Etikettarkiv: Instrumentalt

Ny ”svensk” jazzsångare (ja, manlig alltså): John Venkiah

John Venkiah Trio
Things change
(Volenza)

johnvenkia_cdPIANOJAZZSÅNG. Först kom en förhands-CD som började med ”Alice In Wonderland”, ett av sångspåren. Sen ändrades låtordningen så att skivan istället ska inledas med instrumentala ”I Mean You”.

Stor skillnad! Det ger två olika förstaintryck som präglar albumet ”Things Change” med John Venkiah trio på var sitt sätt.

Sång- och instrumentalspår varvas. Hälften av materialet kommer från jazzhistorien (Coleman Hawkins, Thelonious Monk och Duke Ellington finns bland upphovsmännen) och hälften är egen musik.

Genremässigt hörs ingen skillnad. Venkiah är så förankrad i amerikansk standardjazz att hans kompositioner saknar tidsangivelse.

När John Venkiah sjunger så händer något med hans pianojazz. Den växer – ja, pånyttföds. De påverkar varann: sången föds ur pianot och rösten inspirerar pianospelet.

Fin närhet mellan röst och ackompanjerande piano, som i solopartierna bygger vidare på melodin, harmonierna och även den stämning som sången skapar.

”Alice In Wonderland” är musikalaktig Disney-jazz, ”Good Morning Heartache” (inspelad av bl a Billie Holiday) blir blåögd blues och ”Till There Was You” (känd med Beatles) har fått en mjuktuff tolkning. Titelspåret och ”Iris” är Venkiahs egna: stilla, vackra ballader.

Men i instrumentalspåren händer inte mycket av det ovannämnda.

Venkiah är en så teknisk pianist att tekniken vill lägga sig i vägen för känslan. Han spelar överskickligt men också försiktigt, anonymt och småtråkigt. Till skillnad mot när han sjunger, då kommer känslan först.

Något mer liv- och kraftfullt blir det när Simon Petersson, bas, och Kristoffer Rostedt, trummor, får utrymme och luft att driva på musiken. Inte heller det sker tillräckligt ofta.

John Venkiah är bäst – mycket bättre, mer intressant och lovande – som pianojazzsångare på vägen mellan Nat King Cole och Michael Bublé eller Joe Stilgoe, om ni föredrar honom. Jag inväntar nu ett album med titel typ ”John Venkiah Sings” eller bara ”Songs”.

(Lira 2014)

Annonser

Klassisk musik söker svensk folksång

Karin Rehnqvist
Davids nimm
(Phono Suecia)

Davids nimmThe Ostrobothnian Chamber Orchestra (dirigent: Juha Kangas), The Royal Philharmonic Orchestra (dirigent: Göran W Nilson), Susanne Rosenberg, sopran, Lena Willemark, sopran, Agnete Christensen, mezzosopran, och Helena Gabrielsson, slagverk. 

Inspelad 1994-95 i Radiohuset och Konserthuset, Stockholm samt Snellmanssalen, Karleby. Speltid: 74:46.

Det är som ett äktenskap.

När en kompositör/musiker söker och förenar sin egen musikform med musik från en annan tradition och/eller kultur, får inte musikformerna fortsätta att leva vid sidan om varann – som två främlingar. De måste förenas i älskog: respektera men också påverka, befrukta varann.

1 + 1 får inte bli = 2. Summan måste bli: 3.

När konstmusik eller klassisk musik – som på detta album – närmar sej folkmusiken måste jag tyvärr säga att resultatet alldeles för ofta – men inte alls på detta album – brukar bli raka motsatsen. Musikformerna förringar och förminskar varann.

1 + 1 blir = 1 1/2.

Rösten; i synnerhet den kvinnliga rösten.

Så kan man sammanfatta sången och musiken, som också är sång, på albumet ”Davids nimm”. Lika bra att säga det genast, så det är sagt: Karin Rehnqvist måste vara en av de mest egensinniga och modiga kompositörer som finns i Sverige.

I titelspåret, som sjungs av sopranerna Susanne Rosenberg och Lena Willemark (som väl oftast sjungit folkvisor) samt mezzosopranen Agnete Christensen (som väl oftast sjunger opera) möts den folkliga sången och konstsången.

Det kan låta som när Beatles började spela inspelningsbanden baklänges, John Cages elektronmusik och dalakullor som kular mellan fäbodarna.

Det är snarare fult än vackert, men skönt. Det är vilt och oemotståndligt som sirenernas ”locksånger”. Det är helt; som om tonsättarinnan genom dessa tre kvinnoröster velat gestalta hela kvinnan.

Ännu mer spännande är Rosenbergs, Willemarks och slagverkerskan Helena Gabrielssons samarbete i ”Puksånger – lockrop”. Här flyger kvinnorösterna som ”två vita duvor” genom världen.

Rehnqvist har tonsatt svenska, mexikanska och finska texter – och dessutom ett textfragment av den engelske poeten William Blake: ”Det Evigt Kvinnliga suckade! det hördes över hela Jorden”. Dessa ord kunde sättas som rubrik på Karin Rehnqvists musik.

Tre ”sånger”, vilka framförs av Ostrobothian Chamber Orchestra och Royal Philharmonic Orchestra, är ordlösa, instrumentala.

Men också här, precis som Zagorka Zivkovic skriver i texthäftet, hörs en röst. I musiken finns en mänsklig andning och rytm – ja, ”röst”.

Det är kvinnans röst: det evigt kvinnliga suckandet. Kvinnan, som sjunger ordlöst i musiken, kan vagga sitt barn till sömns i en bondgård i Sverige eller i en hydda i en pygméby i Kamerun.

1 + 1 = 4. Minst! Omistlig är ordet.

”Davids nimm” är en skiva som ingen, säger INGEN, musiklyssnare klarar sej utan, oavsett om du brukar lyssna på klassisk musik eller folkmusik.

(Gränslöst 1996)

Tredje gången Casper

Casperfestivalen
Garaget, Hammenhög

Det kan bli för mycket sol också.

Efter hällregnet dagen innan lyste solen starkt och varmt från en klarblå himmel. Kanske därför som alltför få (vad gjorde de istället? bara slappade eller har vattnet blivit tillräckligt varmt för bad?) fanns på plats när Casperfestivalen skulle inledas klockan 16.

Publikantalet steg men inte så värst mycket trots att starten flyttades fram med cirka 45 minuter.

Casperfestivalen är en hyllning till kompisen Casper som dog för tre år sen. Samma år arrangerades den första Casperfestivalen. Årets festival var alltså den tredje och skiljde sig en del från fjolårets.

I år kom inte de flesta medverkande från Österlen utan från övriga Skåne och Sverige. Kanske därför också som festivalen lockade färre besökare? Banden hade ingen förankring bland lokala, lojala fans.

Bottlecap. Foto från bandets hemsida.

Musikutbudet var även bredare i fjol. Under årets eftermiddag och in på lördagkvällen dominerades scenerna av snarlika sorters hård rock. Det betyder inte att banden var dåliga. Absolut inte! Alla var hörvärda, de kändes handplockade.

Det började hårt och bra med trion Bottlecap, som vann tävlingen Battle of Bands i Ystad, inne i Garaget. Det borde inte fungera, för den här sortens funkig hårdrock har man hört tusen gånger. Men Bottlecap spelar med humor och energi, byter ibland hårdrock mot punk. Vilken energikick!

DeWrenched.

Efter detta kändes det tyvärr lite avslaget höra mer traditionell hårdrock med The Reason på gårdsscenen. Ljus sångröst och lika typiska gitarriff, inte dåligt men ofärdigt, fortfarande på väg.

Alltså jag måste påpeka – än en gång – hur mycket jag fascineras av Garaget i Hammenhög som musikställe. Utomhusscenen är ett Folkets park och själva Garaget blir en källarklubb. Och Garageföreståndarna Camilla (Backman) och Dag (Nemeth) står alltid och diggar, ser sååå förtjusta ut för att det spelas musik ”hemma hos oss”.

Dear Sasquatch bröt av med nånslags singersongwriterpop med eller utan indie-etikett. Tveksam början men så växer melodierna fram. Korta, snabba, effektiva poplåtar. Efter detta: mer rock. DeWrenched spelar speedad hård rockabilly utan så mycket billy, om någon förstår vad jag menar.

Zip of Fire. 

Dags att fråga sig: Kvinnorna då?

Det dröjer ända fram till det femte bandet – Zip of Fire – innan en tjej står på scen. Basisten Sofie Ward slår fast bastonerna med en slägga medan trummisen svänger åt alla håll. Riktigt märklig är Andreas Anderssons vrålropande falsettsång i en oktav över falsett.

Bästa bandet hittills – ja, nog bäst på hela festivalen….

El Poncho. Samtliga foton från Casperfestivalens hemsida (om inget annat anges).

När jag sent på kvällen återkommer efter en snabbmiddag är det som om jag inte varit därifrån. Nu står Paulina Nyström, sångerska i El Poncho, på scen. Hon kan ta i som en rocksångerska men jag anar många fler vokala nyanser som inte tränger igenom El Ponchos mullrande mur av hård rock.

Äntligen lite variation: The Waverleys ska sjunga och spela (gitarr, mandolin, fiol, bodhrán) skotska/irländska låtar. Men tyvärr blir det rätt trist – utom i några instrumentala jigs, förmodar jag, där allt fler i publiken bjuder upp till långdans.

Djurpark på Casperfestivalen. Vrid på huvet.

Det kunde ha slutat snöpligt.

Djurpark/Dennis Larsson går upp på scen efter midnatt. Laptop och mixer placeras på ett bord. Han börjar skapa sina annorlunda, smarta dansrytmer. Då lägger mixern av. Tystnad. Inte ett ljud.

In med en ny – okänd – mixer. Djurpark testar sig fram, söker ljud och rytmer. Ställer sig på bordet och slänger – som en dansmusikens Jimi Hendrix – den gamla mixern i golvet.

(Ystads Allehanda 2012)

Världsblues i Ystad

Charles Burton Blues Band
Bryggeriet, Ystad
den 1/6

Det finns så många bra musiker som man inte har en aning om. En av dem besökte Ystad i fredagskväll. Fast det vet inte de flesta ystadbor, för ni var inte där. Trist för er!

Ingen scen utan de ställer upp förstärkare och trummor framför borden där alltför få sitter, äter och dricker. Bara tre i bandet, vilket ju är extra jobbigt för en elgitarrist som måste kompa och spela solo på samma gång.

Charles Burton från San Diego, USA fixar det. Jag har förstås provhört hans skivor men på scen lyfter Burton ännu några snäpp.

Charles Burton Blues Band på Bryggeriet i Ystad. Foto: Mobilen. 

Han varierar sitt gitarrspel beroende på vilken sorts blueslåt han lirar. Både mjukt- och hårdsvängigt, från swingjazzigt till boogie och rockigt, rumba och lite annan latin. Rätt många instrumentallåtar.

Blandningen swing-latin-blues påminner om Chuck Berry. Man skulle faktiskt kunna säga att Charles Burton är den elektriska bluesgitarrist som Chuck Berry velat vara men inte blev.

Sången är helt åkej: ropande, lite småskrikande på väg från blues till rock. Men det är som gitarrist han verkligen imponerar. Han går inte ifrån bluesformen men smyckar ut med extra harmonier, växlar mellan gitarrackord och soloslingor, både snabbare och mer hjärtintensivt.

Låtar från till exempel Robert Parker (”Barefootin´”), Louis Jordan (”Early In The Morning”), Elmore James (”It Hurts Me Too”) och Johnny ”Guitar” Watson (”Gangster of Love”) blandas med eget material – ”Cuba”, ”Fat, Dumb and Happy”, ”Going To Memphis” med flera – som nog håller samma klass.

De danska medmusikerna Anders Lindgreen, elbas, och Asmus Jensen, trummor, gör sitt jobb. Varken mindre eller mer: de håller rytmen. Allt utgår från Charles Burtons elgitarr, det är den som bestämmer.

(Ystads Allehanda 2012)