Etikettarkiv: Håkan Lahger

Så föddes rocktidningen Schlager

Minns inte året men jag frågar Thore och han tror också att det var 1979. Så fort gick det alltså från idén till starten av Schlager. Däremot minns jag var det började, det minns jag exakt.

Jag var fortfarande medlem i frilansreportagebyrån Grupp Fem i Lund medan Thore flyttat upp till Stockholm. Men nu var han nere i Lund på besök och vi skulle åka hem till mig i Vollsjö.

Vi satt i bilen, jag vid ratten och han bredvid, och strax före Harlösa (ja, jag kan peka ut huset vi körde förbi just då) så sa jag, ungefär: ”Tänk om vi skulle starta en musiktidning som är som Musikens Makt borde ha varit?”

Thore gav mig ett snabbt ögonkast och svarade direkt: ”Då gör vi det.”
BE

Det skulle ta ett år av möten med medarbetare och dummyskisser innan jag tillsammans med layoutare Lars ”Amba” Esselius kunde plocka ut Schlagerettan ur offsetpressen. Den doftade av svärta, svett och en och annan svordom.

Vi visste vad vi ville – ”vi skall fylla det skriande hål i svensk musikpress som bristen på en seriös musiktidning varit…fylla hålet med en journalistik som inte ser musiken frikopplad från omvärlden. Tvärtom, mitt i den.” – som jag skrev i första ledaren. Vi skaffade egna annonssäljare, egen distribution, egen ekonomi (med ett lån från en av medarbetarnas svärmor – tack för det! ).

Självständighet och en obändig tro på lusten att skriva och berätta om rockmusikens puls var våra ledstjärnor – dagochnatt.
TH

Stopp! Nu hoppade du sådär 1 ½ år framåt i tiden!

Jag kan när- och varsomhelst spotta hur många idéer som helst men det som kommer sen – streta, streta, streta för att förverkliga idén – är inte riktigt min grej. När jag hade föreslagit att vi skulle starta en ny musik- eller rocktidning, då tog du över…

Vilka skulle ingå i redaktionen: skriva, fotografera och göra layout? Och sälja annonser, för tidningen skulle väl inte vara annonsfri? Var det förresten vi själva som skulle ge ut tidningen? Vilket format skulle den ha? Vad skulle tidningen heta?

Det första som kom var en dummy, i tabloid och på tjockare papper, gjord i några få exemplar. Xtra hette tidningen som dummy. Men när kom namnet Schlager? Vem hittade på det?
BE

Att kalla en rocktidning för Schlager var nog det minst rock’n’rolliga förslaget vi kom på, alla skrattade åt associationerna om tvålfagra, upprisslade rampljuskåta svensktoppare. Så kunde vi inte heta. Men snart insåg vi att det fanns en god ironi i att använda ett sådant namn, tänk bara på Sillstryparns ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival…” som blev en alternativhit 1975. Vi kunde anamma Ulf Dagebys attityd och skriva både elakt och initierat om alla genrer.

Om det var Bengt E som kastade ur sig förslaget över en öl på Gröne Jägaren på Söder i Stockholm som Håkan L påstått, eller om det var Håkan L som Bengt numera hävdar, minns nog ingen längre. Men det har mindre betydelse. Schlager fick det bli! Och när vi väl bestämt oss fanns ingen återvändo.

Men vägen till namnet var snårig. Låt mig saxa ur Lars Nylins historieskrivning som publicerades i jubileumsnumret #100: ”Sökandet efter att hitta det klassiska evergreennamnet. Ett namn som alltid håller. Alltid vinner. En schlager. Starka kandidater var Xtra (ursprungsnamnet), Metro, Feber (som en senare utgiven skånetidning kom att heta), Rotrock, Rockmani och Musikmagazinet.”
TH

Säg inte så, om ingen annan vill ta åt sig äran för att ha kommit på namnet Schlager så gör jag gärna det. Snabbt efter att ”jag” föreslagit det så tyckte jag att Schlager var ett bra namn. För mig har en schlager aldrig varit en hit eller slagdänga utan mer av en evergreen: en sång eller låt som fastnar i minnet för att den innehåller något minnesvärt. Just sån musik som Schlager skulle skriva om – så ny och annorlunda och spännande musik att den lever för evigt.

Jag minns något annat också som vi sa 1979 i bilen mellan Lund och Vollsjö. Om det var jag eller du som sa det och vem som höll med: ”Schlager kommer att bli en tidning som finns i några få år men som man minns i 100.” En Schlager, alltså.
BE

Inför första numret satt jag i direktsändning på nöjesprogrammet Måndagsbörsen och fick frågan om namnet på tidningen. Jag berättade om valarnas sång, de håller kontakten med varandra med en sång. En ny varje år. Det kan man också kalla en riktig Schlager.

Kärnan av medarbetare kom från den nedlagda stockholmsredaktionen av tidningen Musikens Makt. I den fanns Håkan Lahger, Mats Lundgren och några andra fria skribenter och fotografer som tröttnat på den göteborgska toppstyrningen av tidningen.* Vi tyckte rockmusiken var så mycket mer än ett politiskt manifest, så mycket mer än ”en alternativ folkets röst”. Vi sneglade på engelsk musikpress – New Musical Express var en tabloid med mycket svärta i fotot och färgrikt rock’n’roll språk. Vi läste amerikanska Rolling Stone där reportrar som Hunter S. Thompson revolutionerade den personligt laddade journalistiken.
TH

Schlager var Musikens Makt på 80-talet, för mig. Så skulle MM ha utvecklats om inte huvud/göteborgsredaktionen levt i en stillastående värld. Schlager släppte in mer av samhället och blev därför en ännu mer politisk musiktidning än MM.

Jag var nog den enda av Schlagers tidigare MM-medarbetare som faktiskt fick sparken (från ett ideellt, oavlönat arbete) för att jag hävdade lokalredaktionens självständighet och påpekade att musik, samhälle och politik inte kan skildras på knäckebrödsprosa.

Som Schlagers ålderman hade jag också helt andra tidningar som inspirationskällor: HEJ! (en kortlivad, mer politiserad version av Bildjournalen), Street Life (engelsk musik-, kultur- och samhällstabloid), Rock & Folk (fransk musiktidskrift), undergroundpionjärer som Crawdaddy (USA), Frendz (England), Superlove (Danmark) och Rolling Stone (under de tidigaste åren).
BE

Så här i backspegeln kan man säga att timingen för en svensk rocktidning var perfekt.

Punken hade vitaliserat rockmusiken, energin smittade av sig på alla delar av musik- och hela kulturscenen. Det vibrerade av aktivitet i garagen och på musikfesterna, suget efter en svensk motsvarighet till engelska NME var stort. Bengt och jag hade rest tillsammans, gjort reportage om engelska Stiff on Tour och trampat runt i det nigerianska mörkret och väntat på en konsert med Fela Kuti. Konserten stoppades av polisen.

Som skribenter kände vi oss hemma i det här nya suget. Vi ville göra en tidning som var så aktuell som möjligt, som var billig att trycka och passade in i tidningsställen och på löpsedlarna. Vi valde snart tabloidformatet – tryckpressarna var intrimmade på det formatet och tidningsdistributörerna likaså. Vi skulle finnas bland de andra kommersiella tidningarna. Fanzines och hemmatryck i all ära, de görs av fans för fans.

Det skulle ta ett drygt år av möten och manglingar med blivande medarbetare och dummyskisser, resonemang om innehåll och profil innan Schlager nummer ett föddes med ”Turister i tillvaron” på förstasidan.
TH

Jag var med på ett annat sätt. Efter att en gång ha flyttat från Stockholm så vägrade jag flytta tillbaka. Någon vecka då och då, säg en i månaden, var jag uppe på redaktionen i Stockholm och jobbade. Annars skötte jag mitt nerifrån Skåne, både skrivandet och som redaktör för Skräpkultursidan (och senare också Svarta sidan).

Det var en poäng, tyckte jag. Stockholm är inte = hela Sverige. Den svenska landsorten är inte = storstan. Människor är både lika och olika. Vi lever på olika sätt, i stan och på landet. Till exempel musiksmakerna kan skilja sig åt. På landet är inte folk, om ni ursäktar, lika skitnödigt trendkänsliga som i stan. Då på 80-talet var det ännu mer så, än idag.

Jag tog medvetet på mig den rollen – att komplettera. Jag ville att Schlager skulle vara en tidning som riktade sig till rocklyssnare både i och utanför Stockholm, i stora och mindre städer, och på bonnvischan. Det var därför jag tidigt bidrog med så icke-häftiga inslag som en intervju med Gyllene Tider.

Rock är mer än musik, var en slogan som Schlager hade. Den här boken innehåller ju musiktexter – för musiken var grunden – men Schlager innehöll mycket annat som också var ”rock”: film, litteratur, tecknade serier, mer allmänna reportage med mera. Jag ville dessutom hårdra Schlagers slogan ännu lite mer: rock är inte bara rock. I Schlager skulle det också skrivas om andra sorters musik: mycket reggae, afro-musik, populärmusik från Frankrike och Italien, lite jazz och även svensk folkmusik.
BE

Bredden i innehållet var absolut en del av styrkan, vi var inte navelskådande eller listrabblande. Vi hade medarbetare som – för att använda ett 2000-tals-uttryck – filtrerade världen genom rockjournalistiska glasögon. Att revoltera mot fördomsfulla äldre generationer, att sprida engagemang för idéer man tror på och visa upp sitt såriga känsloliv – det är själen i denna attityd. Men det alternativa innehållet gav ”inte bröd på bordet”, varken då eller idag. Vi ville vara en rocktidning där kvalitet och nyfikenhet på alla musikaliska uttryck var ledord.

För att få också det mera kommersiella musiksverige på vår sida krävdes stöd från viktiga ”insiders” och vi hade hjälp av tre väldigt väsentliga personer – Kjell Andersson, producent och artistansvarig på EMI som fick den kommersiella ”branschen” att ta oss på allvar, produktionsbolaget EMA-Telstars ägare Thomas Johansson som hade kanaler till utländska etablerade artister och Magnus Wirström/Claes Bondelid som tillsammans värvade viktiga annonsörer som Levis och EMI – och därmed intäkter.

Men ekonomin var en ständig balansgång och tidningen litade mycket på frivilligt fotarbete, volontärer gick runt på stan och sålde tidningar, klistrade affischer på elskåp och i skivbutiker. En del frivilliga blev skribenter och fasta medarbetare som Lars och Sören Nylin, Hélène Benno och Per Kviman. Många musiker – tack Ebba G Dag V Olle L Reeperbahn Johan K Lustans Lakejer och alla andra! – ställde upp på stödkonserter och såg till att kassaflödet räckte till nästa tryckning.

Fast den allra viktigaste anledningen till att Schlager lyckades överleva år ETT var att svenska musiker och läsare ville ha en tidning med skribenter som tog deras arbete, musik och tankar på allvar. Som inte tramsade med färgidolporträtt eller skvaller, som vågade mingla med dem på en efterfest och dagen efter skriva en kritisk recension. Integritet. Dedikation. Sånt lönar sig att satsa på.
TH

Före Schlager hade jag arbetat i tolv år som frilansande skribent. Det var min skolgång: från grundskolan upp genom gymnasiet, skulle man kunna säga. När vi startade Schlager så började jag på den frilansande musikskribentens universitet. Ett bra universitet, för det var fritt. Jag kunde göra = skriva både om vad jag ville och som jag ville. Och det var mycket det, som inga redaktörer tidigare hade tillåt mig att göra. Nu ville och skulle jag göra alltihop – med det samma och på samma gång!

Musik hänger intimt ihop med musikskaparnas liv (nog också med lyssnarnas) och det samhälle de (och vi) lever i, med annan kultur – som litteratur (till exempel kriminalromaner), konst (till exempel tecknade serier), film, media, design och mode (som västerländsk populärmusik alltid fört en dialog med) och förstås politik. Det hävdade jag då och det hävdar jag fortfarande. Jag strävade efter att så mycket som möjligt – gärna allt! – skulle finnas med i varje musikartikel.

Vilket ledde till att somliga artister och musiker inte blev så helförtjusta när jag med- eller omedvetet fick dem att prata om sånt de inte alls hade tänkt skulle vara med i intervjun. Min idé och utgångspunkt var att om jag, lika mycket musiknörd som musikjournalist, tyckte att något var intressant, då kunde nog också läsarna tycka det.

Den amerikanska så kallade nya journalistiken (med framför allt Tom Wolfe, Truman Capote och Joan Didion som mina egna idoler) hade det börjat talas om igen i Sverige på 80-talet. Schlager gick ett steg vidare ändå: vi ägnade oss åt subjektiv journalistik, där journalisten placerar sig mitt i texten och redogör – tydligt – för sina åsikter och ställningstaganden. Eftersom ingen journalistik är objektiv (skillnaden är att där finns skribentens subjektiva åsikter gömda i texten) så borde subjektiv journalistik vara en mer ärlig form av journalistik. Men det kan vara svårt att balansera rätt – risken är ju att journalisten tar alltför stor plats på bekostnad av ämnet.
BE

Att arbeta med tidningen Schlager var som att leva mitt i en journalistisk experimentverkstad och livsstil. Många av oss bodde mer eller mindre på redaktionen, gick på klubbar och lyssnade, skrev och hamrade fram våra texter på nätterna innan lämning. Vi levde mitt bland det vi skrev om, det genomsyrade alla de långa och djuplodande samtalen och de korta nyheterna, recensionerna och krönikorna.

På samma sätt var det med bilderna. Fotograferna var redan från starten med i redaktionen, deltog i layoutarbetet och var medskapande i tidningens form. De svartvita scenbilderna, de i bästa mening intima och personliga porträtten samspelade med texterna till en helhet som fångade tidens anda – så som vi såg den.

Våra svenska fotografer fick inspiration av våra engelska stilbildande rockfotografer – Pennie Smith och Anton Corbijn – som fångade musikerna med en subjektiv blick. Fotografer som ofta tillbringade mycket längre tid med sina ”objekt” än skribenterna, skapade en personlig relation till dem. Allt för att komma innanför den poserande och tillrättalagda image som rockkulturen vimlar av, då som idag.

Som relativt nykläckt skribent med en bakgrund som reportagefotograf på bildbyrån Grupp Fem i Lund, var jag hungrig på alla former av skribentuppdrag och skrev gärna långt och med många beskrivande och målande ord. Jag skrev alltmer om film, om foto och om konst. Det subjektiva sättet att se och berätta öppnade en väg vidare mot det filmiska tänkandet och berättandet i rörliga bilder som jag ägnade mig åt efter Schlagertiden.

Jag var samtidigt involverad i tidningens form, hängde över axlarna på layoutavdelningen och monterade texter. Jag ville att våra reportage skulle vara som en filmisk upplevelse, en text och bildkomposition som ville få läsarna att vara där – att se och känna det vi upplevde.
TH

Vilket skriftspråk bör/ska/måste man använda för att beskriva något så svårfångat – ja, obeskrivbart, enligt vissa – som musik? Vilken sorts språk passar bäst för att förmedla en intervju så att den blir ett samtal som kommer så nära läsaren som möjligt? Hur ska den framtida journalistprosan se ut?

1980-talet var en språklig experimenttid, inte bara men kanske särskilt i Schlager. Tal- och skriftspråk gick en match. Vissa intervjuer kunde delvis skrivas ut fonetiskt, artiklar blev närapå noveller, ingen klagade ens (inte så jag hörde det i alla fall) när jag lät en recension bli en nödrimmad dikt med ojämn högerkant.

De flesta i Schlagerredaktionen och även andra Schlagerskribenter kände nog likadant. Nästan alla skrev nästan alltid ”dom” istället för ”de” och ”dem”. Också ”nån” och ”nånting” förekom ofta istället för ”någon” och ”någonting”. Till och med Schlagers mest prydliga medarbetare kunde plötsligt skriva ”va” istället för ”vara”.

Det var en strävan att utvidga skriftspråket och därmed journalistikens möjligheter. Men med det produktionstempo som gällde för Schlager så var en sån idé egentligen vansinnig. Den ovannämnda artikeln om Gyllene Tider minns jag speciellt. Hur lång kan den ha varit, kanske 30 000 tecken. Jag satt och skrev den hemma i Vollsjö under en eftermiddag.

För att så mycket av texten som möjligt skulle hinna upp till Stockholm och skrivas in = sättas så sprang min hustru efter varje A4 (skrivmaskin gällde ju, inga fax och absolut inte mejl!) uppför Storgatan till posten. Som den idiot jag var hade jag inte ens karbonpapper i skrivmaskinen. Så när jag postat iväg ett A4 visste jag inte vad jag redan hade skrivit. Att samtidigt då försöka experimentera för att man så övermaga trodde att man skulle nyskapa den svenska journalistiken…

Det var väl dumt eller åtminstone dumdristigt.
BE

Att ordagrant skriva ut intervjuer från kassettband dokumenterar också hur det journalistiska arbetet har gått till, det redovisar verbala krumsprång och allehanda felsägningar. Det ligger en spänning och autenticitet i detta. En kvalitet. Men kan det bli för mycket sanning? Så sant att man som skribent väljer bort?

Experimenten med de personliga texterna och formaten spillde samtidigt över på formen, efter ett år med sladdrigt tidningspapper och ibland gråtonad svärta ville vi göra en tidning som var mer hållbar, med mera färgtryck. Fotograferna och annonsörerna tryckte på och när vi gjorde om tidningen till ett Rolling Stone-liknande format blev vi både uppmuntrade och utskällda. Proffsigt! För kommersiellt! Snyggt! Tidningsbutikerna gillade det, det var lättare att exponera framsidan bland andra magasin i hyllorna, distributionen hatade det för portot blev 50 procent dyrare för alla postutskick till prenumeranter.

Men vägen vidare var utstakad, ambitionen var att göra Schlager till mer av ett magasin, en kulturtidskrift som både gick att sälja kommersiellt och var journalistiskt hållbar bland de ”hardcore” läsare som hållit tidningen under armarna de första åren. Vi ville båda och på väg in i år tre av tidningens historia var det glättiga papperet och svärtan på plats.
TH

Antologin ”Best of Schlager” innehåller enbart texter, till råga på allt enbart texter om musik. Det var ett val vi gjorde. Ett av många möjliga val. Borde inte fotograferna också vara representerade i boken? Och alla andra ämnen – vid sidan om musiken – som Schlager skrev om: filmen, litteraturen och konsten, mode och media, allmänartiklarna.

Musiken var grunden till Schlager, texterna om musik var kärnan. Vi ville fokusera på det, på musiken. Det publicerades så många artiklar i Schlager och alltför få av dessa kan rymmas i en bok. Vi ville renodla, visa vad och hur det skrevs om rock och annan musik i rocktidningen Schlager. Försöka spegla Schlagers musikjournalistik och även enskilda musikskribenter på ett så rättvisande sätt som möjligt, visa att de – vi – skrev likartat men också olika.

Det har blivit en spräcklig bok med musiktexter av alla former: långa reportage, fråga-svar-intervjuer, porträtt, snabbare nedslag, live- och skivrecensioner. I första hand har vi tagit med texter av fasta och regelbundna medarbetare, blandade texter om utländska och svenska grupper/artister, på samma sätt som varje nummer av Schlager var ett urval av det aktuella och mest intressanta. Vi har också valt att enbart hämta texter från Schlagers tre första år, då tidningen ägdes av medarbetarna och var en självständig, personlig röst i det svenska musiklandskapet.

Nej, det var inte lätt att välja texter. Andra redaktörer hade nog gjort ett annat urval och själva hade vi kanske också kunnat göra det, en annan dag, en annan månad, ett annat år. Ni som var med på 80-talet och läste Schlager kan säkert sakna en och annan text, precis som man ju alltid saknar någon låt på ett samlingsalbum med titeln ”Best of… ”.

Skåne i augusti 2011
Bengt Eriksson och Thore Soneson

(Förord till boken ”Best of Schlager – När den svenska rockjournalistiken föddes”, utgiven av förlaget Reverb 2011)

Annonser

Best of Schlager

PRESSMEDDELANDE
2011-09-14

”Best of Schlager – när den svenska rockjournalistiken föddes”

När musikjournalisterna Bengt Eriksson, Håkan Lahger, Mats Lundgren och Thore Soneson drog igång musiktid¬ningen Schlager hösten 1980 var det för att, som det stod i ledaren, ”fylla det skriande hål i svensk press som bristen på en seriös musiktidning har varit”.

”Ulf Lundell påstod en gång att alla rockskribenter är misslyckade rockmusiker. Han hade fel. Jag, till exempel, ville aldrig bli Keith Richards. Jag ville bli Lars Nylin.”
– Per Bjurman, Aftonbladet

”Best of Schlager – när den svenska rockjournalistiken föddes”. Texter i urval av Bengt Eriksson och Thore Soneson. Bokomslag: Lars ”Amba” Esselius.

Så stor betydelse hade Schlager, vars första nummer kom den 10 oktober 1980. Det var nämligen där och då den svenska rockjournalistiken föddes.

Ett kaxigt påstående? Nja. Eller: Nej!

Boken ”Best of Schlager – när den svenska rockjournalistiken föddes” samlar bland annat Dotun Adebayo, Kristina Adolfsson, Marjorie Alessandrini, Bengt Eriksson, Håkan Lahger, Susanne Ljung, Mats Lundgren, Lars Nylin, Jens Peterson, Thore Soneson och Per Wirtén. De skriver om artister som Abba, Bob Dylan, Ebba Grön, Jimmy Cliff, Kraftwerk, Neil Young, Nico, Ratata, The Slits, Thomas Di Leva och många, många fler.

De återbrukade klassiska texterna har kompletterats med nyskrivna kommentarer. I förordet får man dessutom för första gången reda på exakt när, var och varför idén om att starta rocktidningen Schlager föddes…

Bengt Eriksson och Thore Soneson finns på plats för att presentera boken under bokmässan i Göteborg den 23 september. Du träffar dem i monter B06:32 mellan klockan 16-17. Kontakta oss för intervjuförfrågningar.

Bokförlaget Reverb
Karl Johansgatan 29, 41459 Göteborg http://www.reverb.nu

För mer information kontakta: Fredrik Öster, 070-774 70 26, fredrik@reverb.nu

Schlager, nu snart som bok

Poesi och politik, natur och religion

Ola Magnell, född 1946, växte upp på Skälby gård i Kalmar. På somrarna arbetade han på gården med höbärgning och svinskötsel. Bondsonen hörde rockmusik, började spela gitarr och göra låtar. När Cornelis Vreeswijk 1964 framträdde på läroverket fick han låna och spela på idolens gitarr. Mycket stort! 1966 försvann Ola till Stockholm längs ”Europaväg 66” (blivande LP-titel). Gick på Journalisthögskolan innan han upptäcktes av Anders Burman på skivbolaget Metronome. Slog igenom 1976 med LP:n ”Nya perspektiv” och låten ”Kliff”. Fast ”Påtalåten”, det första han gjorde på skiva, är en ännu större klassiker. Ola Magnell bor idag på Österlen i Skåne.

*

Det var 1973. Jag hade nyligen börjat som popskribent och fick en recensionssingel med skivdebutanten Ola Magnell. På a-sidan låg något som kallades ”Påtalåten”…

Hans egen låt och redan titeln var märklig. Vad betydde ”påta”? Märkligare ändå var låten och framförandet. Nej, kanske inte musikaliskt. Melodin kunde beskrivas som en svensk visa på väg mot amerikansk folksång och kompet (bl a Ola Magnell själv på akustisk gitarr och Roffe Wikström på elgitarr) är rätt typiskt för 70-talet: ett slags folkrock, elektrifierat men med akustisk karaktär.

Desto märkligare – så annorlunda och personliga – var orden och debutanten Magnells sätt att framföra dem. Rösten hoppade upp i falsett och texten åkte kana på melodin, så att tonerna förändrade uttalet av orden. Som han sjöng! Men vad sjöng han om? Och vad sjöng han på (vilken dialekt alltså)?

Sent mejlsvar: ”För 33 år sen ringde en ung musikjournalist och ställde just den frågan. Vill minnas att han hette Bengt Eriksson och jag var lika oförstående då som nu. Det är ingen dialekt. Bara nervositet.”

Ola Magnell idag.

Du har känslan men inte rätta viljan
Att sitta ner och hitta på en visa så fin
Märren ränner hän i sken över tiljan
Bonden studsar upp i sin nya slåttermaskin
(”Påtalåten”, original 1973, instrumentalversion 1974 och live-inspelning (med sång) 1975)

Nog är det speciellt – och här kan du ändå bara läsa orden, inte höra Ola Magnell sjunga dem… T ex tredje raden: ”Märren ränner hän i sken över tiljan”.

”Märren” är förstås en häst och på ”tiljan” brukar det spelas och dansas. Vad har de aparta och motsägelsefulla orden med varann att göra? ”Märr” fick mig att tänka på landsbygden, en ladugård eller ett stall. ”Tilja” är, enligt Svenska Akademiens Ordbok, benämning på en bred och bastant träplanka, som kan finnas både i teaterns träscen och vilket trägolv som helst. De ladugårdar som jag, en stockholmskis, såg under barndomens sommarlov hade cementgolv. Efter att ha googlat runt på nätet konstaterar jag att det funnits ladugårdar med trägolv. Syftar Magnell på en häst som blev orolig när den togs ur spiltan?

Sen tänker jag tvärtom: utgår från ordet ”tiljan” i betydelsen teaterscen. Vad – eller vem – är då ”märren”? Kan det vara Magnell själv som ”ränner i sken” och – bära eller brista! – ska försöka bli artist? Det ålderdomliga ordet ”hän”, som sällan brukar stå för sig själv och aldrig användas så här rätt upp och ner i en mening, är extra intressant. Till viss del kan ”hän”, också enligt SAOB, härröras från ordet ”hädan”.

Magnell har diktat – sammanfört orden – med lika delar beslutsamhet och förhoppning, nervositet och rädsla. Några verser in sjunger han: ”Bror står i jorden och påtar.” Där fick asfaltungen, dvs jag, den efterfrågade förklaringen till låttiteln.

Så sent som i fjol stod en tupp där och gol
Det fanns vit viol och kor och vackra ängder där du bor
Och det lyste en sol och du kunde bli mol
Tyst av en schysst illusion om att du tror att du blir stor

Men nu står maskiner och schaktar
Blommande äng har blivit avgas och betong
Är det så märkligt om man faktiskt föraktar
Alla korrumpéer med sin pappersjargong
Jag blir snart desperat av att leva i en stat
Uppbyggd av profit och bostadssegregation
Ingen smart demokrat blir så flat och moderat
Som i vår kristna gistna västerländska dollarcivilisation
(också ”Påtalåten”)

Observera inrimmen: ”sitta” och ”hitta”, ”hän” och ”sken”, tyst” och ”schysst”, ”demokrat”, ”flat” och ”moderat”… Ja, se: han rimmar när, var och hur mycket han vill. Han leker med ord och uttryck, nyskapar och uppfinner: ”korrumpéer”, ”pappersjargong” och ”dollarcivilisation”. Som om han har både ett rimlexikon och en ordbok i huvet. Från det personliga och privata – ja, familjära – övergår sångtexten till att bli lika personligt upplevd – nog var det så? – men också allmängiltig. ”Påtalåten” slutar samhällskritiskt och politiskt.

I en textrad finns ett nyckelord – inte bara för ”Påtalåten” utan för Ola Magnell, sångpoeten och människan, genom hela karriären och livet. ”Jag tycker”, sjunger Magnell, ”att det inte är stort fel / i att vara lite vilsen i vår nya sköna värld.” Nyckelordet är, förstås, ”vilsen”. Redan här i ”Påtalåten” får ordet dessutom en synonym och känslomässig släkting. För strax utbrister Magnell: ”Jag blir snart desperat…”

Precis så – och värre – ska Ola Magnell fortsätta att känna sig. I ”Sångerna vrenskas” (1974) är han fortfarande lika ”vilsen” och när han skrev vidare på samma sång (1979) hade hans kind blivit ”förgråten”. Också i ”Ett öde land” går han ”än en gång och gråter”. Han får ”Lessentankar” (bägge 1986) och är ”helt ur form” (”Tillbaka till Tellus”, 1989). När det känns som värst tar han in på ”Neurotikas Motell” (låt/LP-titel, också -89).

Det är bara genom dimmor som jag går
Det är alltid dagen efter
Och nästan alltid lika långt till vår
Inga golv är riktigt plana där jag står
Och ingen verkar bry sej riktigt om
Hur man i själva verket mår
(”Kliff”, 1975)

Men bör och ska – ja, får – man göra så här: analysera, loda i djupet av sångerna och läsa lusen av orden? Måste man ens skriva om musik? Som om det inte räckte att lyssna! Att journalister och kritiker betraktas som otyg – t o m parasiter som inte skapar något eget utan lever på konstnärerna – är inte helt ovanligt bland artister och musiker.

Nej, jag tror inte att Ola Magnell ansluter sig till den åsikten. Det kan han inte göra när han på sin hemsida lagt ut så många tidningsartiklar och recensioner. Dessutom har han själv recenserat en konsert med Bob Dylan och skrivit en artikel om Cornelis Vreeswijk.

Fast… Ja, kalla mig feg. Jag har inte frågat honom, trots att vi mejlväxlade när jag skrev den här artikeln. Magnell kan ju bli så arg! Under åren och karriären har Ola Magnell haft det besvärligt med oss recensenter, oavsett om vi skrivit positivt eller negativt. ”Jag är är ställd av komplimanger och vacklar av kritik”, sjunger han i ”Tomma tunnor” (1981). En annan låt, ”Abrakadabra” (1986), handlar om en intervjuare som ska ha frågat: ”Var står du politiskt, varför är du religiös / Varför är du på din vakt och varför är du nervös”? Magnell utbrister: ”Han tar mej för en pajas som vill sprida mystik.”

Journalisten som beskrivs genom Ola Magnells (över)känsliga ögon, öron och andra sinnen kunde vara Håkan Lahger. Något år tidigare hade Lagher gjort en intervju med Magnell (i rocktidningen Schlager) som kom att handla om artisten kontra journalisterna. Lahger påpekar att Magnell vid en konsert presenterade inte bara en utan två låtar med ett och samma uttryck – ”ansträngda rim” – från Per Mortensens recension i Dagens Nyheter av LP:n ”Gaia” (1983). ”Med ett snett leende” karaktäriserade Magnell också sin musik som ”medelåldersrock”, ett ord som Lagher hade använt i en recension.

”För mig”, kommenterar Håkan Lahger, ”går det inte att komma åt varför denna monumentala bitterhet… har behärskat en av våra riktigt stora rimsmeder.”

(Forts. i boken ”Svenska sång- och rockpoeter 3”, utgiven av BTJ Förlag 2008)

Hifi & Musik, 40 år

När och hur jag började skriva i Hifi & Musik (eller Stereo-Hifi Teknik och Musik, som den hette då) minns jag exakt.

Det var 1972 och Stereo-Hifi hade alltså funnits ett par år. Själv hade jag precis flyttat ner till Skåne från Stockholm och var, redan då som nu, diversearbetare inom kultur och nöje. Hade skrivit en skivspalt i ungdomstidningen Hej! och skrev nu om popmusik på Aftonbladets kultursida, samtidigt som jag jobbade med folkfesten i Malmö och på en fritidsgård i förorten Höja.

”Mitt” första nummer av Stereo-Hifi, tror jag: nr 12/december 1972. Observera det tidstypiska omslaget.

Där började det, under ett arbetspass på fritidsgården. Jag ville ha fler ställen där jag kunde skriva om musik så jag smög in i ett tomt rum, lånade telefonen och ringde upp Alf Agdler, som var chefredaktör för Stereo-Hifi (och även hade startat tidskriften och förlaget Nordpress med bland andra Thore Rösnes).

Grönt ljus direkt, inga problem. Det första jag föreslog att jag skulle skriva var en recension av en… fågelskiva, LP:n ”Birds and Wild Beasts of Africa”, som om det varit (och det var det väl?) en form av folksång (fast av och med fåglar).

Men nu, när jag letat reda på en tidskriftsbunt från 70-talet och låter fakta reparera mitt 70-talsminne, ser jag att jag satte full fart direkt. Snabbt bidrog jag också med en recension av en politisk fransk jazzskiva – med sångerskan Colette Magny – och en artikel som fick rubriken: ”Svensk folkmusik, vad är det?”.

Det här var utmärkande för Stereo-Hifis syn på det mesta: journalistik, musik och politik. 70-talet var ju en vänsterpolitisk tid då den progressiva musikrörelsen satte agendan för svensk musik, musikbevakning och nog hela musikindustrin. Vad man än tyckte om det så måste alla förhålla sig till proggrörelsen. På Stereo-Hifi förhöll man sig med öppenhet.

Mina politiska åsikter delades knappast av någon på redaktionen. (Thore Rösnes var till exempel den evige liberalen. Jag minns en redaktionslunch, långt senare, efter namnbytet till Hifi & Musik, då popskribenten Björn Håkansson utbrast (det här var när folkpartiet gjort ett riktigt uselt riksdagsval): ”Jaså, du är folkpartist! Undrade just hur en sån kunde se ut.”)

Första numret med namnet Hifi & Musik: nr 9/september 1976.

Men ingen på redaktionen protesterade mot att jag framförde mina politiska åsikter, i artikel efter artikel. Det enda som inträffade var att Thore Rösnes initierade en debattserie om jazzmusik, dess kommunikativa syfte och eventuella politiska koppling (utgångspunkten var en åsikt jag framfört om jazzmusikern Gato Barbieri och som Thore inte delade).

Stereo-Hifi/Hifi & Musik betraktades både som en musik- och en tekniktidskrift och togs på stort allvar på 70-talet – inte minst av Musikens Makt, den progressiva musikrörelsens tidning. Också fascinerande – ja, häpnadsväckande – att se vilken blandning av musikartiklar, intervjuer och recensioner som finns i den här 70-talstidskriftsbunten som jag sitter och bläddrar i. Det gäller både egna och andras bidrag.

Somliga musikaliska vinklingar är nog omöjliga för yngre nytillkomna att förstå – som att det på 70-talet var alldeles självklart att skriva en lång artikel (Hifi & Musik 9/76, första numret med det nya namnet) där följande frågor ställdes till både skivbolagens ägare/anställda och till artisterna: 1) Kände de sig träffade av kritiken mot att de arbetar på kommersiella, multinationella bolag, 2) Vad tycker de om förslaget att det bör finnas en ”statlig kvot” som stadgar att alla distributörer måste ta in udda skivor med till exempel folkmusik, 3) Hur behandlas musikskribenter/recensenter som är kritiska mot skivindustrin?

Många intressanta svar och uttalanden också – som detta från Ulf Lundell:

– Det första jag satt min fot på EMI så började dom snacka om vem man skulle smöra. Tommy Rander eller Mats Olsson? De har en jävla makt de där två herrarna. Det var ett tafsande om hur man skulle vinkla in det på ett snyggt sätt och smöra genom tredje hand så det inte märktes. Det är komiskt.

Hifi & Musik nr 6/7 juni/juli 1978. (J-a bra intervju med Robert Broberg om jag får säga.)

Ytterligare artiklar/intervjuer/artistnamn: Carmen på skiva, 50-talet – jazzens guldålder, Karl Gerhard, Dragspelstema (från Calle Jularbo till Clifton Chenier), Lill-Babs, artikelserie om afrikansk musik, Steely Dan, sexistiska skivomslag, Kevin Coyne, Ian Dury, flera countryspecialer (svensk country, Carter Family, Jerry Jeff Walker, Holy Modal Rounders med flera), Körhistorien genom tiderna, Janne Schaffer, Ray Davies/The Kinks, Rikskonserter och musikpolitiken, Skillingtryck, Blue Note – ett riktigt jazzmärke, Allan Pettersson, Chuck Berry, Jazzprofilen – Larry Coryell, Den kristna svenska skivindustrin, engelsk punk, gitarrtema (gitarren – en historisk exposé, jazzgitarr, akustiska virtuoser, den indiske ragagitarristen Brij Bushan Kabraq och Alf Hambe), vissångare från Norge, alternativet MNW, Debatt: ”Där socialismen går in går musiken ut”, Bob Dylan – popens förste poet, Jazzprofilen: Egil Johansen…

Många bra musikskribenter medverkade i Stereo Hifi/Hifi & Musik. Inte minst Thore Rösnes, som bland annat recenserade jazzskivor, och även Alf Agdler, mer intresserad av country. Henrik Salander var regelbunden popmedarbetare när jag började skriva, efter honom följde popskribenterna Sven Bernstrup, Per Mortensen och Björn Håkansson. De artiklar om klassisk musik som Åke Engström skrev minns jag fortfarande, lika klassiska som ämnet. Han efterföljdes av Stig Jacobsson, som ju fortfarande är medarbetare. Och Bengt Nyquist förstås, som skrev om bägge delarna, både teknik och musik. Bland de medverkande fanns även Göran Holmquist, Håkan Lahger, Lennart Persson, Gunnar Salander, Ingrid Strömdahl och Mats Zetterberg.

Vinjetten förekom första gången i Stereo-Hifi Musik och Teknik nr 3/mars 1973.

I slutet av 70-talet kom Erik Boman till Hifi & Musik, först som musik- och sen chefredaktör. Han fortsatte att hålla sidorna öppna för alla sorters musik.

Under andra halvan av 70-talet infördes fackredaktörer för recensionssidorna. Rösnes tog hand om jazz, Engström om klassisk musik, Bernstrup och Mortensen om pop, jag om folkmusik. Jag minns sovvagnsresor till Stockholm alternativt morgonflyg med snabb taxi från Bromma för att hinna till tidiga redaktionsmöten.

Annars minns jag inte så mycket från recensionsmötena. Men flera nya spännande recensenter tillkom – som Christina Mattsson, Britta Svensson, Peter Hackman, Karl-Erik Tallmo och Per Tjernberg – så skivredaktörerna gjorde nog lite nytta.

Ska jag till sist riktigt malla mig (och det ska jag) så är jag extra stolt över att jag i Stereo-Hifi nr 3 1973 – nästan otroligt också att redaktionen/ägarna var så öppna för vartåt musiksmaken kunde ta vägen långt in i framtiden – startade en återkommande krönika med vinjetten ”Musik från jordens alla hörn” för att skriva om den musik som först 1987 skulle bli allmänt känd som world music.

Popskribenten Eriksson nångång på 70-talet. Foto: Birgitta Olsson.

Nej, jag var inte först i Sverige med att skriva om ”världsmusik” (ära dem som äras bör, både Ludvig Rasmusson och Sören Erlandsson gick före) men ”Musik från jordens alla hörn” var den första satsningen på en regelbunden bevakning av folk- och världsmusik i någon svensk tidning/tidskrift.

1980 åkte jag ut från Hifi & Musik. Ägarna, fast jag tror inte hela redaktionen höll med, tyckte det var illojalt att jag samtidigt som jag skrivit i Hifi & Musik hade börjat planera och arbeta för starten av en rocktidning som skulle få namnet Schlager. Det var ju en konkurrent! Bara något år senare tog Erik Boman tillbaka mig. Och nu – sen dess – skriver jag på…

Thore Rösnes och jag blev också sams igen (när han 1995 skulle starta musiktidskriften Gränslöst så frågade Thore om jag ville återuppta världsmusikkrönikerandet under vinjetten ”Musik från jorden alla hörn” – och dessutom med samma fyrkantiga jordklot som i originalvinjetten från Stereo-Hifi).

(Hifi & Musik 2010)