Grammyvinnare: Rosanne Cash

Rosanne Cash fick ta emot tre priser på den 57:e amerikanska Grammy-galan. Hon vann för ”Best American Roots Performance”, ”Best American Roots Song” (bägge med låten ”A Feather´s Not A Bird”) och ”Best Americana Album” (alltså albumet ”The River & The Thread” som också jag gav högsta betyg när jag recenserade i Hifi & Musik för snart ett år sen).

Rosanne Cash
The River & The Thread
(Blue Note)

Traditionellt och modernt. Eller säg: eget. Personligt. Återbesöka och undersöka, både sin egen och sin musiks bakgrund. Och samtidigt förbli sig själv. Det är vad Rosanne gör och det kan inte vara helt enkelt när efternamnet är Cash.

Lite och mycket. Avskalat och minimalistiskt, oftast tystlåtet och försiktigt. Men ändå fullt av alla sorters amerikana: country, blues, jazz, gospel, rockabilly och rock, folksång och sångpoesi. Melodier man knappt lägger märke till vid första lyssningen men som förändras och växer, från det lilla till det stora i det lilla.

Upprinnelsen till många sångtexter på ”The Rover & The Thread” är en resa i sydstaterna, då Johnny Cash´s – alltså pappas – barndomshem skulle förvandlas till museum. Också att lyssna blir en resa i tid och rum.

Som att ”Etta´s Tune” är en hyllning till Johnny Cash-basisten Marshall Grant och hans hustru Etta, ”World Of Strange Design” – med den suveräna formuleringen ”If Jesus Came From Mississippi” – återknyter till Bobbie Gentrys klassiker ”Ode To Billy Joe” och ”When The Master Calls The Roll” (med Kris Kristofferson, John Prine, Rodney Crowell, som var med och skrev låten, och Tony Joe White i kören) handlar om amerikanska inbördeskriget.

Rosanne Cash har (del)skrivit alla låtar utom ett par ”covers” på den lyxigare utgåvan: ”Two Girls” (Townes Van Zandt) och ”Biloxi” (Jesse Winchester). John Leventhal svarar för finkänslig produktion. På omslaget syns utsikten från Tallahatchie Bridge.

(Hifi & Musik 2014)

Grammyprisad: Sinne Eeg

Sinne Eeg har precis fått en dansk Grammy i genren ”vokaljazz”. Det är hon värd, det tyckte jag också och redan när jag skrev följande recension.

Sinne Eeg
Don’t Be So Blue
(Red Dot/EMI) 

Danskan Sinne Eeg har sjungit bra också på tidigare skivor – men nu överträffar hon sig själv.

Liksom många eller de flesta nya jazzsångerskor nöjer hon sig inte med att sjunga utan är en jazzmusikalisk singer/songwriter.

Till skillnad mot många eller de flesta nya jazzsångerskor, som kan göra utflykter till olika genrer, håller sig Sinne däremot i eller nära jazztraditionen.

På nya albumet ”Don’t Be So Blue” sjunger hon till en jazztrio (piano, bas, trummor) som kan spela både lätt- och mer hårdsvängande.  Mest egna låtar; melodiska och lugna, fast i lite olika tempo.

De flesta – t ex titelspåret, ”Streets of Berlin” och ”Time To Go” samt ”Down On West Fuxing Lu”, som har en mer bluesig känsla – är välgjorda och bra. Melodierna går balansgång mellan äldre populärsång och lite yngre pop.

Jag gillar också hennes jazziga tolkning av ”Sound of Music”, där Jesper Riis gästar på trumpet.

(Ystads Allehanda 2010)

Grammy till två gånger Valdés!

Så har Bebo Valdés från Kuba och Brandbergen utanför Stockholm fått ännu en amerikansk Grammy, den här gången tillsammans med sonen Chucho, i kategorin ”Best Latin Jazz Album”. Följande skrev jag när det Grammyprisade albumet gavs ut i Europa år 2008:

Bebo & Chucho Valdés
Juntos para siempre
(Calle 54/Sony)

Bebo Valdés (född 1918) spelar en melodi till sin son och Chucho Valdés (1941) en till sin far.

För övrigt samspelar de med Chuchos piano i vänstra högtalaren och Bebos i den högra. Deras sätt att spela är så snarlika att de inte blir dubbelpianister utan en enda fyrhändig pianist.

Både Chucho och Bebo spelar den pianomusik som är unik för Kuba, en blandning av melodi, rytm och improvisation, sentimentalt och dansant, konstmusik, afro, spanskt och jazz. Om vartannat, ofta samtidigt.

Flera klassiska boleros, en conga av Chuchos tandläkare och ”Tea For Two”. Lika vackert som medryckande. Ingen tvekan att far och son Valdés är den kubanska pianotraditionens främsta företrädare.

(Svenska Dagbladet 2008)