Etikettarkiv: Helsingör

Två bonnalortar från Tomelilla

Lösa tyglar
Country och humor
Jan Sigurd och Anna-Lena Brundin
Teaterhallen, Folkets park Tomelilla

Stämning och budskap sätts direkt när de inleder med Tammy Wynettes countrylåt ”Stand by your man”. På svenska eller snarare skånska vänds låten in och ut, omtolkas till ”Stå vid din spis”.

Johnny och Jeanette är bonnalortar från Tomelilla, gillar country och att köra omkring i husbilen. Det är den röda tråden, fast mer slak än rak och avklippt här och där, i Jan Sigurds och Anna-Lena Brundins föreställning med sånger, ståupp-komik och smärre sketcher.

Johnny Sigurd och Jeanette Brundin är klädda som svenska countryfans kan vara på konserter, alltså i cowboyhatt och westernboots. Oavsett om låtarna kommer från country, rock´n´roll, dansband, visor eller jazz så hör de hemma i samma genre.

Skåntry kan musikformen kallas, eftersom det sjungs på bredaste skånska.

För kompet svarar hillbillyorkestern Lasse Muhammedz (akustiska gitarrer, elbas och trummor) i cowboyhattar och westernskjortor med krusiduller. Scenkläderna kunde lika gärna sitta på Lasse Stefanz.

Johnny Sigurd och Jeanette Brundin, bonnalortar från Tomelilla.

Innehållsligt, vad gäller själva manuset, går det än upp och än ner. Höjder och dalar.

Till exempel i ett nummer där roligheterna bygger på felbetoningar. Johnny och Jeanette har rest omkring i världen, till och med ”vat i kan”. Eller när en dansk turist i öknen undrar: ”E de moske en kirke”.

Jag hängde bara med på hälften.

Ändå är det roligt nästan jämnt. Vilket mer beror på framförandet än texterna. Och det gäller framför allt Anna-Lena Brundin, som vet att det inte bara handlar om vad man säger utan hur man säger det man säger.

Hon sjunger och pratar på bredaste skånska, använder också blickar och leenden (av alla sorter). Hon har dessutom en otrolig förmåga att helomvända på en bokstav, gå från stort skratt till djupt allvar.

Som när hon kallar kvinnors vallningar för ”fattigmansbastu” eller undrar varför guld är finare än silver. Ja, vi tycker ju bättre om guldfisk än silverfisk. Eller kommer in på omskärelse av män respektive kvinnor. Dags för ”kvinnokamp”, som lika snabbt omvandlas till ”människokamp”.

Har jag varit orättvis mot Jan Sigurd? Också han är fyndig och rolig men verkar mer beroende av ett bra manus.

Bäst är han i sångnumren. Till Mikael Wiehes ”Titanic”-melodi sjunger Jan Sigurd om en vinglig båtresa, som ska visa sig vara en färjefärd mellan Helsingborg och Helsingör. Resan gestaltas exakt och mycket roligt av Sigurds sång (och allt vingligare gång).

Countryduetten om småstaden ”Jackson” – eller ”Laxå” i en tidigare översättning – fungerar också fint med Lee Hazlewoods och Nancy Sinatras svenska motsvarigheter Johnny och Jeanette. Nu handlar texten om bonnalortarnas möte med ”Stockholm”.

Fast också vad gäller sången står Anna-Lena Brundin för toppnumren: ”Crazy” (skriven av Willie Nelson) har fått titeln ”Galen” och ”Jolene” (Dolly Parton) har blivit ”Katrine”. Att bara våga ta dessa countryklassiker i mun och dessutom lyckas personliggöra dem!

Vilken skåntrysångerska hon är, Anna-Lena ”Jeanette” Brundin.

(Ystads Allehanda 2012)

Annonser

I deckarhyllan: Bodil Mårtensson

Bodil Mårtensson
Justine – Raschans hämnd
(Tre Böcker)

I recension på recension har jag uppmanat Bodil Mårtensson att sluta skriva internationella thrillers och återgå till det hon var så bra på när hon började som deckarförfattare, nämligen kombinationen av polisroman och landsortsdeckare med atmosfärrika skildringar av Helsingborg.

Men hon gör ju inte som jag vill! Och det är bra det, tänker jag under läsningen av hennes nya thriller. Undan för undan har Mårtensson skrivit sig in i den nya genren och blivit en allt skickligare thrillerförfattare.

”Justine – Raschans hämnd” är den elfte romanen om Joakim Hill, kriminalkommissarien i Helsingborg. Fast här får Hill ta ett steg bakåt och nöja sig med en biroll. Som anas av titeln introduceras en ny person, Justine Jansen, som nog blir huvudpersonen i kommande böcker.

Justine Jansen är annorlunda, som polis och människa. Hon har diagnosen Aspergers syndrom, vilket både kan vara en styrka och svaghet för henne och polisarbetet. Mitt i actionthrillern passar Bodil Mårtensson på att diskutera en autistisk ”sjukdom” (om ordet ska används).

Även om historien gör avvikelser bakåt i tiden och växlar till polisen på land så utspelar sig mycket av handlingen på ScaniaLine-färjan MS/Ophelia mittsunds mellan Helsingborg och Helsingör = världen. Smart tänkt: resultatet blir lite av en Helsingborgsdeckare och samtidigt en internationell thriller.

Skickligt gjort också: inom färjans begränsade yta lyckas Mårtensson skapa action och spänning genom snabba byten mellan olika personer och scener. ”Raschans hämnd” är en actionfilm på papper.

Det är våldsamt och blodigt. Den muslimska organisationen Imamens Arvingar, som kapat färjan och tagit passagerarna som gisslan, drar sig inte för att skjuta och döda. .

Trovärdigt? Porträttet av Raschan, som leder kapningen, är en bra skildring av hur och varför en muslim kan bli terrorist. Leo, ledare för hela organisationen, skulle väl också kunna finnas. Den unga svenskan, som kallar sig Scherez och anslutit sig till den muslimska terroristorganisationen, är däremot helt osannolik och omöjlig. Hon kan inte finnas!

Verkligt eller overkligt, struntsamma! Nu skriver thrillerförfattaren Bodil Mårtensson så spännande och bra att jag läser ändå. Write on, Bodil!

(Kvällsposten 2010)

Amerikanska bilder

Tro, håb og kærlighed – Jacob Holdts Amerika
Louisiana, Humlebæk t o m 7 februari 2010

Fotoutställningen ”Tro, håb og kærlighed” som in i februari kan ses på Louisiana mellan Helsingör och Köpenhamn är den första stora samlingsutställningen med dansken Jacob Holdts ”amerikanske billeder”.

”Jacob Holdt med kamera for øjet.” Foto: ©Theis Mortensen (2001).

Holdt reste till USA och började fotografera i början av 70-talet, boken ”American pictures” / ”Amerikanske billeder” kom 1977 (året efter gavs den ut i Sverige) och såväl i Danmark som USA har han sen dess hållt ett oräkneligt antal föredrag och numera multimediashower där han pratar och visar sina bilder.

Kan det bero på muséers och konsthallars syn på fotografi? Det publika intresset beror det i alla fall inte på.

När jag besöker Louisiana är det trängselfullt i de salar som visar över 200 av Jacobs Holdts många, många tusen bilder från USA. Men kanske beror det på att intendenter och kuratorer betraktar fotografi med konstnärliga skygglappar: innehållet underordnas uttrycket, konstnärlig eller fotografisk teknik är viktigare än motiv.

Jacob Holdt tar inga konstfoton eller ens pressbilder – snarare kan fotona liknas vid turistbilder. De flesta kunde ha varit tagna av både mig och dig, vad gäller det fototekniska: valet av bländare, slutartid, vinkel.

Till innehållet – kamerans närhet till motivet – är fotona däremot raka motsatsen till turistbilder. Från en av utställningens videoskärmar berättar Holdt att han inte började fotografera genast han träffade en person eller familj utan först lärde känna dem under några dagar. Resultat: många foton kommer sällsynt nära de avbildade personerna.

”Min millionærven Bill Gandalls superrige venner. Palm Beach, FL.” Foto: ©Jacob Holdt (1973).

”Marihuanarygende par, som jeg delte seng med. Jacksonville, FL.” Foto: ©Jacob Holdt (1974).

Holdt är en kameleont också, kan umgås både nere och uppe, med USA:s svarta och vita befolkning, fattiga och rika.

Här finns foton på rika vita amerikaner vid dignande bord såväl som fattiga afro-amerikaner – eller lika fattiga vita – i primitiva enrumsskjul. På en bild ligger två svarta kvinnor, en yngre och hennes 92-åriga ”tant”, på knä i rummet med armarna på sängen och blickarna mot en tavla med Den sista måltiden.

Också på ett annat sätt skiljer sig Holdt från andra fotografer.

Det brukar påstås att en bild säger mer än tusen ord. Nej, inte Holdts bilder. Han är också skribent och berättare, på Louisiana kan man välja mellan att ringa ett nummer på mobilen och höra honom berätta om motiven eller ta med sig ett häfte när man går runt och tittar. Han berättar med ord – bilderna kompletterar och förtydligar. Ord och bild samverkar: 1 + 1 = (minst) 3.

Alla de stora färgfotona på väggarna väller över mig. Hela USA väller över mig, så känns det.

Inte enstaka foton utan helheten – mängden – får Jacob Holdts amerikanska bilder att bli så starka. De har sorterats i ämnen och motiv: vapen, polisen, mat, the rich, highways, deaths, couples, landskap, religion, Ku Klux Klan, sunsets… Först syns varje motiv/ämne för sig, när man sen går runt och tittar så blandas och konfronteras motiven, miljöerna och personerna.

”Faderkærlighed på 12. etage i slummen. Chicago, IL.” Foto: ©Jacob Holdt  (1987).

”87-årig kvinde, som jeg kørte til Arizona, hvor hun ønskede at dø. Men hele vejen sad hun med pistolen i hånden af angst for mig. Tuskegee, AL. ”Foto: ©Jacob Holdt (1975).

Som fotot av en äldre vit kvinna med pistol i hand. Vad är hon så rädd för? Vilka behöver hon försvara sig mot? Eller den ännu mer otäcka bilden av familjen Vapen: pappa, mamma och två barn, alla beväpnade med gevär.

Och de brinnande Ku Klux Klan-korsen, exakt vilka svarta riktar sig de vita amerikanernas hat mot: den gamla kvinnan som i solnedgången står utanför sitt lilla träskjul och ser in i ingenting?

Det brukar framhållas att Jacob Holdts bilder visar det rasistiska USA. Sant men blott en del av sanningen.

Vad Holdt fotograferat är människan som individ. Alla dessa – olika – människor utgör det motsägelsefulla USA. Ibland anas ett ifrågasättande, oftare har han fångat värdigheten på bild. Holdt visar människans värde som människa, också i fattigdom. Ett exempel bara: fotot från Chicagos slum på den afro-amerikanska pappans kärlek till sitt barn.

”Kvinde i bøn i kirke. Meridian, MS.” Foto: ©Jacob Holdt (1975).

”Svøbt med kærlighed i hadets tomme symbol. Butler, IN.” Foto: ©Jacob Holdt (2002).

Lousianautställningen innehåller foton från 70-talet till 2009. Några få sticker ut och fungerar också som enstaka foton.

Min favoritbild togs 1975 och föreställer – med Holdts ord – ”Nell i fattiggården, Jersey City, NJ”.

En ung svart kvinna, Nell, står i ett rum med en sliten fåtölj, inget på väggarna, i nederkanten syns en gammal säng med hennes barn. Nell gömmer huvet (och livet) i handen. Vilket oskarpt foto, där finns ingen skärpa någonstans. Men den tekniska kvalitén saknar betydelse: ingen kan rygga undan för budskapet i bilden.

Fotnot. Samtliga foton som visas på Louisiana – och många fler – kan också ses på hemsidan www.american-pictures.com

(Ystads Allehanda 2009)