Livet på ett tivoli

Tivoliliv
Foto: Per-Olof Stoltz
Sjöbo konsthall 

Vilka foton ska hänga på en konsthallsvägg? Var går gränsen mellan fotojournalistik (press- och reportagefoto) å ena sidan och fotokonst å den andra? Onödiga frågor, kanske. Olika ögon ser och tycker olika. Var en och drar själv gränsen. Och måste det ena utesluta det andra?

Vad press- och reportagefoto är för mig: frusna ögonblick. Om och när fotografen lyckas frysa ett exakt ögonblick ur en perfekt vald vinkel och förmedlar ögonblickets rätta känsla – då blir det också fotokonst.

Just detta har fotografen Per-Olof Stoltz lyckats med. Nej, inte alltid, inte med och på varje foto – men tillräckligt ofta.

Karusellen monteras upp och provas på Sjönevads marknad.      Foto: Per-Olof Stoltz 

De 36 svartvita foton som visas i Sjöbo konsthall blir tillsammans ett fotoreportage där Stoltz följer Max tivoli på resor i Sydsverige. Här syns ödsliga grus- och gräsplättar när tivolit – på det första fotot – anländer till Sjönevads marknad och – det sista fotot – dagen eller bara några timmar efter ska ge sig av igen när Norvallas marknad i Varberg är slut för denna gång.

Där emellan byggs bergodalbanan upp, monteras ihop och repareras vid behov, det arbetas vid skjutbanor och karuseller, man tar en paus och fikar, lagar och äter lunch, skrattar och jobbar, pussas lite i smyg. Män och kvinnor, äldre, medelålders och ungdomar. Barnen som kommer och hälsar på föräldrarna. Efter varje marknad räknas pengarna.

Ett både vanligt och ovanligt arbetsplatsreportage. En spännande, annorlunda miljö men ändå ett arbete, ett kneg, som andra. Fotona förmedlar känslan av ovanlig vanlighet och vanlig ovanlighet. Också några foton på tivolibesökare: familjer med barn som åker radiobil.

Spirande kärlek bland vagnarna i Sjöbo. Foto: Per-Olof Stoltz

Per-Olof Stoltz har arbetat med två format: dels ovanligt avlånga foton och dels kvadratiska. Varför han valde de här formaten vet jag inte men det känns lite ovanligt, de passar bra som kontraster till varann och får mig att titta till lite extra. Vet inte heller om han arbetat i dator eller kopierat för hand i mörkrum. Men hans foton ser en smula gammeldags ut med sin breda, innehållsrika gråskala mellan svart och vitt.

Ur bildreportaget sticker en dryg handfull foton – mer än de övriga – ut som konstverk. Till exempel ett foto från Sjönevad där två arbetare, Tomek Wiatrak och Helge Törnblom, justerar bergodalbanan.

Solen är på väg ner och det sjunkande ljuset skapar starka kontraster mellan det mer svarta och det mer vita. Tivoliarbetarna blir som en skulptur. Fotot blir ett stilleben.

Skjutbanan, också ett foto av Per-Olof Stoltz från Sjöbo.

På ett annat foto, som jag också tycker mycket om, har Artur Kozkowski parkerat sin sovkabin (en tillbyggnad eller hytt på en vagn eller lastbil) mitt på Stora torg i Eksjö. Fotot innehåller sådär 95 procent svärta. Det är nattstämning. I bakgrunden syns Thörnell & Anderssons klädaffär.

På ett lika stämningsfullt foto sitter Kozkowski i soffan i sin ”kabina” och läser tidningen under en naken glödlampa.

Per-Olof Stoltz har också tagit flera fina bilder under Max tivolis besök på Sjöbo marknad. Till exempel fotot av den kärlek som kan spira bland vagnarna: Dennis Eriksmoen och Annika Andersson småpussas medan Wojcieck Eliasz tittar på, lite avund- eller svartsjukt…

Ytterligare ett Sjöbo-foto: kockan Agnieszka Rotajczyk slevar upp dagens lunch i kantinvagnen.

(Ystads Allehanda 2012)

Vargåkra: måleri-foto-arkitektur-konst

Elin Behrens: Only U
Åke E:son Lindman: Pure
Vargåkra gård, konsthall
Utställningen visas t o m 25 september

Den äldre, mer erfarne fotografen/konstnären Åke E:son Lindman får ursäkta att den yngre separatutställande debutanten Elin Behrens nämns först. Dels för att Behrens utställning finns i entrérummet men främst för att hennes bilder nyper tag så direkt och hårt.

”Man ska nog inte betona det sociala”, säger Göran Hellström, en av konsthallscheferna. Åjo, just vad man ska. Vi har tittat och pratat tillsammans, om måleri kontra foto, när Elin Behrens låter det ena övergå i det andra, och tvärtom. Men också om motiven, som betonas av färgen, den speciella – och exakta – röda färgen från Red Light-distriktet i Amsterdam.

Elin Behrens: Only U #1. Olja på aluminium.

”Only U” heter verket, för de tio små bilderna (25 X 20 cm) på de stora vita väggarna är – och säljs som – ett sammanhållet verk. På ena väggen: en avmålad skylt från rödljusdistriktet med en kamera och texten ”No pictures”. Ja, så noga målat att det kunde vara originalskylten. På motsatta väggen: övriga nio bilder. Vad är måleri och vad är digitalfoto? Det kan man nog se om man närstuderar bilderna men inte säkert (ta ett utställningsblad och läs).

Elin Behrens har målat av de röda interiörerna som inte får fotograferas. Nej, där finns inga människor. Vilket får en att fundera: Vilka människor skulle kunna finnas där?

Only U #3. Olja på aluminium.

Målningarna är så minutiöst realistiska att de kunde vara fotografier. Hon har gjort ett slags digitalstilleben också genom att först måla på till exempel en kamera, telefonlur och en Red Bull-burk – och sen fotografera av det.

Här uppstår förstås en inomkonstnärlig diskussion om realism i fotografi och även måleri. Vad är mest realistiskt? Om nu realism finns, egentligen. Men när Behrens själv har skrivit en A4, som nog ska läsas innan man börjar titta, med en nästan fingerpekande beskrivning av verket så går det absolut inte att bortse från ”det sociala”.

Only U #9. Digitalfoto på aluminium.

Hon synar en stadsdel i Amsterdam och målar samtidigt hela samhället och världen med röddistriktsfärgen. ”Only U” är ett konstnärligt verk om människor på salumarknaden. Det ställer frågor om drömmar och längtan, köpare och säljare. Vem köper och vem säljer? Hur mycket måste människor sälja av sig själva, för att kunna överleva?

Åke E:son Lindman, vars foton kan ses i konsthallens större sal, brukar tituleras arkitekturfotograf. Det är rätt men fel. Han fotograferar arkitektur men inte som arkitektur. Oavsett om han fotograferat Cordobamoskéns mosaik, Antonio Canovas tre skulpterade gracer, bilfabriken Lingotto eller strykjärnshuset i New York så blir motiven som konstverk och bildar en konstnärlig symbios med fotografierna.

Åke E:son Lindman: Flat Iron, New York. Arkitekt: David Burnham. Pigmentprint.

Också här uppstår en diskussion om konst. Vad är konst eller snarare: när blir det konst?

E:son Lindmans svartvita foton är större (ett mått kan vara 156 X 127 cm). Om nu fotona är svartvita; snarare går de från svart till vitt med en bred gråskala där emellan. Ibland har han vänt på fotona, så att det vita blivit svart och svarta blivit vitt. Det blir nog en viss skillnad men kan man se det, om man inte vet?

Inifrån bilfabriken Lingotto. Arkitekt: Giacomo Mattè-Trucco. Pigmentprint. 

Det som verkligen imponerar är vinkeln. Hur länge måste han inte ha letat för att hitta den exakta kameravinkeln. Som när han fotograferade ”Flat Iron”, det första höghuset i New York. Det ser inte alls högt ut. Det ser inte ens ut som ett strykjärn utan är en smal skönhet. Så blir hela utställningen: en hyllning till skönheten, från antika skulpturer över moderna höghus och bilfabriker till kameran = fotokonsten. Och i sin förlängning: en hyllning till konsten i skapandet, oavsett vilket skapande.

Här finns faktiskt en stark likhet mellan Åke E:son Lindmans och Elin Behrens bilder, trots olikheterna. De tränger sig på, det går inte att komma undan. Hos E:son Lindman är det fotonas storlek och blickens närhet till motiven. Hos Behrens är det också närheten till motiven men främst den intima kontakten med betraktaren: bilderna har målats/kopierats på aluminiumplåt och placerats en bit ut från väggen.

Bägge attackerar mig. Jag måste titta, tänka, fundera… Nej, ingen vädjan utan ett krav.

(Ystads Allehanda 2011)