Etikettarkiv: Georg Riedel

Georg Riedel vs Cornelis Vreeswijk

Mest känd är nog Georg Riedel för melodin till ”Idas sommarvisa”. Han har gjort musik till Astrid Lindgren-filmer och till många andra barnvisor, spelat jazz och komponerat opera, tonsatt poeter som Tomas Tranströmer och Karin Boye. Nya albumet ”Riedel vs Cornelis” innehåller tonsatta texter av Cornelis Vreeswijk.

Varför Cornelis?

– Jag gjorde musik till några Cornelis-texter redan när han var aktiv. De senaste åren hade jag börjat fundera på att tonsätta fler texter.

– Det finns tre tjocka böcker, sammanställda av Jan Erik Vold, med både sånger och dikter. Jag letade där och hittade först ingenting – sen hittade jag desto mer.

– Dels har jag valt texter som berättar vidare om personer i visorna. Vad hände med Fredrik Åkare? Texterna måste också passa för en kvinna, en sångerska. De skulle ju sjungas av min dotter Sarah Riedel.

Nicolai Dunger, Sarah Riedel och Georg Riedel. Foto: Per Kristiansen.

Var det bestämt vilka som skulle sjunga redan när du komponerade?

– Sarah har varit med från början och kommit med synpunkter – många synpunkter – på musiken. Däremot hade vi inte bestämt att Nicolai Dunger skulle sjunga. Det var Sarah som tog med honom.

– Han är en ovanlig Cornelis-sångare, ingen burdus trubadur utan en vekare man. Och det finns ju också något melankoliskt i texterna, en mörkare sida, som Cornelis kanske försökte dölja med ett gamängaktigt utspel.

Hur ska man tonsätta Cornelis?

– Jag gjorde som vanligt när jag komponerar. Genrer bryr jag mig inte om. Det kan vara jazz, klassiskt eller visor. Nu har jag också börjat intressera mig för judiska musiktraditioner.

Det är som om både du och Cornelis finns med på skivan. Man hör hans speciella tonfall samtidigt som musiken är din.

– Ja, låter det så, säger Georg Riedel. Då är det ju väldigt bra.

Georg Riedel
Född: 1934.
Var: I Tjeckoslovakien, till Sverige som 4-åring.
Bor: Stockholm.
Familj: Gift, fem döttrar och en son.
Gör: Jazzmusiker, kontrabasist och kompositör.
Gjort: Idas sommarvisa och ytterligare cirka 1200 titlar registrerade hos Stim, basist på pianisten Jan Johanssons album ”Jazz på svenska” och mycket mer.
Aktuell med: Albumet ”Cornelis vs Riedel” (Playground) med dottern Sarah Riedel och Nicolai Dunger samt ett jazzalbum med pianisten Lars Jansson och norska musiker.

—————————————————————————

Sarah Riedel om pappa, Cornelis Vreeswijk och Nicolai Dunger:

– Jag är ju uppvuxen med Georgs musik, känner hans sätt att komponera väldigt väl.

– Fantastiska texter! Ett direkt tilltal samtidigt som det är högkvalitativ poesi.

– Nicolai sjunger finstämt, nästan introvert. Ett annat sätt att tolka Cornelis.

———————————————————————-

Nicolai Dunger om Cornelis Vreeswijk:

– Min favorit på albumet är ”Visa till Veronika”. Lite hurtig men texten innehåller också – som ofta hos Cornelis – nåt jävligt jobbigt, nåt som gör ont.

Och det försöker du uttrycka?

– Jo, jag gör väl det.

(Ljuva Livet 2011)

Annonser

Jazzfestivalen i Ystad: Georg och Sarah Riedel m fl

Georg Riedel & vänner
Ystads teater
Fredag kl 14

Georg Riedels basfiol är en taktpinne. Inte hård och spetsig utan mjuk och vänlig men ändå bestämd. Hans rytmiskt melodiska basgångar och toner dirigerar musiken, nickar till och uppmuntrar de övriga musikerna.

De flesta sånger/melodier som framfördes på konserten finns på albumet ”Hemligheter på vägen” (Footprint).

Jacob Karlzon med sina lyriska toner på pianot, Mattias Ståhls snabbt hoppiga bomullstunga vibrafonslag, saxofonisten Joakim Milders brusande sammetstoner och Jan Allans spetsiga men avrundade trumpettoner. Nej, inga trummor.

Samt, inte minst, Georgs dotter: den unga jazzsångerskan Sarah Riedel.

Så bra hon sjunger! Ja, både skådespelar och sjunger. Sarah Riedel glider mellan internationell, läs amerikansk, jazzrytmik och den lite tyngre melodin som finns i vårt svenska språk. Till exempel Kristina Lugns absurda text (med melodi av Georg Riedel förstås) om ett restaurangbesök – eller om texten handlar om hela livet? – blir såväl jazzevergreen som folkvisa och teatersång.

Lite som en poesikväll också, enligt min bänkgranne.

Sarah Riedel.

En svit med musik till tre dikter av den israeliske kärlekspoeten Yehuda Amichai ger en tyngre, extra botten åt konserten. Nu förändras också det melodiska språket, främst kanske i Riedels bastoner, stämningen blir både mer sorgsen och mer energisk. Trumpet och sax blåser tystlåtna klezmertoner.

Georg Riedel har komponerat all musik som framförs. Då och då tittar han upp från basen och ler, både som en stolt pappa och en lika stolt musiknestor. Som om han tänker: Vilket fantastiskt framförande av min musik. Men extranumret blir tyvärr inte ”Idas sommarvisa”. En liten besvikelse.

(Ystads Allehanda 2011)

Under den här veckan lägger jag ut mina live-recensioner från Ystad Sweden Jazz Festival den 4-7 juli på Erikssons kultursidor, en i taget. Fler recensioner kan läsas på YA:s hemsida.

När Pippi Långstrump kom till stan

Pippi Långstrump kommer till stan
Regi: Katrin Melin
Manus: Staffan Götestam
Musik: Georg Riedel, Anders Berglund och Jan Johansson
Koreografi: Siân Playsted
Scenografi: Johan Sjöstedt
I rollerna: Ellen Malmström, Gustav Dolk, Victoria Ekelund, Cecilia Hjalmarsson med flera
Ystads teater

Barnmusikalen ”Pippi Långstrump kommer till stan” sattes i fjol upp på Nöjesteatern i Malmö. Nu är den ute på turné i övriga Skåne. Musikalens producent, Julius Malmström, reser med. Han både log och suckade när Pippi Långstrump kom till Ystads teater.

– Roligt men jobbigt och lite nervöst, sa Julius. Att spela på en och samma scen är en sak. Att få uppsättningen att fungera på olika scener är något helt annat. Mycket som ska fungera och klaffa.

Och det förstår man ju, när man ser föreställningens imponerande scenbyggen och upplever de snabba scenbytena. Snygg scenografi med till exempel Villa Villekulla som trähus i rosa, gult, grönt och blått och smart uttänkta scenväxlingar. På en halvminut sådär kan Villekullahuset förvandlas till cirkus, skola eller hamnen där Pippis pappa lägger till med sjörövarskeppet Hoppetossa.

Pippi Långstrump med poliserna Kling & Klang.

Den skånska Pippi Långstrump-musikalen skiljer sig på flera sätt från andra Pippi-musikaler och pjäser. Dels spelas alla barnroller av just barn, i samma ålder som Pippi, Tommy och Annika kan vara i Astrid Lindgrens berättelse (och Karin var i verkligheten). Dels har uppsättningen ordagrant blivit en musikal med många sång- och dansnummer.

Vilka dessutom är imponerande proffsigt framförda, inte minst av de unga skådespelarna. Ellen Malmström (jo, om ni reagerar på efternamnet, så är hon dotter till Julius) missar väl en ton här och var men dansar och rör sig helt professionellt. (Några sånglektioner bara så kommer hon om ett par år att ha huvudrollen i någon musikal på en stor svensk scen).

Också Gustav Dolk, Victoria Ekelund och Beata Ljunggren (i rollerna som Tommy, Annika och Karin) agerar, sjunger och dansar mycket bra. (Undrar ni vem Karin är så förmodar jag att hon representerar Astrid Lindgrens dotter, som heter Karin. Det var för dottern som mamma Astrid första gången berättade historien om Pippi.)

Pippi, Tommy och Annika på cirkus.

Låt mig ta det från början, för redan inledningen är magnifik med Pippi Långstrump som gör entré på Lilla Gubben, sin stora vita häst med svarta prickar och vita damasker. Och jag måste referera några dansscener också – från Pippis solouppvisning i hiphop, tango, calypso med mera till den stora dansföreställningen med pappa sjörövarkaptenen Långstrump och alla sjörövarna.

Ja, det är mer än bra. Jag har sett sämre på Malmö opera.

Cecilia Hjalmarsson (Prussiluskan, det vill säga Fru Prysselius i barnavårdsnämnden), Olof Gustafsson och Toni Rhodin (tjuvarna Dunder-Karlsson och Blom), Jonas Åhnberg och Cornelius Löfmark (poliserna Kling & Klang) måste också nämnas. De har mejslat ut sina roller, gjort dem till fyndiga karikatyrer. Både tjuv- och polisduon blir lite av slapstick från gamla stumfilmer.

Ska jag ha någon invändning så tycker jag att det blir väl många scenbyten och därmed alltför korta scener i andra akten. Annars roades YA:s recensent lika mycket som barnen med föräldrar eller mor- och farföräldrar i salongen.

Det är alltid extra kul med barnföreställningar också. Barn sitter ju inte tysta utan deltar i föreställningen. Då blir det en annan slags teater, för man vet aldrig när något barn kan ropa till och tipsa poliserna om att Pippi ju har gömt sig på taket till Villa Villekulla.

Pippi utanför Villa Villekulla.
Samtliga foton: Gustav Dahlgren.

Innan föreställningen såg jag förresten mig omkring och funderade över den svenska jämlikheten. Hur många män (pappa, far- eller morfar) respektive kvinnor (mamma, mor- eller farmor) hade följt med barn och barnbarn på Pippi-musikalen? Så vitt jag kunde bedöma gick det ungefär en man på tre kvinnor.

(Ystads Allehanda 2010)

”Pippi Långstrump kommer till stan” spelas av två alternerande ensembler, vad gäller barnrollerna. De unga skådespelarna kan alltså variera i Helsingborg (den 13-14/2) och Landskrona (20-21/2).