Etikettarkiv: Hultvik

Hultvik, del 2

Jean Bolinder
Poliser i Hultvik
(Soleka förlag)

hultvik”Skälmroman” är Jean Bolinders egen karaktärisering av boken ”Poliser i Hultvik”. Men ordet måste vara felvalt. Skälm betyder ju skojare och kanalje. Ändå en ganska hygglig person men Bolinders poliser är mer onda än så.

Han fortsätter att skildra den lilla skånska staden vid Hanöbukten som presenterades i novellsamlingen ”Hultvik, Kristianstads län”. Det är småroligt skrivet, lite skälmaktigt, men ännu mer otäckt.

Småstaden Hultviks befolkning = hela mänskligheten, förmodar jag, delas in i onda och dumma. De som är snälla men dumma som unga blir behandlade så illa av de onda att också de snälla riskerar att bli onda som vuxna.

Crazy noir, så kan genren karaktäriseras.

Bolinder gräver sig allt djupare ner i de grumliga villkoren för mänskligt liv. Det är mörkt därnere, där han sitter och skriver, nästan svart. Då måste han ju skämta till det, för att orka skriva (och leva).

”Poliser i Hultvik” ska inte vara en deckare. Men huvudpersonerna är poliser. Här mördas, våldtas och begås diverse andra brott. Så ”skälmromanen” blir lika mycket en deckare som vissa av Bolinders kriminalromaner.

”De tre musketörerna var egentligen fyra” är undertiteln. Det syftar på poliserna: Andersson, Pettersson och Dumström – och den fjärde musketören, det outsagda ”jag”. Som nog innefattar alla jag; berättelsens grävande lokaljournalist, författaren Bolinder själv och läsarna.

Det är oss det beror på. Vi, som väl kan kallas dumma, måste protestera mot att onda människor bestämmer livets dagordning. Vi måste våga göra det, trots konsekvenserna.

I den skånska småstaden Hultvik finns en småfifflare från uppåt landet och ett kriminellt motorcykelgäng men de grövsta brotten, inklusive de ovannämnda, begås av poliser. Hultviks poliskår är mer kompis med buset än med stadens laglydiga invånare.

Nej, ingen vidare positiv syn på polismakten som Bolinder förmedlar. Redan i inledningen blir ”en djävla neger” som kommer körande i en Saab på Linderödsåsen förföljd och trakasserad av två poliser, en manlig och en kvinnlig. Bara början!

Det är – som alltid i Bolinders berättelser – synd om människorna eller snarare mänskligheten.

(Kvällsposten 2009)

Den skånska staden Hultvik

Jean Bolinder
Hultvik, Kristianstads län
(Olaisen)

Bolinderomslag 1Med inspiration från novellsamlingen ”Winesburg, Ohio” av amerikanen Sherwood Anderson har Jean Bolinder skrivit noveller om människor och händelser i den likaså fiktiva skånska småstaden Hultvik, någonstans i Kristianstads län.

I Bolinders lilla stad finns samma sorts människor som i andra städer, större som mindre: skolläraren, eleven, kantorn, uteliggaren, invandraren, söndagsskolläraren, författaren och konstnären förstås, egenföretagaren, journalisten med flera Hultviksbor, äldre och yngre, större och mindre, kvinnor och män, hetero och homo.

Ingen – eller få – är som de låtsas vara. Inte varje människa – men de flesta – gömmer en annan, hemlig och privat identitet.

Roligt, fyndigt, drastiskt, grovt och plumpt, ibland också mörkt och ganska cyniskt. Bolinder har en hatkärlek – än det ena och än det andra, sällan bäggedera samtidigt – till människan. Hatet gränsar till ett evigt, outslitligt hopp om mänskligheten. Ja, varför skulle han annars återkomma till detta och dessa, till dessa människor i bok efter bok?

Han skriver alltså som han brukar. Vissa läsare retar och förfasar sig nog när han blir som grövst, framför allt när Bolinder serverar människans otämjda sexualitet på en boksida. Han provocerar för att han vill att människan ska se sig själv som hon faktiskt är.

Novellerna verkar skrivna i stunden, genast när idén kom. Vissa meningar hade mått bra av att putsas något. Å andra sidan rycks i alla fall jag med av Bolinders lika delar berättarglädje och ilska.

Jean Bolinders novellsamling om den mer eller mindre påhittade lilla staden Hultvik med dess mer eller mindre påhittade människor är – hela tiden – underhållande och – emellanåt – tänkvärd. I min favoritnovell, ”Dödens bleka minut”, förlikar sig Adolf Svensson med dödsrädslan, i sista minuten på Hultviks gula sandstrand med en matsäck bestående av stekta ägg, köttbullar, ett par smörgåsar, en öl och ett grönt äpple.

(Kvällsposten 2008)