I seriehyllan: Fabian Göranson och August Strindberg

Fabian Göranson har förvandlat en av August Strindbergs klassiska böcker till en illustrerad klassiker, ”Inferno” (Kolik förlag).

Först tyckte jag att Göranson tecknat lite för grovt och parodiskt. Men strax hade jag ändrat mig: tecknarstilen passar bra till historien.

Det strindbergska infernot var ju inte verkligt – eller? – utan utspelade sig i Strindbergs huvud.

Kontrasterna mellan Strindbergs upplevelser och miljöerna (Hotel Orfila i Paris, hustrun Fridas tyska by, Malmö, Lund och även Ystad, där Strindberg bor hos sin vän, läkaren Anders Eliasson) betonas verkligen – eller overkligen – av teckningarna.

Infernot bryter ut! Serieruta av Fabian Göranson.

Strindberg ser hela tiden lite overklighetsfrånvänd ut (kolla storleken på mustaschen!) och blir – synbart – helgalen när infernot bryter ut.

PS. Kan Anders Eliasson vara ett autentiskt namn? Har doktor Eliasson funnits?

(Ystads Allehanda 2010)

I seriehyllan: Ola Skogäng

Ola Skogäng är en av mina favoriter bland svenska serieskapare.

”Mumiens blod” – det första albumet om ”Theos ockulta kuriositeter” – kom för något år sen. Nu har uppföljaren, ”De förlorade sidornas bok” (Ekholm & Tegebjer), kommit.

Förresten, om ni undrar, den nämnde Theo är en antikvitetshandlande björn i Stockholm.

Ännu ett exempel på vad ett seriealbum kan innehålla och ändå vara trovärdigt. ”De förlorade sidornas bok” är en kombination av realism, fantasy och deckare.

Skogäng tecknar rena, klara serierutor utan onödigheter. Det som ska synas det syns och inget mer. Varje ruta blir ett litet konstverk.

Söder Mälarstrand nattetid, tecknat av Ola Skogäng.

Ja, kolla hans rent fenomenala porträtt av gator och hus i Stockholm!

Bland seriefigurerna finns äldre och yngre människor, både från den här och andra sidan döden, samt märkliga varelser från någon annanstans och så björnen Theo (om nu han är en björn?).

(Ystads Allehanda 2010)