Etikettarkiv: Gärsnäs

Skånska rockdrömmar

Det var i lördags.

Jag satt på biografteatern Flora i Sjöbo och reste bakåt till mitt och den svenska popbandsvågens 60-tal. Det kändes som att vara 15-16-17 år igen. Som när jag och dom andra i bandet stod i ett cykelstall och repade.

Vi längtade upp! Vi ville ut! Vi väntade på att Brian Epstein skulle komma förbi och höra oss genom källargluggen. För vi visste att då skulle vi bli Sveriges Beatles.

Vårt band var ju långtifrån det enda som längtade, hoppades och drömde om att spela in plattor och hamna på Tio i topp. Och som deltog i den ena popbandstävlingen efter den andra. Varje vecka nästan ordnades det popbandstävlingar på ungdomsgårdarna i Stockholms förorter.

Och jag får väl att erkänna att de som vann – till exempel Merrymen (med Bill Öhrström och Bosse Hansson) och The Friends – spelade något bättre än vårt band och hade mer personlig repertoar. Fast det bästa 60-talsbandet – T-Boones med gitarristen Kenny Håkansson – deltog väl aldrig i någon popbandstävling?

I stil med den på Flora i lördags.

Bandet Funked Up (från Abbekås), som snart skulle…

Stor final i Battle of Bands med hela tio tävlande från olika delar av Skåne. Och jag måste väl också erkänna att samtliga deltagare spelade i en högre klass än vi gjorde på 60-talet. Dagens unga musiker är så mycket spelskickligare och de flesta i Battle of Bands-finalen var redan färdiga band med egen repertoar och stil.

Mest åkte jag till Flora för att kolla ett par favoriter: Dear Sasquatch från Brösarp/Kristianstad och Funked Up från Abbekås.

Bägge såg, hörde och skrev jag om när de medverkade på Casperfestivalen i Hammenhög (bra tillfälle att uppleva nya, spännande band). Dear Sasquatch gör korta effektiva poplåtar och Funked Up har sin egen uppfattning om vad funk är för nåt.

Också DeWrenched (Gärsnäs), som spelar nånslags rockabillysnabb hårdrock, och Negative Nancy (Ystad), ännu ett personligt popband, hade jag hört förut. De är bra, bägge två.

Det spelades rätt mycket hårdrock på Flora – eller åtminstone hård, högljudd rock, ibland mixat med olika doser av funk.

Som Sjöbobandet Number Red, som jag faktiskt aldrig hört förut. Det får nog anses vara tjänstefel. Number Red spelar hårt och tufft – fast ändå melodiöst.

Hur gick det, då? Vilket band vann?

Det gick bra, tycker jag. Mina favoriter placerade sig nämligen i toppen – med Funked Up på första plats, Dear Sasquatch på andra och min nya upptäckt Number Red på tredje.

Alla tre var väl förtjänta av sina placeringar. Så härmed utbringas ett trefaldigt skånskt hurra!

Fast viktigast, det som gör såna här tävlingar så spännande och just viktiga, är att tonerna förmedlar så mycket längtan, så stora förhoppningar, så många drömmar.

Det måste finnas plats att drömma i unga människors liv, ges utrymme för kreativitet och möjlighet att skapa något eget. Det föder självkänsla och tillit på sin egen förmåga.

Jag har aldrig förstått varför inte kommuner satsar lika mycket på musikverksamhet för unga som på idrottshallar. Och uppmuntrar unga tjejer att börja spela! För också under Battle of Bands-tävlingen kunde man utropa: Men var är tjejerna?

(Ystads Allehanda 2012)

Annonser

Jonas Hellborg hos Ragnarpers i Gärsnäs

Mimi Sunnerstam, cello, och Helena Gisslén Rondin, violin, spelar liksom en gemensam stämton. Men tonen glider uppåt och nedåt, den glider undan och kommer tillbaka, blir ett slags världsbordun, som sammanbinder Europa med t ex Indien och Arabien. Den långsamt föränderliga borduntonen är som psykoprofylaktisk andning eller ordlös gregoriansk sång: en meditation, en
stilla(stående), lugn stund i livet.

Med bordunen som ackompanjerande stämningsläge plockar Jonas Hellborg spridda toner, en ton här, en ton där, på sin akustiska basgitarr: toner = tankar och minnen.

Ovanstående anteckning gjorde jag i måndagskväll, när jag satt och hörde musiken i den märkliga konsertsalen och konsthallen Ragnarpers i Gärsnäs på Österlen.

Jonas Hellborg är lika märklig han, som musiker, kompositör och människa. Han har spelat elektriskt och akustiskt, det senare på en specialbyggd basgitarr. Hans musik har pendlat mellan heavy metal och improvisationsmusik (”jazz”).

Jonas Hellborg på Ragnarpers i Gärsnäs. Foto: Birgitta Olsson.

Förra sommaren debuterade han också som kompositör och musiker inom den klassiska musiken – den västerländska konstmusiken. En första början. När han i sommar återvänder till Ragnarpers är det inte andra gången gillt – men snudd på…

Förra året blev det lite väl mycket ”Jonas Hellborgs klassiska musikshow”. I sommar har han en mer blygsam framtoning, vilket både är klädsamt och främjar det musikaliska resultatet. Cellisten, ovannämnda Mimi Sunnerstam, är en lika skicklig instrumentalist som Hellborg. Hennes innehållsrika celloton vibrerar av androgyn intensitet.

Först sökte basgitarren och cellon varann i ett duostycke av Hellborg. Sen förvandlade Hellborgs gitarr en sonat av 1600-talstonsättaren Domenico Gabrielli till en sällhörd upplevelse. Violinisten och cellisten framförde ett par kontrasterande duetter – en nervig av Moses Pergament och en skönt vacker av G. Platti – innan det var dags för Hellborgs avslutande triostycke.

Ett utlämnande stycke musik: skört men starkt. Musikens berättelse går från sorg med en dröm – eller bön – om lycka till livets skönhet men med oron under ytan, hela tiden.

I den notbundna musiken finns öppningar för improvisation. Jonas Hellborg spelar solo, ackord och bas – samtidigt – på basgitarren och plötsligt exploderar hans unika hiphopslapfunkjazzbasspel. I västerländsk klassisk musik!

(Kvällsposten 1997)