I CD-spelaren: den prisbelönta Karima Nayt

Karima Nayt
Quoi d’autre?
(Ajabu!)

Karima Nayt, sångerska, även dansare och skådespelare, blir den sjungande guiden (sångspråk: arabiska och franska) i en musikalisk geografi som sträcker sig i två riktningar.

Dels österut från Algeriet, genom Palestina, Egypten och Turkiet; dels norrut genom Spanien och Frankrike upp till Sverige.

I musiken hörs arabiska rytmer och den drömskt smekande violinorkestern som är typisk för Arabien men också flamenco, chanson, nytango och svensk folkmusik.

Det sistnämnda är inte så märkligt som det kan verka. På debutalbumet ”Quoi d’autre?” samarbetar Karima Nayt med ett antal svenska musiker: främst Fredrik Gille, slagverkare och medkompositör, Olle Linder, bas, mandola och mandolin, Mikael Augustsson, bandoneon, med flera.

Resultatet är sensationellt, sällan eller aldrig tidigare hörd musik med Karima Nayts erfarenheter hemifrån Algeriet (krig, förtryck, flykt) som hjärtat i både hennes texter och hennes in- och utlevelsefulla röst.

Hennes känsla, smärta och solidaritet sträcker sig även utanför hemlandet, som i sången ”Dari” om en liten palestinsk pojke.

(Olika versioner i bl a Hifi & Musik 2012)

PS. Karima Nayts album prisades som ”årets utgåva” på Folk- & Världsmusikgalan 2013.  

Res med Claes Hylinger i fåtöljen

Claes Hylinger
Till främmande land
(Bonniers)

Precis som Hylinger sitter jag i fåtöljen. Jag läser och reser.

Vi reser ”Till främmande land”, som Claes Hylingers nya handbok heter. Ordet handbok syftar dels på formatet (en lagom stor bok att ha i handen på bussen eller i sängen, lagom korta stycken att suga på mellan ett par hållplatser), dels på funktionen (en guide till resandet i livet, lika mycket som i geografin).

Ibland får jag vara Claes Hylingers sällskap på längre resor: de kan gå till Patafysiska Kollegiet i Paris eller pensionatet där Evert Taube bodde i Antibes, till caféet i hörnet av Avenue Al Nasr och Boulevard Khalid Ibn Walid i Damaskus eller Gül Babas grav i Bukarest, till National Portrait Gallery i London eller längs en vandringsled vid Kebnekaise.

Ibland går resan till Hylingers vardagsrum i Göteborg, vilket inte behöver vara en kortare resa. För vart reser vi längst, om inte inom oss själva, med våra tankar?

Det var inte meningen att detta skulle bli någon polemik, men nu blir det så ändå. Strax innan jag satte mig för att skriva min recension råkade jag slå upp Dagens Nyheter. Också där fanns en recension av Claes Hylingers nya bok. I den stod följande: ”Man söker inte de stora sammanhangen eller den stora världen om man anammar Hylingers kortprosa.”

Så fel – så felläst och felrest, så felförstått.

Det är klart, ansluter man sig till politikens, ekonomins och massmedias – marknadens! – definition av Stora Världen, så tycker man väl att Hylinger ägnar sig åt världsliga smått- och futtigheter.

Men (obs! sann klyscha!) ingenting är starkare än sin svagaste länk, det gäller både cykelkedjor och världen. Och hur roligt är det med ett pussel, där bitar fattas? Man ser ju inte vad pusselbilden föreställer.

Också en syrisk pannkaksbagare, en engelsk museivakt, en indisk-engelsk skoförsäljare, en ”okänd” fransk författare vid namn Maurice Magre, den mer kände svenske författaren Lars Gustafsson, den tunisiske guiden Herr Omar (?!) och Hylingers bror (för att nämna några personer i boken), också Claes Hylinger själv, jag och den (o)nämnde recensenten i DN (som heter Jonas Thente, utlånad från GP) hör till världen.

Ja, man kan faktiskt säga att de – vi – är världen. För vad är världsekonomin/politiken/marknaden beroende av, om inte ”den vanliga lilla människan”; allihop och envar.

Medan somliga betraktar världen med skygglappar, flanerar Hylinger genom livet och världen med en syn lika skarp som en hök. Han promenerar på gatorna i Damaskus, Paris och Göteborg och söker livspusslets borttappade bitar.

Sina rapporter om livet, människorna och världen formulerar han på en prosa som är lyrik. (Någon gång diktar han också med ofvandahlska rim.)

(KvP 1998)