Gungande på musikens hav

David Toop
Ocean Of Sound
Aether Talk, Ambient Sound and Imaginary Worlds
(Serpent’s Tail)

Låt mej börja från slutet: med den häpnadsväckande diskografin.

Albert Ayler, Beach Boys, David Bowie, Peter Brötzmann, John Cage, Don Cherry, Claude Debussy, Brian Eno, Jimi Hendrix, The Jesus And Mary Chain, Kraftwerk, Detty Kurnia, Pandit Pran Nath, The Orb, Pink Floyd, Public Enemy, Lee Perry, Terry Riley, Ronettes, Arnold Schönberg, Frank Sinatra, Edgar Varèse, Velvet Underground, Yoko Ono, Neil Young och Frank Zappa är några – bara några! – av alla de kompositörer/musiker/sångare/musikgrupper som snurrat på/i David Toops skiv- och CD-spelare.

Toop måste vara släkt med mej: min musikaliske tvillingsjäl. Han, liksom jag, har öron stora som elefanters. Med våra jättelika öron dyker vi huvudstupa i ett hav av toner, rytmer, ljud. Kallsup på kallsup och lock för öronen – men aldrig får vi nog!

Boken ”Ocean Of Sound” kan beskrivas som den engelske musikern och musikkritikern David Toops självbiografi – eller kanske ”istället för memoarer”. Han minns, refererar och analyserar cirka tjugofem år av sitt liv – åren då han simmat omkring i musikens hav.

Med hjälp av citat från artiklar, böcker och egna samtal med bl a Brian Wilson, Kate Bush, Sun Ra, Future Sound of London, Don Cherry, Daniel Lanois och Jon Hassell omdefinerar Toop en rad musikaliska begrepp – inte minst det allt mer förlegade begreppet seriös musik.

”Ocean Of Sound” handlar om seriös musik, men Toop drar inte gränsen mellan – å ena sidan – populärmusik och – å andra sidan – den musik som brukar omnämnas som seriös: klassisk musik/konstmusik. Istället (be)visar han att populärmusik – t ex jazz, rock och hip hop – kan vara lika seriös som västerländsk klassisk musik. Även inom den populärmusikaliska musikgenren finns det musik som skapas av kunniga, seriösa och högst medvetna kompositörer och musiker – av konstnärer.

David Toop spränger sönder alla de fack i vilka vi musikskribenter så gärna stoppar – ja, stänger – in ”olika” musikformer. Klassisk musik i en låda, jazz i en annan, rock i en tredje… För mej, som instämmer med Toop, även om också jag syndat ibland, förlåt mej, är det fantastiskt att t ex läsa vilken STOR betydelse en liten poplåt som ”Be My Baby” med The Ronettes haft för skaparen av ”ambient music”, Brian Eno.

På sida efter sida, med exempel efter exempel, visar Toop att musikhistoria skapas genom återanvändning: influenser och ”stölder”. Just där, i mötet mellan de olika musikformerna, i utrymmet mellan facken, kan man höra både den mest intressanta och mest värdebeständiga musiken.

Liksom i förbigående daterar David Toop också den musik som på 90-talet brukar kallas världsmusik: mötet mellan musik från olika världsdelar. I alla fall kanske kan världsmusiken ha fötts när Debussy i Paris 1889 fick höra musik från Japan, Kambodja, Vietnam och Java.

Sist bör jag väl också nämna att ”Ocean Of Sound” inte är en helt lättläst musikbok.

Toops sätt att skriva om musik har påverkats av musiken han lyssnar på. Hans musikjournalistik är ett kollage av intryck och tankar. Orden blir toner, rytmer och ljud.  ”Ocean Of Sound” är en inspirerande guide att ta fram och bläddra i, läsa en sida här, en tanke där, för den som själv låter sej översköljas av musikens vågor. Men boken bör inte sträckläsas.

(Kvällsposten 1997)

PS. Som ljudande illustrationer till boken har David Toop även sammanställt ett par samlings-CD med instrumentalmusik respektive sång (bägge Virgin). På grund av licensproblem är skivorna utanför England endast tillgängliga på import och dessutom ganska svåråtkomliga.

Toop är också kompositör/musiker. ”Screen Ceremonies” (Wire Editions/import) heter hans senaste CD med egen musik.

The Digital Theatre

Sture Johannesson har samma spjuverglimt i ögat som min busunge därhemma, Moa, 5 år, när hon kommit på nåt extra roligt.

Han är det närmaste en Frank Zappa (den amerikanske musikern) och en Robert Crumb (serietecknaren) vi har i Sverige. En Bill (i Richmal Cromptons böcker) eller en Pigge alternativt Gnidde (seriefigurerna) i den svenska konsten.

Sture Johannesson. Foto: Birgitta Olsson.

Det är som om Sture Johannesson inte kan låta bli att om och om igen utsätta kulturetablissemanget och den s k goda smaken för bustricks.

– Ja, det är ju det som är allra roligast, flinar Sture.

– Njaaaaaaa, invänder Ann-Charlotte, att göra bilderna tycker jag nog är roligast.

Sture Johannesson har också en annan specialitet: att strö omkring sej aforismer, eller moderna ordspråk, eller varför inte reklamslogans. Korta, kärnfulla, elaka och roliga sentenser som talar om vad han tycker om kultur och kulturpolitik.

Som när han på en fest träffade Ulla Sandell, denna malmöitiska och socialdemokratiska kulturpolitiker, som blivit världsberömd i hela Sverige för sina bråk med såväl fria teater- och musikgrupper som nu senast skådespelarna vid Malmö stadsteater.

– Digitalteatern, frågade Ulla Sandell, vad är det?

– Digitalteatern, svarade Sture Johannesson, är en fri teatergrupp i din smak. En fri teatergrupp utan en enda skådespelare som kan börja bråka.

Digitalteatern – eller The Digital Theatre, som det står på firma logotypen med de två ”gubbarna”, den ena positiv (+) och den andra negativ (-) och sur – det är det, som Sture och Ann-Charlotte arbetar med idag, 1983.

Charlot Johannesson. Foto: Birgitta Olsson.

Första gången jag hörde talas om Digitalteatern var när jag för drygt två och ett halvt år sen hälsade på hemma hos konstnärerna Sture och Ann-Charlotte Johannesson i Malmö.

Ivrig som ett barn som släppts lös i en godisaffär förevisade Sture de enstaka dataapparaterna (den första datan bytte de till sej mot en av Ann-Charlottes vävar) och TV-monitorerna som stod i ett rum av lägenheten. Han knackade fram texter och ritade på bildskärmen, då fortfarande bara i svart/vitt, stoppade in en piratkopia av ett amerikanskt dataspel om haveriet vid kärnkraftverket Three Mile Island och berättade om Digitalteaterns storslagna framtid: om datagrafik, vinjetter och trailers till TV-program.

– Målet, sa han, är att göra 30 sekunders reklam för Volvo på sattellit-TV.

Det lät alldeles fantastiskt alltihop. Jag fattade knappt hälften och trodde nog inte på mer än en fjärdedel. Men jag minns att han pekade på SAF-broschyren ”Skapande eller bevakande Sverige” och sa:

– Jag har ju trott att det är konsten det finns plats för kreativitet och experiment. Men nu har jag försökt få pengar från KRO (Konstnärernas Riksorganisation), Statens Konstråd och Konstnärsnämnden. De kunde väl åtminstone visa lite intresse. Men inte, allihop är de lika konservativa.

– Så jag har börjat undra. Det kan väl inte vara så att SAF har rätt? Att konstnärerna och deras organisationer, de är det bevakande Sverige? Och att industrin och de kommersiella krafterna i själva verket är det skapande, progressiva Sverige?

Foto: Birgitta Olsson.

Nu – 1983 och alltså två år senare – har Digitalteatern vuxit ur Johannessons lägenhet och flyttat in i egna lokaler tvärs över farstun i samma hus.

Nu kan Sture Johanesson titulera sej direktör för AB Digitalteatern och apparaterna – dataapparater, bildskärmar, videokameror och videbandspelare, skrivare m m – fyller upp två rum.

Hur mycket har det kostat?

– Inklusive Ann-Charlottes och mina levnadsomkostnader rör det sej om ungefär en och en halv miljon.

Och varifrån har pengarna kommit?

– Från STU (Styrelse för teknisk utveckling). Med hjälp av intyg från STU har jag också fått banklån.

Och så kan Sture inte låta bli att tillägga:

– När jag skrev till Statens kulturråd svarade dom: ”Det var en bra idé. Den ska vi stoppa.” När jag var över i ”datadalen” Silicon Valley i Kalifornien sa dom också: ”Det var en jättebra idé.” Men sen frågade dom: ”How much money do you need?”

– Också STU förstod att man idé var praktiskt genomförbar. Att smådatorerna är framtidens data, att smådatorer förmår lika mycket som stordatalaboratorierna. Och det vet ju alla som arbetar med data. Men ingen hade vågat försöka.

Foto: Birgitta Olsson.

Hittills är det Ann-Charlotte – eller Charlot, som hon kallar sej när hon gör databilder – som stått för Digitalteaterns bildskapande. Sture har stått för systemuppbyggandet och utprovandet av ”digitalteaterkonceptet”.

Charlot arbetar antingen med utgångspunkt från ett foto eller en annan bild. De överförs till dataskärmen genom en videokamera eller också ritar hon direkt på skärmen.

Ljuspennan är hennes pensel, bildskärmen hennes duk. Genom att trycka ner en tangent på datamaskinen kan hon sekundsnabbt växla mellan två varianter av samma bild.

”Ska den där flaskan vara så lång?” Ett tryck på tangenten. ”Jo, kanske.” Tryck. ”Näää, det tror jag inte ändå.”

”Och vilken färg ska adresslappen ha?”

Charlot för med ljuspennan över datapaletten som ligger bredvid datan och adresslappen fylls med lila färg.

”Nja”, mumlar hon för sej själv. ”Grön, då…” Bildskärmen försvinner från bildskärmen, men kommer strax tillbaka. Nu fylls adresslappen med grön färg. Sen prövar hon gul, röd, ljusare röd…

Med en så kallad ”bit stick” kan hon vrida bilden: ställa den på kant eller snett eller vända den upp och ner.

Charlot lutar sej tillbaka. Lägger huvudet på sned. Betraktar bilden på bildskärmen. Först en variant, sen en annan. ”Mmmmmmmmm”, mumlar hon, ”det kan kanske bli bra.”

Boy George. The Digital Theatre. Apple II Computer Graphics Studio 1983, 70×100 cm. @ & signed by Charlotte & Sture.

En svartvit arbetskopia knackar skrivaren fram. En arbetskopia i färg kan hon få från polaroidkameran, som helt enkelt fotograferar av bildskärmen. Ungefär en minut tar det.

Den färdiga bilden kan tas fram i två olika former. Antingen ”tecknad” av skrivaren, eller ritaren kan man väl säga eftersom den ju ritar. På kommando från datan ritar den en färg i taget. Eller också kan Charlot fotografera av bildskärmen och få bilden på en färgdia.

Den bild hon tycker är bäst sparar hon på en diskett, en liten digital inspelningsskiva, som stoppas in och förvaras i artoteket: det säkra kassaskåpet.

Sture visar arbetet med den reklamtrailer som presenterade Digitalteatern på Datadagarna i Linköping i juni. För första gången visade Digitalteatern sej på den kommersiella marknaden.

David Bowie. The Digital Theatre. Apple II Computer Graphics Studio 1983, 70×100 cm. # & signed by Charlotte & Sture.

Charlots datagrafik är första steget. Andra steget är trailern – rörliga bilder. Tredje och återstående steget är musiken, som Göran Weihs arbetar med i musikstudion.

Allt i ett. ”Kan du tänka tanken, kan du också göra det.” Det är det Sture Johannesson menar med ”digitalkonceptet”. Digitalteatern ska kunna göra både bild och ljud till t ex en TV-signatur, en digital teaterföreställning, en rörlig firmalogotype eller en TV-commersial.

– I Digitalteatern är den traditionella grafiken – t ex träsnitt, litografi och torrnålsgravyr – museal. Om inte grafikerna skaffar sej nya uttrycksformer kommer dom snart att hamna på Skansen, säger både Sture och Ann-Charlotte. Hade inte det här dykt upp, tillägger f d textilkonstnärinnan Ann-Charlotte, hade jag helt slutat göra bilder.

– Det roliga med datagrafiken är att man hela tiden gör saker man inte gjort förut. Man känner sej som vetenskapsman och konstnär på samma gång.

Bob Dylan. The Digital Theatre. Apple II Computer Graphics Studio 1983, 70×100 cm. Galerie Green, Malmö.

– Vi ville inte heller reduceras till signerare av överskottsmaterial från stordatalaboratorierna, säger Sture. Gå till en programmerare och säga: ”Kan du göra si och så.” Och programmeraren gör en databild, som konstnären signerar.

– Så görs fortfarande den mesta datakonsten och så arbetade jag på IBM i början av 70-talet. Det var då jag insåg att man som datagrafiker måste äga och ha kontroll över sina arbetsredskap. Själv kunna tekniken.

Hur ser Digitalteaterns framtid ut – hur kommer den att arbeta om ett par år?

– Nu måste vi börja marknadsföra oss. Vi behöver en säljare som kan skaffa jobb.

– Det är förstås en rolig ploj när jag säger att målet för Digitalteatern är att göra 30 sekunders reklam för Volvo som sänds över Europa via satellit-TV. Men det är också allvar. I slutet av 70-talet gick konstnärer i demonstrationståg och protesterade mot att fabriker las ner. Men det var ju för sent. Varför inte gå in ett steg tidigare?

– Om en konstnär kan hjälpa svenska företag att öka exporten hjälper han också till att trygga jobben. Konstnären kan kanske t o m bidra till att skapa fler arbeten i Sverige. Det är väl ett bevis på samhällsengagemang och samhällsansvar.

Foto: Birgitta Olsson.

Om vi blickar ännu längre in i framtiden – hur kommer framtidens konstnärer att använda datan?

– Vi i vår generation kan bara nosa på framtiden, anser Sture. Nästa generation – dagens unga ”game freaks” och ”hackers” – bland dom finns de första datagenierna som kommer att använda datan på helt fantastiska och oväntade sätt.

– Samma sak med musikstudion, säger Göran Weihs. Digitaleaterns musikstudio har kostar ungefär 150 000 kronor. Om fem år kan man kanske skaffa en liknande studio för 50 000, om tio år för 30 000. Och då kommer det att finnas fem, tio, tjugo digitala inspelningsstudios bara i Skåne.

– Det, tillägger Sture, är själv kärnan i min idé om Digitalteatern: att sprida kunskapen om data. Det är viktigt att inte bara de stora institutionerna förfogar över apparaterna, som gör det möjligt att framställa bild och ljud med hjälp av data.

– Jag vågar påstå att Digitalteatern är unik – inte bara i Sverige utan i hela Europa. Det vi gör i Digitalteatern – på små billiga datorer, samma datorer som används för bokföring – det har tidigare bara kunnat göras i stordatalaboratorier, som kostat tio gånger så mycket.

(Upp & Ner 1983)

I CD-spelaren: Frank Zappa

Zappa / Ensemble Modern
The Yellow Shark
(Music For Nations)

När Frank Zappa var i Sverige runt 1969-70, vill jag minnas, och höll presskonferens i Kaknästornet i Stockholm fick jag och en kompis en extremt fånig men ändå rätt fascinerande idé. Vi skulle skriva en bok om Zappa, kom vi på. Ja, egentligen skulle han själv skriva boken.

Idén gick nämligen ut på att han alltid skulle ha en liten bärbar och helst ljudstyrd kassettbandspelare i fickan och varje gång han fick en idé eller hade något annat på hjärtat så skulle han prata in sina tankar på bandspelaren. Kassett efter kassett skulle han skicka till oss och så skulle vi redigera boken.

Men nej, tyvärr, Zappa nobbade.

Jag hängde på låset och köpte debuten med Mothers of Invention, ”Freak Out” (1966), och Zappas första skiva med ”klassisk” musik, ”Lumpy Gravy” 
(-68), var en av mina favoritplattor tills någon skurk stal den ur skivhyllan.

Men sen har jag inte följt Frank Zappa. Rättare sagt: jag har inte klarat av att följa Zappa. Hans öron var inte mina. Hans musik (plural!) är bara delvis min(a).

Också hans åsikter var bara delvis mina. Därför retade eller förbryllade han mej lika ofta som han roade och förtjuste. Men det förringar inte musikern och – framför allt inte – kompositören Francis Vincent Zappa. (Nej, fel av mig. Han hette Frank Vincent Zappa, ändrat efter påpekande.) Det förringar honom inte det minsta!

Han var en av de stora, en av de största. Han är en av 1900-talets främsta kompositörer – oavsett musikgenre. Och bättre sluttoner än på albumet ”The Yellow Shark” kunde han inte ha fått. (Fast ”sluttoner”… Det finns mängder med burkade Zappa-inspelningar som säkert kommer på skiva framöver.)

Ensemble Modern, en nutida klassisk orkester från Tyskland, framför Zappa-musik inför publik. Musiken växlar – mellan styckena och mellan takterna i ett och samma stycke från rock till klassiskt, från spräck till melodi, från humor till allvar osv, osv.

Ensemble Modern lyckas fånga så många av dessa språng och nyanser som någon, inkl. Zappa själv, kan/kunde begära. Resultatet är mästerligt.

(Ur ”Erikssons Skivmeny” i Galago 1994)