Etikettarkiv: Göran Zachrison

Några ord om den synnerligen svåra konsten att formulera en mening

”Han blir ju bara bättre med åren. Det är uppmuntrande.” (Göran Zachrison, frilansjournalist, lektor i stilistik och kursledare, i en fikapaus dagen innan)

Halvmånen och det vita håret runtom. Flugan under hakan. Pekfingret i luften, men inte ett hårt magisterpekfinger utan ett mjukt finger som klappar och uppmuntrar – som h e l a r. (Utom när han talar om Bonniers, då slår pekfingret hårt som en klubba.)

Ögonen tindrar när han pratar: ”En artikel ska skrivas som ett kärleksbrev.”

Eller: ”Steget är inte långt mellan skönlitteraturen och journalistiken. Det är samma sak.”

Eller: ”Tryck inte en dålig artikel. Den förstör ditt liv.”

Olof Lagercrantz talar i citat. Med långa välformulerade, avskalade meningar. Som i Bibeln, den tunna men innehållsrika ”Om konsten att läsa och skriva”.

En utgåva av Olof Lagercrantz bok ”Om konsten att läsa och skriva”.

En sal frilansjournalister lyssnar. Inte en knappnål faller. Stämningen är andäktig.

Olof Lagercrantz talar och det lama journalistspråket reser sej och går. Det får vingar. Det flyger.

”Det finns inga regler”, säger Lagercrantz. ”Mästaren bryter mot alla regler.”

Men det finns ”dödssynder”, säger han också. Rensa bort superlativer och adjektiv, upprepningar och slitna uttryck. Exempel: ”fiska i grumligt vatten”, ”den fascistiska hydran”, ”den fria världen” och ”den fria pressen”… (Framför allt de två sista.)

Han berättar: När han var på Dagens Nyheter och DN publicerade en riktigt dålig artikel, då såg han som ett tåg av läsare som lämnade den sidan i tidningen och den skribenten – för att aldrig återkomma.

När DN publicerade en riktigt bra artikel såg han ett lämmeltåg på väg till tidningen.

Han berättar också: På DN var man livrädd för ordet ”knulla”. Stod det ”knulla” i en mening skulle alla – direkt – sluta läsa DN.

Första gången ”knulla” stod i en artikel… ”Inte en katt brydde sej om det.”

Fler Lagercrantz-citat:

”Lyriken återger språket dess ursprungliga betydelse. Poesin är ett reningsbad för orden.”

En pocketutgåva av samma bok.

”Sen några veckor tillbaka skriver jag på ordbehandlare. I sin mage bevarar denna underbara maskin allt jag skriver.”

Citaten hängde inte ihop när han sa dem. Men i anteckningsboken har jag skrivit dem efter varann.

För så känner jag mej när jag själv sitter vid ordbehandlaren. Som en journalistikens poet. En mening kan ju formuleras på tusen sätt. Jag ändrar ordföljd, byter ut ord, kommaterar och punkterar olika. Varje mening i artikeln är viktig som en rad i en dikt.

Men nyhetsjournalistiken då, frågar någon. Journalistik som litteratur, ja, som poesi, går det att praktisera om man är nyhetsreporter?

Lagercrantz tänker högt. Vad kallar ni det? Det där… Det fanns inte på min tid… Citattecknet?

Pratminus.

Det är för många pratminus i dagens nyhetsartiklar. Ibland är alltihop pratminus. Men det är inga riktiga citat, utan hopdrag. Så har nästan aldrig polischefen sagt. Referat. Många gånger är det bättre att referera.

Citat blir ofta oförståeliga om man glömmer när och hur det sas, atmosfären…

”Om en människa går i stark blåst böjer han sej framåt. Men skildrar man honom efteråt och glömmer vinden ser han väldigt löjlig ut.”

”Oron”, säjer Olof Lagercrantz. Oron måste finnas. Osäkerheten. Blev det en bra artikel? ”Det finns inga lysande artiklar”, säjer han.

Oro har frilansjournalisten som skriver detta mer än nog av. Men det jag stoppar ner i portföljen brevid pappren från kursen och boken ”Om konsten att läsa och skriva” är inte oro utan dess raka motsats – ett motgift mot oro.

Den nya pocketutgåvan av boken ”Om konsten att läsa och skriva” med nyskrivet förord av Stefan Jonsson.

Jag stoppar ner känslan: Det går! Det ska gå!

Och uppmaningen: Tänk!

Innehåll. Form. Journalistik är bäggedera. Hur många av dagens svenska journalister tänker mer på det ena, mindre på det andra? Hur många tänker varken på det ena eller det andra?

Olof Lagercrantz: ”Dom dåliga skribenterna är oerhört många just nu.”

(Antecknat på folkhögskolan i Östra Grevie den 31 januari 1989,  tryckt i Resumé samma år, aktualiserade versioner i Ystads Allehanda 2001 och Kvällsposten 2002)

Annonser

Jolo och jag i Köpenhamn

Med Jolo till Köpenhamn – En guide- och essäbok
Redaktörer: Rolf Yrlid / Göran Zachrison
(Atlantis)

JoloomslagDags att resa till Köpenhamn med en bok igen.

Med ojämna mellanrum har det hänt att jag börjat bläddra och läsa i någon bok som genast fått mej att känna en oemotståndlig lust att ta ledigt en dag och åka över Sundet för att flanera längs Köpenhamns gator med en bok i hand.

Så var det alltid när Dan Turèll hade kommit med en ny deckare, kåseri- eller diktsamling. Också Peter Olesens svit med böcker om staden Köpenhamn ur olika blick- och tankefång fick mej alltid att genast ringa flygbåtarna och boka en biljett.

Numera går det ju lätt och enkelt (även om det kunde vara billigare) att ta bussen från Sjöbo till Lund och åka vidare med Öresundståget direkt till Köpenhamn.

Vilket jag gjorde häromdagen. På morgonen låg ett recensionsexemplar av guide- och essäboken Med ”Jolo till Köpenhamn” i postboxen och så fort jag slog upp boken infann sej den ovannämnda oemotståndliga lusten att ge mej av. Strax satt jag på bussen från Sjöbo och läste Göran Zachrisons inledande ”försök till ett porträtt” av Jan Olof Olsson, signaturen Jolo.

Zachrison berättar hur han, själv alltså, blev journalist (först på Västerbottens-Kuriren och sedan Dagens Nyheter) tack vare Jolos goda råd (för en medskickad tia i kuvertet). Han berättar också om Jolos tjugonio kostymer och i synnerhet om den spräckliga irländska tweedkostymen som utsände en gödseldoftande lukt (efter en halkolycka i en ladugård).

Zachrison lanserar dessutom en teori om varför Jolos texter var så läsvärda när de trycktes och är så läsvärda ännu idag. Oavsett vad han skrev – reportage, kåserier, romaner, historiskt – så var han ”blandformernas man”. Hans texter blev anomalier. Han skrev i genren men samtidigt utanför: till exempel var ett reportage av Jolo så påläst som ett sådant bör vara men samtidigt kåserande och personligt.

Jolos sista bok, den historiska romanen ”Någonstans i Sverige”, utnämner Göran Zachrison fyndigt nog till en ”litterär skvader”.

Innan jag ska byta från buss till tåg i Lund så hinner jag också läsa Vibeke Olssons minnestext över pappa och familjens somrar i Danmark och Köpenhamn på 1960- och 70-talen. Just Köpenhamn tyckte hon inte om, som flicka. För då visste Vibeke att sommaren snart var slut. Vistelsen på pensionatet Hornbækhus var över och nu återstod blott besöket i Köpenhamn.

figurPå perrongen i Lund, medan jag inväntar Öresundståget, bläddrar jag vidare och och tittar på den serie svartvita teckningar som Ulf Sveningson gjorde 2001 under en resa till Köpenhamn med Jolosällskapet. På samma gång förbiskyndande och detaljrika teckningar – och personliga, förstås, för Sveningson är en utmärkt reportagetecknare – av olika köpenhamnska Jolomiljöer: Tivoli, Den lille havfrue, Nyhavn, Rundetaarn, Gammel strand, Christianshavn…

Flanörsfotot hämtat från Jolosällskapets hemsida.

När tåget kör över Öresundsbron har jag kommit fram till Jolo själv, nämligen avdelningen ”Av Jolo om Köpenhamn”. Här finns bland annat utdrag ur böckerna ”Kungens Köpenhamn” (1950) och ”Fritt Nyhavn” (1955), ett längre tidningsreportage från Nyhavn (1966) samt ett kapitel ur romanen ”Slipsen i Krakow” (1969).

”Fartyget till Köpenhamn går rakt ut från Malmö och girar först vid Saltholmen”, läser jag. Så reste man och anlände till Köpenhamn – per båt – då när Jolo skrev detta (1950). Smått märkligt, känns det idag.

Också jag är tillräckligt gammal för att ha åkt både långsammare och snabbare båtar till Köpenhamn. Att åka till Danmark då – det var att göra en resa, åka till kontinenten. Då var Köpenhamn ett annat lands huvudstad. Nu med bron och tåget har det blivit som att åka från förstaden (Malmö) till city (Köpenhamn).

Väl framme vid Hovedbanegården bläddrar jag fram till ”I Jolos fotspår genom Köpenhamn” – den guide som Rolf Yrlid skrivit till boken. Dessutom, för att en ovan Köpenhamnsflanör ska hitta rätt och inte gå fel, finns här en stadskarta där promenaden i Jolos fotspår är noggrant utmärkt.

Yrlid inleder med samma iakttagelse som jag. Det är onekligen en viss skillnad att komma med snabbtåget över Öresundsbron mot att vattenvägen långsamt närma sej Danmark och speja efter H.C. Andersens lille havfrue i vattenbrynet på styrbord. Fast, som Yrlid påpekar, det passar också bra att inleda Köpenhamnsbesöket i Jolos fotspår vid just Hovedbanegården. Här ligger Hotel Terminus (numera Sofitel Plaza Copenhagen) där huvudpersonen i romanen ”Slipsen i Krakow” tar in för att fira nyårsafton.

Härifrån är det sen bara att fortsätta gå – och åka – i Jolos fotspår och med Rolf Yrlid som kunnig guide: Rådhuspladsen med tidningen Politiken, därifrån buss nr 14 över Nørreport och Sølvtorvet till Østre Anlæg med Den Hirschsprungkse Samling (”det allra mest danska konstmuseum som finns”, enligt Jolo), sedan vidare till fots mot Kongens Nytorv, Charlottenborg (där danska Kunstakademiet funnits sen 1750-talet) och, inte minst, Hviids Vinstue och/eller Café a Porta.

Sätt dej på nån av dem (utomhus på Porta eller en trappa ner i vinstugan) och beställ in nåtdrick- och/eller ätbart, för det kan vara dags att vila fötterna. Dessutom har vi nu hamnat på platsen för ”Slipsen i Krakows” upplösning. Fast i romanen är det, som nämndes, vinter – det har hunnit bli nyårsdag – och inte sommar som nu.

Huvudpersonen har precis passerat Kongens Nytorv och med ”road avsky” stuckit in och ner huvet i Hviids Hvinstue. Han känner, som Jolo skriver, ”tillfredsställelsen att inte heller vilja dricka något”. Han har redan druckit en Hof – ”detta tämligen svaga öl” – och är nu på väg till Karen Kik eller Slottskällaren för att också äta något. Huvudpersonen befinner sej i ett lyckorus.

Då slår Döden till. Det kunde Döden ha gjort när som helst, men just nu slog den till: i lyckoruset. Huvudpersonen fick dö som en ”som en fullständigt lycklig människa”. Så borde alla människor få avlida: i ett lyckligt ögonblick.

(Ystads Allehanda 2003)