Etikettarkiv: Jakob Dylan

Dylan & son

Först en smula ”poptrivia”.

I Clinton Heylins bok ”Dylan – mannen, myten, musiken” (Wiken; övers: Håkan Olsson) kan man på sidan 227 läsa att Bob Dylan första halvåret 1972 befann sej på sin ranch i Arizona. Där skrev han en av sina mest kända sånger, ”Forever Young”, tillägnad sonen Jakob, som föddes året innan.

På sidan 229 i samma bok nämns en skivinspelning som sångaren Doug Sahm gjorde 1972. Bob Dylan, som också fanns i studion, spelar gitarr och klaviaturer. I en egen låt, ”Wallflower”, är Dylan en mycket hörbar körsångare.

Bob Dylan i ”Johnny Cash Show” på amerikansk TV 1969.

Efter detta är det dags att plocka fram Dylan-boxen ”The Bootleg Series Volumes 1-3”. På den andra CD-n finns Bob Dylans egen version av låten ”Wallflower – en mjukt gungande countryvals. Inspelningen, som gjordes 1971, gavs aldrig ut på skiva.

1971 föddes alltså sonen Jakob. Idag är Jakob Dylan, liksom pappa Bob, en sångpoet. Han gör texter och melodier, sjunger och spelar gitarr. Jakob har ett eget band också. Vad kallar han bandet, tror du? Jo, The Wallflowers.

Det nya och andra albumet med Jakob Dylan & The Wallflowers, ”Bringing Down The Horse”, kom i våras. Jag måste ha spelat CD:n hundra gånger! Längst inuti musiken hör jag någonting, riktigt vad vet jag inte, som uppmanar och lockar mej att lyssna om och om igen. Och ju fler gånger jag lyssnar, desto bättre blir musiken och desto vackrare och mer personliga blir sångerna.

Musiken kan sammanfattas som ”amerikana”: rock, folksång, country, blues, Ibland var för sej, men ofta går musikformerna in i och ut ur varann. Tillsammans med The Wallflowers spelar Jakob Dylan amerikansk musik som är mjuk som Bob Dylans inspelningar med The Band och spretigt elektrisk som t ex Dylan-albumet ”Highway 61 Revisited”.

Den självbetitlade debuten från 1992 är också hörvärd. Ett första försök, ja, nästan en demo inför ”Bringing Down The Horse”, men redan då hade Jakob Dylan gjort några rikigt bra låtar.

Jakob Dylan och Elvis Costello framför ”On Up The Mountain” i den senares TV-program.

I somras kom Dylan till Sverige – inte sonen Jakob utan pappa Bob. Den ”Never Ending Tour”, som inleddes 1989, hade fört Bob Dylan till Mölleplatsen i Malmö. Bland 7-8.000 andra stod jag i kvällsskymningen och hörde honom sjunga och spela sina gamla, välkända låtar.

Gamla – men förnyade. Som alltid hade han gjort nya arrangemang. ”Memphis Blues” och ”Like A Rolling Stone” var ännu mer elektriska och rockiga. Medan ”Tangled Up In Blue”, som framfördes i den akustiska avdelningen, snarast blivit country och bluegrass.

Dagen efter var recensenterna överens med varann, mej och – säkert – hela publiken. ”En klassisk spelning”, skrev Olle Berggren (Kvällposten). ”55-åringen har aldrig sjungit bättre på svensk mark”, utbrast Per Bjurman (Aftonbladet).

När jag stod där på Mölleplatsen, såg och hörde Bob Dylan, så kunde jag inte låta bli att tänka på hans son.

Nej, sångpoeten Jakob Dylan är ingen kopia av pappa – ändå är arvet från farsan ständigt närvarande i rösten, melodierna, texterna. Sättet att handskas med melodin, när rösten inte riktigt räcker till. Den ”nonchalanta” inställningen – en axelryckning men samtidigt på allvar.

Och så detta, som är omöjligt att beskriva, men som hörs, som finns där längst inuti musiken: känslan av att den här rösten – de här rösterna – har något viktigt att säga. Sångaren talar inte till utan med lyssnaren. Sången blir ett samtal med två människor, mellan två hjärtan.

Arv och personlighet. Förälder och barn. Pappa Bob och sonen Jakob. Dylan & son.

Skivor:

Bob Dylan: ”The Bootleg Series Volumes 1-3 (Rare & Unreleased) 1961-1991”, ”Highway 61 Revisited”, ”The Basement Tapes” (alla Columbia), ”Planet Waves” (Asylum) och piratskivan från konserten i Malmö.
The Wallflowers:  ”Wallflowers” (Virgin) och ”Bringing Down The Horse” (MCA)
Doug Sahm: ”Doug Sahm & Band” (Atlantic)

(Fönstret 1996)

Annonser

Musik i bokhyllan: 21 år på det 33-e

Karolina Ramqvist
När svenska pojkar började dansa
(Bokförlaget DN)

defaultKarolina Ramqvist är nyfiken (och ibland naiv) som en 21-åring men minst lika klok som en 33-åring. (Strax kommer ni att förstå vilken 33-åring jag syftar på.)

Innan jag fortsätter – låt mej försöka att snabbt ge ett perspektiv på musiken, livet, tiden, som går och går, och den här recensionen:

1980 startade den svenska rocktidningen Schlager. Recensenten, då 33 (!), var en av tidningens redaktörer. Den blott 4-åriga Karolina Ramqvist hörde knappast till läsekretsen. (Men kanske Karolinas mamma? Eller prenumererade mamma på Musikens Makt?)

1997 driver Karolina Ramqvist, 21 och/eller 33 år, fanzinet Plebs Magasin och medarbetar i Dagens Nyheter. Nu har hon också skrivit en bok om musiken, livet och tiden, ”När svenska pojkar började dansa”.

Från DN minns jag henne knappt. Möjligen kan jag ha skummat någon text, men hennes krönikor/recensioner har inte stannat i minnet. Det är som skillnaden mellan ett vykort och ett brev. I krönikans och recensionens begränsade utrymme blir Karolina en flanör i en rastgård. Här i boken (cirka 190 sidor) släpps fången fri – det är vår!

För att travestera popbandet Bob Hund kan Karolina Ramqvists (musik)journalistiska metod beskrivas så här: istället för journalistik – förvirring.

Bokens kapitel, fast det är inga egentliga kapitel, eller essäer, fast det är knappast essäer heller, tar avstamp i ett minne eller en händelse (det kan vara en svetsare som hon liftar med mellan Fagersta och Västerås, en konsert med Jakob Dylan eller killar med gitarrer som skriver låtar) men sen flanerar tankarna än hit, än dit och vartsomhelst!

Fast observera att hon har karta och kompass. Hon prickar in alla kontroller i musikens o-ring. Musikkunskaperna är imponerande.

Hon kan tala Lars Gullin och Jan Johansson med en äldre (jazz)musiker och Bob Dylan och Tom Petty med Fredrik från Motown, alias Motala. Hon kollar techno-plattor på Planet Rhythm och handlar reggae hos Leo. Knappt mer än en flicksnärta men redan har hon inte bara hört talas om utan med egna öron hört musik från de flesta genrer: Weeping Willows, Tricky, Ebba Grön, Oasis, Beethoven, Leonard Cohen, Archie Shepp, Young MC…

Hon är modig också, eller dumdristig, vågar tycka utan att tänka på att hon, kanske, kanske inte, struntsamma, gör bort sej. Som när hon påtalar likheten mellan den politiske Mikael Wiehe och kärleksballadens mästare Mauro Scocco. Både fyndigt och klipskt.

Somliga iakttagelser utgår från musiken och riktar sej ut mot människorna och samhället. Andra gånger börjar hon med att iaktta samhället och människorna – eller en enda människa, t ex sej själv. Musiken och samhället / samhället och musiken blir en dubbelspegel av varann.

Vem har försett henne med kartan och kompassen? Grunden att stå på? Modet? Känslan? Den, för att använda ett omodernt uttryck, politiska medvetenheten? Fick hon allt detta i dopgåva av morsan? Proggmorsan? På sidan 177 kan man läsa vilka som var Karolinas första, egeninköpta CD-skivor: Bob Marley, Nationalteatern, Bella Ciao-gruppen…

Som en vän till Karolina säger: ”Proggbarnen revolterar ju aldrig mot sina föräldrar.”

Proggbarnet, för det måste hon vara, Karolina Ramqvist revolterar inte utan bygger vidare, gräver där hon hör. Hennes texter, ja, undersökningar, är nutidsarkeologi: fotspår och fingeravtryck; avtryck av tiden och livet.

Någon läsare minns kanske att jag för en tid sen recenserade, i betydelsen skrev ner, den svenska popantologin ”Fem meter upp i luften” (Norstedts). Allt jag saknade där – kombinationen av det personliga och det allmänna, upplevelse och kunskap – finns i Karolina Ramqvists pop- och livsbok ”När svenska pojkar började dansa”.

(Publicerat i Kvällsposten 1997)