Etikettarkiv: Gudrun Schyman

Konsten att måla fast själva livet

Andreas Poppelier och Håkan Bengtsson
Galleri Thomas Wallner, Simris
T o m 10 juni

Här finns en – ja, en enda – skulptur. Den står lite snett men ändå perfekt mot Poppeliers målningar: som en konst- och livsvägvisare eller kanske symbolen för hela utställningen. Andreas Poppelier är ju främst en målande konstnär men han gör också skulpturer.

”Åverkan (the dark side of ambition)”, som den döpts till, består av en hög piedestal på vilken det står två mindre piedestaler på vilka det i sin tur finns två slagskämpar eller krigare som strider med varsin käpp eller värja. De ser ut att komma från det gamla Grekland eller Rom men jag får för mig att de strider genom historien, in i vår tid.

Andreas Poppelier: ”Män som dött som titlar och kvinnor som dött som makor till titelförsedda män”.  Akryl, olja, spray, lack, kaffe m m på duk. 

Poppelier skildrar, ifrågasätter och kritiserar livet och samhället. Ibland kan målningarna – som ”Det här partyts ljus” och ”Enskilt rum (en maskin som sprider ånga)” – vara så tydliga att de blir politiska, på gränsen till plakat. Men aldrig riktigt, också i mer direkta målningar finns något extra och diffust som får = tvingar betraktaren att tänka egna tankar.

Andreas Poppelier: ”Det här partyts ljus”. Olja och akryl på pannå.

”Partyts ljus” är en ung flicka: en ljusstråle i vitt. Bakom henne står nazisten Himmler, målad i brunt. Och i kanten av målningen finns en remsa som ska illustrera utdelningen av Nobelpriset. Först tänker man förstås på nazismen och andra världskriget, men vart leder nästa tanke? Likadant med ”Enskilt rum”: den enkla, första tanken går till vår ålderdom. Men vad syftar Poppelier på med fortsättningen: ”en maskin som sprider ånga”?

Han använder fler färger än så men de nya målningar som Poppelier visar på Galleri Wallner har ändå en gråskala eller det kan verka som om man ser dem genom ett grått filter. De balanserar mellan hopp och hopplöshet, resignation och aktion. Vissa av dem – som de ovannämnda eller ”Utfärdsbön” (en målning från Serbien med unga män och gamla kvinnor efter ett foto av Johan Bävman) – lyfter fram skeenden genom att en händelse målas fast i olja och akryl, andra är mer av symboliska sammanfattningar.

Andreas Poppelier: ”Le Cordiers Belles”. Olja, akryl och spray på duk.

 På ”Les Cordiers Belles” syns några unga flickor mot en grånad skog. Vad sitter de på? Kan det vara lika gråa isflak på väg att flyta isär? ”Män som dött som titlar och kvinnor som dött som makor till titelförsedda män” innehåller (så ser i alla fall målningen ut i mina ögon) en stor kvinnokör med notblad. Kvinnorna sjunger en sång om samhällets könsroller. En feministisk målning, som visst Gudrun Schyman tyckte när hon var på vernissagen, eller når målningen över könsgränserna?

Det är bra hängt också. Konstnären Poppelier och galleristen Wallner har hjälpts åt. Och det är ju nödvändigt att placeringen av tavlorna fungerar när formaten är så skiftande: den största målningen (kvinnokören) har storleken 270 x 290 cm, nästan från tak till golv, och den minsta, naturmålningen (eller vad den ska kallas) ”Innan allt det här”, har 28 x 36 cm. Ändå syns varje målning, tack vare den luftiga, glesa hängningen.

I det inre rummet finns Håkan Bengtssons målningar. ”Något helt annat”, säger Thomas Wallner. Men det undrar jag.

Också här är det bra hängt, det har Bengtsson själv svarat för. När det gäller hans målningar så handlar det om att de starka färgerna – varje målning domineras av en färg: till exempel svart, rött eller vitt – inte får slå ut varann. Men det fungerar: varje tavla syns i sin egen rätt.

Håkan Bengtsson: Olja på duk.

Vid en hastig blick kunde man få för sig att Håkan Bengtsson målar dekorativt. På en röd eller svart botten kan han ha målat smala streck… ja, jag vet inte hur många (hundra eller ännu fler?), vita eller röda. Andra målningar har rutor i själva oljefärgen eller bildar ett mönster i färgen.

Så flyttar jag mig, tittar snett på målningarna, eller omväxlande från nära och längre håll. Målningarna byter karaktär: det strama, minutiöst ordnade mönstret börjar leva och krumbukta sig, bakgrunden blir just en bakgrund och kaos utbryter i målningen.

Nog detta som också Bengtsson försöker måla fast: själva livet. Hur man än organiserar och ordnar upp sitt liv så stället livet till det för en. Livet går inte att planera, det bara händer. Det är vad jag ser i Håkan Bengtssons målningar…

(Ystads Allehanda 2012)

Annonser

Årets svenska rockklubb

Publikrekordet sattes i fjor när Torsson kom till Garaget i Hammenhög för att spela lundastomp. Siffran på hur många som trängdes i Garaget och strax utanför garagedörrarna är bäst att inte nämna (för myndigheterna). Publiken såg ut som om den flugits och bilats från Debaser i Stockholm och KB i Malmö.

Fast oftast är publiken en blandning av bofasta och sommarbor. Ibland kända ansikten, som Gudrun Schyman på Kajsa Grytt-konserten. Bland övriga arrangemang sommaren 2011 kan nämnas Casperfestivalen med lokala band och konserter med Stefan Sundström och Mikael Ramel.

När jag står inne i Garaget och tittar mot scenen förflyttas jag till 60-talet och Club Nette i Gamla stan i Stockholm. Ser jag ut genom de öppna dörrarna känns det som en folkpark på landsbygden.

Bild från www.garageprojektet.org

Kan man redan nu utnämna Garageprojektet, det fullständiga namnet, till årets rockklubb? Ja! Ikväll den 30/7 kommer Kebnekajse till Hammenhög för att lira folkrock så Garaget skakar.

Visst finns Rocky också i Malmö

Finns Rocky, dvs Martin Kellermans seriefigur, i Malmö? På söder i Stockholm kunde han vara plockad rätt ur verkligheten. Men skulle man kunna hamna bredvid en sån som Rocky på någon krog i Malmö, sitta och höra honom älta det eviga ämnet kvinnor med polarna Mange eller Klasse?

”Nog finns Rocky, ”svarar Tony Ernst, ”både i Malmö och andra svenska städer. Martin Kellerman har fångat en tidsanda. Men bor man på landsbygden, då undrar jag om man känner igen Rocky…”

Alla som prenumererar på Rocky Magasin är alltså bosatta i stan? ”Nej, vi har ju också prenumeranter på landet.”

Det började 1998 när Martin Kellerman skickade några seriestrippar med Rocky, en tecknad hund, till tidningen Metro. Idag finns Rocky-stripparna i bl a Dagens Nyheter och Sydsvenskan, det har kommit ett stort antal seriealbum och de längre Rocky-serierna publiceras i Rocky Magasin.

Att jag pratar om Malmö med Tony Ernst, känd som MFF-supporter och för att ha startat reggaetidskriften Gidappa, beror på att han bor i Malmö och i fjol blev redaktör för Rocky Magasin. En redaktör i seriefigurens och serietecknarens anda, kan tilläggas.

Till Dagens Nyheter har Martin Kellerman tecknat så att han censurerats. ”DN publicerar inte strippar som handlar om deras bekantskapskrets och generation”, säger Kellerman. ”Jag är inte mycket för censur”, säger Ernst.

Rocky-serien lägger grunden och i varje nummer presenteras en gästande serietecknare (som Nina Hemmingsson, Sara Granér och Kim W Andersson). Men Rocky Magasin är ingen serietidning utan ett kulturmagasin – där finns recensioner (spel, böcker, skivor) och intervjuer (t ex deckarförfattaren Jo Nesbø, poeten/musikern Mattias Alkberg och politikern Gudrun Schyman i senare nummer).

Det är Rockys egen kulturtidskrift. Han skulle nog själv kunna vara prenumerant.  ”Det är meningen”, säger Tony Ernst. ”Allt i Rocky Magasin ska höra till Rockys universum.”

Både tecknaren Kellerman och redaktören Ernst har förmågan att provocera, med- eller omedvetet. Som när Rocky Magasin intervjuade Hans Scheike (polygamist och smiskande sektledare, dömd för sexualbrott). ”Imagetvätt”, utbrast Johan Berggren, redaktör för Ordfront Magasin. ”Groteskt oansvarigt och så jäkla taffligt”, enligt Berggren.

När det infördes en läsarombudsman, Kent Forslund, som lovade att Rocky Magasin skulle redigeras efter kristna principer och till råga på allt prisade SJ för dess punktlighet och goda service, så gick det värre ändå. Läsare skrev ilskna insändare och sa upp prenumerationer. I senaste numret avslöjas att Kent Forslund var ”påhittad”. Han finns inte utan heter Eric Ericson, skämtande författare.

Tony Ernst har varken lärt sig att knyta slipsen eller sitta fint. Bra egenskaper för en kulturredaktör, det ger en spännande tidskrift. Bortsett från Kent Forslund-dippen har upplagan ökat för varje nummer sen Tony Ernst blev redaktör. Fast om förlaget Egmont, som ger ut Rocky Magasin, utsett mig till ansvarig utgivare så skulle jag nog vara lite orolig i magen.

(Krönika i Ystads Allehanda 2010)