Håller Per Svensson med sig själv?

Jag läser Per Svenssons nya bok, ”Malmö – Världens svenskaste stad” (Weyler), och funderar på vad jag ska skriva om den.

Medan jag funderade så kom jag att tänka på den krönika – ja, hyllningskrönika – som jag skrev om Per Svensson för så längesen som 1997.

Plockade fram den… Står den sig än, i både den ena och andra betydelsen?

Those were the days, eller…

*

Varje gång jag får syn på hans namn över eller under en artikel, med eller utan bild, så utbrister jag: Aha, Per Svensson har skrivit något nytt. Måste jag läsa!

Varför slukar jag Per Svenssons artiklar? Varför borde han vara ett föredöme för unga svenska journalister? Varför liknar den här krönikan redan en hyllningstext?

Per Svensson är frilansskribent och allmänjournalist – i ordets definitiva betydelse. Han skulle också kunna tituleras alljournalist.

Format, form, ämnen och forum växlar.

Han skriver kort, längre och mycket långt. Texterna är i form av intervjuer, reportage och essäer, krönikor, debattinlägg och recensioner. Ämnena kan vara Agnetha Fältskog, Patrik Sjöberg eller Göran Persson, det forna Jugoslavien, svenska män eller dataspelet Sim City 2000.

Publikationerna är såväl snabba dagstidningar som långsammare magasin: för närvarande främst Expressen (både nyhets-/reportageplats och kultursidan), Moderna Tider, Månadsjournalen och Trots Allt.

Men exakt hur, vad och var han skriver spelar mindre eller ingen roll. Struntsamma, nästan. Det är inte ämnet – som sådant – som lockar utan skribentens förhållningssätt till journalistiken, ämnet och språket, läsarna och sig själv.

Per Svensson flanerar – med ögonen på skaft och kaninöron – genom artiklarna och livet: lyssnar, betraktar och reagerar. Varje upptäckt och lärdom läggs till allmänbildningen och blir ett nytt uppslagsord i den  som han ständigt bär med sig för att bättre kunna tolka och förstå omgivningen, nära och fjärran.

Per Svensson idag. Foto: Sofia Runarsdotter.

Högt och lågt blandas. Alla (o)mänskliga uttryck är samhälleliga avtryck, bitar i samma puzzle. Det gäller valet av ämnen, som sagt, men mer än så: det gäller varje enskild artikel, den journalistiska formen och språkbehandlingen.

Det hastiga, direkta kvällstidningsspråket används för att göra essän mer lättillgänglig. Essäistikens eftertänksamma skrivsätt får fördjupa det dagliga reportaget.

Inlägget på Expressens kultursida (8/4) mot Aftonbladets intervju med modern till de barn som dog i en sopcontainer kunde ha varit en krönika. Krönikan i samma tidning med anledning av Per Wästbergs inval i Svenska Akademien (19/4) hade kunnat tryckas på kulturen.

I recensionen av Stig Larssons nya diktsamling (Expr 6/5) bryter Per Svensson kultursidestonen och utropar: ”Pilutta honom! Saken är Biff. Biff Rydberg?” (Det sista syftar på mediadebatten om författarinnan Carina Rydberg.)

Han är lättläst (vem skriver så ”enkla” kulturartiklar?) men också krävande. Att hänga med i Per Svenssons snabba, associationsrika tankegångar är inte helt lätt. Han kräver – litar på – att läsaren ska vara lika allmänintresserad och allmänbildad som han.

Som när han jämför statsminister Persson med i tur och ordning Carlsson från ”Hemsöborna”, Ulf Lundell och Marc Bolan (Moderna Tider mars/97). Eller när han ”följer en röd tråd från Ankeborg till självmordssekten i Kalifornien” (Expr 13/3). I texten nämns seriefiguren Stora Stygga Vargen, moralfilosofen Peter Singer, seriemördaren Hannibal Lector, filosofen Rousseau, popsångaren Michael Jackson…

Och hela tiden tycker han – om allt och alla har han en åsikt. Han bollar med åsikter som en jonglör: kastar upp dem i luften för att se om någon kan fånga dem, läsaren eller han själv. Ja, ibland undrar jag om han håller med sig själv?

Han liksom provar en åsikt, tycker till snabbare än Lucky Luke drar. Det är viktiga åsikter, förstås, men frågan är om det är lika viktigt att de är riktiga – om 100 år? Viktigast är pingpongspelet med tankar och åsikter mellan Per Svensson och läsaren.

Han kan göra mig rasande (den ”vuxne” Svenssons rabiata angrepp på veganer/vegetarianer) eller få mig att le (ärftlighetsforskningen avlivas med en enda mening: ”Somliga är genetiskt bestämda att gå i golfbyxor.”). Jag skakar på huvet och nickar instämmande, om vartannat. Skribentens reaktioner tvingar också läsaren att reagera. Jag vill delta i samtalet, vara med i artikeln och livet.

Därför läser jag Per Svensson: de texter som jag rivit ur och sparat blir tillsammans – för att uttrycka det så pretentiöst som det är – en dokumentärroman om människorna, livet och samhället, Sverige och världen kring år 2000.

(Pressens Tidning 1997)

Årets vårsalong genom sydsvenska glasögon

Vårsalongen
Liljevalchs, Stockholm
t o m 27 mars

Överväldigande! Dels för att Vårsalongen som vanligt innehåller ett överflöd av verk. Dels för att juryn, där bland andra Thomas Millroth ingick, uppenbarligen gjort ett bra urval. Vilket i sin tur möjliggjorts av att Liljevalchs konsthall lyckats höja Vårsalongens anseende. Nu skickar både mer och mindre etablerade konstnärer in bidrag till den årliga salongen.

Riitta Vainionpää:  ”Då och nu”, broderi.

Bilder och åter bilder, så kan 2011 års salong sammanfattas. Främst målningar men även fotografier och inte minst broderier, som jag anar är på väg att långsamt bli en ny trend. Bildernas innehåll kan sammanfattas med några ord: samhälle och politik. Nej, engagemanget försvann aldrig helt ur den svenska konsten men nu verkar det nästan som om det politiska engagemanget från 1960- och 70-talen skulle vara tillbaka.

Ett i flera betydelser direkt exempel är den bild – eller bildsvit – som hamnar i blickfånget så fort jag stiger in på Liljevalchs: Riitta Vainionpääs broderade, istället för tecknade, serie i jätteformat, ”Då och nu”, kunde till både ord och bilder ha publicerats i tidskriften Puss på 60-talet.

Lillemor Lindbom: ”Den gudomliga ironien”, virkning.

Men nu är det Persson, Reinfeldt och Sahlin som syns bland textrutor á la protestplakat: ”Göran (S) svek”, ”Varför sparka på de som redan ligger ner?”, ”Alliansens politik fungerar inte”. ”Återställ sjukförsäkringen” och så vidare.

Inte gör det saken sämre – eller bättre – att Vainionpää skildrar sina egna, personliga erfarenheter av att vara sjuk och utsättas för sjukförsäkringssystemet.

Broderi – och annat handarbete – återkommer i flera former. Lillemor Lindbom (från Kristianstad förresten) har gjort ett par virkade vepor med titlarna ”Den gudomliga geometrien” och ”Den gudomliga ironien”.

Karin Gustavsson: ”Röda skor”, också virkat.

Medan Karin Gustavsson virkat ett par stora högklackade ”Röda skor” som står och vinglar vid en vägg. Frida Berntsson föredrog att sticka namnlösa korvar som hänger i en charkuterirad på väggen. Framför ligger, nästan poserar, en hot dog i maxiformat, också den stickad.

Gustavssons och Berntssons verk kan väl vara ett slags skulpturer.

Bland överflödet av bilder finns också flera mer skulpturala verk. Om ”Påvens begravning” av Peder Gowenius ska kallas installation, skulptur eller målning är en smaksak.

Peder Gownius: ”Påvens begravning”, installation med målningar.

I vilket fall: ett stort och starkt konstverk, som Gowenius lär ha arbetat med i tjugo år, om katolicismen på ont men också gott. I fonden: en målning av en stor kyrka. Längst fram: ett kors och ett bönebord. Vid sidorna: mindre målningar av fattiga människor och kardinaler med nakna rumpor.

Jag blir småförtjust också i Måns Halldorfs skulptur av täljsten, ”Bara senap tack!”, som även den föreställer en korv fast med bröd och senap och i liten, nära nog naturlig storlek.

Måns Hallldorf:  ”Bara senap tack!”, täljsten.

När jag betraktar den halldorfska varmkorven så kommer en guidad konsttur förbi. Guiden säger: ”Inte all konst har en djupare betydelse. Den här konstnären ville bara göra en korv.”

Men hur kan guiden vara säker på det? Nästan som att påstå att Josefin Sjöström gjort sin levande skulptur eller installation, ”Côtes Échine”, betående av lite köttslamsor som rör sig med hjälp av magneter innanför en plexihuv, för att hon… tycker om att äta kött.

Konstmodeskaperskan Maxjenny Forslund från Simrishamn visar två ponchos, ”Prontone” och ”Kaleidoscope”, bägge tillverkade av återvunnen petflaskfiber med färggrant tryck på.

Maxjenny Forslund: ”Prontone” / ”Kaleidoscope”, ponchos i petfalskfiber.

Ja, nu har jag nämnt två skånska orter. Ni får väl beskylla mig för lokalpatriotism men det hjälps inte: jag går runt och kollar hur många skånska konstnärer som är representerade på Vårsalongen. De är många! Utan att räkna tror jag att Skåne står för det största antalet konstnärer (näst Stockholmstrakten).

Här finns exempel på olika sorters ”skånsk” fotografi.

Maja Qwarnström: ”Frieri på Österlen”, fotografi med ljudloop.

Maria Arnell visar foton på fyra äldre ”Bikini Sisters” och Lars Kårholm har iscensatt tre ”Kommentarer till monarkin”, bland annat två homosexuella kungar (istället för kung och drottning). Maja Qwarnström (de tre nämnda hör hemma i Malmö) porträtterar ett framtida ”Frieri på Österlen”. På ett svartvitt foto syns en kvinna och en man i skyddsmasker (mot föroreningar).

Anett Reimer (Osby) fotograferar lika realistiskt som fantasieggande märkligt. Fotot ”The Unhomely Stage” visar en kvinna som ligger på golvet, inrullad i en matta; på väggen hänger ett hjorthuvud.

Jenny Rova: ”Blondes have more fun”, vykort.

För det prisbilligaste konstverket, om man vill köpa med sig något hem, står Jenny Rova (Tomelilla). Hon har tagit ett porträtt av sig själv i bikini, fram under trosorna växer en tjock luden päls av ljust hår. Titel: ”Blondes Have More Fun”. Fotot kan köpas som vykort i Liljevalchs-shoppen.

Bland alla målningar – många är imponerande proffsigt målade, både noga hantverk och konstnärliga bilder – fastnar jag för Nils Wåhlins stora oljemålning, ”Inne blir ute”, där Stureplan i Stockholm övergivits av människor och intagits av naturen.

Niklas Asker: ”Gulliver resting”, olja på duk.

Också Niklas Asker (känd som serietecknare från Malmö) har gjort ett par stora oljemålningar som både är superrealistiska och föreställande surrealistiska: ”Boys” (ett par pojkar, ihopbundna med en röd tråd, bland molnen på himlen) och ”Gulliver Resting” (där Gulliver blir en del av Skånes natur).

Flera målare – ett par exempel är Carina Linné med sin naivistiska svit ”Nostalgi: Resväskan – Dansbandet – Lillhärdal” och Hans Lindström som bland annat återmålat en Brillolåda (och därmed Andy Warhol) med titeln ”Berömd i mer än 15 minuter” – står nära tecknade serier och populärkultur.

Solveig Norrman: ”Till Wien!”, olja på duk.

Solveig Norrmans närmast socialrealistiska målning ”20-tal: Till Wien!” är en gruppbild på unga socialdemokrater som 1922 åkte lövad lastbil till Ystad och vidare till den första Socialistiska UngdomsInternationalen i Wien.

Siv Appelqvist: ”Inordning”, tuschteckning.

Fast de målningar – egentligen tuschteckningar, både svartvita och i färg – jag verkligen häpnar inför har gjorts av Siv Appelqvist (född 1925, bosatt i Lund). Observera födelseår och hemort! Har ni hört talas om henne? På nätet kan man läsa att hon varit mottagningssköterska på barn- och ungdomspsykiatrin i Kristianstad. Först de senaste åren, efter att maken blivit sjuk och dött, har hon börjat arbeta med konst på allvar.

Ser att Mårten Castenfors, chef på Liljevalchs, beskrivit henne som en ”geometrisk gammelmodernist”.

Lars Kårholm: ”Kommentar till monarkin”, foto.

Det stämmer bra: något lite gammeldags över bilderna, som om de var från tidigt 1900-tal. Men ändå inte, för de är också så direkta, de känns så tidsaktuella. Nej, jag vet inte vad – exakt – det är som tilltalar mig i Appelqvists tecken, cirklar och kvadrater. Men det gör de: hennes tuschteckningar talar både högt och nära mig.

På väg ut från Liljevalchs tänker jag: när Vårsalongen i Stockholm nu har blivit en sådan succé både vad gäller publik och kvalitet, då skulle det väl kunna vara dags för en stor årlig konstnärlig salong också i Skåne.

Anett Reimer: ”The unhomely stage”, foto.

Ja, det är Ystad och vårt konstmuseum jag tänker på. Inte nästa år, det är nog för tidigt, men en Sommarsalong 2013. Kunde inte det vara nåt. Vad säger du, Yrr?

En konstsalong på Ystads konstmuseum (alla våningar och utställningsrum) skulle förstås få en ännu mer sydsvensk profil men kunde också locka konstnärer från Danmark, Baltikum, Polen och Tyskland. Så att Sommarsalongen i Ystad inte alls konkurrerar med Vårsalongen i Stockholm – utan kompletterar…

(Ystads Allehanda 2010)

Nationalteatern, från teater- till rockgrupp

”Hej, det är Musiknätet Waxholm. Vi tycker ni är musikpolitiskt intressanta. Skulle ni vara intresserade av att spela in en skiva?”

– Som jag minns det, säger Anders Melander, började det så. Det var antingen i slutet av 1971 eller början av 1972 som Musiknätet i Waxholm hörde av sig på telefon. Någon där hade väl sett och hört oss på scen.

– Observera, säger Anders, uttrycket ”musikpolitiskt intressanta”. Det kan tolkas på olika sätt, men jag tror de menade att Nationalteatern var en av flera saker som de tyckte var sympatiska och ville stödja. Att vår musik utstrålade något som de ville slå ett slag för. MNW gav ju också ut andra artister av, kan man tro, ungefär samma anledning – som Göran Persson. Hur många exemplar kan hans skiva ha sålt?

Omslag till CD-boxen ”Lägg av! Historien om Nationalteatern” (9 CD) med samliga LP-utgivningar samt live-inspelningar och andra bonusspår (utgiven 2010).

– Samtalet från MNW satte igång en febril verksamhet inom Nationalteatern för att bestämma vilket material som skulle vara med på LPn. Vi röstade, som på Tio i Topp. Varje medlem hade en röst. De låtar som fick tio röster, lika många som medlemmarna i Nationalteatern, kom med direkt. Sen fanns det också låtar som hade nio och åtta röster.

– Nationalteatern var ingen orkester utan en teatergrupp – inte lika stora som Narren men väl som Fickteatern. Syftet med musiken var att göra teatern bättre och mer attraktiv. Det här var första steget för Nationalteatern att rycka musiken ur sitt sammanhang. Så det kan ha krävts en viss knådning, en redaktionell bearbetning av materialet.

Det felaktiga ljusgröna omslaget till           debut-LPn ”Ta det som ett löfte… ta det inte som ett hot” (utgiven 1974).

– Första LPn, ”Ta det som ett löfte… ta det inte som ett hot”, fylldes med alldeles för mycket musik. Vi fick in 22 ½ minuter på varje sida. Men det fanns en gräns för hur mycket musik man kunde ha med på en LP för att hålla en anständig ljudnivå. Vi överskred den. Skivan blev alldeles för ljudsvag. Om ungdomsgårdarna spelade en skiva med Bonnie Tyler, för att ta en artist som var populär då, och sen la på vår skiva – utan att vrida upp volymen – så hördes inte Nationalteatern.

– Vi använde också för många instrument och gjorde för många pålägg på för få kanaler. Då var vi förmodligen nöjda med kvalitén. Hade vi varit på Metronome förut och arbetat med Anders Burman så hade vi väl fått tokspader. Men vi hade ju bara hemmainspelningar att jämföra med.

– MNW hade en bandspelare med fyra kanaler. Vi fyllde snabbt dom fyra kanalerna och behövde fler. Då måste man göra en så kallad förmix – en stereomix på två kanaler. Då blev det alltså två lediga kanaler att spela in på igen. Vi fyllde nog dom också. Och så fick det göras en andra förmix på två kanaler för att vi skulle spela in ännu mer. Varje gång ökade brusnivån.

Samma omslag – med den riktiga mörkgröna färgen, rättades till när LPn kom i nästa upplaga. Ansågs mycket snyggare så här. Nåja.  

– Ljudet hade blivit bättre om det funnits en bandspelare med åtta kanaler. Till nästa LP, ”Livet är en fest”, hade MNW skaffat sig en åttakanalare. Man kan också säga att vi eller teknikern (Torbjörn Falk) skulle ha sagt stopp. Det går inte att göra så här många pålägg, ljudkvalitén sjunker. Eller det skulle ha funnits en producent. Ingen tog ansvar för resultatet. Å andra sidan, om någon ställt krav så hade skivan kanske inte blivit av.

– Vi kom till Waxholm i mars 1972. Pale (Olofsson) var hundvakt åt en tjej som satt i fängelse, vill jag minnas. Det fanns ingenstans att göra av hunden så han fick vara med i studion. Hunden gick och trampade bland tamburiner och annat som låg där. När vi spelade in ”Profiternas profet” råkade hunden trampa på en tuta. Det lät bra. Det ville vi ha kvar. Men tutan gick inte ihop med rytmen. Så Torbjörn Falk måste använda ett rakblad och skära ut små stumpar av inspelningsbandet och sen tejpa ihop bitarna igen så att tutan hamnade rätt i rytmen.

– Det började redan under tiden som studentteater i Lund, då vi ännu inte hade flyttat till Göteborg och blivit Nationalteatern. Jag fick frågan av Peter Wahlqvist om jag kunde ta på mig uppdraget att skapa en musikteater. Att medlemmarna i teatern skulle kunna spela musik och vara musiker, det var utgångspunkten. Hade man inte tyckt och trott det, så hade det inte varit möjligt att starta Nationalteatern.

LPn ”Livet är en fest” (1974).

– I inspelningsstudion fick alla undervisning – ja, redan i bussen upp. Pale kunde spela lite popgitarr, så honom räckte det att ge harmonierna. Det gick också ganska fort att lära Håkan Wennberg spela bas till några melodier. Att lära Anki Rahlskog (senare Gudrun med tamburinen i Kurt Olssons orkester) spela bas tog lite längre tid. Då måste basgången förenklas. Åt Jakob (Lars Jakobsson) fick man vara psykolog. När han spelade fel och det gjorde han så ojade han sig varje gång och kom av sig ännu mer. Man fick uppmuntra honom: Fortsätt spela!

Ulf Dageby då? Fick han också undervisning?

– Nej, han var ju musiker. Men han var inte medlem i Nationalteatern från starten utan flyttade på eget bevåg från Skåne till Göteborg. Han anlitades i början som frilansmusiker av Nationalteatern.

– Något annat lite märkligt med första LP:n är att i vissa låtar las trummorna på efterhand. Då gällde det att hålla takten så att trummorna kunde läggas till senare. Har du inte hört och tänkt på det, så lyckades det väl. På scen spelade vi ju samtidigt. Men det kunde vi inte göra på inspelningen. Det finns en enda låt, ”Revolver Maggie”, som är inspelad live i studion med hela Nationalteatern tillsammans. Rättare sagt, i två live-omgångar. Dels den första delen, som går i sydamerikansk valstakt, och sen den andra, då det övergår till irländskt.

Dubbla barn-LPn ”Kåldolmar & kalsipper” (1976).

– När vi skulle spela in ”Livet är en fest” hade Ulf Dageby tröttnat på det här. Ulf var väl mer befriad från hämmande hänsyn så han sa högt det alla nog tänkte: Måste hela Nationalteatern vara här och spela in? Kan inte några åka och göra något annat medan vi lägger grunden och komma tillbaks när det är dags för pålägg? Nu hade Nationalteatern blivit mer av ett tajt rockband och då fungerade inte riktigt den kollektiva principen. När vi gjorde första LPn hade jag varit mer intresserad av att arrangera låtarna för fler instrument. Nu ville Ulf rocka och köra.

– Det muttrades förstås. Någon hade ordnat med barnvakt, i onödan. Men det var bra för plattan. ”Livet är en fest” blev inte alls så spretig utan en mer renodlad rockplatta. Ett visst musikaliskt kunnande hade väl också tillkommit och arren är glesare, mer luftiga. Vi vågade lita på groovet. Jag minns också att Curt-Åke Stefan, tekniker på ”Livet är en fest”, hade något han kallade ”expander”, en slags brusreducering, som han var väldigt förtjust i.

– Albumet ”Livet är fest” finns förresten i fyra olika versioner. När Ulf Dageby fick höra inspelningen så åkte han på eget bevåg ut till MNW och såg till att den mixades om. När MNW sen gav ut LPn på CD hade det tillkommit en massa eko som inte fanns på vinylen. När Ulf såg till att inspelningen remastrades så försvann det igen. Men hör med Ulf om det där!

LPn ”Barn av vår tid” (1978).

– Att jag skulle ha mixat om ”Livet är en fest”? Mixat den en gång till? Det vet jag inte, säger Ulf Dageby. Det minns jag inte. Vem bryr sig om mixningar? Men det stämmer att dom hade lagt på delay och höjt diskanten när plattan kom på CD. Det togs bort igen när ”Livet är en fest” remastrades för några år sen. ”Livet är en fest” har ett bra ljud. Ett torrt bra ljud. En av dom bästa rockinspelningar som gjordes i Sverige på 70-talet.

– Vet du att ”Livet är en fest” – låten alltså – var country från början? På scen kördes den som en countrylåt. När vi skulle spela in låten på skiva så tyckte vi väl att den skulle vara lite rockigare.

(Ur boken/ boxen ”Ljud från Waxholm 1969-2009”, utgiven av MNW 2009)

I skivhyllan: Göran Persson

Göran Persson
Blir jag sen spelkarl
(MNW, 1971)
Omslag: Tore Berger / Lennart Klein
Foto: Carl-Johan de Geer

Göran Persson är förstås inte den Persson utan en annan Göran som hörde och fortfarande hör hemma i Dalarna.

1973 stoppade han gitarren i fodralet och åkte ner till MNW:s studio i Waxholm där han sjöng in debut-LPn ”Blir jag sen spelkarl”. Året därpå upprepades resan för att göra LPn ”Hundliv”. Sen åkte han hem till Dalarna igen och det var inte så mycket mer med det.

”Jag hade spelat mina låtar för högst tio personer innan jag kontaktade MNW”, skriver Göran Persson på omslaget till debuten. Okänd som artist när han gjorde plattorna och nästan lika okänd efter att ha gjort dem.

Det här var ett av musikrörelsens mest sympatiska drag. En okänd person – en så kallad vanlig människa – kunde få chansen att spela in en platta. Också idag kan okända namn få göra plattor. Fast nu handlar det om okända men potentiella artister med sikte på karriär – då var det just vanliga människor.

Hade Göran Persson ens en tanke på att bli artist? Han skrev av sig, förmedlade sina upplevelser och erfarenheter (av byggen, militärtjänst och arbetslöshet). Varken mer eller mindre. Tänkte MNW att här har vi en blivande Artist? Eller tyckte man bara att Göran hade någonting intressant att berätta. Och då var det bolagets skyldighet att se till att det kom på skiva så andra kunde få chansen att höra det.

Med kommersiellt dödsförakt inleds debut-LPn med en låt, ”Englunds bygge”, där Göran endast sjunger ett kort omkväde. Resten är mer en dikt som han deklamerar i lätt otakt. Det är en bra text, naiv men medveten, liksom nymornad (om förhållandet mellan byggarbetare och chefen). Samma naiva medvetenhet kännetecknar ”Pansarbåt” (om Gustav V:s borggårdstal 1914), ”Snälle arbetsförmedlare” (scen från arbetsförmedlingen), ”Präst och general” (goda vänner) och ”Blir jag sen spelkarl” (om att sjunga i skogen och i stan).

Produktionen är spontan. Göran, akustisk gitarr, brorsan Håkan Persson, elbas, Sam Ellison, trummor och gitarrer, Hans Wiktorsson, rytminstrument, och Tore Berger, klarinett, verkar bara ha spelat på tills kompet passat. Göran sjunger och pratar med samma röst. Också en skillnad mellan 70-talet och idag: Göran Persson kom ur studion i samma skick som han gick in. Man får känslan att han är exakt densamme på och utanför skivan.

Till uppföljaren ”Hundliv” kallades fler och kanske skickligare musiker in (bl a Roffe Wikström, elgitarr, och Lasse Englund, akustisk dito). Det spelas bättre – men det behöver ju inte betyda att det låter bättre.

——————————————————————————————————–

Varken ”Blir jag sen spelkarl” eller ”Hundliv” finns på CD. Däremot har ”Blir jag sen spelman” återutgivits digitalt och fanns för ett tag sen också utlagd för gratislyssning på Spotify. (Men nu är Göran Persson borta från Spotify igen. Vad hände?)

Efter inspelningarna fortsatte Göran Persson att arbeta inom vården och är numera gymnasielärare, bl a på vårdlinjen. Men han har också fortsatt att skriva. Det har blivit två diktsamlingar, ”Matiné” (1991) och ”Tillbaka till idyllen” (1998), samt två romaner, ”Ut i livet” (1993) och ”Allt har sin början” (2002). I samarbete med Ove Karlsson (Arbete & Fritid) gjorde han 1996 dessutom ett nytt album, ”Från Siljan”, med egna låtar. Göran Persson har även återbildat sitt och brorsan Håkans popband från 60-talet, The Greenhorns. En CD, ”XXL”, kom 2004. Allt utgivet på eget förlag/skivmärke.

Nu håller Göran Persson på att spela in ett nytt soloalbum som anknyter och går tillbaka till de sånger och inspelningar han gjorde på 70-talet – fast de nya sångerna utspelar sig på 2000-talet. T ex handlar en av de nya låtarna om ”en arrogant man från Östermalm.” Jo, säger Göran, ”det är nog egentligen Carl Bildt som jag sjunger om”.

(Uppfräschad version av texten i boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)

MNW fyller 40 år

Nu börjar MNW 40-årsjubilera. I veckan damp det ner en packe återutgivningar m m i posten. T ex albumet »Retur Waxholm« där nyare artister tolkar äldre låtar från MNW:s plattor. Som att Johan Johansson kör en av de bästa progglåtarna någonsin – smart val! – nämligen »Vårdsjuk blågul fanblues« (fast nog var det Ingemar Nilsson som gjorde både text och melodi till den låten och inte hela Smutsiga Hundarna, utan Ingemar?). Plura Jonsson tolkar Mats G Bengtsson också, Love Antell tolkar Contact och Kajsa Grytt gör en enorm version av »Gunga bergets topp« (Babylon Blues/Stry). Bl a. Fast allra roligast och bäst är kanske Jonas Kullhammars inspelning av »Badidoom« (från Archimedes Badkar).

Dessutom är Contact-LPn »Hon kom över mon« återutgiven igen – och nu med en extra CD: »Nobody Wants To Be Sixteen«, alltså Contacts debut-LP för första gången på CD. Den kom sent, 1970, men jag räknar den till 60-talets svenska pop – och det är en av de bästa plattor som gjordes då. (Jag har dessutom ända sen 1970 också tyckt att det här är Contacts bästa LP, men det är ju jag.)

Någon föreslog att jag skulle sätta ihop en MNW-topplista, det klarar jag inte. Om den inte får bli så här lång förstås och onumrerad. En väldans massa plattor som jag gillar på MNW-etiketten:

Gunder Hägg: ”Tigerkaka” (1969)
NJA: ”Hör upp allt folk” (1970)
Contact, ”Nobody Wants To Be Sixteen” (1970)
Kim Fowley: ”The Day The Earth Stood Still” (1970).
Gläns över sjö & strand: ”Är du lönsam lille vän” (1970)
Atacama: ”Arriba quemando el sol” (1971)
Love Explosion: ”Love Explosions bästa låtar” (1971)
Södra Bergens Balalajkor: ”Södra Bergens Balajkor” (1971)
Hoola Bandoola: ”Vem kan man lita på?” (1972),
Rolf Lundqvist /Arbete & Fritid: ”Slottsbergets hambo å andra valser” (1972)
Eric Bibb: ”Ain´t It Grand” (1972),
Charlie & Esdor: ”Grönt är skönt” (mini-LP)
Arbete & Fritid: ”Abete & Fritid” (1973),
Göran Persson: ”Blir jag sen spelkarl” (1973)
Nationalteatern: ”Livet är en fest” (1974)
Olika kvinnliga artister: ”Tjejclown” (1974)
Risken Finns: ”Hästgryta” (1975),
Avgrunden: ”Nu närmar vi oss… Avgrunden” (1975)
Wille Toors: ”Natt vid Skvaltkvarn” (1975)
Spjärnsvallet: ”Spjärnsvallet” (1976)
Archimedes Badkar: ”Tre” (1977),
Anita Livstrand: ”Mötet” (1978)
Styrbjörn Bergelt: ”Tagelharpa och videflöjt” (1979)
KSMB: ”Auktion” (1980)
Commando M Pigg: ”Commando M Pigg” (1981)
Tant Strul: ”Amazon” (1983)
Babylon Blues: ”Babylon Blues” (1985)
Peter LeMarc: t ex ”Marmor” (1986)
Stefan Sundström: ”Hå hå ja ja” (1993)
Olle Adolphson: ”Älskar inte du mig då” (1994)
Montys Loco: ”Guess It´s Fine” (2000)
Rolf Wikström: t ex ”Allting förändras” (2001)

Boxar:
”Föregångare – Sveriges Radios dokumentära folkmusikinspelningar 1949-1967” (1993)
”100 svenska visor 1965-1995”