Den 17-18 juli är datumen för 2009 års Backafestival på Österlen – som, enligt min mening, nog kan vara Sveriges trevligaste musikfestival. Så här var Backafestivalen i fjol…
Precis så här låter det när Kjell-Erik Eriksson i Hoven Droven spelar fiol! Foto: Birgitta Olsson.
Urkult vid Nämforsen i Norrland och Korröfestivalen i Småland har blivit de mest omtalade svenska världs- och folkmusikfestivalerna. Nu är det dags också för den lilla Backafestivalen på Österlen i Skåne att bli känd i hela Sverige. Årets Backafestival gav mig samma känsla som på Korrö för tio sen. Det är något på gång!
Backafestivalen arrangerades första gången år 2005 på ägorna till Mandelmanns Trädgårdar i Södra Rörum. När den år 2007 hade vuxit och inkräktade för mycket på arbetet på gården, flyttade festivalen till den likaså backiga ängen bakom Tjörnedala konsthall.
Förra året stod Backafestivalens stora scen utomhus, besökarna satt i backen och lyssnade. I år hade den stora scenen placerats i ett festivaltält. Lite synd, tyckte en i arrangörsföreningen när festivalen inleddes på fredagen. När regnet öste ner på den andra festivaldagen så var arrangörerna desto gladare för att scenen inte stod utomhus.
Backafestivalen har gått från picknick med musik till en riktig musikfestival.
Dan Öberg undervisar i konsten att spela didgeridoo. Foto: Bengt Eriksson
Och även om det kan vara trevligt att sitta i gräset och äta och fika så nog är det musiken som lockar de flesta festivalbesökarna? Kanske tillsammans med kurserna i att spela didgeridoo, djembe och nyckelharpa eller dansa folkligt svenskt, etno och orientaliskt. Det fanns också en visstuga och verkstäder där barn och äldre kunde bygga instrument á la 60-talets musikverkstäder.
Musikutbudet har blivit allt större och bredare: folk- och världsmusik och annat inom begreppet folklig musik. Till exempel Detektivbyrån med sättningen vibrafon, dragspel och trummor (ibland en synt). 
Märkligt att Detektivbyråns instrumentallåtar, som än kan leka Thore Skogman och än spräcka avantgardistiskt, passade in så bra på Backafestivalen. Det krävs både stora, vidöppna och små, fina arrangörsöron för att begripa det.
Detektivbyrån med Martin Molin på vibrafon. Vid klaviatur i bakgrunden syns också Anders Flanders. Foto: Birgitta Olsson.
Även Gunnar Källströms bonnatosiga Janne Vängman-punk fungerade mycket bättre på scen (än på skiva). Inte minst tack vare bandet Fridens Liljer som tog med hans småländska visor till både Istanbul och en finsk tangoskog.
Fredagens höjdpunkt blev Hoven Droven. Hela gruppen folkrockpogade (alltså punkdansade). Elgitarristen gick ut i publiken. Fiol och saxofon duellerade. Ösigare svensk folkmusik (plus rock och jazz) har aldrig spelats.
Från lördagen kan rapporteras om en spelning där Johan Hedin, nyckelharpa, och Esbjörn Hazelius, cittern med mera, blandade de bästa traditionella svenska låtarna med deras bästa egna.
Nya folkmusikgruppen Alla Fagra (sång, fioler, handtrumset, akustisk gitarrbas, bouzouki och harpa) låter som namnet: deras mestadels egna folkmelodier är just fagra. Vacker och melodisk svensk folkmusik i musikhögskoletraditionen.
Dan Öberg steg också upp på scenen med sin didgeridoo för att spela blues med gitarristerna Bert Deivert och Janne Zander. Foto: Birgitta Olsson.
Lördagens höjdpunkt: Bert Deivert och Janne Zander, som sjöng och spelade blues på ett stort antal akustiska gitarrer och mandoliner. Grovt och virtuost, samtidigt. Ett sökande efter den ur-blues som spelades på ett ackord. Också speciellt att höra två plåtgitarrer tillsammans.
I cafétältet fanns en liten scen för mindre kända, tillfälliga och mer lågmälda grupper. Som ett gäng med någon Fredrik i spetsen som provade ut sin egen altcountry och förstås Äpplet i lomman (festivalens husband vars medlemmar ingår i arrangörsgruppen) som spelar folkligt från Österlen på fiol, dragspel och gitarr.
Hus- och festivalorkestern Äpplet i lomman på caféscenen: Reine Steen, fiol, Lisa Kjellsson, dragspel, och Gustav Mandelmann, gitarr. Foto: Birgitta Olsson
Årets besöksiffra lär ha passerat 2000. Ingen jättepublik och arrangörerna vill helst att Backafestivalen inte blir mycket större. Som om det går att stoppa! När årets grupper och musiker berättat för spelkompisarna hur kul det var att spela på Backafestivalen så kommer arrangörerna att översvämmas av CD-skivor. Och gaget – det ska vi nog komma överens om…
Tjörnedalaängen är stor! Många fler besökare får plats. Till nästa sommar skulle jag föreslå ett särskilt mattält – så att det blir plats för mer musik och publik i det lilla scentältet. Ett annat råd är att hyra in ett ännu större tält för den stora Backascenen.
(Publicerat i Hifi & Musik 2008)
Erikssons kultursidor 