Tvåan minst lika bra som ettan!

Förväntningarna är stora efter förra och första gången (det var 2015) som Nicole Johänntgen presenterade sitt ”Sofia Project” på Ystads jazzfestival. Nu har hon satt ihop ”Sofia II” med sex kvinnliga musiker och sig själv som orkesterledare. Nya musiker från olika länder, ingen var med förra gången, förutom Nicole då.

Lite annorlunda jazzinstrument också. Nicole Johänntgens saxofoner spelar ihop med bland annat Sanskriti Shresthas tablatrummor, som både smattrande och bumpande inleder Johänntgens komposition ”Ystad I”. Hon kommer förresten från Nepal, sitter på en liten kudde på en upphöjning och spelar tablas.

Gitarristen Charlotta Andersson i ”Sofia II”. Foto: Harri Paavolainen / Ystads jazzfestival

Så tillkommer trumset, spelat av Sophie Alloway (England), och kontrabas, spelad av Lisa Wulff (Sverige), innan Johänntgens saxofon börjar spela melodiska toner.

Nu enbart tabla och harpotoner, som Julie Campiche från Schweiz bearbetar med elektronik så att harpan inte låter som en harpa. Belgiskan Anne Niepold spelar liksom bredvid, en extralåt som jag tycker låter folkmusikalisk, på  knappdragspel och Charlotta Andersson (också Sverige) fyller på med tysta-tysta elgitarrklanger.

I en egen låt visar Niepold att jag hade rätt: nånslags folkmusik över gränserna mellan Belgien och Frankrike. Medan Andersson i sin låt,  ”Malmö”, lägger klirrande stämningar av elgitarrtoner.

Saxofonisten Nicole Johänntgen och dragspelerskan Anne Niepold i  ”Sofia II”. Foto: Harri Paavolainen / Ystads jazzfestival

Och vilka solon: spröd harpa, för Campiche kan också spela sprött, Niepolds folkmusikjazzavantgardistiska dragspelsolo och Anderssons elgitarrsolo som går från ljust till distat på ett par toner. Samt Johänntgens saxsolon, än melodiska och vackra, än småbrökiga.

Genre: tidigare ohörd, varje musiker tar toner och rytmer med sig till sitt musikaliska hörn på jorden. Mer innehållsrikt och yvigare än förra gången. Lika bra? Ja, minst lika bra!

(Ystads Allehanda 2017)

Före Träd Gräs & Stenar

Bo Anders Persson
Love Is Here To Stay
(Subliminal Sounds)

Stefan Kerý och Reine Fiske, som tidigare sammanställt inspelningar med Pärson Sound, fortsätter sin berömvärda musikarkeologiska gärning. Nu har de samlat musik/inspelningar som blivande elgitarristen Bo Anders Persson gjorde när han var elev på Musikhögskolan i Stockholm.

Musiken har prefixet konst – men det är konstmusik i förändring, på väg någon annanstans, ut bland tidens människor och en större verklighet. Här grundläggs den (rock)musik som banden Pärson Sound, International Harvester, Harvester och Träd, Gräs & Stenar skulle spela.

Björn J:son Lindh spelar tvärflöjt och Maylen Bergström sjunger ordlöst till Bo Anders Perssons bandspelarbearbetning.

I titelspåret ”Love Is Here To Stay” får flöjt och sång sällskap av Perssons conga och Urban Ymans kontrabas. ”Små toner mer eller mindre” framförs på valfria instrument, det råkade bli altflöjt, trombon, viola, kontrabas och harpa.

Genom ”Proteinimperialism” lopas livsmedelsforskaren George Borgström samhällskritiska ord som ett mantra.

Bo Anders Persson förhåller sig till klassisk västerländsk musiktradition, utforskar ljud och influeras av Terry Riley. Minimalismen poängteras och blir så att säga allt mer minimal.

(Hifi & Musik 2014)

I CD-spelaren: Traditionellt från England

Bella Hardy
In The Shadow Of Mountains
(Noe Records/www.bellahardy.com)

John Jones
Rising Road
(Westpark/BAM)

Martin Simpson
True Stories
(Topic/Showtime)

Bella Hardys andra album, ”In The Shadow of Mountains”, är ju ännu bättre än den sensationella debuten. Hon fortsätter att göra personliga tolkningar av traditionella låtar varvat med egna sånger och melodier som löper rakt ut från brittisk folkmusiktradition.

Hennes röst tar sig in i och ut igenom det karga, lite grova skal som brittisk folksång kan ha, får tonerna att bli ljuva och innerliga, så vackra. Hon spelar dessutom fiol med sträva toner från en annan tid, även harpa, cello och concertina med mera hörs i kompet. Spåret ”All In The Morning” bryter av, hela släkten Hardy sjunger a cappella.

Med albumet ”Rising Road” har John Jones, sångare i Oysterband, gjort en utmärkt solodebut. Traditionella sånger och några egna men oavsett vilket sjunger Jones med sin bärande röst, ljus och djup på samma gång, kraftfull och innerlig. Han lyfter fram toner, ord och de ödesbestämda stämningarna.

Kompet med bl a Seth Lakeman på tenorgitarr och fiol förstärker genom att skapa en akustisk folk- och rockmusikalisk ljudvägg. Lite enahanda, eftersom låtarna behandlas ungefär likadant. Men varje spår för sig ger ett oerhört starkt intryck. Min favorit är en egen nytolkning av traditionella ”Fire Marengo” som blivit både en sjömanssång och tung akustisk rock.

Martin Simpson är den mest drivna av dessa tre engelska folksångare, vilket bevisas på ”True Stories”. Han sjunger med ett slags brittisk bluesröst och spelar både akustisk och elektrisk gitarr, även banjo. Hans egen instrumentallåt ”Swooping Molly” är en uppvisning i fingerplockarsnabbt akustiskt gitarrvirtuoseri.

Fast behandlingen av folktraditionen imponerar mest. Simpson gör vad han vill med traditionen – utan att lämna den. Både ”Tom Dooley” (Kingston Trio) och ”I Wanna Be Your Man” (Beatles) vävs in i förstaspåret ”Look Up, Look Down” och sistaspåret är en egenartad amerikansk men ändå brittisk tolkning av ”Staggelee”.

(Hifi & Musik 2009)