att detta gavs ut på skiva.

Sist kommer ett par låtar med Triakel, vilka också finns på trions eget album. För jämförelsens skull, antar jag.

(Lite olika versioner här och var, bl a i Hifi & Musik 2014)

I CD-spelaren: Landstrom

Landstrom
In The Bright Daylight
(Kullsta Records)

På duons egen hemsida jämförs Landstrom med Cowboy Junkies och 16 Horsepower men jag skulle snarare utfärda lite Julie & Buddy Miller-varning. Inte direkt musikaliskt men för det nära samspelsjunget mellan Göran Lindströms gitarrer och hustrun Carina Landins lika bra som omväxlande röst. Hon kan än sjunga stilla och vackert, än öppna munnen och bita med ett stort bett.

Innan jag kommer in på Landstroms debutalbum så måste jag också fundera lite över den svenska musikens förhållande till country. Nu ska man väl inte placera Landstrom under etiketten country men det finns ju definitivt trådar över och bakåt till amerikansk countrytradition.

Och de blir fler och fler nu, alla svenska grupper och artister som spelar och sjunger någon slags amerikansk country & roots-musik. Och gör det så bra! Ändå är det inte många år sen de flesta svenskar som ägnade sig åt country och blandgenrer runt omkring mest lät som en parodi – ja, sämre och bättre men ändå inte som country på riktigt.

Vad beror det då på att så många i Sverige numera verkar ha fått ett mer naturligt förhållande till de amerikanska musikrötterna? Att de både lyckas ta till sig och, oavsett om de sjunger på engelskamerikanska eller svenska, personliggöra den amerikanska traditionen?

Nej, jag har inget svar, endast frågor…

Till exempel Landstrom, som förstås tagit sitt namn från efternamnen Landin och Lindström. De kan låta amerikanska men det finns också något annat i musiken, något… nej, jag vet inte om det kan kallas svenskt, men det bör ju ändå ha en del att göra med att de bor där de bor, nämligen i östra Jämtland, närmare bestämt samhället Hammarstrand, och inte i säg Tennessee eller Texas.

De har lyssnat utifrån på amerikansk rootscountry, alt-country, no depression eller vad man vill kalla det och inifrån sig själva, sin hemort och omgivning, landskapet de bor i. Jag tror jag vågar påstå att det är i och ur detta möte som Landstroms musik skapas.

Det musicerande paret Landstrom. Foto: Hilda Lindström.

Inte enbart Carina Landin som sjunger – men hon sjunger mest – till en knottrigt countryrootsrockbluesig wall of sound. Med ”knotter” menas något i stil med en strukturtapet som får ljudväggen att bli knottrig och skrovlig; och de nämnda musikformerna ska inte tydas ordagrant och genrebestämt utan plockas isär i små beståndsdelar och pusslas ihop igen, inte riktigt där de satt från början utan på nya ställen, så att de bildar en lite ojämn struktur.

Göran Lindström gitarrer – oftast en elgitarr – hör jag ju men annars hade jag svårt att urskilja de olika instrumenten i ljudstrukturen. Så jag ringde och frågade. Carina svarar och räknar upp: klarinett och saxofon, tramporgel, ibland piano, till och med en blockflöjt. Till detta kommer Micke Ajax på trummor, den enda utomstående som medverkar.

Låtarna har Carina Landin och Göran Lindström gjort tillsammans. Hon skriver oftast texterna och han gör oftast melodierna, om jag förstått rätt. Låtarna både börjar och fortsätter i den lilla, minimalistiska skönheten. Små och mindre ändå, vackra och ännu vackrare melodier, ett slags utmejslad melodisk skönhet, som instrumenten lyfter fram och visar upp men utan att klä på.

Låtarna är lika nakna som när de var nyfödda, trots att musiken kan tjuta och yla. Men tyst, ändå lika tyst som en vinande vind genom fönsterspringorna, hur mycket elgitarren än fräser. Och den minimala skönheten varieras på minst elva sätt, lika många som spåren på albumet. Det var längesen som jag hörde ett helt album där varje låt är sig själv, sitt eget barn, ett talande, sjungande, spelande jag, bland de övriga.

Hur det än fräser i musiken – nivån hade ju kunnat vridas upp i mixen och blivit ös, skrammel och larm men ljudet verkar snarare ha vridits ner – är också det instrumentala så minimalistiskt att jag kan komma att tänka på både Daniel Lanois och Brian Eno. Så kanske snarare – istället för ljudvägg – ett ljudlandskap. Och då ett lantligt landskap: skog, nog snö också, berg, stillhet, andhämtning, eftertanke; det hör jag att jag ser.

”Folkton” står det också på hemsidan. ”Norrländskt” läste jag nån annanstans. Om det låter norrländskt vet jag inte men jag är rätt säker att även om jag inte vetat varifrån Carina Landin och Göran Lindström kommer så hade jag trott och tyckt att det här måste vara landsortsmusik, från Norrland eller lika gärna någon liten by på Österlen, om vintern, i blåsten, i ett hus med vidder och ödslighet omkring. För att ta ett par privata exempel: så här känns det nämligen inte att skynda nerför Långholmsgatan på Södermalm i Stockholm utan det är mer som att gå ut i trädgården bakom huset i Vollsjö.

Så det jag hörde först och som får mig att spela Landstroms debutalbum igen, igen: rösten, Carina Landins sång. Tänk på Julie Miller. Också Göran Lindström sjunger. Det är väl åkej, sådär. Men inte lika minnesvärt. Ursäkta men tänk Buddy Miller.

Också foto: Hilda Lindström.

Carina Landin byter röst i olika låtar, efter innehållet i texten och stämningen i melodin. Hon sjunger så stilla och tyst att hon nästan viskar i ”Another Me”, vrider rösten till rock & R&B – men utan att ta i och vråla – i ”Holyness”, blir mer av en folksångerska (amerikansk? svensk?) i ”Something’s Missing”, sjunger med nästan ett rockabillyeko i ”Everybody Blames”, i ”North” är folksångerskan tillbaka igen, nu i duett med Göran Lindströms grövre, mer sträva röst, sen i ”Then The Rain Came” blir hon mer av countrysångerska, låter rösten glida uppåt till det countrynasala. Och så vidare.

Hon sjunger och agerar som om varje sång är ett nytt, kort teaterstycke. Förresten jag måste nämna en låt till, ”Champagne”, där Carina låter lite ungflicksaktig på rösten som vissa amerikanska sångpoetissor brukar göra.

En sista tillbakafundering: Det här är bra, jag tycker mycket om Landstroms debutalbum. Men Landstrom är ju samtidigt bara en av flera – många fler – svensk-amerikanska album med country & roots som jag tyckt mycket om de senaste åren. Och det kan inte hjälpas, då återkommer den hädiska tanken på sångspråket.

När så många – de allra flesta – skriver och sjunger på engelska men ändå lyckas personliggöra en importerad tradition, vad skulle då ett annat sångspråk – alltså deras eget, svenskan eller norrländskan då – göra med musiken? Skulle då musiken bli ännu mer personlig?

Nej, jag har inget svar på det heller. Jag bara ställer en fråga, som jag inte kan hjälpa att den surrar i huvet…

(Rootsy 2011)