Tag Archives: installation

Konst – vad är det?

Frågor som jag klurar på ibland: Vad är – egentligen – konst? Hur ska konstnärlig kvalitet bedömas? Vilka går till konsthistorien? Vad bestämmer priset på ett konstverk? Vad är skillnaden mellan en professionell konstnär och en amatör? Vilka skriver konstkritikerna för? Och så vidare.

Mina tankar om konst (måleri, skulptur, installationer, video med flera konstnärliga uttryck) aktualiserades när Ola Åstrand, konstnär och curator, publicerade ett debattinlägg i Opulens, det nya skånska kultur- och samhällsmagasinet på nätet.

Jag strök under några nyckelmeningar. Som denna: ”Exakt hur det kommer sig att konsthistorien ofta speglar samma namn måste bero på bekvämlighet och ovilja hos ”historieskrivarna” att omvärdera och levandegöra den.”

Åstrand tog upp dagens konstinstitutioner och konstsyn. ”Jag skulle önska”, skrev han, ”att institutionerna hade mod att stötta det lokala konstlivet.” Om konsthallar och muséer ”regelbundet visade lokal konst skulle publiken komma till utställningarna och det kulturella engagemanget skulle växa.”

ola_astrand 2

Ola Åstrand.

Han avslutade med ett upprop: ”Vi måste lyfta ner konsten från den självutnämnda internationella elitens inhägnade domän av privata nätverk.”

Nu har jag åkt hem till Ola Åstrand i Benestad nedanför Tomelilla för att diskutera vidare. Egentligen är ju konst, säger jag, något högst demokratiskt, något alla kan ta del av. Även om det ibland kostar pengar – tyvärr och helst inte! – att gå på muséer och konsthallar så är det fritt inträde på gallerier. Bara att gå rätt in och uppleva!

”Ändå känns det inte så”, invänder Åstrand. ”På institutionerna möts man av ett leende och hälsas välkommen. Men på gallerier sitter någon vid ett bord och synar en, så man ska veta att där hör man inte hemma.”

Varför? Vill inte gallerier ha besökare? ”Det är som en tyst överenskommelse”, menar Åstrand, ”mellan gallerist och konstköpare. Oavsett om konsten hamnar i bankfack eller på väggen ska det kännas lite speciellt – att konsten inte är till för vem som helst.”

Vad är då konst? När, var och hur kan man peka på något och säga: Konst! Och vem avgör det? Om jag ramar och glasar in den här pennan, som jag antecknar med, och visar på konstrundan i påsk, förvandlas den då till konst?

”Ja, säger du att det är konst så är det ju konst. Vem kan säga emot? Om det är bra konst eller inte, det är en annan sak. Men också det är en åsikt, om jag tycker något är bra, det är subjektivt. Eller säg som Brian Eno, att du är en icke-konstnär.”

Här på Österlen finns det dock rätt många – konstbetraktare, konstnärer, gallerister och skribenter – som brukar uttala sig om vad som är eller inte är konst och vad som är bra eller inte bra konst. Denna hetlevrade diskussion sätter nog igång i år igen när det blir dags för konstrundan, inom och utom ÖSKG.

Var går gränsen mellan professionella konstnärer och amatörer? ”Det kan man undra”, säger Åstrand. ”Jag använder aldrig ordet proffs om mig själv. De flesta konstnärer är utbildade, de har gått på konstskolor. Så kallade autodidakter, som inte gjort det, brukar ha mindervärdeskomplex.

”Att drabbas av konst behöver inte ha med kvalitet att göra. Jag är uppvuxen med progg och punk. Den konst jag tycker om skapas ur hjärtat, ur smärta, ur ett gräsrotsbehov. Jag kan uppskatta amatörkonst, för att den är roligare, mer levande.”

Ola Åstrand är utbildad på konsthögskolan Valand. Som curator har han bland annat gjort utställningarna ”Tjuv och polis” (med konst av interner och poliser) och ”Hjärtat sitter till vänster” (svensk 1960- och 70-talskonst). Nu arbetar han med ”Malmö Brinner” (konst i Malmö från 1960 till 80-talet) för Moderna Museet Malmö. Hans egen konst ska visas i utställningen ”Male Hysteria” på Ystads konstmuseum (i slutet av 2017).

Dykaråstrand

Sist ska jag återknyta till ett ord som Åstrand använde: drabbad. Samma för mig, när jag upplever och skriver om konst. Jag blir drabbad och vill förmedla den känslan, locka fler att upptäcka konsten och bli drabbade. Varför skriver så få konstkritiker på detta, låt säga, rockkritiska sätt om konst?

Också Åstrand, förmodar jag.

Åstrand håller med: ”Ett önskvärt sätt att utrycka sig. Våga redovisa vad man drabbats av, istället för att framstå som sval och akademisk. Det finns en snålhet i konstrecensionerna, som även det fyller funktionen att stänga ute dem som inte hör hemma i konstlivet eller har pengar.”

Han nämner Carlo Derkert och Leif Nylén som efterföljansvärda exempel. ”De kunde uttrycka sig lättillgängligt och direkt men ändå komplext.”

(Ystads Allehanda 2017)

Annonser

In i och ut ur landskapet

Land(e)scape
Gunnar Berg, Eddie Tjeno Ericsson, Elin Kristine Johansson, Jonas Larsen, Carsten Nilsson, Lena Pettersson, Pekka Sarnus, My Svennberg och Anna Örtemo
Tjörnedala konsthall, t o m den 30 augusti
Utställningen visas utomhus och är öppen dygnet runt

Även i sommar hålls en extra utställning i naturen kring Tjörnedala konsthall. Årets utomhusutställning har fått det lite fyndiga alternativt putslustiga namnet ”Land(e)scape”. Nio medlemmar i ÖSKG (Östra Skånes Konstnärsgille) svarar för lika många konstnärliga kontrollpunkter med skulpturer, installationer och/eller iscensättningar som verkar med eller mot naturen. Med karta i hand går jag runt och tittar…

2 SD-svampar liten

Eddie Tjeno Ericsson: ”Som svampar ur jorden”.

Först på det som inte finns, det vill säga som jag inte trodde fanns. Vid kontrollpunkt nummer 1 (med titeln ”Förstoring”) tittar jag och ser några träd och en uttorkad liten å. Jag går närmare och bokstammarna förstoras i mina ögon, som när man förstorar och blåser upp ett fotografi.

Ett konstverk som verkligen skapas av betraktaren. Lite smart, tyckte jag. Men när jag frågar inne på konsthallen så får jag reda på att det är fel. Istället ska jag böja huvet bakåt och blicka en bit upp i ena boken. Jo, men där, till häften dolt i grönskan, syns ett armband modell uppförstorat av Gunnar Berg.

Eddie Tjeno Ericssons flugsvampar (nr 2), fast inte röda och vita utan blåa med gula prickar, växer enligt titeln just ”Som svampar ur jorden”. Det går väl knappast att missförstå. Elin Kristine Johanssons dukade bord, ”Create, away” (3), får jag däremot fundera mer och längre över.

3 Pilbåge liten

Carsten Nilsson: ”275 m”.

Ett bord med både en stor och en liten duk, kniv och sked, en skål och en vedtrave bredvid bordet. Det är en vacker installation som förmedlar känslan av värme. Men mer? Sen då? Allt material till konst hämtas ur naturen – utan natur skulle ingen konst finnas. Ska jag tänka så?

Pekka Sarnus (4) har placerat ett par mindre skulpturer av järn respektive betong (en kan vara en liten triumfbåge) och – som jag skrev i min i recension i Ystads Allehanda – små vita plåtgubbar i en rabatt. Han kallar dem ”Migration” och ”Integration”. Men hur mycket jag än tittar och hur mycket jag än vill förstå… Nej, tyvärr, det gör jag inte.

(Rättelse från Sarnus, när han läste tidningen: Har vill inte kännas vid de ”små vita plågubbarna”. Några sådana ingår inte i hans utställda verk. Hmmm. Men vem har då placerat dem där? För det var ju inte så att jag hittade på – de stod/står i rabatten. Och ingen besökare kan/kunde tro annat än att de ingår i utställningen. Har de flyttats bort nu?)

1 fyrkantigt liten

Anna Örtemo: ”Fyrkant”.

Carsten Nilssons stora pilbåge (5) är magnifik med en pil som riktats sydösterut. Fast hur ska titeln, ”275 m”, tydas? Att en skjuten pil når så långt eller en positionsangivelse, där landar pilen? Jag tror hela ”Land(e)scape”-utställningen hade kunnat växa en bit till om papperet med utställningskartan innehållit några citerade meningar från varje konstnär. Nej, inga förklaringar av verken men ändå några ledtrådar.

Lena Petterssons ”Blått en dag” (6) är ett annat exempel. En stor blå matta med en rund, vit ring. På mattan finns som en stiliserad båt eller fisk av armeringsjärn. (Fast min första, snabba tanke gick till bangolf.) Vid mattan står en skylt med ett målat, otydligt budskap. Dekorativt och vackert.

Anna Örtemo har gjort en ”Fyrkant” (7) gånger tre. Dockhusaktiga små villaträdgårdar med planteringar och staket runt om, (åter)skapad och inhägnad natur. Eller inne- och utestängda människor, en samhällsdesignad befolkning i gated communities.

4 daggfångare liten

My Svennberg: ”Daggfångare”. Samtliga foton: Bengt Eriksson

På en gräsmatta har My Svennberg satt ut en rad med ”Daggfångare”: rosa ställningar med vågräta band där daggen ska fångas och fastna. Vid behov, om inte luften är tillräckligt fuktig, går det att låna en likaså rosa plastflaska och spreja vatten på daggfångarna. Som en hyllning till naturens minsta lilla viktiga under och väldigt häftigt: spreja rikligt och stå nära, ja, närmare ändå, tätt-tätt intill, och betrakta de STORA dropparna.

Sist (nr 9) tar Jonas Larsen med besökarna på en smal och halkig stig, in i och långt ner i skogen. Ingen titel, en hemlighet. Fast nu har ju YA:s kulturreporter, Ulf Mårtensson, redan beskrivit det som göms längst där inne och nere som en ”gyllene kratta”. Men nej, inte är det väl en kratta? Så ser det inte ut i mina ögon. Jag tror att jag låter det förbli en hemlighet…

(Ungefär så här i Ystads Allehanda 2015)

Sommar i Ystad: Wihlborg och Johansson

Gerhard Wihlborg / Michael Johansson
Ystads konstmuseum t o m 4/9

Ingen vågad gissning att det blir publikrusning till Ystads konstmuseum i sommar! Museet fyller 75 år och firar med att visa målningar av Gerhard Wihlborg, traktens son. Den meste österlenmålaren, så kan Wihlborg kallas. Kanske är han till och med den främste?

Gerhard Wihlborg (1897-1982) bodde vintertid i Ystad och under sommarhalvåret på födelsegården Grimshög utanför Löderup. Han förblev Österlen trogen livet igenom, också som konstnär.

”Självporträtt”, olja på duk, 1927 (Ystads konstmuseum). Foto: Hans Permbo.

Sommarens utställning innehåller flera självporträtt och andra porträttmålningar, särskilt av hans mor.

Wihlborg målade gårds- och byamotiv, arbetet på fälten och i hemmet, folkliv och traditioner. Han dokumenterade det sydösterlenska landskapet som landskap och målade stadsmotiv från Ystad. Här finns även stilleben.

Han var modernist men blandade stilar och ismer utan att ansluta sig till en särskild målarstil. I vissa målningar syns inslag av kubism, andra kan påminna om Cézanne. Ett porträtt av hans mor, försjunken i tankar mot landskapets rutmönster, känns sakral (eller naturskön).

Färgtonen är genomgående dov, nästan brun. Fast här finns också enstaka starkare färger – som röd, grön eller blå. Och nästan alltid strålar ett ljus in i eller ut ur målningarna.

Lätt att bli stående länge vid en målning och häpna över den suveräna hantverksskickligheten och detaljrikedomen i hans självporträtt från ateljén eller målningen av frälsningsarmén och de församlade byborna på Kåseberga. Ju mer man tittar, desto mer ser man också.

”Höst i Kåseberga”, olja på duk 1925 (privat ägo). Foto: Hans Permbo.

Som målningarna i
målningarna. Wihlborg samlade på allmogeföremål och ett allmogeskåp syns i bakgrunden på ett av självporträtten. ”Samma” skåp har fått en egen målning (men titta, skåpet – eller skåpen – är inte identiskt avmålade). På väggen bakom konstnären i ateljén syns också andra Wihlborg-målningar. I alla fall en av dem finns med på utställningen som en egen målning.

Gerhard Wihlborg målade föreställande men inte realistiskt. Nämnda frälsningsarmé och porträttet av mamman under lampan i köket på gården är tydliga exempel. Varje detalj visas ur den för detaljen bästa vinkeln. Wihlborg har målat med fasettögon: kökslampan ur ett perspektiv och mammans ansikte ur ett annat.

Men ibland verkar Wihlborg ha tröttnat på detaljer och noggrannhet, till exempel i målningarna av potatisplockarna och utsikten över Ystads hustak, för att istället måla mer skissartat. Slöade han till? Orkade inte jobba så hårt? Eller var tanken att öppna upp för åskådarnas fantasi?

”Majsångare i Skåne”, olja på duk, 1921 (Österlens Museum) Foto: Hans Permbo.

Det mer diffusa målarsättet kom att känneteckna honom efter cirka 1940. Vilket innebär att jag nu hunnit fram till min enda – men desto större – invändning mot utställningen på Ystads konstmuseum.

Den tidigaste målningen är daterad 1919 och den sista 1935. Gerhard Wihlborg ska också – enligt myten – ha haft sin storhetstid under 1920- och 30-talen. Tillåt mig att tvivla. Det är så fräckt mot konstnärens eftermäle – han fortsatte ju att måla i över 40 år! – att det måste bli fel.

Wihlborg var en flitig konstnär, som efterlämnade mängder med målningar av skiftande kvalitet. Det räcker med att googla på nätet för att upptäcka att han också senare kunde åstadkomma bra konst. Åtminstone en museisal av tre kunde – ja, borde – väl ha ägnats åt ett urval av Gerhard Wihlborgs konst från 1935 till -82?

På våningen ovanför får Michael Johanssons pusselkuber finna sig i att vara en kompletterande andrautställning. Det är gott så. Risken fanns att hans objekt – installationer eller skulpturer? – skulle krocka med och slås ut av målarmästaren Wihlborg.

Tvärtom uppstår ett samspråk i tid och rum.

Michael Johansson: ”Monochrome anachron”.

Det beror dels på att Michael Johansson – liksom Wihlborg samlade på allmogemöbler – bygger sina kuber med skåp, hyllor, böcker, glasföremål, väskor med mera från loppisar och vindsröjningar. Johansson – liksom Wihlborg – binder tiden och öppnar betraktarens sinnen för de människor som levt med dessa prylar.

Den här gången, när kuberna domineras av brunbeiga färger, finns också en liknande dov ton som i Wihlborgs måleri. Fast mest fantasieggande är ändå utställningens enda platsspecifika verk. Det skiljer ut sig.

Michael Johansson botaniserade bland prylar på Ystads konstmuseum och byggde en lagerhylla som täcker en av utställningsväggarna. Grejerna kunde komma från vilket kontor som helst. Man får titta noga för att märka att det här kontoret sysslar med att göra konstutställningar.

(Kvällsposten 2011)

Svenskt och danskt på Ystads konstmuseum

Painterly Delight
Sju svenska och sju danska unga konstnärer
Ystads konstmuseum t o m 8/5

EvaMarie Lindahl och Ditte Ejlerskov, svensk och dansk initiativtagare till utställningen på Ystads konstmuseum, har gillrat en fälla. Men nej, den ska jag inte gå i!

Viktor Rosdahl. Babylon by Boat. Olja och meto på plexiglas. Foto: Bengt Eriksson.

Deras utgångspunkt är något konstruerad. De menar att skillnaden mellan svensk och dansk måleritradition har förmedlats via ländernas konstskolor så att det än idag finns en nationell skillnad mellan unga svenska respektive danska konstnärer.

I Sverige målas det mer figurativt á la Dick Bengtsson och i Danmark mer abstrakt á la Cobragruppen, för att generalisera något.

Men har inte Lindahl och Ejlerskov kollat mer noga på den utställning de sammanställt? Så många – olika – sorters måleri! Om jag inte läst mig till det så hade jag aldrig kunnat placera konstnärerna på rätt sida om Öresund.

EvaMarie Lindahl och Ditte Ejlerskov finns själva bland de fjorton medverkande, sju konstnärer från vartdera land. De dementerar sina ord när de målar.

Elizabeth Thun. Donnybrook. Ojla och akryl på MDF.

Ejlerskov visar till exempel en oljemålning, högst realistisk och föreställande, av japaner i en biosalong. Lindahl har gjort blyertsstudier av taggtråd. Också det kan ses som realistiskt – kanske med ett budskap – men också som ett nonfigurativt mönster.

Så strunta i påtvingade jämförelser! Painterly Delight är en mer intressant utställning än så – ett slags verkstad där dagens och framtidens måleri utforskas. Nu har det blivit tillåtet igen – lite av trend – för unga konstnärer att ägna sig åt måleri. Men hur och vad ska man måla? Och kanske också: på vad?

Magali Cunico ställer frågan genom att hänga en tom ram på väggen. Men hon svarar väl inte när hon sen målar ett evigt oljemotiv: ett svanpar vid en damm? Viktor Rosdahl svarar genom att ställa en plexiglasmonolit – med marina fartygsmotiv – som en skulptur på golvet.

Mie Olise Kjærgaard. Floating Along the Riverside Bank. Akryl och olja på duk.

Både material och motiv skiftar.

Elizabet Thuns och Mie Olise Kjærgaards stora akryl- och oljemålningar på MDF och duk hänger sida vid sida och kompletterar varann (fast be mig inte förklara hur). Det finns en otäck lockelse i Thuns färgrika porträtt av gamla sprayflaskor och färgburkar, medan Kjærgaards mer diffusa motiv allt mer antar form av flygande holländare.

Patrick Nilsson använder papper, blyerts och akvarell för att visa förortens effekt på människor. Johan Furåker har målat Hockney-realistiska oljemotiv från Los Angeles. Ida Kvetny kan använda allt möjligt: akryl, sprayfärg och tusch, duk och gips. Stämmer det när jag anar influenser från orientaliska motiv och ornament?

Mattias Nordéus och Sören Hüttel drar måleriet till sin spets.

Mattias Nordéus (i förgrunden). The Dance of Death. Olja på träkonstruktion. Foto: Bengt Eriksson.

Nordéus målar – men först skulpterar han.

Döden och livet – eller det definitiva kontra människans flirt med döden – sitter öga mot öga. De kunde varit motiv på en målning men nu är de oljemålade träkonstruktioner.

Hüttel verkar sätta likhetstecken mellan måleri och färg. Han målar inte alls, om inte den runda tavlan längst bak i regnbågsfärger ska vara en målning.

Hüttel har gjort en installation (bland annat en diskoboll, konstgjorda blommor på ett bord, en metallkonstruktion och en röd matta) med utgångspunkt från regnbågsfärgerna.

Sören Hüttel. ”Observationer af den fælleseuropæiske tradition i et åbenbart hjemligt milieu”. Installation. Foto: Bengt Eriksson.

(Kvällsposten 2011)

Årets vårsalong genom sydsvenska glasögon

Vårsalongen
Liljevalchs, Stockholm
t o m 27 mars

Överväldigande! Dels för att Vårsalongen som vanligt innehåller ett överflöd av verk. Dels för att juryn, där bland andra Thomas Millroth ingick, uppenbarligen gjort ett bra urval. Vilket i sin tur möjliggjorts av att Liljevalchs konsthall lyckats höja Vårsalongens anseende. Nu skickar både mer och mindre etablerade konstnärer in bidrag till den årliga salongen.

Riitta Vainionpää:  ”Då och nu”, broderi.

Bilder och åter bilder, så kan 2011 års salong sammanfattas. Främst målningar men även fotografier och inte minst broderier, som jag anar är på väg att långsamt bli en ny trend. Bildernas innehåll kan sammanfattas med några ord: samhälle och politik. Nej, engagemanget försvann aldrig helt ur den svenska konsten men nu verkar det nästan som om det politiska engagemanget från 1960- och 70-talen skulle vara tillbaka.

Ett i flera betydelser direkt exempel är den bild – eller bildsvit – som hamnar i blickfånget så fort jag stiger in på Liljevalchs: Riitta Vainionpääs broderade, istället för tecknade, serie i jätteformat, ”Då och nu”, kunde till både ord och bilder ha publicerats i tidskriften Puss på 60-talet.

Lillemor Lindbom: ”Den gudomliga ironien”, virkning.

Men nu är det Persson, Reinfeldt och Sahlin som syns bland textrutor á la protestplakat: ”Göran (S) svek”, ”Varför sparka på de som redan ligger ner?”, ”Alliansens politik fungerar inte”. ”Återställ sjukförsäkringen” och så vidare.

Inte gör det saken sämre – eller bättre – att Vainionpää skildrar sina egna, personliga erfarenheter av att vara sjuk och utsättas för sjukförsäkringssystemet.

Broderi – och annat handarbete – återkommer i flera former. Lillemor Lindbom (från Kristianstad förresten) har gjort ett par virkade vepor med titlarna ”Den gudomliga geometrien” och ”Den gudomliga ironien”.

Karin Gustavsson: ”Röda skor”, också virkat.

Medan Karin Gustavsson virkat ett par stora högklackade ”Röda skor” som står och vinglar vid en vägg. Frida Berntsson föredrog att sticka namnlösa korvar som hänger i en charkuterirad på väggen. Framför ligger, nästan poserar, en hot dog i maxiformat, också den stickad.

Gustavssons och Berntssons verk kan väl vara ett slags skulpturer.

Bland överflödet av bilder finns också flera mer skulpturala verk. Om ”Påvens begravning” av Peder Gowenius ska kallas installation, skulptur eller målning är en smaksak.

Peder Gownius: ”Påvens begravning”, installation med målningar.

I vilket fall: ett stort och starkt konstverk, som Gowenius lär ha arbetat med i tjugo år, om katolicismen på ont men också gott. I fonden: en målning av en stor kyrka. Längst fram: ett kors och ett bönebord. Vid sidorna: mindre målningar av fattiga människor och kardinaler med nakna rumpor.

Jag blir småförtjust också i Måns Halldorfs skulptur av täljsten, ”Bara senap tack!”, som även den föreställer en korv fast med bröd och senap och i liten, nära nog naturlig storlek.

Måns Hallldorf:  ”Bara senap tack!”, täljsten.

När jag betraktar den halldorfska varmkorven så kommer en guidad konsttur förbi. Guiden säger: ”Inte all konst har en djupare betydelse. Den här konstnären ville bara göra en korv.”

Men hur kan guiden vara säker på det? Nästan som att påstå att Josefin Sjöström gjort sin levande skulptur eller installation, ”Côtes Échine”, betående av lite köttslamsor som rör sig med hjälp av magneter innanför en plexihuv, för att hon… tycker om att äta kött.

Konstmodeskaperskan Maxjenny Forslund från Simrishamn visar två ponchos, ”Prontone” och ”Kaleidoscope”, bägge tillverkade av återvunnen petflaskfiber med färggrant tryck på.

Maxjenny Forslund: ”Prontone” / ”Kaleidoscope”, ponchos i petfalskfiber.

Ja, nu har jag nämnt två skånska orter. Ni får väl beskylla mig för lokalpatriotism men det hjälps inte: jag går runt och kollar hur många skånska konstnärer som är representerade på Vårsalongen. De är många! Utan att räkna tror jag att Skåne står för det största antalet konstnärer (näst Stockholmstrakten).

Här finns exempel på olika sorters ”skånsk” fotografi.

Maja Qwarnström: ”Frieri på Österlen”, fotografi med ljudloop.

Maria Arnell visar foton på fyra äldre ”Bikini Sisters” och Lars Kårholm har iscensatt tre ”Kommentarer till monarkin”, bland annat två homosexuella kungar (istället för kung och drottning). Maja Qwarnström (de tre nämnda hör hemma i Malmö) porträtterar ett framtida ”Frieri på Österlen”. På ett svartvitt foto syns en kvinna och en man i skyddsmasker (mot föroreningar).

Anett Reimer (Osby) fotograferar lika realistiskt som fantasieggande märkligt. Fotot ”The Unhomely Stage” visar en kvinna som ligger på golvet, inrullad i en matta; på väggen hänger ett hjorthuvud.

Jenny Rova: ”Blondes have more fun”, vykort.

För det prisbilligaste konstverket, om man vill köpa med sig något hem, står Jenny Rova (Tomelilla). Hon har tagit ett porträtt av sig själv i bikini, fram under trosorna växer en tjock luden päls av ljust hår. Titel: ”Blondes Have More Fun”. Fotot kan köpas som vykort i Liljevalchs-shoppen.

Bland alla målningar – många är imponerande proffsigt målade, både noga hantverk och konstnärliga bilder – fastnar jag för Nils Wåhlins stora oljemålning, ”Inne blir ute”, där Stureplan i Stockholm övergivits av människor och intagits av naturen.

Niklas Asker: ”Gulliver resting”, olja på duk.

Också Niklas Asker (känd som serietecknare från Malmö) har gjort ett par stora oljemålningar som både är superrealistiska och föreställande surrealistiska: ”Boys” (ett par pojkar, ihopbundna med en röd tråd, bland molnen på himlen) och ”Gulliver Resting” (där Gulliver blir en del av Skånes natur).

Flera målare – ett par exempel är Carina Linné med sin naivistiska svit ”Nostalgi: Resväskan – Dansbandet – Lillhärdal” och Hans Lindström som bland annat återmålat en Brillolåda (och därmed Andy Warhol) med titeln ”Berömd i mer än 15 minuter” – står nära tecknade serier och populärkultur.

Solveig Norrman: ”Till Wien!”, olja på duk.

Solveig Norrmans närmast socialrealistiska målning ”20-tal: Till Wien!” är en gruppbild på unga socialdemokrater som 1922 åkte lövad lastbil till Ystad och vidare till den första Socialistiska UngdomsInternationalen i Wien.

Siv Appelqvist: ”Inordning”, tuschteckning.

Fast de målningar – egentligen tuschteckningar, både svartvita och i färg – jag verkligen häpnar inför har gjorts av Siv Appelqvist (född 1925, bosatt i Lund). Observera födelseår och hemort! Har ni hört talas om henne? På nätet kan man läsa att hon varit mottagningssköterska på barn- och ungdomspsykiatrin i Kristianstad. Först de senaste åren, efter att maken blivit sjuk och dött, har hon börjat arbeta med konst på allvar.

Ser att Mårten Castenfors, chef på Liljevalchs, beskrivit henne som en ”geometrisk gammelmodernist”.

Lars Kårholm: ”Kommentar till monarkin”, foto.

Det stämmer bra: något lite gammeldags över bilderna, som om de var från tidigt 1900-tal. Men ändå inte, för de är också så direkta, de känns så tidsaktuella. Nej, jag vet inte vad – exakt – det är som tilltalar mig i Appelqvists tecken, cirklar och kvadrater. Men det gör de: hennes tuschteckningar talar både högt och nära mig.

På väg ut från Liljevalchs tänker jag: när Vårsalongen i Stockholm nu har blivit en sådan succé både vad gäller publik och kvalitet, då skulle det väl kunna vara dags för en stor årlig konstnärlig salong också i Skåne.

Anett Reimer: ”The unhomely stage”, foto.

Ja, det är Ystad och vårt konstmuseum jag tänker på. Inte nästa år, det är nog för tidigt, men en Sommarsalong 2013. Kunde inte det vara nåt. Vad säger du, Yrr?

En konstsalong på Ystads konstmuseum (alla våningar och utställningsrum) skulle förstås få en ännu mer sydsvensk profil men kunde också locka konstnärer från Danmark, Baltikum, Polen och Tyskland. Så att Sommarsalongen i Ystad inte alls konkurrerar med Vårsalongen i Stockholm – utan kompletterar…

(Ystads Allehanda 2010)

Danska poliser och potatismos

Polis, polis, potatismos
Utställning om ett brott
Elite Hotel Savoy m fl platser i Malmö

Inte så lätt att fånga in den här utställningen och det är inte heller lätt att ta till sig den i sin helhet. Det krävs stort intresse och gott om tid. Om man inte, som journalist, kunde gå på presskonferensen och ställa näsvisa frågor, så gäller det att lusläsa utställningskatalogen. Varje rad!

Katalogen till ”Polis, polis, potatismos – Utställning om ett brott” är knappast pedagogisk. Å andra sidan – och det ska betonas – är det också en utställning som ger mycket, när man väl tagit sig in i den. Många konstnärliga uttryck (måleri, skulptur, foto, video, installation, performance) och dessutom guidas besökaren till olika platser i Malmö.

Oljemålning av Vibeke Slyngstad.

”Utställning om ett brott” syftar förstås på ”roman om ett brott”, alltså Maj Sjöwalls & Per Wahlöös karaktäristik av polisromanen/deckaren Polis, polis, potatismos! (1970) och hela den tio titlar långa samhällskildrande brottsromanserien från åren 1965-75.

Även om de femton konstnärerna, både från Sverige och andra länder, fick i uppdrag att skapa nya verk med utgångspunkt från romanen så utgår få av dem från själva mordet. De flesta fördjupar och diskuterar allt det andra, som deckare också – och kanske mest – handlar om.

Stol från gamla Savoy, målad med Beckers oljefärger av Leif Eriksson.

Så logiskt att utställningen finns på Elite Hotel Savoy i Malmö. Nja, visst satt direktör Viktor Palmgren och åt på Savoys restaurang när han blev skjuten. Men det är inte nuvarande Café le fil du Rasoir som blivit utställningslokal utan konferensrummen – dessa pampiga och påträngande rum, vars väggmålningar konkurrerar med utställningen.

Som Vibeke Slyngstads lågmälda målningar – likt scener ur en svit – av t ex Savoys menyskylt och en skjuten mans fötter och ben. Det dröjde innan jag såg dem på allvar. Även Patrik Aarnivaaras spetsiga, färgskiftande plexiglasskulptur är fascinerande och tankeeggande. Men jag undrar om inte rummet begränsar snarare än synliggör skulpturen?

Leif Erikssons stol från gamla Savoy, ommålad med Beckers oljefärger, ska förstås stå just här. Alla hans A4-sidor med samtliga ord i första kapitlet ur ”Polis, polis, potatismos!” skulle däremot fungera lika bra var de än ställs ut. Att ”bara” några sorterade ord (i bokstavs- och nummerordning) kan lyfta fram så mycket annat och nytt ur ett bokverk.

Bäst fungerar Gerhard Nordströms stora 70-talsmålning med liken från Song My placerade i Skånes sköna natur. Han utgick från formaten på liknande väggmålningar som de på Savoy och nu kan hans målning mäta sig med dem. Konstens motiv och funktion konkurrerar – ja, duellerar – och ifrågasätter varann.

Videon ”Även änkor måste ju vara nakna ibland” (citat ur boken ”Polis, polis, potatismos!”) av och med Elin Lundgren.

Fast mest intressant i utställningen på Savoy är ett par av videoverken. Saskia Holmkvist har gjort en film (50 minuter) där hon med hjälp av en kvinnlig Beck-filmpolis och ett par riktiga poliser arrangerat en förhörssituation. Verklighet och fiktion påverkar varann tills de byter plats.

Mer lyckad ändå är Elin Lundgrens film (23 min). Hon lät filma sig själv när hon gick omkring i Café Rasoir och intog alla tänkarposer som filmkommissarier brukar inta, från Sjöwall/Wahlöö-filmerna och framåt. Så exakt avkänt och genialt utfört. Hon tömmer… säg, den senaste Winter-filmen på all betydelse och mening. Hennes film visas i rum nr 109 med rester efter en övernattande kommissarie (typ en liten whiskyflaska).

Skådespelaren Ingvar Andersson som både sig själv och inspektör Månsson.

Martin Karlsson gjorde en film (15 min) med skådespelaren Ingvar Andersson, omväxlande som sig själv och kriminalinspektör Månsson i kriminalfilmen efter Sjöwall/Wahlöös roman. Åsa Maria Bengtsson filmade Maj Sjöwall i samtal med Arne Dahl/Jan Arnald och Per Engström (45 min).

Räkna minuter! Det krävs en heldag på Savoy. Sen ska man också, inte minst mentalt, orka promenera iväg till den andra fasta – men mindre – utställningen i polishuset vid Davidhallstorg för att bl a se Annika von Hausswolffs skulpturer.

Dessutom har delar av utställningen spritts ut till olika platser och romanmiljöer i Malmö. Men de flesta av dessa konstnärliga uttryck ska man nog inte söka sig till utan de bör helst upplevas plötsligt och oväntat.

Patrik Aarnivaaras ockupantflagga på ett övergivet hus vid Limhams skjutfält.

Som när Ann Lislegaards pistolskott varje kväll hörs utanför Savoy. Eller när man i en telefonkiosk vid Kirsebergs torg – där mördaren Bertil Svensson bodde – får syn på en nyskriven deckarhistoria av Keren Cytter. På ett öde hus vid Limhamns skjutfält hänger en ockupationsflagga och på en husvägg vid Möllevångstorget finns en skylt för VP-koncernen (båda Patrik Aarnivaara). Den unge polisen Skackes cykel ska stå någonstans på Kärleksgatan (Jakob Kolding).

Elisabet Apelmos & Marit Lindbergs gemensamt iscensatta performance (samma tider varje dag på Stortorget, Kirsebergs torg, Davidshallstorg, Möllevångstorget och Limhamns skjutfält) kan man förstås söka sig till. Men upplevelsen måste bli något helt annat om en polisbil plötsligt stannar till: polisen går ur bilen, startar CD-spelaren och börjar dansa. Lyssna på musiken! Vilka kompositörer/artister? Män eller kvinnor?

Elisabet Apelmos & Marit Lindbergs gemensamt iscensatta performance ”Vi är svenska poliser, vi är snälla”. Här utfört framför Malmös gamla polishus vid Davihallshallstorg.

Allt detta – och mer ändå, som inte fick plats i min text – sker under en enda julivecka. Det beror på att utställningen skulle ha samma tidslängd som det tog för kommissarie Martin Beck att lösa mordgåtan. Men hur ska jag hinna med allt? ”Cykla!”, svarar Jacob Fabricius, chef för Malmö konsthall. ”Det gjorde mördaren.” Fast Fabricius tillägger – också – att det finns planer på en samlingsutställning.

(Kvällsposten 2010)

PS. Om du missade den alltför korta ”Polis, polis, potatismos”-utställningen i Malmö i somras så bör du – om du har möjlighet – åka till Köpenhamn där en dansk version av samma utställning nu visas som en del av konstarrangemanget Kopenhagen Contemporary Art Weekend.

Det blir ett likadant jäkla springande & rusande runt i Köpenhamn: också den danska potatismos-utställningen visas på en rad olika ställen och både i Köpenhamn och Dragör dessutom! Utställningsperioden är faktiskt ännu kortare, den förlängda helgen den 2-5 september.