I CD-spelaren: musik mot hemlöshet

Olika artister
Orkanen
(Orkanen/Aluma)

Tidningen Alumas försäljare köper dubbel-CD:n för 20 kronor och säljer den för 80, behåller 60 och övriga 20 kronor går till ett projekt mot hemlöshet.

Utmärkt initiativ, inte minst för att skivorna innehåller bra och förut outgiven musik från Malmö med omnejd. Låtarna varvas med korta inlägg från hemlösa, så ingen glömmer hur kort sagt j-a bra vi andra har det.

En mängd band och artister, mer och mindre kända: Edda Magnason, Sweet Mary, A Camp, Lotta Wenglén, Promoe & Timbuktu, Erika Rosén…

Mina favoriter blev snabbt Nisse Hellberg som singersongwriter med akustisk gitarr, ”Sanningen om oss”, Mikael Wiehe som också spelar akustisk gitarr i, tror jag, antireligiösa ”Hem igen”, popbandet Gaby and the Guns med en av sina bästa låtar, ”Rosen i parken”, Peps som är ruffare än vanligt i ”Persson för Persson” och inte minst den spännande popsångpoeten Christine Owman, ”Circles”.

Bonus: reggaelåt med Manu Chao.

(Ystads Allehanda 2011)

I CD-spelaren: Gaby and the Guns

Gaby and the Guns
Rygg mot rygg
(National/BAM)

Gaby and the Guns från Lund är en smärre sensation. Årets svenska debut? Inte otroligt (om man bortser från att det redan i fjol kom en debut-EP).

Många och välblandade influenser: visor, både svenska och mer fransyska, jazz, samba, mjukfunk m m. Resultatet blir ändå någon slags pop.

Pianot, spelat av sångerskan Gaby Ryd, kan dra åt ett håll medan gitarren, antingen spelad av Jens Almqvist, också trummor, eller Johannes Ekdahl Du Rietz, också bas, drar åt ett annat. Några extramusiker bidrar med trumpet, klarinett och saxofon.

Gaby Ryd, som också skriver texterna (och gör melodierna tillsammans med Almqvist), använder hela den moderna svenska ordboken, från gatu- till skriftspråk. Hon rimmar så fyndigt och kan ibland betona orden lite avigt, sjunga liksom på nutidslundensiska (då tänker jag på Laleh).

Oftast så struttigt glad musik att man kan sätta cirkus före pop. Vilket fungerar som en effektiv kontrast till de mindre glada vardagstexterna, så privata att de blir allmänna.

Lyssna t ex på titelspåret, ”Slå mig inte”, ”Knyter en knut” och ”Vänster/Höger”. Min egen favorit, ”Déjà vu”, börjar som en deklamerad dikt med Gabys nakna röst och sen läggs musiken till, allt mer, lite i taget.

(Ungefär såhär i Ystads Allehanda 2009)