Charlie Chaplin på scen i Tomelilla

Charlie Chaplin – En lek med allvar
Charles Chaplin: Lars Hjertner
Fartygsmusiker: Bodil Bendixon, Marit Sjödin och Elin Fleischer
Manus/regi: Leo Cullborg
Malmö opera i samarbete med GöteborgsOperan
Teaterhallen, Tomelilla 23/3

Vilket USA? Det är frågan som ställs i kammarmusikalen om Charlie Chaplin. Vilket Sverige? Det är följdfrågan som viskas i bakgrunden och ibland ställs högt och tydligt. Föreställningen inleds och avslutas med två alternativa och helt olika amerikanska ”nationalsånger”: Irving Berlins hyllning till USA som frihetens land, ”Good Bless America”, respektive Woody Guthries hyllning till landets människor, inte minst de fattiga.

Det är höst 1952. Charles Spencer Chaplin befinner sig ombord på fartyget Queen Elizabeth. Han ska resa – ja, fly – tillbaks till England. Efter filmerna ”Moderna tider” och ”Diktatorn” blev han anklagad för landsförräderi. Trots att ”Diktatorn” är en satir över Adolf Hitler (född 1889, samma år som Chaplin och med ”samma lilla löjliga mustasch”) anses sluttalet i filmen vara ”kommunistpropaganda”.

Lars Hjertner, Marit Sjödin, Bodil Bendixon, Elin Fleischer. Foto: Markus Gårder.

Charlie Chaplin, spelad, sjungen och dansad av Lars Hjertner, kommer fram ur ett av fartygets luftrör och hamnar hos fartygsorkestern The Adorable Trio med Bodil Bendixon, piano, dragspel med mera, Marit Sjödin, cello, och Elin Fleischer, klarinetter.

De tre musikerna spelar både musik och teater, de sjunger och samspelar med Hjertner. Ja, de talar med toner också. Som i en scen där Hjertner/Chaplin tar fram en violin och spelar flörtiga toner som orkesterns medlemmar besvarar i tur och ordning.

Musikteaterpjäsen ”Charlie Chaplin – En lek med allvar” är ett samarbete mellan Malmö opera och GöteborgsOperan. Urpremiär 2009 i Skövde och nu skånsk premiär i Tomelilla, för att sen resa på turné i Skåne. Skådespelaren/sångaren/dansaren Lars Hjertner var med tidigare medan orkestern är skånsk och ny.

Leo Cullborg, som skrivit och regisserat, berättar Chaplins livshistoria med tyngden lagd på förhållandet till USA, frihetens hemland, och Hjertner gestaltar historien på ett sätt som nog bör kallas genialt.

Han blandar tal, sång och mim. Klär om till filmens Chaplin, den lille luffaren med slitna kläder och skor, hatt och käpp, mustaschen. Imiterar Chaplins rörelser och får stumfilmens Chaplin att börja tala. Både skådespelar och samtalar med publiken, slänger ut en boll som är en jordglob och får tillbaka den. Allt ledsagas av Chaplins egna, smärtfullt vackra melodier.

Lars Hjertner.
Foto: Markus Gårder.

Skickligt att få en liten turnéscen med ett fartygsdäck som scenografi och blott fyra medverkande att fungera utan longörer. Det är roligt och så tankeväckande att musikalen kan karaktäriseras som politisk och högst aktuell. Chaplins luffare blir en symbol för den lilla människan som alltid drabbas värst.

Här görs en drastisk jämförelse mellan åsiktsförtryck, må vara i Hitlertyskland, 50-talets USA eller dagens Sverige med FRA-lagen. Lars Hjertner utför en revyaktig sketch med senator McCarthy och FBI-chefen Hoover i form av två svarta strumpor. De inspekterar publiken i Tomelilla. Någon terrorist, ursäkta kommunist, i salongen? Hur är det med ICA-handlaren? Vad står ”ICA” för, egentligen?

Ett slutord om Bodil Bendixon, den så kallade Tangotanten, som ju har en mindre roll men är suverän. Så fort hon blinkar eller gör en grimasch så riskerar hon att ta över scenen. När Queen Elizabeth lägger till i Southampton har Charles Spencer Chaplin fått reda på att han kommer att nekas visum för att återvända till USA.

(Kortare versioner i Ystads Allehanda / Kristianstadsbladet 2011)

Turnéschema:
6/4, Kulturhuset Björnen, Åstorp
7/4, Borgen, Osby
8/4, Kulturhuset Anders, Höör
9/4, Pilängsskolan, Lomma
11/4, Flora Biografteater, Sjöbo
14/4, Konserthusteatern, Karlskrona
16/4, Landskrona Teater, Landskrona
17/4, Flamman Ekeby, Bjuv
19/4, Verkstan, Malmö
20/4, Verkstan, Malmö
26/4, Medborgarhuset, Vittsjö-Bjärnum
27/4, Kristianstads teater, Kristianstad
28/4, Centralskolan, Perstorp
29/4, Medborgarhuset, Eslöv
4/5, Verkstan, Malmö
5/5, Verkstan, Malmö
6/5, Verkstan, Malmö
7/5, Verkstan, Malmö

Opera, sexxx och politik

Obegripligt att hon ogillar musikaler! Det måste väl bero på att Malin inte upplevt tillräckligt många? Idag kan ju en musikal vara som en opera och tvärtom, både musikaliskt och innehållsligt. Och inte minst vad gäller alla de stora känslorna på scenen och i salongen.

Så tänker jag, bland andra tankar, när jag bläddrar och läser i Malin Wahlstedts bok ”Vitsen med Opera” (egen utgivning på Malins Mästerverk). En annorlunda operabok, djupt personlig och med så stort engagemang att den blir som en kampskrift för Operan! (Jo, när Malin skriver om opera ska det vara stort O och utropstecken!)

Malin Wahlstedt har haft ett längre, mer intensivt och intimt förhållande till opera än jag. Men också jag får allt större upplevelser av operaföreställningar. Hon och jag mötte operan vid olika åldrar och på olika sätt (och i hennes fall skildes från den och kom tillbaka).

”Carmen” var Malins första opera. Sju år liten gick hon på Kungliga Operan i Stockholm med mamma och pappa. Edith Thallaug sjöng rollen som Carmen.

Senare började Malin arbeta som operapåkläderska, slutade för att bli journalist men återkom på 2000-talet, både som operabesökare och statist på Göteborgsoperan. Hon har t o m börjat ta sånglektioner. Alt eller mezzo?

Jag, som håller mig i salongen, var nära 40 när jag började uppskatta opera. Till klassisk musik och opera kom jag via den del av rockmusiken som gränsar till konstmusik och den klassiska musik som sträcker sig utanför västerländsk tradition: Terry Riley, Brian Eno, Philip Glass, John Adams, Kronos Quartet, Arvo Pärt…

Kanske därför som jag tycker att Jonas Forssells nya opera ”Death and the Maiden” är det bästa jag upplevt på Malmö opera. Och jag har ändå sett det mesta som satts upp i Malmö de senaste tjugo åren. Med saknad och längtan kan jag också minnas Rickard Barks alla operauppsättningar på Ystads teater, från slutet av 70-talet och cirka tjugo år framåt. Oftast udda operor – som ”Brösten på Thérese” (Poulenc), ”Svalan” (Puccini), ”Silversjön” (Weill) och ”Achnaton” (Glass).

Boken ”Vitsen med Opera” är en sensuell skildring av opera som… ja, förförelsekonst. Med blossande entusiasm beskriver Malin Wahlstedt varför hon gråter när La Traviata dör: hur något så oviktigt kan vara så livsviktigt. Egna upplevelser från salong, scen och lektioner omväxlande med intervjuer: nämnda operasångerskan Edith Thallaug, operaregins nestor Folke Abenius, Folkoperans chef Mira Bartov osv.

Förstås operaentusiaster de också, oftast ödmjuka inför arbete och publik – utom sångerskan Anna Larsson, som visar sig vara en elitistisk besserwisser. Hon vinglar än hit och än dit i samtalet med Malin men sammanfattningsvis tycks hon tro att operasång är fiiiiiiiiinare än andra sång- och musikformer. Opera är Konst medan populärsång är underhållning.

Bullshit, Anna! Olika musikaliska uttryck men samma känslor och tankar. Det jag kan höra i en opera, det har jag också kunnat höra i t ex pop, country och hårdrock. Ja, också i dansbandsmusik. Vem kan avgöra styrkan i en musikupplevelse? Inte jag. Att gradera och klassificera upplevelser är marginellt bättre än att gradera människor.

”Var och en”, skriver Malin Wahlstedt, ”lägger de en pusselbit till min fråga: Vad är vitsen med opera?” Malin har lokaliserat samma två huvudspår som jag: kärlek och politik. Fast Malin lägger mer betoning på det förra och mindre på det senare. Medan jag betonar bägge, lika starkt.

Opera handlar om kärleken i alla dess former: hjärtat och hela kroppen, liv och underliv. Inte minst sexualitet: lusten och lustan! Att uppleva en opera kan liknas vid freudiansk självterapi, det lockar fram sidor inom en som man inte visste att man hade och inte är säker på att man vill ha.

Opera handlar också om politik. Eller med ett synonymt ord om makt – mellan makthavarna och folket, mellan olika makthavare, rika och fattiga, föräldrar och barn, klasser och kön. Det är politik = en tidlös och allmängiltig samhällsskildring. Därför kan jag bli så irriterad när någon klåfingrig regissör fått för sig att modernisera en opera. Det är ju onödigt.

”Schabloner”, skriver Malin Wahlstedt. Javisst, men det är väl därför som hon och jag och alla som älskar opera älskar just opera? I opera tas schabloner, det klyschiga och banala på allvar. Och en schablon rymmer alltid en sanning. Människans liv är lika banalt som allvarligt.

(Kortare version i Ystads Allehanda 2010)