Tag Archives: Hultsfredsfestivalen

Blondinerna gungade, hoppade och suktade

Konsert
****

Sven-Ingvars
Var & när: Kronovalls slott den 20/8

Inte som då utan som nu. När Sven-Erik Magnusson besökte Kronovalls slott längtade YA:s recensent efter det gamla Sven-Ingvars-soundet. Men han fick ge med sig: mycket bra också idag.

Bäst: Sven-Erik Magnusson har kvar sin speciella sångröst.

Synd: De nyare låtarna inte är lika bra som de tidiga.

Sven-Ingvars drar igång med några av de mest kända låtarna: ”Det var dans bort i vägen”, ”Te dans me Karlstatösera”, ”Fröken Fräken”, Säg inte nej, säg kanske”…

Inte som då – utan nu. Rättare sagt: det låter både nu och då. Tack vare Sven-Erik Magnussons typiska sång. På 60-talet sjöng han som en ung Buddy Holly från Värmland. Också 2016 sjunger han som en värmländsk Holly – men nu samsas ungdomens ljusa röst med åldrandets mörkare.

Sven-Erik Magnusson har vårdat sin egenart, sjunger lika personligt idag. Bandet känns däremot inte igen. Trots att det står Sven-Ingvars på affischen så är det inte Sven-Ingvars – utan Sven-Erik Magnusson – som i sommar rest på en kortturné för att fira ”60 år på scen”.

Han är den enda originalmedlem som är kvar sen starten 1956 och det tidiga 60-talet då Sven-Ingvars skapade sin egen blandning av rock, pop och dansband, svenskt och amerikanskt. Resultat: ett unikt sound.

Dagens ”Sven-Ingvars” bör hellre beskrivas som Sven-Erik Magnusson och hans orkester. Hårdare och tuffare, ännu rockigare. Det här bandet – med elgitarristen Staffan Ernestam och trummisen Klas Anderhell som pådrivande – kunde kompa Ulf Lundell eller Thåström.

Fast skickliga musiker (Thommy Gustafsson låter orgeltonerna flöda, Olle Nyberg klinkar rock´n´roll-piano, Stefan Delands elbas förankrar musiken och sonen Oscar Magnusson är en bra kompgitarrist som också sjunger duett med pappa) så låt efter låt försvinner Sven-Ingvars gamla sound ur mitt huvud.

Det nya rockljudet passar också bättre till de nya låtarna. Men då blir problemet att de låtar som tillkommit efter Sven-Ingvars återuppståndelse på Hultsfredsfestivalen 1991 inte är lika specifika. Den enda som verkligen passar för Sven-Erik Magnussons röst är väl ”Byns enda blondin” (av Niklas Strömstedt).

Men så tycker jag. Den stora publiken vid Kronovalls slott höll inte med. Särskilt inte klasarna av blondiner i 50-årsåldern och över som gungade, hoppade, suktade och mobilfilmade. De ville inte att Sven-Erik Magnusson skulle gå av scenen – någonsin.

Och jag kan hålla med. Fascinerande att han 1959 utnämndes till ”Värmlands rockkung”, alltså var samtida med Rock-Ragge och Little Gerhard, och ännu vid snart 74 års ålder kan rocka så mycket, bra och personligt med Elvisgitarren på magen.

(Ystads Allehanda 2016)

När Joe Strummar rockade mot dom rika

Hultsfred sent på natten eller tidigt på morron. Klockan är två, halv tre. Joe Strummer och hans nya band The Latino Rockabilly War har precis gått av Hultsfredsfestivalens stora scen.

Bra har det inte varit. Bra är ett ord som inte går att använda om Latino Rockabilly War. Men spännande har det varit, tycker jag. Direkt och impulsivt och ”amatöristiskt” på det positiva sättet. Latino Rockabilly War har spelat en rockmusik där kunnandet inte tillåts stänga in och kedja fast viljan – och så ska rockmusik vara.

Det var ruffigt och bråkigt. Att Latino Rockabilly War är ett störigt band hörs ju på namnet: Det latinska rockenrollkriget eller hur man nu ska översätta det. Och så läste jag i en intervju att Strummer också vill att Latino Rockabilly War ska spela: inte med utan mot varann.

I Hultsfred har Latino Rockabilly War spelat låtar från den gamla Clash-repertoaren ”Guns Of Brixton”, ”This Is England”, ”I Fought The Law”), Big Audio Dynamite-låtar (gamle Clash-kompisen Mick Jones är ju med i BAD) och också några av Strummers nya filmlåtar (från filmerna ”Walker” och ”Pernament Record”).

Det lät lite punk, fortfarande, och också mer traditionell rock´n´roll, lite engelsk-irländsk-amerikansk folksång, country. tex-mex… Till detta slamrade de två trummisarna/slagverkarna så fort som möjligt på så många trummor som möjligt. Visst ramlade de mitt bland trummorna ett par gånger?

Ja, jag gillade det i alla fall.

Som låtskrivare kan Joe Strummer beskrivas så här: han har hittat ackorden, melodierna och den ”enkelhet” som är minsta gemensamma nämnaren mellan alla dess rotmusikformer. Och alla som försökt göra en så kallat enkel låt som samtidigt är bra och personlig vet vad jag menar. Från ”Career Opportunity” till ”Tennessee Rain” (från filmen ”Walker”) och ”Trash City” (filmen ”Pernament Record”) har Strummer lyckats skriva en handfull eller snarare två eller tre händer fulla med låtar som är just enkla, personliga och bra, mycket bra.

Joe Strummer på Hultsfred. Foto: Anders Ljungberg / Flickr, publicerad enligt Creative Commons.

Efter konserten var det meningen att det skulle bli presskonferens i presstältet. Istället bjuder Strummer in journalister och fotografer i logen, dvs idrottsplatsens omklädningsrum, för att dela på ölen och köket som arrangörerna ordnat åt bandet.

Det blir strax fullt i omklädningsrummet. Fotograferna och journalisterna trängs, blixtrar och spärrar upp öronen. Men himmel! Den yngre generationen rockskribenter är ju så blyga och försynta. De står och trycker runt väggarna. För en ärrad kämpe, som undertecknad, är det ingen match att åla fram mellan ungdomarna och sticka intervjumikrofonen under näsan på Strummer.

Halvvägs framme hör jag honom säga nåt om namnet på bandet, The Latino Rockabilly War. Uppfattar inte riktigt allt, men jag tycker mej höra att bandets namns är ett skämt med Robert Redford och en film med titeln ”The Milagro Beanfield War” som har Redford har regisserat.

Vi är tre journalister som står längst fram och pratar med Joe Strummer. Följande är alltså ett slags kollektivintervju.

Första frågan: Är spelningen i Hultsfred en del av Rock Against The Rich-turnén?

– Egentligen inte. Men på ett sätt är den här spelningen en del av Rock Against The Rich. Pengarna vi tjänat ikväll ska vi använda för att betala utgifterna vi haft för Rock Against The Rich-turnén i England.

– Vi har spelat… hur många spelningar var det? frågar Strummer och någon i bandet svarar: ”27”. All right, vi har gjort tjugosju gratisspelningar i England, Skottland och Wales.

Varför har du och Latino Rockabilly War gjort en gratisturné under namnet Rock Against The Rich?

– En grupp människor i England har bestämt sej för att försöka avsätta den kungliga familjen och göra oss kvitt hela den aristokratin. Jag sympatiserar med det. Det är helt enkelt inte rättvist att 7 procent av Englands invånare äger 87 procent av England. De har alltid gjort det och de kommer alltid att göra det om ingen sätter stopp för det.

Tro du att ett rockband och en sån här turné kan påverka människor?

– Jo, jag tror att vi kan sätta fart på debatten och få igång lite aktivitet. Och jag vill arbeta mer fysiskt med min musik. Inte bara sjunga om hur det är i England utan sätta in musiken i ett sammanhang där den hör hemma – använda musiken i ett bestämt syfte, som ett vapen.

– Jag skulle inte vilja bli som Bono. Bra låtar med bra texter – men han turnerar med U2 runt om i USA och framträder på jättearenor för en jättepublik. Fel sak på fel fel plats. Han säger en sak och gör nåt helt annat. Rock Against The Rich-turnén har gått till små engelska samhällen, riktiga ”hålor”, så små att några av dem visste jag inte ens att de fanns.

Det enda som hittills finns på platta med Latino Rockabilly War är en LP-sida filmmusik från ”Pernament Record”. När ska du ta med dej bandet in i en studio och spela en egen LP?

– I oktober ska vi försöka spela in.

Har du redan skrivit låtarna till LP:n?

– Nej, jag vill inte skriva låtar i förväg. När det blir dags för skivinspelning ska jag göra låtarna tillsammans med bandet. Att åka runt på turné i England var mycket inspirerande. Jag skrev ner några idéer och utkast till låtar, men inspirationen tickar och bubblar inne i huvet.

LP:n med Latino Rockabilly War, kommer den också att ges ut av CNS?

– Ja, det är samma gamla Clash-kontrakt som jag fortfarande har med CBS.

Clash finns väl inte längre? Tar det aldrig slut det där Clash-kontraktet? Är det ett evighetskontrakt?

– Det är ytterligare några LP:n som jag måste göra innan jag blir från från kontraktet. Tre till, tror jag.

– Men jag struntar i vilket skivbolag jag spelar in för. Det viktiga är att skivbolaget inte lägger sej i musiken. Idag måste alla nya band anpassa sej till skivindustrin. ”Musiken är lite för hård och rå”, säger skivbolaget och då rättar sej de unga banden efter det. De vågar inte annat. Då får de inget skivkontrakt.

– Jag vill spela in i lugn och ro, mixa och leverera det färdiga masterbandet till skivbolaget. Jag litar inte på dom som jobbar skivbolagen. De som har makten på skivbolagen tycker ju inte ens om musik. De är kontorspersonal, kunde lika gärna jobba på ett försäkringsbolag eller på kontoret på ett möbelföretag. Att de arbetar på ett skivbolag är bara en tillfällighet.

– På 60-talet hade musikintresserade ”galningar” makten på skivbolagen. När Jimi Hendrix knackade på sa dom: ”Kom in!” Idag skulle de säga: ”Gå och köp en kostym” innan de släppte in Hendrix.

Har CBS försökt påverka dej?

– Jag var beredd på att få käfta med skivbolaget i tio år. Och det hade jag gjort. Jag var beredd att vänta i tio för att få spela in en skiva jag kan stå för. Jag tänker inte låta nåt ägg som inte fattar vad vi gör bestämma över mej. Men så kom några från skivbolaget och lyssnade när vi spelade i London. Och efter det är det åkej, bara att spela in.

Den senaste tiden har du mest sysslat med att göra musik till filmer, nu senast ”Walker” och ”Permament Record”.

– Ja, men har jag tröttnat på filmmusiken. Det är åkej att göra filmmusik, men det är inte som att spela på scen och sen låta konserten fortsätta med att jag pratar med pressen och förklarar vad jag vill med musiken. Det är nummer 1 – den här direktkontakten med människor. Jag har ingenting emot att göra filmmusik, men jag saknar live-spelningarnas magi.

Jag gillar ”Tennessee Rain” (från filmen ”Walker”). I mina öron låter den som en blandning av irländsk och mexikansk musik lite country.

– Det stämmer. Jag har turnerat med The Pogues och influerades av deras musik. Dessutom härstammar min släkt från Irland och flyttade till Skottland för tre, fyra generationer sen. Min mamma var en ”lassie” från Skottland. Så jag känner mej som en del av den keltiska musiken och kulturen. Jag är hälften/hälften – halva jag är engelsk, halva keltisk/gaelisk.

Har du fortfarande samma lust att spela musik som för tio år sen?

– Innan jag spelade med Pogues tyckte jag att det bara var trist. Jag tänkte lägga av, tyckte inte det var nån mening med att spela. Men så turnerade jag med Pogues i USA. Dom spelar ju keltisk musik, irländska låtar, men ändå är det väldigt punkigt. Pogues spelar punksnabb keltisk musik. Jag spelade kompgitarr med dom i några veckor och då började jag plötsligt tycka att det var kul att spela igen.

Åter till Rock Against The Rich-turnén i England. Du, som ju ändå tjänat en del pengar på plattorna du gjort med Clash och på dina låtar, har fått kritik för den turnén. ”Hycklare”, har du kallats.

– Till att börja med satsade jag alla pengar jag hade på Rock Against The Rich-turnén. Men det kan ju göra detsamma. Det viktiga är väl att yttrandefriheten ska gälla mej också? Det är väl det demokrati handlar om? Rätten att få ha vilka åsikter man vill?

– Jag tycker verkligen att vi ska göra oss av med kungahuset och aristokratin i England. Det finns dom i England som bara får det sämre och sämre medan somliga andra kan dricka champagne. Är det rättvist? Det är ju som på Marie Antoinettes tid i Frankrike, det är som om det fortfarande är 1790.

– Nån som har möjlighetatt göra sej hörd måste protestera. Och journalisterna och andra som jobbar med media gör det inte. Dom har trevliga jobb, dom är nöjda, tycker det är bra som det är. Men när Barclays bank, som tidigare också hade investeringar i Sydafrika, använder hip hop-musik sin reklam – deras TV-reklam går så här: ong-ktsch-b-boom-boom-kttsch-hey-guys-come-down-bout-this-bank-open-up-an-account-ong-boom-tch och dom använder färger och grafik som ser ut som omslaget på N(ew) M(usical) E(xpress) – då måste jag protestera. Vafan gör dom med vår kultur? Vart tar kulturen vägen? Dom har ju kapat vår kultur! Det luktar. Dom stjäl kulturen.

(Nu behövs inga fler frågor. För nu är Strummer i full gång med att prata politik.)

– Det är ”thatcherism”, det är vad det är. Thatcher-filosofin går ut på att ge förmåner till några få utvalda och hålla nere resten.

– Och det är inte bara ”röstskatten” det handlar om. (Intervjuarens anmärkning: Röstskatten i England innebär att man för att få rösträtt i politiska val måste betala en särskild skatt, en röstskatt. Och vilka är mindre benägna att betala röstskatt? Dom som inte har så gott som pengar = dom som inte stödjer Margaret Thatcher.)

– Förra månaden la den konservativa regeringen fram ett förslag om privata filer på motorvägarna. Fan inte klokt! En rik kille med sportbil skulle alltså om han betalade för det i sin privata fil kunna dra på i 190 förbi trafikstockningarna som vanliga, dödliga sitter fast i.

– Det är det här sättet att tänka nån måste sätta stopp för. Dom rika i England går i privata skolor och universitet, bor för sej själva, lever i en egen, privat värld. Dom rika kommer aldrig i kontakt med verkligheten och vanliga människor. Vad vet t ex en domare om hur vanliga engelsmän har det idag? Folk som försöker försörja en familj med tre barn på 27 quid (270 spänn) i veckan.

– För mej är det enkelt. Hur kan man äta en god middag på en restaurang när hungriga barn pressar näsorna mot restaurangfönstret och glor på en? Men dom konservativa kan. Dom rika bryr sej väl inte om det. Dom vill ha sin jävla privata gräddfil på motorvägen.

När Joe Strummer pratar politik i omklädningsrummet på Hultsfsfredsfestivalen kan jag inte låta bli att tänka på mär jag för drygt tio år sen intervjuade samme Strummer på Esso motorhotell i Arlöv utanför Malmö. Det var när Clash första gången spelade i Sverige.

Just samme Strummer, för Joe Strummer verkar fortfarande vara precis samma människa.

– Tack ska du ha, säger han. Det har hänt mycket sen dess, men jag försöker att ha fötterna på jorden.

– Tillräckligt många i England går omkring och sträcker på halsen och tror att dom är nåt. Man måste inse att när kvällen kommer är man bara ”någon”, vem som helst. Och det är cool, tycker jag. Det är åkej.

– För mej räcker det med att vara ”någon”. Vem som helst. Mej själv.

(Magazin April 1988)