Etikettarkiv: Grammis

Jazz på svenska (igen)

Alltid lika spännande att jämföra Grammis och Manifest, alltså vilka artister och skivor som nominerats i främst kategorierna ”Folk” och ”Visa”. Också Manifest har nu offentligt sina nominerade:

Folk
Bridget Marsden & Leif Ottosson – Mountain Meeting (Playing with Music)
Filip Jers Quartet – Plays Swedish Folk (Schmalensee Production)
Blå bergens borduner – Inga kônstiheter (Gammalthea)
Louisa Lyne & di Yiddishe Kapelye – A Farblondzhete Blondinke (Maestro Music)

Visa
Charlie Engstrand Sommar – Bortom orden (Dead Microphone Records)
CajsaStina Åkerström – Vreden och Stormen (Gamlestans Grammofonbolag)
Fröken Elvis – Elvis på Svenska (Ladybird)
Sofie Livebrant – Lighthouse Stories (Brus & Knaster)

Och här är de Grammisnominerade:

Årets folkmusik/visa
Anders Jormin, Lena Willemark & Karin Nakagawa – Trees of Light
Cajsastina Åkerström – Vreden och stormen
Ebba Forsberg – Om jag lämnar dig: Ebba Forsberg sjunger Tom Waits
Sofia Karlsson & Martin Hederos – Stjärnenätter
Sven-Bertil Taube – Hommage Vol. 2

Joho, det är min enda kommentar tills vidare. Istället – recension av en av de Manifestnominerade skivorna (bör väl ljusa också att jag satt i den Manifestjuryn)…

_______________________________________________________

Filip Jers Quartet
Plays Swedish Folk
(Schmalensee)

Filip JersFilip Jers Quartet är en jazzgrupp som på albumet ”Plays Swedish Folk” spelar svenska folkmelodier. I vilken genre ska resultatet placeras: folk- eller jazzmusik? En smaksak.

Att låta just Filip Jers göra en senkommen efterföljare till Jan Johanssons ”Jazz på svenska” (från 1964) – idén kom från producenten Martin von Schmalensee – var rätt självklart.

Filip Jers brukar växla mellan jazz- och folkmusik (samt en del annat) på sina olika munspel och hans kvartett består av alerta, nyfikna musiker – Henrik Hallberg, gitarrer, Johan Lindbom, kontrabas, och Wille Alin, trummor – som kan följa med Jers åt olika håll, poängtera och komplettera.

Alltså munspel istället för piano och dessutom elgitarr i sättningen.

Redan i förstaspåret ”Slängpolska efter Bruun” hörs kvartettens specialitet. Jers munspel inleder solo med att spela folkmelodin mer bluesmurrigt; så kommer Hallbergs elgitarr in och byter av, spelar melodin men plussar på med jazz; sen återkommer munspelet – nu med ljus ton á la spilåpipa – och samspelar med gitarren; också munspelet lirar jazz men återgår strax till folkmelodin.

I ”Polska efter Pers Olle” samspelar Jers istället med Lindboms kontrabas. Resultatet blir verkligen ett möte och en nära bekantskap mellan folk, jazz och lite blues. Trummisen Alin inleder ”Visa om ett mord” med så kraftiga rytmer att det nästan blir rock.

(H&M 2015)

Annonser

Inställd jakt på Philemon Arthur and the Dung

”Jakten på orkestern utan ansikte”, så ska filmen heta enligt DVD-omslagets baksida. Men på framsidan är titeln ”Philemon Arthur and the Dung – orkestern utan ansikte”.

Ordet ”jakten” har alltså försvunnit.

Jonas Johannesson och Martin Snygg, som gjort dokumentärfilmen om den hemlighetsfulla skånska musikduon, verkar inte ha kunnat bestämma sig för vilket innehåll dokumentären skulle ha. Eller de kanske ändrade sig medan de höll på att filma?

”Orkestern utan ansikte” – den titeln passar bäst – hade nyligen premiär på Tempofestivalen i Stockholm och kommer också på DVD (Tor Vision).

Större delen ägnas åt en rekapitulation (för oss som var med) alternativt presentation (för nytillkomna) av den skånska duo som 1972 gav ut en LP som inte bara tilldelades en grammis utan fick skivbranschen att lägga ner grammisgalan – under 18 år!

Martin Snygg försöker få Philemon Arthur and the Dung i sökaren. Foto: Anders Engle.

Anledningen var dels att Philemon Arthur and the Dung inte skulle vara riktiga musiker (skånsk fulsång, ostämd gitarr och kakburkar som trummor), dels att den progressiva musikrörelsen nu hade tagit över grammisgalan.

Filmen har blivit en hygglig sammanfattning av historien om Philemon Arthur and the Dung.

Inte minst är det roligt att höra Anders Lind från skivbolaget Silence berätta om den annorlunda inspelningen. Några mindre kända detaljer lyfter historiken och idén att blanda skånska naturbilder lite hur som helst för att poängtera att det inte är känt varifrån i Skåne som den hemliga duon kommer, det är både snyggt och smart.

Så når filmen fram till den punkt när ”jakten” ska börja – då tvekar Johannesson och Snygg.

Intresset för vilka som kan dölja sig bakom namnet Philemon Arthur and the Dung har i snart 40 år varit minst lika stort som nyfikenheten på Bo Balderson.

De vill vara hemliga, så jag tycker inte man ska avslöja dem. Men det finns ju många trådar att dra i och hypoteser att undersöka.

Det enda som sker i filmen är att Mikael Wiehe ännu en gång får svara ”Inga kommentarer” på frågan om han var med. Filmarna kunde väl åtminstone ha låtit en dialektforskare jämföra Wiehes och Philemon Arthurs – olika – skånska dialekter.

Nej, det blev en antiklimax.

(Kvällsposten 2010)

Amanda Bengtsson från Lund

Jag är ju en sån där kultursnobb som inte tittar på Idol (eller Let’s dance för den delen). Därför blev det något av en chock när lundatösen Amanda Bengtsson, nu Jenssen, plötsligt uppträdde på den svenska Grammisgalan (jo, jag tittar faktiskt på den).

På scenen stod en uppenbarelse: den mest blonderade blondin i röd, tajt, strax över knäet kort klänning, röda, högklackade skor och röd läppstiftsmun. Och som hon tog i när hon sjöng singellåten ”Do You Love Me”! Så mycket att sången och kompet kunde hamna bredvid varann, i varsin tonart.

AmandaSen kom Amanda Jenssens debutalbum, ”Killing Your Darlings” (Epic), som fick snurra, om och om igen, i bilens CD-spelare. Jag lyssnade, log och skrattade – tills jag tystnade och började lyssna ordentligt. Där fanns ju nåt… enastående.  Hon var… en personlighet. Hon sjöng och spelade över… medvetet. Så smart och proffsigt.

Amanda Bengtsson, alias Jenssen.

Musiken är egentligen inte min genre: ett slags evigt mondän och lyxig glampop med fyndiga ordval i de engelska texterna och småstölder á la Per Gessle i de catchiga melodierna. Också i studion har hon tagit i. Amanda kan skrika sig ur vilken tonart som helst och glida mellan tonerna som Bambi på isen.

Det gör ingenting. För vart rösten än tar vägen så ropar och viskar hon – det kan hon också – med attityden att jävlaranamma jag ska minsann ta mig in i show business och inget kan stoppa mig. Ur vägen! Vilken pondus! Så stor vilja! Det kallas ung kvinnokraft.

Amanda Jenssen får mig att tänka på Grace Jones och Marilyn Monroe, om hon haft en chans att styra sin karriär. Tänk en skånsk Marilyn Monroe årgång 2008. Wow! Jag har också lyckats få tag på en massa demolåtar med Amanda. Inspelad ”At home” var hon ju något helt annat: en kvinnlig singer/songwriter till akustisk gitarr.

Och när jag gick in på http://www.amandajenssen.com (nätsida för Amanda-fans) och kollade hennes Idol-framträdanden så upptäckte jag ju också – äntligen! på tiden! – vilken bredd hon har.

I Idol sjöng Amanda allt från den unga Elvis-låten ”That’s Alright Mama!” över ”You Really Got Me” (The Kinks), ”Born To Run” (Springsteen), ”Dream A Little Dream Of Me” (Ella Fitzgerald) och ”Hallelujah” (Leonard Cohen) till den äldre Elvis Presley-låten ”Suspicious Minds” med samma stora – ja, gigantiska – attack, inlevelse och uttryck.

(Ystads Allehanda och Ny Tid 2008)