Olssons galleri: Robin Williamson

Robin Williamson (tidigare i The Incredible String Band) i Kulturens trädgård i Lund på 80-talet. Foto: Birgitta Olsson.

I CD-spelaren: Incredible RAA Band

Musikgruppen RAA
The Incredible RAA Band
(Gason/Naxos)

Bör väl ha varit Stellan Sagvik, fanatisk fan till Incredible String Band, som sett till att varje album med Musikgruppen RAA innehållit någon låt från nämnda skotska duo/grupp.

Men en låt är en sak = omväxlande och kul. Ett helt album med svenska, alltså översatta, ISB-låtar blir något annat och mer.

Hur ska jag ställa mig? Vad ska jag tycka?

Fast missförstå nu inte följande. ”The Incredible RAA Band” är ännu ett bra album med en grupp skickliga världsmusiker som sjunger och spelar ett stort antal instrument (som gitarrer, dragspel, flöjter, saz, klarinett, keltisk lyra, vattenglas och Meghanharpa).

Incredible String Band var ännu bättre och, inte minst, annorlunda. Också jag älskar låtar som ”My Cousin Caterpillar” (av Mike Heron) och ”First Girl I Loved” (Robin Williamson).

Och där uppstår problemet. Ja, jag vill det ska låta mer som det lät. Vart tog spontaniteten vägen, det ungdomliga, hoppiga och stirriga? Närheten mellan folk/världsmusik och rockattityd.

Nu har det blivit – minst – lika mycket RAA som ISB.

Musiken drar iväg åt det klassiska hållet, renässans och barock. Det låter jättebra – men så vuxet.

Nej, inget fel på det! Men det låter som om ungdomen glömts och lagts bort. Och det blir fel.

Jag tror jag gör så här: jag överlåter bedömandet till Basse Wickman, ett ännu större Incredible String Band-fan än både Sagvik och jag.

(Hifi & Musik 2010)

Veckans CD

Under våren har jag på LO-Tidningens kulturblogg varje vecka tipsat på en ny, aktuell CD inom vilka genrer som helst. Intressant, spännande och bra musik – det är enda kriteriet.

Efter sommarpausen återkommer jag nu med veckoliga skivtips under också under hösten på LO-kulturens blogg – med start i nästa vecka. Har du missat mina tidigare skivtips och vill lyssna ikapp så klicka på den här länken till ”Veckans cd”.

Några artister/grupper jag tagit upp hittills: Incredible String Band, Anna Kruse, Dundertåget, Françoise Hardy, Torkel Rasmusson, Victor Démé…

Vid varje skivtips finns dessutom en länk eller flera till Spotify och andra ställen där du kan provlyssna (och ibland titta).

I CD-spelaren: Folkmusikjubileum

Olika artister
Three Score & Ten – A Voice To The People
(Topic/Showtime)

Ett av världens äldsta oberoende skivbolag fyller 70. Det är det engelska folkmusikmärket Topic som jubilerar och gett ut en maffig bokbox med sju samlings-CD som berättar skivbolagets historia från starten med stenkakor 1939 fram till dagens CD-utgivningar.

Det måste ha varit Bert Jansch och Incredible String Band som från mitten av 60-talet fick mig att gräva djupare i Storbritanniens musiktradition och upptäcka skivmärket Topic med bl a Ewan MacColl, Peggy Seeger (inflyttad från USA), Shirley Collins, Frankie Armstrong och The Watersons.

Vilken fröjd att kunna höra Topics hela 70-åriga klingande historia på sju CD. De nämnda Topic-artisterna – och många flera – finns förstås med.

Albumen har olika teman. Den första CD:n innehåller ”treasures” ur katalogen, från 60- till 2000-talet. Här finns också amerikanska artister som Topic gav ut, bl a Jesse Fuller med en tidig ”San Francisco Bay Blues” (1959), fast mest inhemska namn. Den som inte hört måste höra Davy Graham spela gitarrklassikern ”Angie”.

Den andra CD:n, ”England Arise!”, innehåller engelsk sång och musik – som de olika men lika fantastiska sångerskorna Shirley Collins, ”All The Things Are Quite Silent”, Anne Briggs, ”Blackwater Side”, Frankie Armstrong, ”The Crafty Maid´s Policy”, och June Tabor, ”A Place Called England”.

Den tredje CD:n, ”Irland Boys, Hurrah”, ägnas Irland och den fjärde, ”Scotia The Brave”. åt Skottland. Den irländske författaren Dominic Behan sjunger ”The Patriot Game ” (jo, det var härifrån som Dylan lånade – eller rakt av stal! – ”With God Out Our Side”) och Dick Gaughan, ”Erin Go Bragh”, är en upptäcktsvärd sångare/sångpoet från Skottland.

Den femte CD:n, ”The Singer And The Song”, innehåller det som intresserat mig mest på Topic. Mer och mindre traditionella sångare, som oftast också är gitarrister, utvecklar den brittiska traditionen genom att nytolka gamla låtar eller dikta nya. T ex John Tams, ”Unity (Raise Your Banners High)”, Martin Carthy, ”The Dominion Of The Sword”, Eliza Carthy, ”Two Tears”, Martin Simpson, ”Never Any Good”, Dick Gaughan, ”Both Sides Of The Tweed”, och Vin Garbutt, ”The Land Of The Three Rivers”, är utomordentliga exempel.

Den sjätte CD:n, ”The People´s Flag”, visar Topics mest politiska sida. Här finns två tidiga inspelningar med Ewan MacColl, ”Dirty Old Town” (1952) och en tolkning av countrylåten ”Sixteen Tons” (1956), samt ”Time To Ring Some Changes” med Richard Thompson, sång och gitarr.

På den sjunde CD:n avslutas och sammanfattas Topic-katalogen med fler ”treasures”.

(Hifi & Musik 2009)

Klezmer i Tel Aviv

Min första konsert bör ha varit 1956, då Tommy Steele spelade på biografen Anglais i Stockholm. Sen dess har jag varit på flera hundra, kanske några tusen konserter. De flesta kommer jag nog knappt ihåg men några – faktiskt ganska många – finns kvar som aldrig avslutade konserter. De pågår fortfarande, när som helst kan jag spela upp dem i huvet.

Från 60-talet och framåt: Beatles (Tennishallen, Stockholm), John Lee Hooker och Rolling Stones (Alexandra Palace, London), Hansson & Karlsson (Gyllene Cirkeln, Stockholm), Incredible String Band (Les Cousins, London), Joni Mitchell (rockfestival i Atlantic City), International Harvester (Ceders café, Stockholm), Skäggmanslaget (Delsbostämman), Super Mama Djombo (festlokal i Guinea-Bissau), Ruben Blades (Sheraton, New York), NRBQ (pub i Woodstock), Jali Nyama Suso (turisthotell i Gambia), Abdullah Ibrahim (Louisiana i Danmark), Victoria Williams (KB, Malmö), Eter / Sofia Karlsson (Korröfestivalen), Yoshiko Kishino (Blue Note, Tokyo), Tinariwen (Malmöfestivalen)…

Ja, det är mycket som fortsätter att spela i mitt huvud, märker jag. Ännu en konsert måste jag också nämna: Oy Division (på klubben Levontin 7 i Tel Aviv strax före chanukka och jul 2007).

För trots att jag går på färre konserter än i ungdomen så verkar jag hamna på ställen där det spelas musik som gör mej lika exalterad som, säg, Incredible String Band för 40 år sen! Det kan tyckas lite märkligt att jag upp i pensionsåldern får nya favoriter, men ännu märkligare är det att musiken aldrig stagnerar utan förnyar sej, ständigt och jämt. Alla sorters musik, som inte liknar något annat jag hört, gör mej fortfarande lika nyfiken. Som nu senast i Tel Aviv…

Världsmusikjournalisten Dubi Lenz försåg oss med en lista över aktuella konserter och namnet Oy Division stack i ögonen. Lenz berättade att nu hade unga israeliska musiker börjat spela klezmer. Tidigare generationer ansåg att klezmer inte hörde hemma i Israel utan var musik från och för den gamla världen. Oy Division, sa Lenz, spelar Israels häftigaste klezmermusik!

Strax satt vi i en taxi på väg nerför Allenbygatan, som börjar vid lyxhotellen på stranden och slutar neråt gamla busstationen. På tvärgatan Levontin nr 7 ligger klubben med samma namn. Ett övergivet småindustriområde och Levontin 7 skulle man inte upptäcka om man inte visste att klubben fanns. Spellokalen en trappa ner ser precis ut som popklubben Nettes potatiskällare i Gamla stan (där The Friends spelade på 60-talet).  

 

Oy Division live på Levontin 7 i Tel Aviv.                                                                      Foto: Dirhaim: http://photo.tinyways.com

Oy Division sätter genast igång med att riva och röja. Det låter som om de vill spela sig ner till musikens rötter under marken. En av musikerna – Eyal Talmudi, som spelar klarinett – känns igen från en annan grupp, Balkan Beat Box. De övriga, berättar Dubi Lenz, är hans bror Assaf Talmudi, som spelar dragspel och startade gruppen, Gershon Leizersohn, violin och sång, samt Avichai Tuchman, ståbas. Tom Cohen medverkar som gästmusiker på en allt mer frenetisk mandolin.

Eymal Talmudi är motorn, som driver och jagar på. Genom att bända klarinettonerna allt mer skalmejalika och nicka bestämt åt de övriga får han också dem att veva taglet ur fiolsträngarna, krama tangenterna ur dragspelet och dunka, slå på basen. De sjunger, ropar och gråter.

De spelar ett medley som inte tar slut utan börjar om igen och igen med låt efter låt, allt fortare och fortare! Publiken dansar en punkig långdans. Aldrig har jag hört klezmer spelas så snabbt, tufft och hårt, så primitivt. Liksom bortom och djupt in i traditionen, inte den musikaliska utan den mänskliga, ur vilken musiken en gång uppstod. Alla USA:s och Europas klezmergrupper blir kastrerade tamkatter i jämförelse.

Efter konserten berättar Assaf Talmudi att Oy Division försöker återskapa den allra tidigaste, ursprungliga formen av klezmermusik, då klezmer var nyfödd, en ännu inte riktigt färdig musikform.

Lyssna och titta på Oy Division: www.myspace.com/oydivision

(Publicerat i Lira (2008)