Etikettarkiv: Helsingfors

Anna Järvinens sångpoesi från början

Anna Järvinen (f. 1970 i Helsingfors och uppvuxen i Täby norr om Stockholm) är, som hon skrev i ett mejl, ”en helt finsk person” och ”alltså absolut inte finlandssvensk”. Det kan också den som lyssnar och läser ana av en sång som ”Svensktalande bättre folk” (alla sånger utgivna 2007).

Hon diktar och sjunger både om ”Götgatan” i Stockholm och om födelsestaden ”Helsinki”. Titeln ”Leena” kan också få en att tro att kvinnan som sången handlar bör vara finska. Men Eva, en annan kvinna i sången, är hon då svenska?

Och sångens ”jag”-berättare ska väl vara Anna själv, än där och än här, pendlande fram och tillbaks, inte geografiskt men i sin inre tillvaro, i känslorna och tankarna.

vitsipporna har somnat de drömmer sig bort
till oktober till en himmel med svarta moln på
till när vindarna lyfte det spikraka regnet
tio tolv meter och sedan släppte ner det igen

de drömmer om gatans golvbrunnar i rusningstiden
och om självgoda svarta bilar
och om kvällen när de själv blev till
(”Helsinki”, 2007)

Och i språket.

Anna Järvinen var 6 år när hon kom till Sverige från Finland. Hon talade ingen svenska. Motvilligt tillägnade hon sig vårt – deras – svenska språk. Nej, det kan vi förstås inte veta, men det verkar så – som om hon i packningen hade med sig den underlägsenhets- och, ja, klasskänsla som beskrivs i sången ”Svensktalande bättre folk”.

Där sjunger hon om en ”lillebror” som ”satt i staden på trädgårdsbänk och drack”. Kanske hennes egen ”lillebror” men han kan också vara alla finnar kontra alla svenskar, Finland kontra Sverige. ”Man bär omkring på något som man inte minns vad det är”, sjunger Anna Järvinen, ”man är känslig för antydan till all nedlåtenhet / man kan sin plats vet man är mindre värd.”

Hon sångdiktar varken på finlandssvenska eller svensksvenska utan på sitt eget svenska språk – dialekten järvinenska. Hennes sångtexter blir lätt- och svårbegripliga, på samma gång, inuti varann.

Hur svenska orden än är så kan de förmedla annorlunda bilder och synsätt, omgivningen betraktas ur en annan vinkel. T ex i den ovan citerade Helsingforssången – följande ord förtjänar att repriseras – där hon alltså diktat om ”vitsipporna” som ”drömmer om gatans golvbrunnar i rusningstiden”. Suverän poesi!

”Och jag längtar redan har redan hemlängtan”, sjunger hon längre fram i samma sång och tillägger på finska: ”Helsinki tule mut hakemaan tule, nyt mennään”(i översättning: ”Helsinki, kom och hämta mig, kom nu så går vi…”).

Men vart längtar hon, till eller från Helsingfors? Så klar och tydlig är väl inte texten, för visst befinner sång-jaget sig i Helsingfors? ”Mjölkbutiken”, sjunger hon. Några sådana finns ju inte längre i Stockholm och Sverige. Var är hemma, numera? Varierar det, beroende på var hon befinner sig? Eller drömmer Anna sig bakåt till barndomen?

Bland helt vanliga svenska formuleringar kan det också – plötsligt – komma ett apart ord. Som när Anna berättar för Eva om Leena som ”ligger… i ett eget land”. De ”satt i hennes kök (alltså Evas) som inga avarter hade besökt”. Observera ordet ”avart”, där kom den igen, den finska känslan, under- och överhet.

I ”Vårmelodi” finns en annan fyndig formulering: ”Hans sånger är räknade.”

Det genomgående temat är upp- och avbrott. Bra får det inte vara, det får inte Anna ha. Råkar livet kännas okej, just nu, så måste det vara tillfälligt. ”Jag gick i solen”, berättar hon, ”utan att sakna något.” Men ”lyckan var kort”. För strax och förstås kom ”du”, som hon vill ha men inte kan få, gående på ”Götgatan” (låttitel) och strax så har glädjen försvunnit: ”du gör sommaren till saknad och… varje höst till snöstorm på Götgatan i mig.”

I ”PS, Tjörn” är ”minnet fullt av blåsiga dagar / tråkigt landskap hopplöst utanför”. Hon ömkar sig: ”du är där nu du är här nu i min tanke träffar jag hårt.”

Också ”Koltrast” är en ömkans sång: ”jag har väntat i tio långa år / vant mig att låtsas se dig le mot mig.” Det är ”en svärtad koltrast… inne i hjärtat” som sjunger. ”Snart är det över”, suckar, gråter, utropar hon (”Kan du gå”). ”Om jag gråter ikväll”, fortsätter Anna, ”finns det ingen anledning alls / jag gråter utan vidare” (”Vårmelodi”).

Och sången om ”Leena”, som nämnts flera gånger, ska väl tydas som att hon tagit det slutliga steget och gjort uppbrott från själva livet?

Anna Järvinen var förut låtskrivande sångerska i gruppen Granada. På solodebuten och hennes hittills enda album i eget namn, ”Jag fick feeling” (2007), präglas också musiken av av uppbrott, i spår efter spår.

Ingen rast eller ro någonstans, inte riktigt hemma i någon musikform. Eller lika mycket/lite i alla. I tur och ordning: ”Götgatan” (indiepop), ”PS, Tjörn” (engelsk pop och svensk visa), ”Koltrast” (sångpoet till akustisk gitarr), ”Kan du gå” (lite soul- och blueskänsla plus svensk folkton), ”Nedgångslåten” (nog måste arrangemanget vara inspirerat av ”Whiter Shade Of Pale” med Procul Harum?) osv.

en sensommardag såg vi så klart
och alla visste vilka de var
till och med jag
visste vem jag var

vi dröjde oss kvar på askungens bal
förtrollade av den kvällen
natten var en evig sång
jag såg upp det var morgon
(”Nedgångslåten”, också från ”Jag fick feeling”, 2007)

(Ur boken ”Svenska sång- och rockpoeter”, utgiven av BTJ Förlag 2008)

Annonser

Finlandssvensk kriminalitet

Marianne Peltomaa
Flickan i trappan
(Schildts)

Flickan i trappanFinlandssvenskan Marianne Peltomaa påminner om den mer kända finska deckarförfattarinnan Leena Lehtolainen. Båda skriver kvinnliga polisromaner i Helsingforsmiljö. Fast Peltomaa skriver bättre, när hon skriver som bäst. ”Flickan i trappan” är hennes hittills bästa deckare med polisen Vera Gröhn.

En social och tragisk roman. Och ändå berättelsen om en, som det står på omslaget, rätt så vanlig (sprit!) och modern (skilsmässor, ensamma mammor, nya karlar) finsk familj.

Huvudpersonen, ja, jag utser henne till det, är en liten flicka, Rosa, hon kan inte tala rent ännu, och den yngsta av Tanjas fyra barn. Tanja Larsson bor i samma hyreshus som polisen Gröhn och inte första gången som Vera hittar Rosa i trappan. Men den här gången är det annorlunda: blod överallt.

”Flickan i trappan” handlar om familj och släkt: Tanjas barn och syskon, tvillingbrodern och halvsyskonen, mamman och den döde styvpappan, som råkade halka och dö på en Finlandsbåt, Tanjas alla män… Berättelsen slutar som man kunde tro och ändå inte – utan ännu värre, ännu mer tragiskt.

Marianne Peltomaa skildrar en samhällsinstitution – äktenskapet – som pendlar mellan ont och gott (eller mindre ont). Men framför allt skildras människors fattigdom, hur fattiga livsförhållanden ärvs från generation till generation och de handlingar som fattigdomen tvingar människor till.

Slutar, förresten. Romanen slutar inte alls på sista sidan. Nu ska ju Tanjas barn – barnbarnen – växa upp och hantera sin fattigdom, sina liv.

(Ystads Allehanda 2009)

”Jazz” i Helsingfors

Iiro Rantala new trioDen finske jazzpianisten Iira Rantala ska i veckan spela i min närhet – Helsingborg, Malmö och Lund – med sina nya trio. Ja, jazz eller ”jazz”. Rantala spelar, förmodar jag, väl fortfarande jazz med mycket mera.

Iiro Rantala New Trio.

Ett av mina största musikaliska upplevelser inträffade i Helsingfors för drygt 10 år sen när jag såg och hörde Iro Rantala med sin dåvande grupp, Trio Töykeät.

*

Renskrivna anteckningar från fem musikdagar i Helsingfors
(den 26-30 augusti 1998), femte och sista kvällen: dubbelprogram i Huvila.

”Dubbelprogram”, skrev jag. Lika gärna kan man säga att den här kvällen i Huvila-tältet presenterar pianisten Iiro Rantala med sina två olika ”kompgrupper”. Nej, det är lite orättvist mot de övriga musikerna, som allihop är både kompetenta och personliga, men Iiro Rantala är ändå huvudpersonligheten. Hans kompositioner och pianospel finns hela tiden i musikens absoluta centrum.

Före pausen spelar Trio Töykeät: Iiro Rantala, alltså vid pianot, Eerik Siikasaari, bas, och Rami Eskelinen, trummor.

Det hörs att Rantala är klassiskt utbildad i piano. Hans pianoteknik är klassisk. Han kan allt: spela melodier, löpa på tangenter, spela svagt och högt.

Han växlar mellan vad som låter som kompositioner och vad som låter som improvisationer, mellan vad som kan vara konstmusik och vad som kan vara jazz. Den musikaliska gränsen flyter – nej, den finns inte! Både klassiskt och jazz – och allt där emellan! – ryms i Iiro Rantalas musik(uppfattning).

Snabbt antecknar jag blocket fullt. Utdrag:

Andra låten går snabbare, den är skuttigare, liksom ”knappigare”. Tvära brott: rytm, motrytm och ur rytm. Blues, som plötsligt övergår i en ”Slow Boat To China”-aktig melodi, som i sin tur skenar iväg, som om melodin
slinter på tangenterna. Hopp mellan allt detta: snabbt hit, snabbt dit och tillbaka. Och plötsligt: ett finstämt jazzgitarrsolo fast på elbas.

Erik Satie spelar fyrhändigt med Thelonius Monk, antecknar jag.

I ”Another Ragtime” spelar Rantala ”karate-ragtime”: snabbare – ja, snabbare ändå – än de alldeles för snabbspelande ragtimepianorullarna. I ”Wedding Waltz” spelar han klassiskt med högerhanden, lirar jazz med den
vänstra.

Trio Köykeät 2Också Eerik Siikasaari och Rami Eskelinen är bra musiker. Men, ursäkta, det kan inte hjälpas: de bleknar i jämförelse med den virtuose, rent geniale Rantala. Basisten Siikasaari spelar mjukt och melodiöst (en finsk Charlie Haden). Eskelinen slår inte på trummorna utan förvandlar trumsetet till ett melodiinstrument: skapar melodier av rytmerna.

Trio Köykeät: Iiro Rantala, piano, Eerik Siikasaari, bas och  and Rami Eskelinen, trummor.

Efter pausen är det dags för The Tango Kings: Iiro Rantala, piano, Gil Goldstein, dragspel, Mark Feldman, violin, Adam Rogers, gitarr, och Mike Richmond, bas.

Så fort Tangokungarna börjar spela antecknar jag: Inte (Astor) Piazzolla o c h bortom honom utan hela tiden bortom Piazzolla! Komponerad fri form-tango, skriver jag sen. Finsk tango möter argentinsk, klassiskt piano möter tango, jazz möter tango; inte i(nuti) varann utan så att mötena hörs, de olika musikformerna krockar, bultar och boxar på varann, vänslas.

Avantgarde, men melodiöst och dansant. Tangoorkestern suuuuuuuuuuger på melodierna medan pianot hackar emot. Fiolen! Gitarren! Dragspelet! Som de spelar! Allesammans är virtuoser! Och ändå: dessa amerikanska musikvirtuoser, som har fullt upp med turn‚- och studiejobb, som spelar en mycket sällsynt konsert i Helsingfors, för nästan aldrig har de tid och möjlighet att samlas allihop på samma gång och plats, hamnar ändå i skuggan av denne ”okände” finske pianist: Iiro Rantala.

Ibland kommer de amerikanska musikerna t o m – nästan – av sej. De stannar upp och bara glor och lyssnar på Rantala, när han på sekunden, tonen, taktslaget växlar från en musikform till en annan, från full storm till den tystnad där man kan höra en knappnål falla, från sprintersnabba löpningar till slooooooooooooow motion. De verkar knappt tro sina öron. Att någon kan spela som han. Otroooligt!

IiroDet är Rantala som komponerat musiken också, med samma musikaliska schizofreni som till jazztrion: mjukt kontra hårt, melodiöst kontra avantgarde, traditionellt kontra modernism och fri form. Alla mänskliga känslor ryms i Rantalas musik, oavsett om den går under rubriken ”jazz” eller rubriken ”tango”. Alla musikaliska stämningar kan passera igenom en och samma låt.

Iiro Rantala.

Spelar Tango Kings tango? Tja. De spelar ”tango”, som ingen annan – jag menar INGEN annan – spelar tango. Som en av låtarna heter: ”Rocky Type Of Polkka”.

Måste också nämna att Rantala före konserten berättade att Trio Töykeät hösten -98 ska turnera, i stort sett, jorden runt. Överallt spelar den finska jazztrion – utom i Sverige. Här har Trio Töykeät haft två, säger två ynka spelningar. Aldrig att t ex Fashing hört av sej eller ens
svarat på brev. Ynkligt på gränsen till skandal! För den nyfikna delen av den svenska jazzpubliken är det trist, ack så trist.

(Publicerat i Gränslöst 1998)

Sydsvensk turné 2009 med Iiro Rantala New Trio:
Torsdag den 24 september: Helsingborg, Dunkers Kulturhus, kl 19.30
Fredag den 25 september: Malmö, Palladium, kl 19.30
Lördag den 26 september: Lund, Mejeriets Brunch, kl 14.00
Söndag den 27 september: Halmstad, Kulturverket, kl 16.00