Etikettarkiv: Giljotin

Blanche går i kloster

Karmelitsystrarna
Musik och libretto: Francis Poulenc
I rollerna: Natalie Hernborg, Rickard Söderberg, Ethel Schelin, Susanna Stern, Charlotta Larsson, Miriam Treichl, Bengt Krantz med flera
Regi: Maria Sundqvist
Scenografi och kostym: Leif Persson
Ljus: Karl Svensson
Dirigent: Joachim Gustafsson
Malmö Opera den 27 februari, spelas t o m 28 mars

Regissören Maria Sundqvist är lika villrådig som jag. ”Kanske kan vi aldrig – ska vi aldrig – riktigt förstå vad operan ´Karmelitsystrarna´ handlar om”, skriver hon i programhäftet. Ja, det undrade jag också, medan jag satt och njöt av den underbara sången och musiken. Vad har fransmannen Poulenc, som både komponerat musik och skrivit libretto, velat säga? Vilket budskap hade operan när den uruppfördes 1957 på La Scala i Milano? Är budskapet också aktuellt år 2010? Det vill säga, varför valde Malmö Opera att sätta upp just den här operan?

Här finns en historia, till och med en verklig historia om en grupp karmelitnunnor som avrättades under franska revolutionen. Librettot utspelar sig i Paris med omnejd, tiden är 1789 till 1794. Blanche, rädd och ängslig dotter till markis de la Force, går i kloster. Hon blir karmelitnunna med namnet Blanche av Kristi dödsångest. Så inleds operan, som avslutas med en mäktig scen – eller tablå – där de vitklädda nunnorna ställs inför giljotinen.

Rickard Söderberg / Chevalier de la Force och Natalie Hernborg / Blanche de la Force. Malin Arnesson.

Observera ordet tablå. ”Karmelitsystrarna” har byggts upp på ett ovanligt sätt – operan består av tolv tablåer, som både hänger ihop och är självständiga. Ett slags nummeropera (tänk revy), vilket betonas av att Malmö Opera gjort så långa pauser mellan tablåerna att publiken lockas att applådera. Först tyckte jag att de bröt av och förtog stämningen – men jag ändrade mig: applåderna fokuserar varje tablå.

Var och en blir som en pjäs i pjäsen– ett framträdande som lyfter fram soloprestationer. Här finns många vackra röster: allra mest Natalie Hernborg (som Blanche), Susanna Stern (syster Constance), Rickard Söderberg (Chevalier de la Force, bror till Blanche) och Ethel Schelin (klostrets döende priorinna). Poulenc komponerade dessutom musik som främjar vackra operaröster.

Varierad musik, som växlar mellan stämningar, hopp och ängslan, allvar och lekfullhet. Vacker och skön musik men också ödesmättad, bombastisk och skrämmande. Illustrativ musik, som poängterar historiens känslor och stämningar. Operaorkestern med dirigenten Joachim Gustafsson betonar kontrasterna, använder sin allra största musikaliska palett.

Vilka duetter! Natalie Hernborg/Blanche och Rickard Söderberg/Chevalier skönsjunger ihop, både hemma i inledningstablån och när brodern besöker systern i klostret, innan han flyr ur landet. Ännu vackrare, mer… ja, spirituell, är duetten i klosterträdgården mellan Blanche och syster Constance, den andra novisen. Blanche sjunger tillbakadraget, lite lågmält medan Constance, den livs- och dödsglada (precis så kan det uttryckas) drillar högt som en fågel.

Ethel Schelin / Klostrets gamla priorinna och Miriam Treichl / Moder Marie. Foto: Malin Arnesson.

Dödstablån, där klostrets gamla priorinna kämpar med sin dödsångest, är mest drabbande. Ethel Schelin sjunger liksom både starkt och svagt, inåt och utåt, för sig själv, oss och Gud. Så intensivt och berörande att ingen kan undgå hennes ångest. Här finns fler utmärka röster, som Charlotta Larsson/klostrets nya priorinna, men deras roller ger dem mindre tid och därmed möjlighet att sjunga ut.

Regissören Maria Sundqvist, scenografen Leif Svensson och ljussättaren Karl Svensson måste nämnas – berömmas – samtidigt. Regi, scenografi och ljus samverkar till storslagna scenbilder. Alla står och rör sig rätt på scenen. Scenbyggena ger känslan av storfilm. Ljuset faller in exakt.

Avslutningstablån är mäktigast. En stor giljotin rullar över scenen. Paris invånare kommer för att uppleva avrättningarna. Soldater för in nunnorna. Spottarna strålar ner ljus mellan publik, nunnor och giljotin. Lite rök, för att antyda morgondis. En efter en går nunnorna uppför trappan till giljotinen: tar olika lång tid på sig, går på olika sätt, förmedlar olika känslor, varje nunna har sin regi.

Avslutningstablån: Nunnorna går uppför trappan till giljotinen. Foto: Malin Arnesson.

Men så var det budskapet… Till exempel följande ord från en nunna: ”Bevara vårt fädernesland”. Hur ska de tolkas? Som att Poulenc, så sent som på 1950-talet, kritiserade den revolution som ledde till ett demokratiskt Frankrike och vill ha tillbaks privilegiesamhället? Eller gäller kritiken endast den franska revolutionens brutalitet?

Eller lider jag av åkomman att alltid vilja tyda och tolka? Okej, nu har jag nått fram till tolkningen att Francis Poulenc inte hade något budskap – men han ställer frågor utifrån sina känslor och tankar, sin ångest. Hur kan man vara rädd att dö, när man tror på Gud? Är det rätt eller fel att offra sitt liv för att andra människor ska få leva? Vad är värst, leva eller dö? Finns det eviga livet? Vilken plats ska religionen ha i samhället?

”Karmelitsystrarna” innehåller 100 frågor om religion kontra liv – men inga svar. Rättare sagt: det finns lika många svar som besökare på Malmö Opera. Föreställningen har spelats in av Sveriges Radio P2 och sänds den 6 mars. Men, som ni märkt, det räcker inte att höra operan. Den ska ses också.

(Ystads Allehanda 2010)