Etikettarkiv: Horsens

Slow crime i Israel

Det är högljutt på krimimessen i danska Horsens. Medan vi letar efter ett lugnt ställe där vi kan sitta och prata så berättar jag för Dror Mishani om när jag åkte taxi från Tel Aviv till Jerusalem. En snabb bilfärd mellan två städer i samma land men så olika – den ena staden modern, europeisk och liberal; den andra gammal, helig och ortodox – att det blev en resa mellan skilda världar.

Dror Mishani nickar. Tel Aviv är, menar han också, som en europeiserad stad och förstaden Holon, där han placerat huvudpersonen Avraham Avraham på stadens polisstation, kunde vara… ja, till exempel Ystad.

De flesta deckarförfattare är seriösa. De betraktar inte deckare som underhållning, pratar sällan om plotten och oftare om samhällskildring, syfte och budskap. Fast någon mer seriös deckarförfattare än israelen Dror Mishani har jag inte träffat. Dubbelt upp, dessutom. Dels författare men också en litteraturvetare som skrev på en avhandling om kriminallitteratur.

”Jag hade en bra tes”, berättar han. ”Det tycker jag fortfarande. Tesen håller för en avhandling. Jag tänkte skriva om litterära detektiver – att de alltid har fel. Om man går igenom handlingen i en kriminalroman så är det alltid mer rimligt att någon annan – än den som detektiven sätter fast – begick brottet. Lösningen var fel.”

Dror Mishani pratar med Klaus Rothstein på krimimessen i Horsens

Deckarförfattaren Dror Mishani samtalar med Klaus Rothstein från Weekendavisen på den danska krimimessen i Horsens 2014. Boken på bordet, redan utgiven i Danmark, är Mishanis andra deckare som kommer på svenska i höst med titeln ”Okänt hot”. Foto: Bengt Eriksson

Det blev ingen avhandling. ”Vem kommer att läsa det här?” tänkte Dror Mishani. ”Några få akademiker”, svarade han sig själv. Han misströstade och började istället skriva på sin debutdeckare, ”Utsuddade spår” (Brombergs), som Svenska Deckarakademin skulle utnämna till 2013 års bästa översatta deckare.

I deckaren skrev Mishani in sin kriminalitterära beläsenhet och vetenskapliga forskning. Polisinspektör Avraham får direkt i inledningen ställa frågan: ”Vet ni varför det inte skrivs några detektivromaner på hebreiska?” Vilket påminner mig om min första kontakt med deckare från Israel.

Författaren hette Robert Rosenberg. När jag pratade med honom så svarade han på den frågan: ”Hälften av Israels befolkning tror inte att det finns något sådant som en judisk polis. Den andra hälften tror inte att judar kan begå brott.”

Rosenberg ”skrev väl på engelska?” påpekar Mishani och säger att så tror – eller trodde – israeler. ”Tel Aviv har gradvis blivit den här universella staden som liknar Köpenhamn och antagligen Stockholm, där jag inte har varit, med liknande problem: klasskillnader, immigration, fattigdom, hemlöshet och kriminalitet. Men så var inte Tel Aviv för 10-15 sen.”

”Observera också att polisstationen ligger i förstaden Holon, cirka 10 minuter med bil från centrala Tel Aviv. Där utspelar sig det mesta av handlingen i mina deckare. Det är viktigt för mig, för där föddes jag och växte upp. Mina föräldrar bor kvar.”

Han förklarar att ”den här sortens platser skildras inte i israelisk litteratur. Holon är varken religiös eller sekulär. Staden har ingen speciell betydelse för staten Israel. Bara en sömnig småstad med liknande bostadsförhållanden och sociala spänningar som Ystad. Läsare i Europa får en annan bild av Israel genom mina deckare, tror jag.”

Han säger också att säkerhetspolisen, Mossad, betraktas som Israels riktiga polis – inte den poliskår som har hand om vardagskriminalitet. Också därför som hans polisinspektör är sefardisk jude, liksom poliser brukar vara i Israel. Askenasiska judar ”kunde” inte bli poliser.

Ur ordboken: sefardisk syftar på judar med arabiskt-spanskt ursprung medan askenasisk betyder att de har ursprung från Tyskland, Frankrike eller Polen.

”När sefardiska judar kom hit på 40- och 50-talen så ansågs de vara underklass. Så är det inte längre, hävdar vissa israeler. Det har skett giftermål över gränserna. Jag är själv blandad: pappa är sefard och mamma är askenaser. Men jag vet ju att 90 procent av lärarna på universitetet har europeiskt ursprung och det är stor skillnad mellan sefardiska och askenasiska lärarlöner.”

Dror Mishani skriver ”slow crime”: långsamt och tankfullt med litterära avvikelser från det brottsliga. På ett av den danska krimimessens seminarier berättade Mishani att hans amerikanska förlag inte orkade med den betraktelse över en skrivkurs som finns i debutdeckaren. ”Där ströks det avsnittet.”

Ett sista citat: ”En bra deckare är ett litterärt medel för att skriva om precis vilka ämnen och människor som helst, vid sidan om det kriminella.”

Dror Mishanis debutdeckare avslutas också med en anknytning till den avhandling i litteraturvetenskap som aldrig blev klar. ”Utsuddade spår” har två slut. Två – olika – lösningar.

Böcker:
I ”Utsuddade spår” (2013) försvinner en 16-årig pojke och i ” Okänt hot ”(på svenska till hösten 2014, bägge utgivna av Brombergs förlag och översatta av Nils Larsson) placeras en väska med en misstänkt bomb i närheten av ett barndaghem i Holon.

(KB, YA, TA 2014)

Annonser

Nytt i danska krimihyllan: Kaaberbøl & Friis

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis
Pojken i resväskan
Övers: Margareta Järnebrand
(Albert Bonniers förlag)

Kaberböll og FriisLene Kaaberbøl & Agnete Friis ansluter sig till den rad av danska krimiförfattare – de är många nu – som med sina deckare riktar ett stetoskop mot den danska samhällskroppen.

Finns där ett hjärta som slår? Ett samvete? Medkänsla och solidaritet med människor från andra, fattigare delar av världen?

Nina Borg, huvudperson och hjältinna, är sjuksköterska för Röda korset. För närvarande arbetar hon på en flyktingförläggning i Köpenhamn.

Så hör en väninna av sig och ber om en tjänst: Skulle Nina kunna hämta en resväska i en förvaringsbox på Hovedbangården? Märklig fråga och väninnan vill inte förklara varför men det är ju en gammal, kär väninna.

När Nina hämtat den mörkbruna läderväskan – så tung att den nog väger tjugo kilo – och öppnar den: inuti ligger en ihopvikt liten pojke på kanske tre år. Medtagen och medvetslös – men han lever.

Vem är pojken? Varifrån kommer han? Vilken galning lägger en treåring i en resväska? Trafficking? Pedofili?

Horsen k og F liten

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis på Krimimessen i Horsens 2012. Foto: Birgitta Olsson

Nina Borg går inte till polisen eller besöker ens närmaste sjukhus – för det är ju en deckare – utan tar själv hand om pojken och försöker efterforska från vilken land han kommer och vem han kan vara.

”Pojken i resväskan” är mer av samhällsskildring än deckare. Kaaberbøl & Friis berättar långsamt och lite omständigt. Det mesta får läsaren reda på direkt.

Alltså inte särskilt spännande, trots att här finns både action och våld, men solidariteten och medkänslan är desto större.

Ninas agerande är ju inte heller så trovärdigt. Men åtminstone jag blev ömsom arg, ömsom varm i hjärtat när jag läste. På danska finns ytterligare två titlar i serien om den närmast överengagerade Röda kors-sjuksköterskan Nina Borg.

(KvP 2013)

Deckarhyllan: Sara Blædels återkomst på svenska

Sara Blædel
De bortglömda
(Massolit, övers: Ninni Holmqvist)

”De bortglömda” är den bästa polis- och samhällsroman som Sara Blædel skrivit sen ”Kalla mig Prinsessa” (utgiven 2005 i Danmark och översatt 2007). Då passar det ju extra bra att Blædel – efter några oöversatta titlar – med just den här deckaren återintroduceras för svenska läsare.

Det verkar ha uppstått ett institutionstrauma i Danmark: ett dåligt samvete för hur föräldralösa och förståndshandikappade behandlats på barnhem, sjukhus och andra institutioner. Också Sara Blædel – liksom tidigare Jussi Adler-Olsen, Erik Valeur med flera – har dansk så kallad institutionsvård som kriminellt ämne i sin nya Louise Rick-deckare.

Det som skedde på Eliselund, vårdanstalten för ”efterblivna” och ”glömda”   barn , kan inte kallas annat än kriminellt. Barnen skildes från föräldrarna och ”vården” bestod av disciplin och misshandel. Den här anstalten på Mittsjälland må vara fiktiv men flera liknande institutioner fanns i Danmark.

”De bortglömda” inleds med en dikt av Solborg Ruth Kristiansen. En hemsk dikt om ett ensamt, övergivet barn. Ännu hemskare blir det när jag googlar och ser att Solborg är alldeles verklig. Hon var ett av anstaltsbarnen.

Sara Blædel har – som alltid – skrivit rappt. Den här gången skriver hon också ovanligt ilsket. Skriftstilen och tonen pulserar av vrede. Hon är förbannad.

Sara Blædel på Krimimessen i Horsens, Danmark 2012. Foto: Birgitta Olsson

Samtidigt skriver hon vidare på sin serie kvinnodeckare. Det är ju det genomgående temat: skildringen av väninnorna Louise Rick, kriminalinspektör, och Camilla Lind, journalist.

Louise, fortfarande ensamstående med barn, har blivit flyttad uppåt / åt sidan som chef för en nyskapad avdelning inom Köpenhamnspolisen. Medan Camilla nu ska gifta sig så borgerligt att det planeras för kyrkbröllop.

(KvP 2012)

Olssons galleri: Deckare kontra deckare

Nordisk deckarkonkurrens: Johan Theorin vs Jussi Adler-Olsen. Foto: Birgitta Olsson på Krimimessen i Horsens 2012.