Sydmedia (2)

Men vad ska man egentligen kalla den där pappersbunten som dimper ner i brevlådan eller du köper i affären? Vad är det du läser varje dag? En eller flera tidningar, förstås. I läsarens ögon, ja, men kanske inte i utgivarens.

Margaretha Engström, chefredaktör och ansvarig utgivare för Ystads och Trelleborgs Allehanda:

– Skillnaden mellan tidning och edition? Jag har inget bra svar. Det råder begreppsförvirring.

H Inge Gyllin, vd för Kristianstadsbladets och Allehandornas nya gemensamma tidningsbolag och före detta vd för Kvällsposten:

– Också jag säger väl tidning, i dagligt tal.

AB Kvällstidningen Expressen ger ut rikstidningen Expressen och dess tre editioner: Expressens stockholmsupplaga, Kvällsposten i Malmö och Göteborgs Tidningen i Göteborg.

Helsingborgs Dagblad AB ger ut, enligt uppgift på förstasidan: ”En tidning, tre editioner”. De sistnämnda är Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten. (Vilken tidning de är editioner av kan vara svårare att förstå. Men det är väl mest en språklig kullerbytta av akademiskt intresse.)

Ystads och Trelleborgs Allehanda, bägge utges för närvarande av Tidnings AB Allehanda Syd, delar på en andradel med region-, riks- och utlandsnyheter, feature, kultur och nöje. Till helgen har Allehandorna även en gemensam tredjedel. Hälften – ibland mer – av innehållet är gemensamt.

Uppskattningsvis har YA/TA också lika mycket gemensamt material som både HD/NST/LP och Expressen/KvP.

Margaretha Engström:

– Ystads och Trelleborgs Allehanda är inte editioner utan två separata tidningar. Det lokala materialet i YA respektive TA är helt unikt.

H Inge Gyllin:

– I vårt fall handlar det inte om att slå ihop tidningar utan om en sammanslagning av tidningsföretag.

Karl-Erik Gustafsson, professor i massmedieekonomi:

– Om Expressen, GT och Kvällsposten säljs på samma ort så märks dubbelpublicerandet. Den lokala prägeln avtar. För Ystads Allehanda är det lättare att dela innehåll med Kristianstadsbladet.

Enligt Tidningsstatistik AB (den organisation som räknar upplagesiffror) ska en edition innehålla minst 50 procent material från huvudtidningen. De skånska tidningarna/tidningskoncernerna följer och tolkar, som synes, den definitionen på olika sätt.

Tidningarnas Janusansikte har två motstridiga men lika viktiga funktioner. Utåt – för läsaren – ska editionen framstå som en tidning. Inåt – för redaktionen – ska tidningen vara en edition.

Därför har Expressen plockats bort från Kvällspostens förstasida, trots att den sistnämnda alltså är en edition av den första. Fast förändringen är inte helt genomgripande och logisk: på den nya nöjesbilagan står bägge namnen. I tidningens e-postadresser förekommer såväl kvp som gt och expressen.

Hur presenterar sig en journalist på till exempel KvP eller GT (eller för den delen YA eller HD)? Om det ska göras en telefonenkät, säger då reportern: Hej, jag heter Dittan Dattan och jobbar på Expressenkvällspostengöteborgstidningen? I respektive tidning/edition kommer ju den intervjuade att uttala sig för just Expressen eller just KvP eller just GT.

H Inge Gyllin:

– Ägaren måste inte ha sitt bomärke på förstasidan.

Per Svensson, chefredaktör för KvP:

– För mig hade det gärna fått stå kvar. När det handlar om både Expressen och KvP så ska det framgå. Annars är det bedrägeri.

Rent moraliskt bör förstås inte en tidningsutgivare ljuga. Men affärsmässigt?

En gång deltog jag i en skrivkurs med bland andra Olof Lagercrantz som föreläsare. Han sa att när han var chefredaktör på Dagens Nyheter och hade publicerat en dålig artikel så såg han som ett lämmeltåg av läsare på väg från DN. Lämmeltåg är att ta i, men varje gång namnet Expressen trycks i Sydsveriges kvällstidning så tror jag att KvP förlorar en läsare.

Per Svensson:

– Helt krasst är det en balansgång mellan läsare och ekonomi. Hur många läsare förlorar vi om vi producerar tidningen på ett billigare sätt? Vad är mest lönsamt?

När Janusansiktet vänds inåt redaktionen förvandlas tidningen till edition. Vilket dels gör det lättare att motivera neddragningar på redaktionen, dels möjliggör att man utan protester från de anställda journalisterna/fotograferna kan publicera samma artikel/foto i flera editioner.

Det är enkel matematik: en anställd = en lön. Ju fler editioner/tidningar texten/bilden kan publiceras i desto billigare.

Detsamma gäller frilansjournalisterna. Som tidigare är kultursidorna ett bra exempel. En tidnings kultursida använder sig oftast av fler frilansmedarbetare än övriga avdelningar. Dessutom är det på tidningarnas kultursidor som samarbetet/sammanslagningarna inom skånsk dagspress märks extra tydligt.

Och allra tydligast märks det i Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten. Alla tre – kalla dem editioner eller tidningar – har numera en och samma kultursida. En text som förut publicerades i en tidning kan nu publiceras tre gånger – i tre editioner.

Per Rydén, professor i litteraturvetenskap (pressforskning):

– HD motiverade sammanslagningen med att man ville motverka Bonnierkoncentrationen i Skåne.

Sören Sommelius, tidigare kulturchef på HD, nu kulturskribent och vice ordförande i tidningsstyrelsen:

– Och nu är vi ett nytt monopol. Färre recensenter, färre röster. HD och NST publicerar samma recension från Helsingborgs stadsteater.

Malin Krutmeijer, kulturredaktör på HD/NST/LP:

– Efter sammanslagningen har frilansarvodena höjts med runt 20 procent. Men fortfarande är det skamligt dåligt betalt. Vad jag kan göra är att påtala det för ledningen.

Kulturfrilansarna har ännu mindre att sätta emot motiveringen: ”En tidning, tre editioner”. Publiceringsmöjligheterna blir allt färre. Tidningen Arbetet har lagts ner. De skånska tidningar som finns går ihop eller fusioneras. Dessutom höjs ju frilansarvodet.

Samma matematik: tre publiceringar/tidningar/editioner – men inte tredubbelt arvode.

Frilansarna konkurrerar ut varann. Somliga blir kvar – andra försvinner. Det sammanlagda antalet frilansar sjunker. Det är – inför framtiden – den värsta följden av kultursidornas sammanslagningar och samarbeten.

Jämför med idrotten: fotboll, hockey eller vilken sport som helst. Utan bas – ingen topp. Om de skånska/svenska tidningarna vill ha kultursidor och om kultursidorna vill ha bra och kunniga kritiker, så måste nya, oetablerade skribenter ha möjlighet att publicera sig. Annars kommer allt färre att vilja skriva kulturkritik. Och bland dem, som väljer att göra något helt annat, kan de mest intressanta kritikerna ha försvunnit.

Följande skrev Malin Krutmeijer på kultursidan (HD/NST/LP den 23/1): ”Att man gör detta är förstås för att spara pengar. Men hur mycket kan det rimligtvis handla om? Och är en så drastisk minskning av mångfalden i vår faktiskt stora och folkrika region värt det?”

Det handlade om Kvällsposten. Men det kunde – nästan – lika gärna ha handlat om Helsingborgs Dagblad.

Malin Krutmeijer:

– Så tänkte jag inte när jag skrev. Det var inte menat som kritik mot HD. Även om det kan tolkas så.

Sune Johannesson, kulturredaktör på Kristianstadsbladet:

– Jag tror kultursidan blir gemensam, mer eller mindre. Det krasst ekonomiska segrar nog i längden. Men jag ska slåss för att det inte genomförs.

Robert Dahlström, kulturredaktör på YA/TA:

– En enda konkret sak har vi bestämt: nästa påsk ska vi samarbeta om en gemensam konstbilaga i Allehandorna och Kristianstadsbladet.

Sören Sommelius:

– Om de satsar, slår ihop kultursidorna och budgetarna, så kan det bli bra.

Från och med nästa år ska Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Kristianstadsbladet ägas och ges ut av ett gemensamt tidningsbolag. Också ett nytt tryckeri för alla tre tidningarna planeras.

Ska de fortsätta som separata tidningar eller liksom HD/NST/LP bli editioner av varann? Och vad händer, för att hålla kvar kulturtemat, med tidningarnas kultursidor?

I dag lever de två kultursidorna under olika ekonomiska villkor. Det är lätt att se. Sune Johannesson i Kristianstad kan publicera en betydligt högre procent egna frilanstexter än Robert Dahlström i Ystad. Budgeten tvingar YA/TA:s kulturredaktör att använda mycket PM-material (byråtexter som publiceras i tidningar över hela Sverige).

YA/TA skulle absolut vinna på om kulturbudgetarna slogs ihop och omfördelades – därmed inte sagt att kultursidan/bevakningen skulle vinna på att bli gemensam med Kristianstadsbladets.

Per Rydén:

– Vi kan inte ha så många färre tidningar i Skåne. För att slå vakt om de många rösterna är det viktigt att tidningarna förändras långsamt.

H Inge Gyllin:

– Den lokala tidningen är sitt eget varumärke. I Bromölla vill man inte läsa om Trelleborg, för att ta extremerna. Det gäller att vara försiktig med materialet.

Margaretha Engström:

– Det handlar om administrativt samarbete, lönehantering och abonnemang. En sammanslagning av tidningarna skulle vara förödande för det lokala. Däremot kan det finnas kompletterande material, som när Kristianstadsbladet åker till Köpenhamn.

Sune Johannesson:

– Det skånska kulturtidningslandskapet blir allt mindre. Först Arbetet och sen HD-NST. Nu står vi i tur.

Robert Dahlström:

– Samarbetet får inte inkräkta på redaktionernas integritet. Grundinställningen måste vara att hylla mångfalden.

Skåne är stort. Avståndet mellan Ystad och Trelleborg är långt. (I Trelleborg klagas det på att det står för lite om konst i Sydvästskåne och för mycket om Österlen.) Ännu längre är det mellan Trelleborg-Ystad-Kristianstad.

Ska det geografiska avståndet bestämma tidningarnas – och kultursidornas – framtid? (Glöm inte: det är längre ändå mellan Stockholm och Skåne…)

(Kvällsposten 2003)

Detta var den andra artikeln om tidningssamarbete i Skåne. Citaten är hämtade från samtal med de citerade. Ännu en artikel följer…

Så föddes rocktidningen Schlager

Minns inte året men jag frågar Thore och han tror också att det var 1979. Så fort gick det alltså från idén till starten av Schlager. Däremot minns jag var det började, det minns jag exakt.

Jag var fortfarande medlem i frilansreportagebyrån Grupp Fem i Lund medan Thore flyttat upp till Stockholm. Men nu var han nere i Lund på besök och vi skulle åka hem till mig i Vollsjö.

Vi satt i bilen, jag vid ratten och han bredvid, och strax före Harlösa (ja, jag kan peka ut huset vi körde förbi just då) så sa jag, ungefär: ”Tänk om vi skulle starta en musiktidning som är som Musikens Makt borde ha varit?”

Thore gav mig ett snabbt ögonkast och svarade direkt: ”Då gör vi det.”
BE

Det skulle ta ett år av möten med medarbetare och dummyskisser innan jag tillsammans med layoutare Lars ”Amba” Esselius kunde plocka ut Schlagerettan ur offsetpressen. Den doftade av svärta, svett och en och annan svordom.

Vi visste vad vi ville – ”vi skall fylla det skriande hål i svensk musikpress som bristen på en seriös musiktidning varit…fylla hålet med en journalistik som inte ser musiken frikopplad från omvärlden. Tvärtom, mitt i den.” – som jag skrev i första ledaren. Vi skaffade egna annonssäljare, egen distribution, egen ekonomi (med ett lån från en av medarbetarnas svärmor – tack för det! ).

Självständighet och en obändig tro på lusten att skriva och berätta om rockmusikens puls var våra ledstjärnor – dagochnatt.
TH

Stopp! Nu hoppade du sådär 1 ½ år framåt i tiden!

Jag kan när- och varsomhelst spotta hur många idéer som helst men det som kommer sen – streta, streta, streta för att förverkliga idén – är inte riktigt min grej. När jag hade föreslagit att vi skulle starta en ny musik- eller rocktidning, då tog du över…

Vilka skulle ingå i redaktionen: skriva, fotografera och göra layout? Och sälja annonser, för tidningen skulle väl inte vara annonsfri? Var det förresten vi själva som skulle ge ut tidningen? Vilket format skulle den ha? Vad skulle tidningen heta?

Det första som kom var en dummy, i tabloid och på tjockare papper, gjord i några få exemplar. Xtra hette tidningen som dummy. Men när kom namnet Schlager? Vem hittade på det?
BE

Att kalla en rocktidning för Schlager var nog det minst rock’n’rolliga förslaget vi kom på, alla skrattade åt associationerna om tvålfagra, upprisslade rampljuskåta svensktoppare. Så kunde vi inte heta. Men snart insåg vi att det fanns en god ironi i att använda ett sådant namn, tänk bara på Sillstryparns ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival…” som blev en alternativhit 1975. Vi kunde anamma Ulf Dagebys attityd och skriva både elakt och initierat om alla genrer.

Om det var Bengt E som kastade ur sig förslaget över en öl på Gröne Jägaren på Söder i Stockholm som Håkan L påstått, eller om det var Håkan L som Bengt numera hävdar, minns nog ingen längre. Men det har mindre betydelse. Schlager fick det bli! Och när vi väl bestämt oss fanns ingen återvändo.

Men vägen till namnet var snårig. Låt mig saxa ur Lars Nylins historieskrivning som publicerades i jubileumsnumret #100: ”Sökandet efter att hitta det klassiska evergreennamnet. Ett namn som alltid håller. Alltid vinner. En schlager. Starka kandidater var Xtra (ursprungsnamnet), Metro, Feber (som en senare utgiven skånetidning kom att heta), Rotrock, Rockmani och Musikmagazinet.”
TH

Säg inte så, om ingen annan vill ta åt sig äran för att ha kommit på namnet Schlager så gör jag gärna det. Snabbt efter att ”jag” föreslagit det så tyckte jag att Schlager var ett bra namn. För mig har en schlager aldrig varit en hit eller slagdänga utan mer av en evergreen: en sång eller låt som fastnar i minnet för att den innehåller något minnesvärt. Just sån musik som Schlager skulle skriva om – så ny och annorlunda och spännande musik att den lever för evigt.

Jag minns något annat också som vi sa 1979 i bilen mellan Lund och Vollsjö. Om det var jag eller du som sa det och vem som höll med: ”Schlager kommer att bli en tidning som finns i några få år men som man minns i 100.” En Schlager, alltså.
BE

Inför första numret satt jag i direktsändning på nöjesprogrammet Måndagsbörsen och fick frågan om namnet på tidningen. Jag berättade om valarnas sång, de håller kontakten med varandra med en sång. En ny varje år. Det kan man också kalla en riktig Schlager.

Kärnan av medarbetare kom från den nedlagda stockholmsredaktionen av tidningen Musikens Makt. I den fanns Håkan Lahger, Mats Lundgren och några andra fria skribenter och fotografer som tröttnat på den göteborgska toppstyrningen av tidningen.* Vi tyckte rockmusiken var så mycket mer än ett politiskt manifest, så mycket mer än ”en alternativ folkets röst”. Vi sneglade på engelsk musikpress – New Musical Express var en tabloid med mycket svärta i fotot och färgrikt rock’n’roll språk. Vi läste amerikanska Rolling Stone där reportrar som Hunter S. Thompson revolutionerade den personligt laddade journalistiken.
TH

Schlager var Musikens Makt på 80-talet, för mig. Så skulle MM ha utvecklats om inte huvud/göteborgsredaktionen levt i en stillastående värld. Schlager släppte in mer av samhället och blev därför en ännu mer politisk musiktidning än MM.

Jag var nog den enda av Schlagers tidigare MM-medarbetare som faktiskt fick sparken (från ett ideellt, oavlönat arbete) för att jag hävdade lokalredaktionens självständighet och påpekade att musik, samhälle och politik inte kan skildras på knäckebrödsprosa.

Som Schlagers ålderman hade jag också helt andra tidningar som inspirationskällor: HEJ! (en kortlivad, mer politiserad version av Bildjournalen), Street Life (engelsk musik-, kultur- och samhällstabloid), Rock & Folk (fransk musiktidskrift), undergroundpionjärer som Crawdaddy (USA), Frendz (England), Superlove (Danmark) och Rolling Stone (under de tidigaste åren).
BE

Så här i backspegeln kan man säga att timingen för en svensk rocktidning var perfekt.

Punken hade vitaliserat rockmusiken, energin smittade av sig på alla delar av musik- och hela kulturscenen. Det vibrerade av aktivitet i garagen och på musikfesterna, suget efter en svensk motsvarighet till engelska NME var stort. Bengt och jag hade rest tillsammans, gjort reportage om engelska Stiff on Tour och trampat runt i det nigerianska mörkret och väntat på en konsert med Fela Kuti. Konserten stoppades av polisen.

Som skribenter kände vi oss hemma i det här nya suget. Vi ville göra en tidning som var så aktuell som möjligt, som var billig att trycka och passade in i tidningsställen och på löpsedlarna. Vi valde snart tabloidformatet – tryckpressarna var intrimmade på det formatet och tidningsdistributörerna likaså. Vi skulle finnas bland de andra kommersiella tidningarna. Fanzines och hemmatryck i all ära, de görs av fans för fans.

Det skulle ta ett drygt år av möten och manglingar med blivande medarbetare och dummyskisser, resonemang om innehåll och profil innan Schlager nummer ett föddes med ”Turister i tillvaron” på förstasidan.
TH

Jag var med på ett annat sätt. Efter att en gång ha flyttat från Stockholm så vägrade jag flytta tillbaka. Någon vecka då och då, säg en i månaden, var jag uppe på redaktionen i Stockholm och jobbade. Annars skötte jag mitt nerifrån Skåne, både skrivandet och som redaktör för Skräpkultursidan (och senare också Svarta sidan).

Det var en poäng, tyckte jag. Stockholm är inte = hela Sverige. Den svenska landsorten är inte = storstan. Människor är både lika och olika. Vi lever på olika sätt, i stan och på landet. Till exempel musiksmakerna kan skilja sig åt. På landet är inte folk, om ni ursäktar, lika skitnödigt trendkänsliga som i stan. Då på 80-talet var det ännu mer så, än idag.

Jag tog medvetet på mig den rollen – att komplettera. Jag ville att Schlager skulle vara en tidning som riktade sig till rocklyssnare både i och utanför Stockholm, i stora och mindre städer, och på bonnvischan. Det var därför jag tidigt bidrog med så icke-häftiga inslag som en intervju med Gyllene Tider.

Rock är mer än musik, var en slogan som Schlager hade. Den här boken innehåller ju musiktexter – för musiken var grunden – men Schlager innehöll mycket annat som också var ”rock”: film, litteratur, tecknade serier, mer allmänna reportage med mera. Jag ville dessutom hårdra Schlagers slogan ännu lite mer: rock är inte bara rock. I Schlager skulle det också skrivas om andra sorters musik: mycket reggae, afro-musik, populärmusik från Frankrike och Italien, lite jazz och även svensk folkmusik.
BE

Bredden i innehållet var absolut en del av styrkan, vi var inte navelskådande eller listrabblande. Vi hade medarbetare som – för att använda ett 2000-tals-uttryck – filtrerade världen genom rockjournalistiska glasögon. Att revoltera mot fördomsfulla äldre generationer, att sprida engagemang för idéer man tror på och visa upp sitt såriga känsloliv – det är själen i denna attityd. Men det alternativa innehållet gav ”inte bröd på bordet”, varken då eller idag. Vi ville vara en rocktidning där kvalitet och nyfikenhet på alla musikaliska uttryck var ledord.

För att få också det mera kommersiella musiksverige på vår sida krävdes stöd från viktiga ”insiders” och vi hade hjälp av tre väldigt väsentliga personer – Kjell Andersson, producent och artistansvarig på EMI som fick den kommersiella ”branschen” att ta oss på allvar, produktionsbolaget EMA-Telstars ägare Thomas Johansson som hade kanaler till utländska etablerade artister och Magnus Wirström/Claes Bondelid som tillsammans värvade viktiga annonsörer som Levis och EMI – och därmed intäkter.

Men ekonomin var en ständig balansgång och tidningen litade mycket på frivilligt fotarbete, volontärer gick runt på stan och sålde tidningar, klistrade affischer på elskåp och i skivbutiker. En del frivilliga blev skribenter och fasta medarbetare som Lars och Sören Nylin, Hélène Benno och Per Kviman. Många musiker – tack Ebba G Dag V Olle L Reeperbahn Johan K Lustans Lakejer och alla andra! – ställde upp på stödkonserter och såg till att kassaflödet räckte till nästa tryckning.

Fast den allra viktigaste anledningen till att Schlager lyckades överleva år ETT var att svenska musiker och läsare ville ha en tidning med skribenter som tog deras arbete, musik och tankar på allvar. Som inte tramsade med färgidolporträtt eller skvaller, som vågade mingla med dem på en efterfest och dagen efter skriva en kritisk recension. Integritet. Dedikation. Sånt lönar sig att satsa på.
TH

Före Schlager hade jag arbetat i tolv år som frilansande skribent. Det var min skolgång: från grundskolan upp genom gymnasiet, skulle man kunna säga. När vi startade Schlager så började jag på den frilansande musikskribentens universitet. Ett bra universitet, för det var fritt. Jag kunde göra = skriva både om vad jag ville och som jag ville. Och det var mycket det, som inga redaktörer tidigare hade tillåt mig att göra. Nu ville och skulle jag göra alltihop – med det samma och på samma gång!

Musik hänger intimt ihop med musikskaparnas liv (nog också med lyssnarnas) och det samhälle de (och vi) lever i, med annan kultur – som litteratur (till exempel kriminalromaner), konst (till exempel tecknade serier), film, media, design och mode (som västerländsk populärmusik alltid fört en dialog med) och förstås politik. Det hävdade jag då och det hävdar jag fortfarande. Jag strävade efter att så mycket som möjligt – gärna allt! – skulle finnas med i varje musikartikel.

Vilket ledde till att somliga artister och musiker inte blev så helförtjusta när jag med- eller omedvetet fick dem att prata om sånt de inte alls hade tänkt skulle vara med i intervjun. Min idé och utgångspunkt var att om jag, lika mycket musiknörd som musikjournalist, tyckte att något var intressant, då kunde nog också läsarna tycka det.

Den amerikanska så kallade nya journalistiken (med framför allt Tom Wolfe, Truman Capote och Joan Didion som mina egna idoler) hade det börjat talas om igen i Sverige på 80-talet. Schlager gick ett steg vidare ändå: vi ägnade oss åt subjektiv journalistik, där journalisten placerar sig mitt i texten och redogör – tydligt – för sina åsikter och ställningstaganden. Eftersom ingen journalistik är objektiv (skillnaden är att där finns skribentens subjektiva åsikter gömda i texten) så borde subjektiv journalistik vara en mer ärlig form av journalistik. Men det kan vara svårt att balansera rätt – risken är ju att journalisten tar alltför stor plats på bekostnad av ämnet.
BE

Att arbeta med tidningen Schlager var som att leva mitt i en journalistisk experimentverkstad och livsstil. Många av oss bodde mer eller mindre på redaktionen, gick på klubbar och lyssnade, skrev och hamrade fram våra texter på nätterna innan lämning. Vi levde mitt bland det vi skrev om, det genomsyrade alla de långa och djuplodande samtalen och de korta nyheterna, recensionerna och krönikorna.

På samma sätt var det med bilderna. Fotograferna var redan från starten med i redaktionen, deltog i layoutarbetet och var medskapande i tidningens form. De svartvita scenbilderna, de i bästa mening intima och personliga porträtten samspelade med texterna till en helhet som fångade tidens anda – så som vi såg den.

Våra svenska fotografer fick inspiration av våra engelska stilbildande rockfotografer – Pennie Smith och Anton Corbijn – som fångade musikerna med en subjektiv blick. Fotografer som ofta tillbringade mycket längre tid med sina ”objekt” än skribenterna, skapade en personlig relation till dem. Allt för att komma innanför den poserande och tillrättalagda image som rockkulturen vimlar av, då som idag.

Som relativt nykläckt skribent med en bakgrund som reportagefotograf på bildbyrån Grupp Fem i Lund, var jag hungrig på alla former av skribentuppdrag och skrev gärna långt och med många beskrivande och målande ord. Jag skrev alltmer om film, om foto och om konst. Det subjektiva sättet att se och berätta öppnade en väg vidare mot det filmiska tänkandet och berättandet i rörliga bilder som jag ägnade mig åt efter Schlagertiden.

Jag var samtidigt involverad i tidningens form, hängde över axlarna på layoutavdelningen och monterade texter. Jag ville att våra reportage skulle vara som en filmisk upplevelse, en text och bildkomposition som ville få läsarna att vara där – att se och känna det vi upplevde.
TH

Vilket skriftspråk bör/ska/måste man använda för att beskriva något så svårfångat – ja, obeskrivbart, enligt vissa – som musik? Vilken sorts språk passar bäst för att förmedla en intervju så att den blir ett samtal som kommer så nära läsaren som möjligt? Hur ska den framtida journalistprosan se ut?

1980-talet var en språklig experimenttid, inte bara men kanske särskilt i Schlager. Tal- och skriftspråk gick en match. Vissa intervjuer kunde delvis skrivas ut fonetiskt, artiklar blev närapå noveller, ingen klagade ens (inte så jag hörde det i alla fall) när jag lät en recension bli en nödrimmad dikt med ojämn högerkant.

De flesta i Schlagerredaktionen och även andra Schlagerskribenter kände nog likadant. Nästan alla skrev nästan alltid ”dom” istället för ”de” och ”dem”. Också ”nån” och ”nånting” förekom ofta istället för ”någon” och ”någonting”. Till och med Schlagers mest prydliga medarbetare kunde plötsligt skriva ”va” istället för ”vara”.

Det var en strävan att utvidga skriftspråket och därmed journalistikens möjligheter. Men med det produktionstempo som gällde för Schlager så var en sån idé egentligen vansinnig. Den ovannämnda artikeln om Gyllene Tider minns jag speciellt. Hur lång kan den ha varit, kanske 30 000 tecken. Jag satt och skrev den hemma i Vollsjö under en eftermiddag.

För att så mycket av texten som möjligt skulle hinna upp till Stockholm och skrivas in = sättas så sprang min hustru efter varje A4 (skrivmaskin gällde ju, inga fax och absolut inte mejl!) uppför Storgatan till posten. Som den idiot jag var hade jag inte ens karbonpapper i skrivmaskinen. Så när jag postat iväg ett A4 visste jag inte vad jag redan hade skrivit. Att samtidigt då försöka experimentera för att man så övermaga trodde att man skulle nyskapa den svenska journalistiken…

Det var väl dumt eller åtminstone dumdristigt.
BE

Att ordagrant skriva ut intervjuer från kassettband dokumenterar också hur det journalistiska arbetet har gått till, det redovisar verbala krumsprång och allehanda felsägningar. Det ligger en spänning och autenticitet i detta. En kvalitet. Men kan det bli för mycket sanning? Så sant att man som skribent väljer bort?

Experimenten med de personliga texterna och formaten spillde samtidigt över på formen, efter ett år med sladdrigt tidningspapper och ibland gråtonad svärta ville vi göra en tidning som var mer hållbar, med mera färgtryck. Fotograferna och annonsörerna tryckte på och när vi gjorde om tidningen till ett Rolling Stone-liknande format blev vi både uppmuntrade och utskällda. Proffsigt! För kommersiellt! Snyggt! Tidningsbutikerna gillade det, det var lättare att exponera framsidan bland andra magasin i hyllorna, distributionen hatade det för portot blev 50 procent dyrare för alla postutskick till prenumeranter.

Men vägen vidare var utstakad, ambitionen var att göra Schlager till mer av ett magasin, en kulturtidskrift som både gick att sälja kommersiellt och var journalistiskt hållbar bland de ”hardcore” läsare som hållit tidningen under armarna de första åren. Vi ville båda och på väg in i år tre av tidningens historia var det glättiga papperet och svärtan på plats.
TH

Antologin ”Best of Schlager” innehåller enbart texter, till råga på allt enbart texter om musik. Det var ett val vi gjorde. Ett av många möjliga val. Borde inte fotograferna också vara representerade i boken? Och alla andra ämnen – vid sidan om musiken – som Schlager skrev om: filmen, litteraturen och konsten, mode och media, allmänartiklarna.

Musiken var grunden till Schlager, texterna om musik var kärnan. Vi ville fokusera på det, på musiken. Det publicerades så många artiklar i Schlager och alltför få av dessa kan rymmas i en bok. Vi ville renodla, visa vad och hur det skrevs om rock och annan musik i rocktidningen Schlager. Försöka spegla Schlagers musikjournalistik och även enskilda musikskribenter på ett så rättvisande sätt som möjligt, visa att de – vi – skrev likartat men också olika.

Det har blivit en spräcklig bok med musiktexter av alla former: långa reportage, fråga-svar-intervjuer, porträtt, snabbare nedslag, live- och skivrecensioner. I första hand har vi tagit med texter av fasta och regelbundna medarbetare, blandade texter om utländska och svenska grupper/artister, på samma sätt som varje nummer av Schlager var ett urval av det aktuella och mest intressanta. Vi har också valt att enbart hämta texter från Schlagers tre första år, då tidningen ägdes av medarbetarna och var en självständig, personlig röst i det svenska musiklandskapet.

Nej, det var inte lätt att välja texter. Andra redaktörer hade nog gjort ett annat urval och själva hade vi kanske också kunnat göra det, en annan dag, en annan månad, ett annat år. Ni som var med på 80-talet och läste Schlager kan säkert sakna en och annan text, precis som man ju alltid saknar någon låt på ett samlingsalbum med titeln ”Best of… ”.

Skåne i augusti 2011
Bengt Eriksson och Thore Soneson

(Förord till boken ”Best of Schlager – När den svenska rockjournalistiken föddes”, utgiven av förlaget Reverb 2011)

Bertils hus

Idag är det ingen stormvåt långfredag utan en solhet försommardag. Men vägen är densamma, där Bertil Torekull med sällskap kom körande för… ja, nu är det över… trettio år sen.

Som Torekull skriver i tankeboken ”Livet var en dröm på Brantevik”:

Så gled vi då Nytorpsgatans backe ned mot norra hamnen i Brantevik – efteråt skulle jag alltid känna samma svindel just här – ostan snett in från Hanöbukten lyfte nästan huven av Volvon och piskregnet övergick för säkerhets skull till ett slagregn som för att till varje pris slå tillbaka minsta ansats till inträngning.

När vi trotsigt svängde höger vid norra hamnen på den lätt översvämmade Östersjögatan mötte vi ett äldre par beväpnat med ett motspänstigt paraply. Två gamlingar hade trotsat kulingen för att få sig en sista nypa luft innan det blev full storm och utegångsförbud.

Bertil Torekull, född 16/18 1931, fotograferad 2011 på bokmässan i Göteborg. Foto: Arild Vågen / Creative Commons, hämtat från Wikipedia.  

Med fallande livsmod hade de besökt alla fiskelägen nedanför Åhus på jakt efter en sommarledig skånelänga att hyra. Nu gjorde de ett allra sista försök med Brantevik – vilket resulterade i att Bertil Torekull sjutton minuter senare rev av en sida i ett anteckningsblock, skrev ett köpekontrakt och för en handpenning på 2.000:- blev ägare till ett före detta packhus alldeles vid hamnen.

Med boken som karta i minnet kör jag alltså en försommardag trettio år senare samma väg genom Brantevik och hittar enkelt till Bertil hus (som jag, så här i efterhand, när jag precis läst Torekulls senaste bok, ”Zojas hus”, tycker hade varit en minst lika passande titel på Brantevikboken).

Trots det geografiska avståndet finns det intressanta likheter mellan böckerna, husen och samhällena (skånska Brantevik och ryska Krasnaja Poljana). Två korta citat för att exemplifiera vad jag menar:

Överlevnaden som mål och mening.

I grunden är vi urfattiga. Det är vår rikedom.

Själva kvintessenserna av böckerna, de miljöer och liv som skildras, summerade med några få ord. Men vilket citat har hämtats ur Brantevik- respektive Krasnaja Poljana-boken? Inte lätt att veta. Och nej, jag talar inte om det.

Förresten, innan jag sätter mej i husets vardagsrum – ”en glasad kommandobrygga”, som han kallar den – och pratar med Bertil Torekull, så måste jag erkänna något.

”Livet var en dröm på Brantevik / Tankar tänkta vid ett fiskeläge (1995).

Det finns så många författare och skrivs så många böcker att när Tidningen Bokens chefredaktör ringer och undrar om man (lika med jag) vill intervjua en viss författare – då händer det att jag knappt läst en rad av författaren.

Ändå tackar jag ja. Just därför tackar jag ja: för chansen att få – i betydelsen med nöje tvingas att – läsa större delen av en författares produktion. Att få en helhetsbild och dessutom prata med författaren om de upplevelser och intryck som jag fått av böckerna.

Så var det med Bertil Torekull. Jag har – utan att mena något nedsättande med det – aldrig ens betraktat honom som författare. Vem han var visste jag förstås, men för mej var och är han journalist, publicist, tidningsmakare och chefredaktör några gånger om – en höjdare i tidningsbranschen.

*

Vem ska jag nu intervjua: journalisten, chefredaktören eller författaren Torekull?

– Jag föreslår att du intervjuar människan Bertil Torekull, svarar han. Så kan du sen gå vidare till författaren.

– Jag tror så här. Alla människor är många saker. Och sen är det mest slumpen som gör att man blir det man blir. Jag hade nog kunnat ha stort utbyte av att vara egenföretagare i en liten verkstadsindustri eller jag hade kunnat bli brandchef, som jag ville när jag var barn.

– Fast jag måste erkänna att jag ändå haft en dröm att bli författare. Jag räknar mej inte som författare… inte än. Men det har varit en dröm.

– Och det var ju tack vare att jag fick foten från Svenskan som det blev verklighet på ett mer dramatiskt sätt än jag hade tänkt. Men det stärker bara den andra tesen jag har om mitt – och andras – liv. Man ska normalt inte vara så rädd för uppbrott.

– Efter Svenska Dagbladet har jag sett på livet på ett annat sätt. Jag förvandlades från murvel till att betrakta tillvaron – vara och tänka – på ett mer litterärt sätt. Och jag var inte längre rädd för att uttrycka mej litterärt.

”Svenskan och hennes hövdingar” (1994).

– En gammal död journalist, Mauritz Edström i Dagens Nyheter, inspirerade mej. Edström skrev en självbiografisk bok där han liksom fjärmade sej från det journalistiska språket och blev litterär. Det tog jag ganska djupa intryck av.

– Jag tycker också att reportageformen – som jag använder i boken ”Zojas hus” – är så satans tacksam. Den tillåter en att jobba i många genrer. Du kan ha ett nästan lika storartat anslag som i en roman, du kan vara novellistisk, lyrisk, dramatisk och koncist dokumentär.

– Efter Svenskan förändrades mitt språk. Ja, hela mitt liv förändrades ju.

Men är det egentligen så stor skillnad mellan journalistik och litteratur? Med undantag kanske för nyhetsjournalistik så har i alla fall jag aldrig tyckt att det stilistiskt vare sej är eller bör vara någon större skillnad. Bra journalistik måste väl också ha något skönlitterärt i sej, om den ska vara bra? Problemet är att det blivit allt svårare att publicera litterär journalistik i svensk press. Inte minst för att svenska tidningstexter numera ska vara så korta.

Bertil Torekull instämmer:

– Tålamodet är så kort, tycks det. Hos bedömarna, redaktörerna och tidningsägarna, vill säga. Jag är inte så säkert på att det är lika kort hos läsarna, hos vanliga människor. Man kan inte förklara annars varför sådana enorma volymer av berättare säljs och läses – allt ifrån ”Sagan om ringen” och ”Harry Potter” till Joyce Carol Oates. De är ju tjocka, det är nästan obeskrivligt så många sidor som böckerna innehåller.

Att tidningar innehåller allt kortare texter kan alltså inte bero på att folk inte vill läsa långa berättelser.

– Nej. Snarare på att man är så satans rädd att folk på grund av tidspress ska tappa intresset och byta till någon annan tidning eller något annat medium.

– Det finns många skäl till att det är som det är. Penningen har kommit in i mediernas liv på ett övertydligt sätt. Allting styrs av att mediet ska ge vinst – ja, det räcker inte med vinst. Avkastningen ska vara mycket stor.

– Det andra som förstört åtskilligt är behovet av underhållning. Man vågar inte lita på att allvaret också kan vara ett behov hos människor. Underhållningstendensen – lusten att knorra upp allting – är fördärvlig. Också Dagens eko lägger in melodislingor för att hetsa upp tempot. De litar inte längre på ordet. Det är sorgligt.

”Historien om IKEA / Ingvar Kamprad berättar (1996, uppdaterad utgåva 2003)”.

Även om din övergång från tidning till bok var lite mer drastisk så borde väl tidningarnas snuttifiering och glättifiering leda till att journalister som vill skriva längre reportage och berättelser övergår till bokformatet?

– Ett långt reportage är idag 5 000 tecken. Det är åt helvete. Omöjligt att få in nyanser. Man kan jobba häcken av sej med små kondenserade stories men det går ut över nånting. Det går ut över en läsning som kräver lite rymd i sej, där folk får vila på raden och fundera – vad vill skribenten ha sagt med detta? En formulering som gör att det blir en liten melodislinga i luften.

– Boken har övertagit det långa reportaget och artikelserierna. När jag var chefredaktör på Östgöta Correspondenten så var det självklart att redaktionen planerade i långa artikelserier där man byggde upp ett tema och täckte in olika områden. Idag berättar man – jag är fortfarande aktieägare där uppe – har man aldrig tid till det utan gör bara dagens grejer.

– Någon berättade att mycket av debatten i USA styrs av nyutkomna böcker och att böckerna blivit tongivare och trendsättare på ett nytt sätt. Det kan vara Watergateavslöjaren Bob Woodwards bok om Bush´s andra krig eller Wesley Clarke som skriver om Bush. Förväntningarna på Bill Clintons bok är uppskruvade och hans hustru har sålt enorma upplagor av sin bok. Också en skönlitterär kvalitetsförfattare som Joyce Carol Oates säljer i stora upplagor.

– Jag tror att uppbrott skulle passa journalister väldigt väl men många journalister vågar inte kasta sej ut i ett fritt liv. Du, säger Bertil Torekull och syftar på den intervjuande frilansjournalisten, har såvitt jag förstår inga fallskärmar. Du lever på dina egna villkor, om du inte ligger på och jobbar så kommer det ingen mat i huset.

– Svensk journalistik präglas av ett tjänstemannavälde på det sättet att journalisten blivit en bekväm tjänsteman som fruktar uppbrott. Men är det någonting som journalister inte ska frukta så är det uppbrottet. Det är modet som ger nerv åt skrivandet och skapar det där lilla extra i texten. Vågar man inte sätta det – sätta sej själv – på prov så har man förlorat lite av sin själ.

När vi nu konstaterat – både du och jag – att boken för närvarande är en bättre publiceringsform för journalistik än tidningen, så bör man väl också tillägga att det ändå inte är så lätt att ”kasta sej ut i ett fritt liv”.

De amerikanska böcker som du räknar upp är bästsäljare – ytterst få böcker i USA och ännu färre i Sverige säljer i liknande upplagor. Arvodet för att skriva en bok är lågt. De flesta författare tjänar dåligt eller uselt. Också att försörja sej som frilansjournalist har blivit svårare. Tidningarna betalar sämre och sämre.

– Jag vet. Frilansarvodena har väl – minst – halverats jämfört med för tio, tjugo år sen.

– Det är ju hemskt att berätta det här för en hårt arbetande frilansare. Men det gick väldigt bra för mej efter att jag hoppade av – eller snarare blev avhoppad – från Svenskan. Jag fick ganska häftiga konsultuppdrag och tjänade omedelbart bra med pengar. Sen fick jag pension också när jag fyllde 65.

– Dessutom har jag satsat mina pengar på ett annorlunda sätt. Jag äger två vindkraftverk i Skåne och två på Hallandskusten. Höjda oljepriser och ökat energibehov har fått priset på el att gå upp. Plötsligt kommer det in ganska mycket pengar, som jag visserligen inte tar ut men det har lett till en stor trygghet.

”Zojas hus /  Rapport från en rysk by” (2004).

– Jag behöver inte vara orolig. Ekonomiskt kan jag inte jämföra mej med den strävsamme författaren eller frilansjournalisten.

– Utan den här ekonomin hade jag inte kunnat åka till Ryssland och skriva ”Zojas hus”. Varenda rubel och kopek har jag betalt själv. Det blev ganska dyrt. Tolken kostade 1 000:- per dag – tusen gånger tjugoen dagar. Jag flög också flera gånger till Moskva för att hitta en tolk som var precis rätt. Allt som allt måste boken ha kostat 60 – 100.000:-. Och då har jag inte räknat med betalning för min arbetstid.

Tre gånger reste jag till Krasnaja Poljana.

I februaris väglöshet, i vårens älskande iver och i höstens potatisskörd, så avgörande för nästa års överlevnad. (ur ”Zojas hus. Rapport från en rysk by”)

När jag intervjuar författare brukar jag ta med hennes eller hans böcker. På bordet har jag lagt de böcker som jag den senaste tiden läst av Bertil Torekull, som plockar bland dem och säger:

– Om du ser på vad jag skrivit hittills så är det nästan enbart dokumentärt – med drömska inslag.

– ”Svenskan och hennes hövdingar” handlar förstås om min tid på Svenska Dagbladet. Jag har också, fortsätter han (och letar förgäves efter boken, för den har jag inte med mej, den fanns inte inne på biblioteket), skrivit en bok om Dagens Industri.

– Och den här, ”Andra resan till Dubrovnik”, är en uppgörelse med mina drömmar och en passion som jag genomled. Hon var med i tankarna när jag skrev boken, om än inte i köttet.

– ”Livet var en dröm på Brantevik” balanserar väl mellan lyrik och dokumentation.

– Om ”Rabarbertronen” och ”Det emaljerade hjärtat” skrev Svenska Dagbladet att de var två ”pärlor” till romaner. Men inte heller de är ju romaner, egentligen. De har dokumentär grund. Det är självbiografiska böcker om mina föräldrar.

”Rabarbertronen / Bilder och berättelser ur en moders liv (2000).

– Och i den här, i IKEA-boken, finns embryot till Krasnaja Poljana och ”Zojas hus”. Det var för att skriva ett nytt, extra nytt kapitel till den ryska utgåvan av boken om IKEA som jag första gången besökte Krasnaja Poljana.

– Den svenska IKEA-boken, tillägger Torekull, är en storsäljare. Den har sålt 70 000 ex och finns nu också i pocket. Dessutom ska IKEA-varuhusen börja sälja den – för 30 spänn, tror jag.

I Krasnaja Poljana tillverkas bland mycket annat bokhyllan Ivar och köksbänken Pronomen i miljoner löpmeter, skriver Bertil Torekull i boken ”Zojas hus” och förklarar:

Den svenska möbeljätten hade, sedan vissa rövarkapitalister efter planekonomins sammanbrott stulit vad de hann stjäla innan de gav upp kampen och fortsatte jakten någon annanstans, mot sin vilja och egentliga politik tagit över aktiemajoriteten i ortens enda och allenahärskande industri. Mödosamt hade man börjat modernisera den ruckliga anläggningen och långsamt börjat bli beroende av den.

Det kan tyckas som om även det här samtalet mycket långsamt – om än inte mödosamt – närmar sej ”Zojas hus”, som ju då är Torekulls senaste bok. Men det finns en anledning till det. Hans böcker hänger ihop, varje ny bok tar vid där den förra slutade. Han hänger ihop. Människan Bertil Torekull, för att anknyta till början av samtalet, hänger ihop med författaren Bertil Torekull. Hela tiden, gång på gång, skriver han om några få och samma ämnen – kanske ett enda ämne.

– Det finns en trygghet i det dokumentära. Om man är journalist och vet hur man intervjuar och tar fram bakgrundsmaterial, då är det tacksamt att skriva dokumentärt. Och jag undrar om jag någonsin kommer att skriva någonting annat än dokumentärt även om formen kanske en dag blir helt skönlitterär.

– Förlaget tjatar att jag måste skriva min kärleksroman. Och jag har börjat på den i flera omgångar, jag skriver och skriver. Ibland tycker jag att det bär och ibland… nej, fan heller. Ska jag vara ärlig så måste jag lämna ut inte bara mej själv utan jag måste också lämna ut andra. Jag vet inte om jag klarar av det.

– Rädslan infinner sej också. Skulle jag accepteras som skönlitterär författare? ”Varför ska han hålla på så där? Han är ju en gammal murvel. Räcker det inte att ha varit chefredaktör på Svenska Dagbladet och några andra tidningar… Ska han nu bjäfsa sej också.” Det kanske är fegt eller till och med fel men jag känner ett socialt motstånd. Jag har en känsla av det bara är kulturgrabbarna på DN som kan skriva romaner och bli tagna på allvar.

Du känner dej fortfarande som murvel? Trots att du befunnit dej på tidningsvärldens topp, varit chefredaktör för Vecko-Revyn, Veckans Affärer, Dagens Industri, Östgöta Correspondenten, Svenska Dagbladet…

– Jag älskar att känna mej som en murvel. Jag tycker om tanken att vara en murvel. Jag vill se mej som tidningsman. Det är mitt ursprungliga professionella jag. När jag föreläser i ledarskapsseminarier så håller jag upp pennan och säger att den här har jag aldrig släppt, fastän jag varit ”pamp” – VD, förlagschef och ekonomiansvarig. Det är inte bara som jag koketterar utan… det är lite härligt.

– Min integritet som skribent är min käraste dygd. Jag vill inte bli köpt. Jag måste känna mej fri att bryta upp från en relation eller ett förtroende som inte längre är hållbart. När jag skev boken om IKEA hade jag stora problem att bekräfta min integritet. Från början hoppades väl Ingvar Kamprad att det skulle bli en bok på hans villkor. Men jag var noga med att boken skulle vara min. Det som avgjorde var nog inte en tjusig motivation från min sida utan att jag sa att jag tänkte ta alla kostnader. Då vaknade snålvargen.

När jag nu läste ”Det emaljerade hjärtat”, som handlar om din far, och ”Historien om Ikea”, som handlar om Ingvar Kamprad, direkt efter varann så slog det mej: Också när du skriver om Kamprad så skriver du faktiskt om din far…

”Det emaljerade hjärtat / En sons bekännelser” (2002).

– Det stämmer. De ligger på olika nivå men det är parallella skeenden. Efter boken trodde väl både jag och Kamprad att nu skulle vi inte ses mer. Men vi blev vänner på ett sätt där vi inte längre talar så mycket om IKEA utan mer om vår egen nöd. Han ringde igår och suckade, var inne på fjärde dagen av sin abstinens, mådde jävligt illa. Jag sitter här och dricker vitt vin och äter varmrökt lax, sa jag. Din djävul, sa han.

– På många sätt kände jag mej hemma med honom och hans värderingar. Det finns nästan en pendang till och med mellan hans nazism… och far. Nej, far var inte glasklar på den punkten. Mor fick tala honom tillrätta. Det står i boken. Jag minns ögonblick då det talades om autostradorna och de snörräta kolonnerna, ordning och reda. Ja, ja.

– Det kom över mej vid en terapi. Ingen märkvärdig terapi utan jag har en kvinna i Stockholm som jag ber att få hälsa på en eller ett par gånger om året. Särskilt när jag avslutat ett projekt och ska börja med något annat. Eller när jag haft trassel med mina damer. Av någon anledning kom vi in på min far. Jag sa inte många meningar men plötsligt började jag gråta. Hejdlöst. Ingenting i det jag sa var laddat utan jag nämnde bara att far var arbetarson och då såg jag hela skiten med farfar som kom vandrande med sitt knyte på ryggen…

– Jag såg fars kamp och hur han underordnade sej mors stränga, goda vilja och hennes tyranniska kärlek. För att han älskade henne förstås, till förbannelse. Och då förstod jag att det var någonting mellan far och mej som inte var uppgjort. Han var ju död så det är inget att göra åt det. Men därför blev boken på något vis en äreräddning av honom.

Och jag är hans son. Insikten därom sjunger i mitt bröst.

Det kan sägas att istorien om honom börjar där eller snarare runt 1885.

Då lämnar en moderlös fjortonåring sin far och syster på deras torp på ofri grund i Öljehult nordväst om Ronneby, fotvandrar två mil till staden och blir en dag springpojke i Bergmans speceri, deras piga ska bli hans hustru.

1893… anställs han, tjugotvå år gammal, som en av fjorton nya arbetare på manufakturfabriken, det som sedan döps om till Kockums Emaljerverk. Där lär han den revolutionerande konsten att emaljera.

Det blir hans liv, hans öde.

Det är min farfar. (ur ”Det emaljerade hjärtat”)

Allt som du skrivit handlar om uppbrott och hur man skapar någonting, något nytt, ur uppbrottet. Det kan också vara att man föds till ingenting och tvingas skapa någonting, skapa sej själv. Det är ett genomgående tema i dina böcker, tycker jag.

Här vill Torekull gärna komma in, men först måste jag få hårdra det här temat – i hans böcker och hans liv – ytterligare något. Man kan till och med påstå, tror jag, att det finns ett sökande efter uppbrott. Du strävar efter en krock som ska leda till ett uppbrott för att du – ännu en gång – ska kunna visa att du kan börja om, från inget. Som för att bevisa att du kan du också, liksom din far.

– Det var då ett påstående…

Foto: samma som ovan.

– Jag går ner rätt så hårt när jag inte har ett projekt att spjärna bort ifrån, så att säga. Det kan du kalla ett sökande efter uppbrott. Åtminstone kan jag gå med på att jag är glad för att utsätta mej för möjligheten av ett uppbrott. Det finns ju så många uppbrott – det fysiska uppbrottet, det professionella, ekonomiska, mentala, politiska, intellektuella, erotiska… Ja, kanske är det ens – mitt – öde.

– En sak har jag ju byggt från noll. Det är Dagens Industri, som jag startade. Att jag satte den på marknaden är jag stolt över. Bonniers ville ha in mej i familjekretsen och det klarade jag inte. Det kan bero på ett socialt komplex men snarare har jag väl aldrig känt på det sättet för de rika. Jag är rädd för att komma in i deras ytskick. Men jag ville inte heller bli bunden av förutfattade meningar, tvingas följa en familjs vilja. Så jag bröt upp.

– En kvinna som var mycket kär i mej påstod att hon läste Svenskanboken och tänkte – gode Gud, låt mej aldrig bli kär i den mannen. Och så blev hon det och jag i henne.

I boken om din tid som chefredaktör på Svenska Dagbladet är det ju uppenbart. Du gick din egen väg och gjorde det du ansåg att du måste göra, oavsett vad ägarna tyckte. Kunde det bli annat än en krock, som måste leda till ett uppbrott?

– Det blev en hård men kort fajt. De trodde ju att de köpte mej för näringslivet, för Wallenbergs. Du läste om lunchen, när Peter Wallenberg bjöd mej på lunch för att tala med mej om att Svenska Dagbladet blivit olydigt och skrev taskigt om Wallenbergs företag? Då han sa: ”Du måste ju förstå att i längden kan vi inte ha en chefredaktör som inte vet att lära sina medarbetare ur vilkens hand de äter.”

– Ordagrant! För jag antecknade. Efteråt sa han att så här får ju inte en ägare säga till en chefredaktör. Och då sa jag att det får du hemskt gärna göra – men jag behöver inte bry mej om det.

En slump inackorderade mig hos den först så undrande Zoja Stepanovna på Rabotjaja 14 (Arbetargatan), änka sedan trettio år, en urstark långsamt tinande babusjka, hennes omålade hus med dess gula staket ett stenkast från en ständigt skendunkande stambana, inget rinnande vatten och avlopp men med ett hål i golvet i den tjärdoftande vedboden för toalettbesöket.

En halv brädvägg och ett skynke delade husets storstuga (tillika det enda vinterbonade rummet) i tvenne bås där Zoja Stepanovna sov i det ena och jag i det andra; i köket en värmande ugn…, där bredvid ett handfat med en plåtbunke kallvatten ovanför och en slaskhink nedanför – mitt toalettställ. (”Zojas hus”)

– När jag bestämt mej för att åka tillbaka till Ryssland och den där förebannade, hopplöst fattiga och skitiga byn så blev jag rädd. Där fanns ett hot. Det var ju laglöshet på landet. Man visste inte vad som egentligen hände. Klarar jag av att leva så primitivt? Det kanske blir ett elände?

– Jag blev nervös och trött, trodde det var nåt fel på mej. Jag orkade knappt ta mej uppför trappan. Så jag gick till min favoritläkare på Simrishamns lasarett som hjälper mej att ta bort fästingar och sånt. Han undersökte mej och fann att jag var frisk som en nötkärna.

– Efteråt förstår jag vad det handlade om: Jag var rädd för att sticka iväg till det här landet där jag inte kunde språket och matvanorna och dryckesvanorna. Allt var nytt. Men så inträffar detta märkvärdiga…

– Zoja visade var jag skulle sova och jag tänkte – den jävla sängen! Kort och gungande men den kunde inte ramla omkull för rummet var så litet att sängen slog emot ena väggen. Man fick lägga madrass på madrass på madrass för att få upp sängbotten. Och så tog det inte mer än två nätter förrän jag sov som en stock.

– Jag låg och tittade på tavlorna och tänkte: Det här rummet har väntat på mej. Det är det egendomliga med uppbrott, att de så ofta leder till…ja, faktiskt… en hemkänsla. Du kommer fram till det där du hör hemma.

Geografiskt är det långt från Brantevik – eller säg Ronneby – till Moskva. Och ännu längre till den ryska byn Krasnaja Poljana, som ligger 800 kilometer öster om Moskva. Men plötsligt får Bertil Torekull syn på Sverige i Ryssland, på Ronneby i Krasnaja Poljana:

…som i en dubbelexponering såg jag platsen som en sorts spegelbild av vad jag själv nyligen skildrat i min bok Det emaljerade hjärtat. Den handlar om hur kurortsidyllen Ronneby, min födelsestad, i 1890-talets begynnelse tog språnget in i en häpnadsväckande industrialisering genom utländsk influens och entreprenörers dådkraft.

”Zojas hus” handlar på ytan om en rysk by och dess invånare, men boken handlar om så mycket annat också. Resan till Krasnaja Poljana blir på samma gång en resa tillbaks till ett Sverige som var, till Ronneby innan du ens var född, till din far och dej själv.

– Nollpunktens magiska ögonblick.

– Det var så jag upplevde resan. Jag kan till och med tycka att jag skulle ha tagit fram ännu mer av mej själv. Underbart att denna struktur går fram – för precis så har jag menat. Det var modellen: den andra resan, den inre i den yttre.

– När vi skulle skiljas. Väskorna var packade i en van som hennes son skulle köra mej till stationen med. Tolken var där och chaufförens hustru. Då sa Zoja: Kom in ett tag. Det var något man av tradition gjorde i Ryssland. Precis innan man skulle resa iväg någonstans så stoppades allting och man satte sej. Vi satte oss kring bordet i köket. Alldeles tysta. Och så började Zoja att tala.

– Mycket långsamt. Hon sa inte mycket. Hon sa bara att hon varit tveksam när de hade bett att jag skulle få bo hos henne. Fabriken tryckte på – det fanns inget som var rent nog, tyckte dom, för de måste ju ansvara för min hälsa. Men jag är så glad att det blev av, sa Zoja. Inte mer än så, sa hon. Sen höll jag ett lika kort tal. Jag sa att det här är ett av mitt livs största ögonblick Jag bara tackar dej av allt mitt hjärta. Vi började smågråta. Och sen var det över.

– Ett storartat ögonblick i mitt liv. Just en känsla av att ha kommit hem. Men så bröts denna magi och jag åkte. Livets jävla helvete! Nej, jag hade aldrig kunnat stanna, skulle inte stått ut med att bo kvar där. Men ändå…

Det finns också något annat som jag la märke till i ”Zojas hus”. Rättare sagt är det någonting som ”saknas” i boken – nämligen den där populära åsikten att nu, när Sovjetunionen och kommunismen fallit och efterträtts av marknadsekonomi, så kommer allting att ordna sej till sej till det bästa för människorna, liksom automatiskt.

– Nej. Det finns inte med.

Alla tidningar, som du varit chefredaktör för, är affärstidningar och borgerliga tidningar. Men inte är väl du så borgerlig?

– De har varit borgerliga till förbannelse. Östgöta Correspondenten skäms jag inte för. Den blev en bra liberal tidning under min tid, tycker jag. Men åsikterna som uttrycktes på Svenska Dagbladets ledarsida höll jag inte med om, inte en enda.

– Jag är född i en folkpartistisk, frisinnad miljö. Morfar var predikant. Också mor var lika mycket av predikant men hon var inte formellt pastor utan fullmäktigeledamot och ordförande i nykterhetsföreningen Vita bandet. En aktiv social gumma som hjälpte nödlidande. Solidariteten finns i mej kolossalt mycket. För det mesta har jag röstat folkpartistiskt, men min själ känner sej som vänster.

– Jag tycker om min proletära tråd. När jag skrev boken om min far så återupptäckte jag honom. I varje fall 50 procent av mej – kanske ännu mer – känner starkt för honom. Hans kamp och hans växt från det att han föddes på jordstampat golv till det att han blev ingenjör och verkstadschef, byggde eget hus, fick sommarstuga och Volvo PV…

*

– Jaha. Nu är frågan om du vill ha en kopp kaffe och en bit hallontårta.

Ja tack.

– Vill du ha koffeinfritt eller med koffein.

Vad ska du ha?

– Jag tar nog koffeinfritt.

Då gör jag det också.

Ett sista citat medan vi – intervjun till Tidningen Boken har nu avslutats – sitter i Bertil Torekulls trädgård med Branteviks hamn strax utanför, dricker kaffe, äter tårta och pratar om de bevingade ord som måste till för att beskrivningen av en fabrik ska lyfta, så inte texten blir som i Veckans Affärer eller Dagens Industri:

I början var Ordet och likaså i änden. (ur ”Svenskan och hennes hövdingar”)

Fakta:

Bertil Torekull,
född 1931 i Ronneby, journalist och författare, föredragshållare, vindkraftsägare, konsult, trebarnspappa med sex barnbarn, har en bra forehand och spelar boule med vänster hand.
Före detta chefredaktör för:
Vecko-Revyn (1962-64)
Veckans Affärer (1970-74)
Dagens Industri (1975-80)
Östgöta Correspondenten (1981-89)
Svenska Dagbladet (1989-91).
Utrikeskorrespondent i USA (1967-68) och i Frankrike (1971-72), kåserier/krönikor om politik och ekonomi under signaturen Mr Trend (sedan 39 år).

Böcker (urval):

Ett antal kåserisamlingar under signaturen Mr Trend (1968 och framåt)
Svenskan och hennes hövdingar (1994)
Äventyret Dagens Industri. Historien om en tidnings födelse (medförfattare Lars Bringert, 1995)
Livet var en dröm på Brantevik. Tankar tänkta vid ett fiskeläge (1995)
Andra resan till Dubrovnik. Anteckningar kring en förlorad dröm (1996)
Historien om IKEA – Ingvar Kamprad berättar (1996 och uppdaterad utgåva 2003)
Rabarbertronen. Bilder och berättelser ur en moders liv (2000)
Det emaljerade hjärtat. En sons bekännelser (2002; de bägge sistnämnda även utgivna tillsammans i en pocketvolym, 2004)
Zojas hus. Rapport från en rysk by (2004)

(Tidningen Boken 2004)