Etikettarkiv: Influenser

I musikbokhyllan: vägvisare till fado

Ulf Bergqvist
Fado
En vägvisare till musiken och musikerna
(GML Förlag)

Ulf Bergqvist FadoJag kan inte tänka mig att någon i Sverige vet mer om portugisisk fado än Ulf Bergqvist. I tidskriften Lira fortsätter han envetet att recensera nya fadoskivor. (Sen kan det vara ett lite helsike att få tag på vissa rekommenderade album – men det är en annan sak.)

Nu har Bergqvist också gett ut en grundläggande bok om portugisisk fadosång och musik, från traditionen in i nutiden. ”En vägvisare till musiken och musikerna”, som titeln så exakt lyder.

Kunnigt och intressant. Och trots all faktakunskap: inte det minsta svårläst.

Samt – det är ju viktigast – lyssningslockande. Alltså en perfekt bok för den svenska publik som upptäckt Portugals fadotradition genom nya sångerskor som Cristina Branco och Mariza.

Just kapitlet ”Den nya fadon” – där Bergqvist påpekar att den inte är så ny – är extra intressant för mig, som tycker om när traditioner lever vidare genom nya generationer, tankar, liv, åsikter och influenser.

Också spännande – och kanske förvånande – att hälften av de åtta ”Röster om fadon idag” som intervjuas – Ricardo Ribeiro, Pedro Moutinho, Marco Rodrigues och Rodrigo Costa Felix – alltså är män.

I Sverige har flera av de nya, yngre fadosångerskorna blivit kända och hörda. Men hur många av oss har hört en enda av ovannämnda fadosångare?

Som sagt: lyssningslockande och alla fyra finns på Spotify, upptäckte jag precis…

(Hifi & Musik 2013)

Annonser

”Min” jazzfestival i Ystad (5): Bengt Hallberg / Jan Lundgren

Bengt Hallberg / Jan Lundgren
Ystads teater

Mästaren och eleven.

Bengt Hallberg spelar med hela sig, musiken strömmar genom kroppen och livet, ut ur och in i. Han är musiken han spelar. Jan Lundgren spelar bra – ja, virtuost – men tills vidare är han blott en musiker.

Hallbergs jazzpianotoner innefattar många genrer. Också Lundgren spelar olika sorters jazzpiano men han sträcker ut fingrarna och hämtar in genrer och influenser.

Fast när detta är sagt måste också sägas att de bjuder på förstklassigt dubbelpianospel.

De kommer in på scen, sätter sig ”back to back” vid varsin flygel.

Lundgren inleder lyriskt innan Hallberg fortsätter och allt jag skrev inledningsvis bekräftas. Den ena spelar bra; den andre – eller förste – spelar så lysande att lamporna tänds i salongen och stjärnorna på himlen.

Bengt Hallberg och Jan Lundgren har också gjort albumet ”Back to Back” (Volenza) med dubbelpiano.

Bengt Hallberg behöver knappt snudda vid tangenterna förrän tonerna – nej, livet – börjar drilla. Hans liv, våra liv, allas.

Men, som sagt, visst fungerar de också tillsammans.

Särskilt i vissa små, små lyckligt samspelade ögonblick, som Lundgrens ”The Longest Night” med typiskt spröda, lite ödsliga. Den är fin.

Lundgren spelar melodin och lägger till en rytm. Hallberg kompletterar inte med så mycket men spelar så exakt och precist utvalda toner att det ändå blir mycket och mer ändå.

De spelar var för sig också och för att fortsätta vara fräck så föredrar jag ändå när Hallberg ensam med egna händer får ”I sommarens soliga dagar” att bli en struttigt lekfull hågkomst av en barndomssommar som var men aldrig återkommer eller när ”jazzgubben” tolkar Karl Gerhards ”Jazzgossen” som det lyckliga minnet av att jazzen kom till Sverige.

”Inte lätt att följa upp det här”, säger Jan Lundgren, ”but I’ll try”.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=olCD3v8fpbk%5D

Videotrailer för albumet ”Back to Back”.

Nu blir det pianomusik. Bra och skickligt jazzpiano, lyriskt med blåa toner under, men… blott musik. Om (inte femtio som jag i hastigheten skrev i recensionen till Ystads Allehanda men tjugofem, trettio, fyrtio) år kan Lundgren ha lika känsliga pianofingrar, eller nästan.

Men nu är de: Mästaren och lärjungen.

Den allt och alla omfattande magin från Bengt Hallbergs soloframträdande i fjol infann sig tyvärr inte i går kväll på Ystads teater.

Fast mycket bra är också ett bra betyg. Å andra sidan stod ju festivalens ”guest of honour”, Quincy Jones, upp i logen och applåderade, så vem är jag att ifrågasätta det.

(Något kortare recension i Ystads Allehanda 2012)

Gungande på musikens hav

David Toop
Ocean Of Sound
Aether Talk, Ambient Sound and Imaginary Worlds
(Serpent’s Tail)

Låt mej börja från slutet: med den häpnadsväckande diskografin.

Albert Ayler, Beach Boys, David Bowie, Peter Brötzmann, John Cage, Don Cherry, Claude Debussy, Brian Eno, Jimi Hendrix, The Jesus And Mary Chain, Kraftwerk, Detty Kurnia, Pandit Pran Nath, The Orb, Pink Floyd, Public Enemy, Lee Perry, Terry Riley, Ronettes, Arnold Schönberg, Frank Sinatra, Edgar Varèse, Velvet Underground, Yoko Ono, Neil Young och Frank Zappa är några – bara några! – av alla de kompositörer/musiker/sångare/musikgrupper som snurrat på/i David Toops skiv- och CD-spelare.

Toop måste vara släkt med mej: min musikaliske tvillingsjäl. Han, liksom jag, har öron stora som elefanters. Med våra jättelika öron dyker vi huvudstupa i ett hav av toner, rytmer, ljud. Kallsup på kallsup och lock för öronen – men aldrig får vi nog!

Boken ”Ocean Of Sound” kan beskrivas som den engelske musikern och musikkritikern David Toops självbiografi – eller kanske ”istället för memoarer”. Han minns, refererar och analyserar cirka tjugofem år av sitt liv – åren då han simmat omkring i musikens hav.

Med hjälp av citat från artiklar, böcker och egna samtal med bl a Brian Wilson, Kate Bush, Sun Ra, Future Sound of London, Don Cherry, Daniel Lanois och Jon Hassell omdefinerar Toop en rad musikaliska begrepp – inte minst det allt mer förlegade begreppet seriös musik.

”Ocean Of Sound” handlar om seriös musik, men Toop drar inte gränsen mellan – å ena sidan – populärmusik och – å andra sidan – den musik som brukar omnämnas som seriös: klassisk musik/konstmusik. Istället (be)visar han att populärmusik – t ex jazz, rock och hip hop – kan vara lika seriös som västerländsk klassisk musik. Även inom den populärmusikaliska musikgenren finns det musik som skapas av kunniga, seriösa och högst medvetna kompositörer och musiker – av konstnärer.

David Toop spränger sönder alla de fack i vilka vi musikskribenter så gärna stoppar – ja, stänger – in ”olika” musikformer. Klassisk musik i en låda, jazz i en annan, rock i en tredje… För mej, som instämmer med Toop, även om också jag syndat ibland, förlåt mej, är det fantastiskt att t ex läsa vilken STOR betydelse en liten poplåt som ”Be My Baby” med The Ronettes haft för skaparen av ”ambient music”, Brian Eno.

På sida efter sida, med exempel efter exempel, visar Toop att musikhistoria skapas genom återanvändning: influenser och ”stölder”. Just där, i mötet mellan de olika musikformerna, i utrymmet mellan facken, kan man höra både den mest intressanta och mest värdebeständiga musiken.

Liksom i förbigående daterar David Toop också den musik som på 90-talet brukar kallas världsmusik: mötet mellan musik från olika världsdelar. I alla fall kanske kan världsmusiken ha fötts när Debussy i Paris 1889 fick höra musik från Japan, Kambodja, Vietnam och Java.

Sist bör jag väl också nämna att ”Ocean Of Sound” inte är en helt lättläst musikbok.

Toops sätt att skriva om musik har påverkats av musiken han lyssnar på. Hans musikjournalistik är ett kollage av intryck och tankar. Orden blir toner, rytmer och ljud.  ”Ocean Of Sound” är en inspirerande guide att ta fram och bläddra i, läsa en sida här, en tanke där, för den som själv låter sej översköljas av musikens vågor. Men boken bör inte sträckläsas.

(Kvällsposten 1997)

PS. Som ljudande illustrationer till boken har David Toop även sammanställt ett par samlings-CD med instrumentalmusik respektive sång (bägge Virgin). På grund av licensproblem är skivorna utanför England endast tillgängliga på import och dessutom ganska svåråtkomliga.

Toop är också kompositör/musiker. ”Screen Ceremonies” (Wire Editions/import) heter hans senaste CD med egen musik.

Ester Almqvist, nyfiken och viljestark

Ester Almqvist
Jag längtar så att jag kan sprängas
Regionmuseet Kristianstad t o m 26/2

I vilken ordning hänger bilderna? Och varför? Visst ska man följa väggen och gå runt hela utställningen och titta? Nej, det skulle man inte utan man ska först gå runt i en avdelning, från ingången till ingången, och sen fortsätta med nästa avdelning…

Jag står vid den allra starkaste bilden: en fartfylld, modernistisk oljemålning från omkring 1930 av biografen Regina i Lund (kväll och mörkt, förväntansfulla människor vid bion, biltrafik på gatan och så detta framtidsbejakande ljus som uppstår ur biografen).

Jag vänder sen blicken mot höger och blir förvirrad. Där hänger en svit oljemålningar i en annan, äldre stil från början av 1900-talet: smått sorgsna, dova och detaljrika heminteriörer, familjeporträtt och närstudier av mamman.

”Hängbjörken”, 1900, olja på duk. Per Ekströmmuseet.

Värst är att hängningen också får Ester Almqvist att framstå som en förvirrad konstnär. I verkligheten måste hon ha varit raka motsatsen: nyfiken och viljestark.

Varför har bilderna varken hängts i tidsordning eller med hänsyn till motiv, stil och teknik?

En anledning kan vara att man velat visa att hon förändrades så mycket att hon krockar med sig själv. En annan – om man, som jag, ser hennes konst på det sättet – kunde vara att man vill påpeka att oavsett hur och vad hon målade så förenas samtliga bilder av något personligt: denna vilja att gå vidare och prova nya uttryckssätt.

Ester Almqvist (1869-1934) föddes med puckelrygg och slapp därför att bli ”familjeflicka”, ta hand om hem och familj. Pappan, kyrkoherde, dog när Ester var 9 år. Mamman, som alltså blev änka, hjälpte sin handikappade dotter så hon kunde studera till konstnär.

”Sågverket i decembersol”, 1914, olja på duk. Malmö konstmuseum.

Carl Larsson, nationalromantik, valörmåleri, van Gogh, modernism… Många etiketter och influenser har klistrats på henne. Det är onödigt. Något annat är viktigare. Titta på vilken som helst av hennes bilder, i vilken stil som helst: så skickligt utfört.

Till exempel oljemålningen ”Hängbjörken” (från 1900): minutiöst noga målat och samtidigt ett självporträtt av konstnärens okuvliga vilja.

Eller de mer antydda sågverksmotiven (1914-16), också i olja men målade med en annan teknik, nästan som färgkritor, och med både mörkare och ljusare färgskala. Och titta på hamnmålningarna från bland annat Göteborg: betrakta ”Motorbåten lägger ut” (1931), se människorna i båten…

”Vid en brygga”, akvarell. Nationalmuseum. 

Var och en har sin kroppshållning och sin personlighet, sitt eget värde. Handikappet måste ha fått konstnären att iaktta också andra människors kroppar och rörelser.

Här finns dessutom akvareller, någon blyerts-, kol- och bläckteckning, pastell och gravyr. Missa inte heller den lilla udda bilden vid in- och utgången: en svartvit torrnålsgravyr (troligen sent 1800-tal) av torghandeln i Kalmar. Lika petnoga gjord, trots att Ester Almqvist väl inte arbetade så mycket med torrnål.

(Kvällsposten 2011)