På skivtallriken: Handgjort (igen)

Handgjort
(Psykofon Records)

IMPROVISERAD VÄRLDSMUSIK Handgjorts enda LP finns inte med i boken ”99 proggplattor”. När jag hör skivan på nytt, återutgiven som dubbel vinyl-LP med extraspår, måste jag konstatera att det var en blunder.

Det är en noggrann återutgivning: originalet finns på ena skivan och extraspåren på den andra, omslaget är målat för hand, nu som då. Pressreleasen från 1970 har skickats med och Handgjorts historia berättas i ett utförligt skivhäfte.

Kort resumé: Duon Stig Arne Karlsson, sitar, och Theo Greyerz, tablas, började spela ihop. Några Indienresor senare anslöt Guy Öhrström, akustisk gitarr, och Marcus Brandelius (alias Greg Fitzpatrick), esraj och sång.

Handgjort spelade på den andra Gärdesfesten och kom med på dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet”. När det blev dags för ett eget album så tillkom några extramusiker, som Björn J:son Lindh, flöjt, och Janne Bandel, gong.

Fyra musiker söker varann och sig själva; musiken formar sig till en enhet men går också åt olika håll.

Genre (obs! plural): akustisk, mer eller mindre improviserad världsmusik. En resa tur/retur mellan amerikansk västkust och Indien, Österlandet och västvärlden. I ett svenskt öra kan det låta som nån slags meditativ indisk raga – men här finns även inslag av rock och pop, blues, jazz, anglosaxisk folkton och västerländsk konstmusik.

Inte minst låter det som bandets namn, alltså handgjort. Musiken skapades just där och då av just dessa musiker.

Resultatet blev så speciellt att musiken förblivit unik, exakt likadan musik har inte hörts varken förr eller senare. Och så spela själv-lockande! Musikerna spelar ut- och inifrån sig själva och sina egna musikaliska resurser, än idag lockas jag att greppa gitarren och spela själv.

På extra-LP:n finns inspelningar från både andra och tredje Gärdesfesten. Allt fler musiker, uppåt femton, sexton stycken, bland andra Mikael Ramel, elgitarr, Mats Glenngård, violin, Pelle Lindström, akustisk gitarr, Johnny Mowinckel, Bengt Berger och Don Cherry, alla percussion.

Handgjort blev ett världsmusikaliskt storband, inte så olikt Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten. Fortfarande spännande, annorlunda och rätt bra, men inte längre så specifikt och distinkt. Musiken flyter ut.

(Från Liras senaste nummer, 4/10, där det som alltid finns mycket mer att läsa!)

PS. Handgjorts enda LP ska närsomhelst också återutges på CD (av samma Silence som gav ut original-LP:n).

Rolling Stones kompar Terry Riley

Pärson Sound
(Ti´ll Indien/Subliminal Sounds)
Fem H = högsta betyg

Ovanstående betyg är mitt, förstås. Den åldrande magistern som satt betyget hörde Pärson Sound när han var i sin mest öppna och mottagliga musikålder. Men vad tycker yngre lyssnare, de som är unga idag? Vet inte, kan bara hoppas…

Lyssna på Spotify medan du läser!

Jag minns när samma svenska skivbolag (det 60- och 70-talsintresserade, för att inte säga fixerade Subliminal Sounds) för något år sen gav ut en live-CD med Träd, Gräs & Stenar, ”Gärdet 12.6.1970”. Så här skrev jag i recensionen:

”Absolut ingen nostalgitripp för övervintrande hippies och andra med personliga minnen från Gärdesfesten. Live-inspelningen visar att Träd, Gräs & Stenar var långt före sin tid. Gruppens elektriska tolkningar av svensk folkmusik leder tankarna till dagens svenska folkrockgrupper, till exempel Garmarna och Hedningarna. Versionerna av ”Satisfaction” (Rolling Stones) och ”All Along The Watchtower” (Bob Dylan) kan beskrivas som grungerock långt före Nirvana och Seattle-scenen.”

Men kanske har jag fel, tänkte jag. Kan det vara så att jag recenserar ett minne, snarare än musiken? För dagens ungdom är kanske den musik som Träd, Gräs & Stenar spelade på 70-talet för längesen daterad, möjligen historiskt intressant men absolut inte aktuell idag. Måste prova, tänkte jag, och gjorde det: jag spelade Träd, Gräs & Stenar för min son. Han lyssnade… och instämde i varje ord.

Samma skivbolag har nu gjort ännu en progressiv kulturgärning genom att ge ut ett album med Pärson Sound.

Hösten 1967, måste det väl ha varit, hörde jag Pärson Sound två gånger: på klubben Filips i Stockholm och på Konstmuseet i Göteborg. Bägge upplevelserna blev minnen för livet. Original-Pärson Sound (som senare skulle byta namn och utvecklas till International Harvester, Harvester och Träd, Gräs & Stenar) finns nu, drygt 33 år senare, för första gången på skiva.

Thomas Tidholm, plastsaxofonist och sångare, sa att Pärsond Sound ville ”uttrycka ett ljud som var så stort att alla fick plats i det”. Såvitt jag förstod betydde det att musiken på ett folkmusikaliskt sätt skulle omfatta både musiker och lyssnare: vara en ständigt pågående dialog mellan publik-scen-publik. Men Pärson Sounds musik kan också beskrivas så här: Rolling Stones kompar Terry Riley med Stockhausen som gäst.

Tidholms sax lirar minimalistiska toner som, återhörda i efterhand, påminner om pygmékvinnornas sång i Kamerun. Bo Anders Perssons elgitarr morrar och fräser som punk innan både ordet och musiken fanns. Torbjörn Abelli spelar ljus, poppig elbas. Thomas Gartz dunkar ihärdiga hjärtslag på trummorna. Arne Ericsons el-cello väver en matta och poängterar minimalismen.

Musiken mal, mal, mal, mal, mal på tills den blir en del av ens blodomlopp. Men här finns också några oväntade bonusinspelningar, som en live-inspelning från Vita Bergsparken med akustisk gitarr, handtrummor med mera plus avslutande ”Blåslåten”.

Inspelningskvalitén varierar från dokumentärt över stämningsfullt till kristallklart. Men ljudkvalitén har ingen som helst betydelse i mina öron. Det viktiga är att musiken var och är unik: så framtida att den är för evigt samtida. Hör bara radioinspelningen av sviten ”It´s Only Love”, ”Till Indien” och ”Sov Gott Rose-Marie” med Pärson Sound på väg att bli International Harvester.

För övrigt kan påpekas att Träd, Gräs & Stenars första studioinspelning finns på CD (Silence/Resource) och att skivbolaget Silence också planerar att återutge LP-skivorna ”Sov Gott Rose-Marie” med International Harvester, ”Hemåt” med Harvester och ”Rock för kropp och själ” med Träd, Gräs & Stenar på CD.

(Publicerat i Hifi & Musik 2001)