Svensk kriminalfilm

Åh, suckar jag.

När Daniel Brodén, doktor i filmvetenskap, skrev en avhandling som blev så intressant och lättläst att den passar lika bra för den stora deckar- och filmpubliken som bland forskarkolleger på universiteten – ja, hade han då inte kunnat bemöda sig ännu lite mer och angivit vilka svenska kriminalfilmer som kommit på dvd?

Det har börjat skrivas helt andra sorters doktorsavhandlingar. De kan behandla populärkulturella ämnen och författas  på icke-akademiskt språk. Som att   läsa vilken faktabok som helst – med den skillnaden att skribenten lagt stor tid och forskarmöda på att leta reda på faktauppgifter.

Otroligt så många kriminalfilmer som gjorts i Sverige, först för bio och sen teve. Brodén listar uppåt 350 stycken, från stumfilmen och framåt. En av de första filmerna som kallades ”kriminaldrama” var ”Dödskyssen” (1916) i regi av Victor Sjöström.

Storhetstiden kom på 40-, 50- och 60-talet. ”Gentlemannagangster” (1941) inledde och beskrivningen tyder på att filmen var noir. Fast Daniel Brodén undviker ordet noir – ett allför mångtydigt begrepp.

Men säg hårdkokt då, för att citera Hasse Ekmans beskrivning av Stockholms nöjesliv 1942: ”Swing och sex, Thriller och Crazy… Och så HÅRDKOKT – ända in i helvete hårdkokt.”

Manus till ”Det kom en gäst” (1947) skrevs av Stieg Trenter och regissör var en blivande Mästare i kriminell svensk noir-film. Jo, när det gäller honom, Arne Mattsson, passar verkligen ordet noir. Vem annars har  ljus- eller snarare mörksatt med så mycket svart – och blott en liten strimma ljus i bilden?  

Som kriminalregissör blev Mattsson mest känd för filmerna om privatdetektivparet Hillman, först ”Damen i svart” (1958) följd av ”Mannekäng i rött”,  ”Ryttare i blått”, ”Vita frun” och ”Den gula bilen”.

Nej, nu står jag inte ut, kan ju inte bara läsa om filmerna utan jag måste se dom! Finns Hillman-filmerna på dvd? Svar: Ja! Köper genast ”Damen i svart”, tittar och konstaterar: Mästerverk.

Arne Mattsson gjorde även ett par Maria Lang-deckarfilmer, ”När mörkret faller” (1960) och ”Ljuvlig är sommarnatten” (1961). Men nej, de verkar inte finnas på dvd. ”Mördaren – en helt vanlig person” (1967) hittar jag däremot. En annan Mattsson-noir med manus av Sjöwall/Wahlöö.            

(Deckarkrönika i Kristianstadsbladet tidigare i år)

Sagt i september – eller I´ll remember Ratata

Vad tänker du på om man säger Ratata?

 

 – Sveriges näst bästa syntband. Näst Page. (Jörgen Persson, 12, ”syntare” från Lund.)

 

– Fläsk och smet. För mycket schabloner. Ingen power. Inget originellt. Svensk pop när den är som värst. Välanpassad musik för välanpassade människor. (Vera Celander, presschef på skivbolaget Electra, f d hårdrockskribent.)

 

– En film? Jag går inte på bio. En tecknad serier? Jag läser inte tecknade serier. En popgrupp? Jag är väl för gammal för att lyssna på pop. Evert Taube – hans tidiga inspelningar från 20- och 30-talet, det är min musik. (Walter Ekström, pensionerad snickare, Malmö.)

 

– Jag tänker naturligtvis på filmen ”Ratataa” och allt jätteskojigt vi hade när vi spelade in den. Och hela den där Knäppupp-tiden. Men att det nu skulle finnas en musikgrupp som heter Ratata, det visste jag inte. Det har tyvätt gått mej förbi. (Martin Ramel, skådespelare.)

 

 

Varifrån kommer namnet?

 

1.

1957 hade filmen ”Ratataa” premiär. Manus och regi: Povel Ramel och Hasse Ekman. Musik: Povel Ramel.

 

– Det är den största musikfilm som någonsin gjorts i Sverige, ingen annan musikfilm har innehållit så mycket svensk originalmusik.

 

Säger Sten Kärrby, som har hand om Knäppupps filmer, när jag ringer och ber honom berätta lite om filmen ”Ratataa”.

 

– Man kan säga att ”Ratataa” är en pastisch. I filmen finns bl a en parodi på Ingmar Bergmans ”Sommarnattens leende”. En inbrottsscen är ett direkt plagiat av filmen ”Rififi”. Ja, ”Ratata” innehåller så mycket att det inte går att berätta om allt.

 

Några av skådespelarna i filmen är Povel Ramel, Hasse Ekman, Martin Ljung, Gunwer Bergkvist och Sigge Fürst.

 

– Martin Ljung sjunger temamelodin, marschen ”Ratataa”. Men det finns fler fina Povellåtar i filmen – som ”Var är tvålen?” (den scenen spelades förresten in i Sturebadet, som ju nu är ett minne) och den vackra ”Underbart är kort”.

 

2.

Maurice de Bevère, för de flesta känd som Morris, är en belgisk serietecknare. 1947 tecknade Morris den första serien om Lucky Luke, som skulle bli känd som cowboyen som ”drar snabbare än sin egen skugga”.

 

Men riktigt känd blev inte Lucky Luke förrän 1955, då Morris började samarbeta med Renè Goscinny – som var född i Paris men vuxit upp i Argentina och bott i USA och nu fanns i Belgien, där han skrev manus till tecknade serier.

”Des rails sur la prairie”, som det första Lucky Luke-samarbetet mellan Morris och Goscinny hette, publicerades 1955-56 i serietidningen Spirou. (Inte förrän 1981 översattes det till svenska och gavs ut som seriealbum med titeln ”Järnhästen”).

 

Lucky Luke är en parodi på framför allt filmmyten och vilda västern. I serien återfinns Billy The Kid, Calamity Jane, Jesse James med flera skurkar som fanns i ”riktiga” vilda västern. Också de fyra Dalton-bröderna har funnits i verkligheten. Men så de som framställs i den tecknade serien var de nämnda varken i filmerna eller i verkligheten.

 

Och så Ratata (som Goscinny hittade på). Denna luggslitna fängelsehund är den mest urkorkade hund som funnits i en tecknad serie. Men ack! så trofast.

 

 3.

– Det var för ungefär sex år sen, säger Mauro Scocco. Hur gammal är man när man går andra året på gymnasiet? 17 år? Det var då, när jag gick i skolan och började göra hemmainspelningar, som jag kom på namnet Ratata.

 

– Jag måste ha ett namn när jag skickade runt inspelningarna till skivbolagen. Då var Ratata fortfarande bara jag, men bolagen trodde nog att Ratata var ett band.

 

– Det kan inte ha varit Povel Ramel-filmen som gav mej idén till namnet, för den hade jag inte hört talas om då. Men hunden Ratata i Lucky Luke-serien kände jag till, så det var väl därifrån som jag fick idén.

 

PS. En annan sak är att den svenske Lucky Luke-översättaren säkert döpt hunden efter filmen. Ratatas riktiga namn – i originalserien – är Rantanplan.

 

(Tryckt i broschyren ”Ratata, Sent i september” 1985)