Britain Noir

Redan 1938 importerade Peter Cheyney den amerikanska detektivromanen, typ pulp, till England genom att i ”The Urgent Hangman” placera Slim Callaghans detektivbyrå på en bakgata till Chancery Lane i London.

Peter Cheyney: ”The Urgent Hangman”.

På 60-talet skrev Robin Cook (numera känd som Derek Raymond) flera deckare/thrillers, bl a ”The Crust On Its Uppers” och ”Public Parts And Private Places”, i hårdkokta Londonmiljöer.

P B Yuill, t ex ”Hazell Plays Solomon”, poängterade på 70-talet det engelska genom att låta privatdetektiven James Hazell snacka cockney. Liza Codys böcker om privatsnokan Anna Lee – den första, ”Dupe”, kom 1980 – varslade ännu om vad som skulle hända…

Liza Cody: ”Dupe”.

På 90-talet exploderade noir-genren: hårdkokta deckare/thrillers publicerades som blodig konfetti. Idag har ”Britain Noir” trängt undan de klassiska engelska genrerna (landsortsdeckaren och spionthrillern) både vad gäller antalet titlar och angelägenhetsgrad.

Nyligen kom den tredje ”Fresh Blood”-samlingen (alla The Do-Not Press; red: Mike Ripley och Maxim Jakubowski) med nya brittiska noir-författare. Också ”London Noir” (Serpent´s Tail; red: Maxim Jakubowski) och ”Britpulp!” (Sceptre; red: Tim White) innehåller exempel på brittisk noir i novellformat.

Noir-novellsamlingen ”London Noir”.

Många noir-författare från samlingarna – t ex Mark Timlin, Nicholas Blincoe, Ian Rankin, Stella Duffy, Carol Anne Davis, Ken Bruen, Denise Mina, Martyn Waites, Peter Guttridge, Paul Charles och Stewart Home – har även skrivit romaner som brukar finnas på bokhandlarnas engelska pockethyllor.

Det är mörka, hårda och tuffa – ja, övertuffa kriminalhistorier: ett uppförstorat och förtydligat koncentrat av livet i Englands nutida storstad, som ofta men inte alltid heter London. Huvudpersonen kan vara polis, privat- eller amatördetektiv eller själv en skurk.

Mina favoriter – Gillian Slovo, Mike Ripley, Mark Timlin och Nicholas Blincoe – skriver var sin sorts noir.

Den enda författarinnan, Gillian Slovo, föddes i Sydafrika och har gjort flera böcker om föräldrarnas kamp mot apartheid. Deckardebuten skedde 1984 med ”Morbid Symptoms” (Pluto), där hon introducerar Kate Baeier, socialist, feminist, journalist och saxofonist.

Gillian Slovo: ”Morbid Symptoms”.

Baeier, som återkommer i bl a ”Death Comes Staccato” (Women´s Press) och ”Cat Nap” (Virago), har liksom Slovo sin bakgrund i 60-talets solidaritetsrörelser. Genom Baeiers/Slovos vänsterpolitiska ögon skildras London åren kring Thatcher – huvudstaden i ett land i nyliberalistisk förvandling.

Mike Ripley skriver en serie deckare – 1988 kom debuten ”Just Another Angel” (Collins) och den åttonde och senaste heter ”That Angel Look” (Do-Not) – som kan kallas ”comic noir”. Jag-berättaren, Fitzroy Mcclean Angel, är taxichaufför och deltidsmusiker (trumpet).

Mike Ripley: ”Just Another Angel”.

Angel kör en Londoncab, kallad Armstrong, och delar bostad i Hackney (inte Londons bästa adress) med katten Springsteen. Det är precis så roligt som du anar. För att hålla verkligheten på avstånd drar Ripley/Angel fler vitsar per deckarromansida än Kinky Friedman.

Fr o m debuten 1988 med ”A Good Year For The Roses” (Corgi) har Mark Timlin åstadkommit hela femton böcker – t ex ”Paint It Black” (Vista) och ”Quick Before They Catch Us” (No Exit) – om privatsnoken Nick Sharman med kontor i Tulse Hill, South London.

Mark Timlin: ”A Very Good Year For Roses”.

Timlins deckare är så hårdkokta, våldsamma och rent ut sagt råa att han kallas ”Londons Mickey Spillane”.

Fast snarare har han studerat Cheyney, som inte var mindre våldsam. Återigen samma tid och stad, men Timlin/Sharman betraktar London från ännu en annan utsiktspunkt: de nergångna stadsdelarna söder om Themsen där befolkningen är engelsk arbetarklass och invandrare.

Nicholas Blincoe debuterade senare, 1995. Romanerna ”Acid Casuals”, ”Jello Sallad” (bägge Serpent´s Tail) och ”Manchester Slingback” (Pan) handlar mer om Manchester än London. Den senaste, ”Dope Priest” (Hodder & Sloughton), utspelar sej i Israel.

Nicholas Blincoe: ”Manchester Slingback”.

I ”Manchester Slingback” – hans tveklöst bästa – skildrar Blincoe hemstadens och Englands utveckling genom att dubbelkopiera 80- och 90-talens Manchester; den gamla utslitna och den nya yuppiefierade.

Om Slovo, Ripley och Timlin känner sej hemma på jazz- och rockklubben, så finns Blincoe på ett raveparty. Hans noir gränsar till acid. Blincoe skriver som på syra.

Nej, inte ett ord ska jag nämna om romanernas kriminella innehåll. Aldrig har deckargåtor betytt mindre än i Britain Noir.

De nya brittiska noir-författarna utnyttjar och leker med detektivromanen, tänjer ut och spränger sönder. De skriver inte skön utan ”ful” litteratur: pulp. Många böcker publiceras direkt i pocket. Cirkeln sluts bakåt till Peter Cheyney.

Resultatet blir genomlevda porträtt av dagens England, målade i grälla nyanser av svart.

(Krönika i Allt om böcker 2000)

Bokförlaget The X-Press (som i Malcolm)

I sin andra litteraturrapport från London besöker Bengt Eriksson bokförlaget The X-Press, som specialiserat sej på böcker av svarta författare, och träffar en av förlagets författare, Yinka Adebayo, som skriver ”svarta Fem-böcker”.

Bokförlaget The X-Press startades 1991-92 av Dotun Adebayo och Steve Pope, tidigare journalister på svarta nyhetstidningen The Voice. Förlagets första utgivning, ”Yardie”, var en hårdkokt thriller, författad av romandebutanten Victor Headley, om den livsmiljö som svarta västindier hamnar i när de invandrar från Jamaica till London.

– Boken ”tjuvsattes” med hjälp av laserskrivaren på The Voice, avslöjar Dotun Adebayo. I hemlighet smög jag dit på natten när redaktionen var tom.

Både förlaget och boken uppmärksammades i massmedia. ”Yardie” blev en succé! Men Adebayo och Pope var nybörjare i förlagsbranschen. De gjorde nästan allting fel. Trots att ”Yardie” sålde cirka 12.000 exemplar kom det inte in några pengar till förlaget. X-Press tvingades överlåta ”Yardie” till det betydligt större pocketförlaget PAN som lär ha sålt 50.000 exemplar av boken.

1997 har X-Press kontor i södra Hackney, med musiktidskriften Straight No Chaser och skivbolaget Acid Jazz som grannar. X-Press, som kan jämföras med en liten skivetikett för reggae- eller hip hop-plattor, fortsätter att ge ut romaner av svarta författare – ofta debutanter.

I förgrunden: Steve Pope och Oludotun Adebayo, vilka startade förlaget The X-Press i London. Foto: Birgitta Olsson.

– Förlaget har uppmuntrat svarta engelsmän att skriva böcker om sina erfarenheter och fått svarta att börja läsa böcker, säger Dotun Adebayo. Det är gatulitteratur – från, om och för människorna på gatan.

Alla X-Pressböcker trycks i pocket och utgivningen omfattar spännings- och kärleksromaner men även en del fackböcker och serien ”Black Classics” med äldre romaner, författade av svarta amerikaner som Pauline Hopkins och Rudolph Fisher. Med viss oro ska X-Press senare i år publicera ”Curvy Love Box” av Nick Barlay – förlagets första bok av en vit författare! Adebayo beskriver romanen som ”en resa genom London på 24 timmar – en vit Yardie”.

Förlagets just nu mest intressanta författare heter Yinka Adebayo, är storebror till Dotun och skriver ungdomsböcker – ett slags moderna ”Fem-böcker” för svarta ungdomar.

– Nej! protesterar Yinka Adebayo. Det är ju äventyrsböcker och även om ungdomarna i gänget Drummond Hill Crew är svarta så upplever alla ungdomar äventyr på samma sätt. Jag hoppas att många skolbarn, oavsett färg, ska läsa och tycka om mina böcker.

Yinka Adebayo har arbetat som lärare, ungdomsledare och övervakare för unga brottslingar. Också i sina ungdomsböcker fortsätter han att göra det han alltid gjort…

– Jag undervisar. Utan att använda allt för stora pekfingrar försöker jag få skolbarnen att ”be nice to each other” och ”do the right thing”. Både svarta och andra arbetarungdomar lämnar skolan utan utbildning, blir arbetslösa och börjar stjäla. Jag ska göra allt jag kan för att förhindra det!

”Boyz To Men” och ”Age Ain’t Nothing But A Number” är de första böckerna i Drummond Hill Crew-serien. Nu skriver Yinka Adebayo på heltid och innan årets slut ska nio böcker finnas i tryck. Sammanlagt kommer serien att omfatta elva titlar.

– Sen, säger han, planerar jag att skriva en serie böcker för äldre ungdomar, 18-19-åringar. Då ska det bl a handla om droger och sex.

(Kvällsposten 1997)

I CD-spelaren: Karin Ström

Och så här tycker jag om Karin Ströms nya album…

Karin Ström
fantomhalvan
(Datadamen/Universal)

Karin Ström (från Kristianstad, London, New York och Stockholm) skulle både kunna tituleras schlagerpoet och syntpoppoet.

Hon fortsätter att sångdikta om kärlek, hjärta och mycket smärta – fast med andra ord, så väl valda och poetiska att de kan tryckas på papper i en diktsamling.

Hon ackompanjerar sig själv också – men inte på akustisk gitarr eller piano utan på midikopplade syntar. *)

Hennes nya och andra album, ”fantomhalvan”, mer är avskalat än det förra.

Musiken låter retro, nästan som syntpop på 80-talet. De syntetiska tonerna, rytmerna och ljuden blippar och bloppar så snällt att det får mig att tänka på tidiga Depeche Mode eller t o m svenska synpopband som Ratata och Page.

Vilket passar bra till hennes melodier som alltid balanserat mellan nu och förr, ända tillbaks till 50- och 60-talens popsång.

Flera låtar – t ex förra singeln ”hon som älskade dig”, ”ditt brott står kvar”, nya singeln ”hackney downs”, ”inbrott”, ”demonerna i mina pupiller”, ”tills fulheten stillar vårt blod” och titelspåret ”fantomhalvan” (ja, nu räknade ju nästan upp alla låtar!) – skulle passa perfekt i den svenska uttagningen till Eurovisionsschlagern. Ja, jag menar det helt seriöst.

Karin Ström diktar, komponerar, sjunger och spelar musik som både till texter och melodier knäcker det mesta som framförs i schlagertävlingen. Hon sjunger schlager på allvar, det verkliga livets schlager.

Någon borde presenterar dem för varann, Karin Ström och Christer Björkman. Hon är ju en självklar schlagerjoker! Det som enda också behövs – extra – för att någon av hennes låtar skulle fungera i Eurovision Song Contest är att melodin kompletteras med ett större och mer utbyggt arrangemang.

Istället för det minimalistiska kompet på albumet ”fantomhalvan”

Förresten, observera användningen av k (svenskt uttal) och k (engelskt) i ”hackney downs”. Nu är hon blivit ”kej” men redan tidigare var hon känd som ”kå”.

Bara ett exempel på Karin Ströms finurliga, poetiska texter, schlager och poesi på samma gång.

(Något kortare i Ystads Allehanda 2010)

PS. Karin Ström skriver sina sångdikter med poetiska små bokstäver, därför har jag gjort likadant när jag nämner låttitlarna.

Hör albumet på Spotify.

*) Fast det gör hon ju också, det hörde jag när Karin idag sjöng och spelade ”ditt brott står kvar” hos Lantz i P4. Där sjöng hon till eget komp på Steinway-flygel.