Etikettarkiv: Israel

Olssons galleri: På gatan i Jerusalem

Konsjude på gatan i Jerusalem

Det här fotot, taget på en gata i Jerusalem för några år sen, kan  (eller kanske inte?) illustrera valresultatet i Israel.                            Foto: Birgitta Olsson.

Annonser

I CD-spelaren: Cohen med ny pianist

Avishai Cohen / Nitai Hershkovits
Duende
(Blue Note)

Efter samarbetet med Shai Maestro, som nyligen skivdedebuterade med egen trio, har jazzbasisten Avishai Cohen gjort ett duoalbum med Nitai Hershkovits, ännu en ung pianist från Tel Aviv.

Han väljer – ja, handplockar – pianisterna med lyhörda öron. Vilket betyder att också Hershkovits spelar som Cohen, när han själv sitter vid pianot.

Nitai Hershkovits är förstås tekniskt skickligare men till melodier och känslor blir pianot ett redskap för kompositören: pianotonerna förstorar och fördjupar den musik som skapas och dirigeras av kontrabasen.

Direkt i inledande ”Signature” samspelar de som en fyrhänt musiker. Piano och bas skapar en stämning av Mellanöstern: vacker, drömsk, förhoppningsfull.

Cohens egna kompositioner varvas med jazzlåtar av bl a Thelonius Monk och John Coltrane. Då blir rollerna de motsatta: den lättfingrade och flyhänte jazzpianisten.

Hershkovits får också basisten Cohen att spela jazzigare, lite ettrigare än han gjort på senare tid. Sistaspåret ”Ballad for an Unborn” är ett solostycke med pianisten Cohen.

Högst betyg – en femma – fick albumet när jag recenserade i Kristianstadsbladet / Ystads Allehanda / Trelleborgs Allehanda.

(I ovannämnda tidningar 2012)

Jazzfestivalen i Ystad: Georg och Sarah Riedel m fl

Georg Riedel & vänner
Ystads teater
Fredag kl 14

Georg Riedels basfiol är en taktpinne. Inte hård och spetsig utan mjuk och vänlig men ändå bestämd. Hans rytmiskt melodiska basgångar och toner dirigerar musiken, nickar till och uppmuntrar de övriga musikerna.

De flesta sånger/melodier som framfördes på konserten finns på albumet ”Hemligheter på vägen” (Footprint).

Jacob Karlzon med sina lyriska toner på pianot, Mattias Ståhls snabbt hoppiga bomullstunga vibrafonslag, saxofonisten Joakim Milders brusande sammetstoner och Jan Allans spetsiga men avrundade trumpettoner. Nej, inga trummor.

Samt, inte minst, Georgs dotter: den unga jazzsångerskan Sarah Riedel.

Så bra hon sjunger! Ja, både skådespelar och sjunger. Sarah Riedel glider mellan internationell, läs amerikansk, jazzrytmik och den lite tyngre melodin som finns i vårt svenska språk. Till exempel Kristina Lugns absurda text (med melodi av Georg Riedel förstås) om ett restaurangbesök – eller om texten handlar om hela livet? – blir såväl jazzevergreen som folkvisa och teatersång.

Lite som en poesikväll också, enligt min bänkgranne.

Sarah Riedel.

En svit med musik till tre dikter av den israeliske kärlekspoeten Yehuda Amichai ger en tyngre, extra botten åt konserten. Nu förändras också det melodiska språket, främst kanske i Riedels bastoner, stämningen blir både mer sorgsen och mer energisk. Trumpet och sax blåser tystlåtna klezmertoner.

Georg Riedel har komponerat all musik som framförs. Då och då tittar han upp från basen och ler, både som en stolt pappa och en lika stolt musiknestor. Som om han tänker: Vilket fantastiskt framförande av min musik. Men extranumret blir tyvärr inte ”Idas sommarvisa”. En liten besvikelse.

(Ystads Allehanda 2011)

Under den här veckan lägger jag ut mina live-recensioner från Ystad Sweden Jazz Festival den 4-7 juli på Erikssons kultursidor, en i taget. Fler recensioner kan läsas på YA:s hemsida.

Olssons galleri: skräddaren i Jerusalem

En skräddare i sitt skrädderi, Jerusalems gamla stad 2007. Foto: Birgitta Olsson.


I CD-spelaren: Avishai Cohen

Avishai Cohen
Seven Seas
(Blue Note)

Liksom annan ny jazz som inte är jazz och annan ny musik som lika gärna kan vara jazz så är det här förstås jazz. Samt något annat och mer. T ex världsmusik, det där begreppet som inte betyder någonting specifikt men kan innefatta det mesta.

Avishai Cohen, basist, allt oftare också pianist och sångare, fördjupar sin jazzmusik både genom att ha flyttat tillbaks till Tel Aviv och genom att förankra jazzen i släktens judiska musiktradition – den i sig flerkulturella landino-sången och musiken, skapad av de judar som drevs ut ur Spanien och flydde till Grekland och Turkiet.

Sökandet hördes tydligare – som en poängterad kontrast – på Cohens förra album, ”Aurora”. Medan de musikaliska och geografiska influenserna blandas mer och bättre på nya albumet ”Seven Seas”.

Att han är en personlig jazzbasist, det visste vi. Men Cohen är kanske ännu mer personlig som pianist. Han spelar pianotoner som en konstnär målar med färger, skapar atmosfär och stämning, t ex i inledande ”Dreaming”. Också hans basspel är ju ungefär likadant. Fast mer: än takthållande och rytmiskt, än stämningsskapande, än melodiöst.

Som mest personlig blir Cohen när han nynnar och sjunger; på jiddish, i ”About A Tree”, hebreiska, ”Two Roses”, och landino, ”Tres Hermanicas Eran”.

Alla gillar inte hans sång, men jag uppskattar viljan att sätta känslor före toner, sjunga längst inifrån hjärtat. Och jag tror att sången är viktig – ja, (livs)nödvändig – för Cohen. Där börjar hans musik – med rösten, den enskilda människan som blir ett kollektiv tillsammans med andra människor.

Att Avishai Cohen valt Shai Maestro som ordinarie pianist i sin kvartett är lättförståeligt. Maestro spelar piano som Cohen, fast mer musikaliskt och virtuost, med varsamma toner som lockar fram och lyfter upp Cohens ljuvliga, drömska och hoppfulla men ändå lite dystra melodier.

Intressant och spännande att slagverkaren Itamar Doari också fått en så framträdande funktion. Som i ovannämnda ”Two Roses”, men är de handslagna rytmerna afro-latinska eller arabiska?

(Hifi & Musik 2011)

Joan Baez i Malmö

Joan Baez
Malmö konserthus den 16/4

Hon ser trött ut.

Joan Baez pratar med publiken och skämtar om sin mamma som slog sig och föll i koma vid 96 men mirakulöst nog vaknade och vid 98 är pigg igen. I flera låtar fingerplockar Joan också precis så där fint på gitarren att Dylan häpnade. Men bakom ansiktet anas en trötthet som jag känner igen, jag som inte är så mycket yngre än Joan Baez, 70 år.

Hon kan inte sjunga som förr. Ändå sjunger hon lika bra som många – inte minst manliga – akustiska gitarrsångare. Problemet är att Joan tävlar med sig själv: den unga ängeln som polerade toner till pärlor. Hennes bubblande vibrato finns inte mer utan livserfarenheterna har satt sig som ringar på stämbanden.

Joan Baez sjunger en äldre sång, ”Donna Donna”, i en inspelning från 2007. Hon sjöng den också i Malmö. 

I Malmös fullsatta konserthus blandas sånger från hela karriären: traditionella folksånger och nyare sångpoesi, alltid med en text som är så viktig att hon artikulerar den väl för att vi ska höra orden.

Den äldsta sången, ”Silver Dagger”, fanns med på debut-LP:n för 52 år sen. Här medverkar också Dirk Powell, hennes enmansband, på banjo. Andra gånger byter han till bl a fiol, mandolin och piano.

För mig, som hörde henne på tidigt 60-tal, sjunger den unga och den äldre Joan Baez duett i de gamla sångerna. Det är svårt. Nyare sånger, skrivna för ett mindre röstomfång, passar bättre för den åldrande rösten.

I t ex ”Hello In There” (John Prine), ”Day After Tomorrow” (Tom Waits), ”There But For Fortune” (Phil Ochs) och ”Jerusalem” (Steve Earle) lägger Joan Baez in hela sitt livslånga fredsengagemang i texternas återkommande antikrigstema.

Särskilt ”Jerusalem” passar för det nakna framförandet och är så stark att jag glömde anteckna i blocket. Rösten blir en pensel som med orden målar en tavla av vanvettet – krig, våld, hat, död – i Israel/Palestina.

Musikaliskt har jag upplevt bättre konserter men sång och musik kan vara så mycket mer än toner. Joan Baez är en livssångerska som inkluderar publiken i sin förhoppning om en bättre värld.

Som när hon i ett extranummer, John Lennons ”Imagine”, byter jaget mot ett vi: ”You may say we are dreamers / but we´re not the only ones…”

(Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet/Trelleborgs Allehanda 2010)

I deckarhyllan: Deckare i Israel

– Journalistik inger känslan av att skildra verkligheten, men i själva verket kommer man närmare sanningen genom att skriva skönlitteratur.

Det säger Robert Rosenberg, född i USA och bosatt i Israel sedan 1973. Som journalist har Rosenberg bland annat varit krönikor i Jerusalem Post och korrespondent åt  amerikansk media. Han driver numera en egen sajt på nätet, Ariga (www.ariga.com), om ”Business, Pleasure and Peace in the Middle East”.

Crimes of the CityDessutom har Robert Rosenberg skrivit fyra israeliska deckare – ”Crimes of the City”, ”House of Guilt”, ”The Cutting Room” och ”An Accidental Murder” (Poisened Pen Press) – med Avram Cohen som huvudperson.

I början av serien är Cohen, som suttit i tyskt koncentrationsläger och har ett kliande lägernummer på armen, kriminalpolis i Jerusalem. Men snart tar han avsked eller får sparken, beroende på hur man tolkar det, från Israels poliskår.

– Någon menade att den egentliga hjälten i ”Crimes of The City” var staden Jerusalem. Ingen av romanerna kunde ha utspelat sig någon annanstans än i Israel. De handlar ju om kidnappningen av Messias, Förintelsen, den galna mystiska nationalismen och ryska maffian i Israel.

Vilken bild av Israel förmedlas i svensk press, radio och TV? Man kan svara med ett ord: död. Massmedias bild visar arabiska självmordsbombare och israeliska soldater, mord och vedergällning. Ett evigt pågående krigstillstånd.

House of GuiltNär jag läser Rosenbergs deckare så inträffar något märkligt. Genom att han visar att det även i Jerusalem och Israel finns helt vanliga brottslingar, från ficktjuvar till mördare, ser jag plötsligt det heliga landet med nya ögon. Israel blir ett land som alla andra.

– Det var ett av mina syften. Jag ville revidera bilden av Israel: visa att israeler lever – eller försöker leva – på samma sätt som människor i Europa och USA eller var som helst där levnadsstandarden är tillräckligt hög.

– Som Avram Cohen säger i en av böckerna: ”Halva Israels befolkning tror inte att det kan finnas nånting sånt som en kriminell jude, den andra hälften tror inte att det kan finnas judiska poliser.”

Robert Rosenbergs deckarromaner skrevs och publicerades på 90-talet. Med verkliga händelser – det historiska handslaget mellan Rabin och Arafat, massakern i Hebron, mordet på premiärminister Rabin och så vidare – som fond och grund skildrar Rosenberg vad man kan kalla överlevnadsklimatet, det politiska och mänskliga, i Israel.

Cutting RoomSällan har deckarserie burits fram så starkt av budskapet som romanerna om (före detta) kriminalpolisen Avram Cohen, enligt egen utsago både ”opolitisk” och ”icke-religiös”. Kan det finnas israeler som inte tror på Gud? Ännu en myt spricker i mina – och dina? – ögon.

Cohens/Rosenbergs budskap, allt starkare för varje ny roman, kan beskrivas som motsättningen mellan de  människor som är goda men inte religiösa och de som är religiösa men onda.

– Det är tragedin i Mellanöstern. Såväl det israeliska som det palestinska samhället domineras av en sekulariserad medelklass. Men på bägge sidor bestäms agendan av de religiösa.

Robert Rosenberg skriver sina deckare direkt på engelska. Det finns även israeliska deckarförfattare som skriver på hebreiska. Men de är få och färre ändå har fått sina böcker översatta till engelska eller andra språk.

Ovanstående har flera orsaker, menar Rosenberg. För att kriminalromaner ska få en funktion, bli skrivna och lästa, måste samhället ha nått en viss ekonomisk status, en samhällelig normalitet måste ha etablerats.

Murder on a KibbutzAtt israeliska deckare sällan översätts till engelska beror faktiskt på, menar Rosenberg också, att de inte är så bra. Standarden är, kort sagt, låg.

Undantaget heter Batya Gur och är en, fortfarande enligt Rosenberg, ”personlighet”.

Hon är dessutom litteraturkritiker och redaktör för Ha´aretz, den mest prestigfyllda tidningen i Israel.

Flera av Gurs israeliska deckare finns på engelska: ”The Saturday Morning Murder: A Psychoanalytic Case”, ”Murder on a Kibbutz: A Communal Case”, ”Literary Murder: A Critical Case” (alla Perennial) med flera.

Även Gur har en udda polis, Mihael Ohayon, som huvudperson. Han är sefardisk jude.

Låt mig av avsluta med ännu en fråga till Robert Rosenberg. I ”An Accidental Murder” blir Avram Cohen skjuten. Inte ens på sista sidan vet man om han ska dö eller överleva. Betyder det att du förlorat hoppet om Israels framtid?

An Accidental Murder–  I det korta loppet är jag mycket pessimistisk. Men på längre sikt är jag ändå optimist. Att sluta fred är enda möjligheten för bägge sidor.

– Jag har inte bestämt mig för om jag ska skriva fler böcker om Cohen, låta honom överleva eller inte…

(Tryckt i Allt om Böcker 2002)

PS. Robert Rosenberg dog får några år sen och hans sajt om Israel är nedlagd.